The Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Den siste atenaren

Author: Viktor Rydberg

Release Date: November 18, 2003 [EBook #10117]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO 8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN ***




Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project
Runeberg's digital facsimile edition





"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828-1895).  It was first published in the daily
newspaper "Gteborgs Handels- och Sjfartstidning", starting in
February 1859.  It also appeared as a book later the same year, with
the fifth edition in 1892.  An English translation by W. W. Thomas Jr,
"The last Athenian", appeared in 1869.  The 6th through 14th Swedish
editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works
("Skrifter", 14 volumes).  "Skrifter" also has a commentary by Swedish
literature historian Karl Warburg (1852-1918).

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the
author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914,
available at http://runeberg.org/atenaren/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(, = E,e-acute; , = A,a-ring; , = A,a-umlaut; , = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

_________________________________________________________________

                      Skrifter av Viktor Rydberg
                               V och VI

                          Den siste atenaren
                                  av
                            Viktor Rydberg

                           Nionde upplagan

                              Stockholm
                        Albert Bonniers frlag

                              Stockholm
                    Alb. Bonniers Boktryckeri 1914

_________________________________________________________________

                    Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
                        tillgnas detta arbete
                             av hans vn
                             Frfattaren.
_________________________________________________________________



Innehll / Table of Contents

Frord till de tv frsta upplagorna

Frsta Boken.
1. I Aten, en morgon fr ett tusen fem hundra r sedan
2. Mten p torget
3. Delfi. Orakelsprjarne
4. Krysanteus
5. Hermiones natt i templet
6. Prokonsuln i frlgenhet. I biskopliga palatset
7. Petros
8. Pelarhelgonet
9. Filosofens hem
10. Filosofens hem (forts.)
11. Rakel
12. Brjan till ett sorgespel
13. Sorgespelet
14. En orgie
15. En uppstndelse frn de dda
16. Under den nye kejsaren

Andra Boken.
1. Ett r drefter
2. Petros och Baruk
3. Teodoros
4. Mtet
5. Skeptikern
6. Karmides och Rakel
7. Klemens och Eusebia
8. Krysanteus terfinner sin son
9. Anden och Kttet
10. Hos Myro
11. Likhuset
12. Brllopet
13. Dagen drefter
14. I Sunion
15. Kriget i Sunion
16. Slutet

Utgivarens tillgg och anmrkningar



Frord till de tv frsta upplagorna.[1]

Broder Hedlund!

D jag gnar efterfljande arbete t dig, s pryder jag det med namnet
p en riddare sans peur et sans reproche, en man, vars krnfasta
karaktr, klara huvud och varma hjrta jag under flerrigt umgnge i
gemensamma publicistiska strvanden lrt knna, akta och lska.

Det r fr vrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du
frutsg, att de lnga, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros,
Annus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer ro uppkallade, redan
vid frsta anblicken skulle frskrcka de fljetonglsande damerna, s
tvekade du ej att giva Den siste atenaren plats under linjen i din
tidning, och det r ytterligare du, som stadkommit den metamorfos,
genom vilken samme Atenare nu i bokform verlmnas t allmnheten.

Jag frutspr, att du icke skall skrda guld p detta fretag--lika
litet som jag frfattarerykte. Mitt opus r icke av den art, att det
kan vinna mnga lsare. Och bland dem, som det lyckas erhlla, skall
det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag knt mig
som stridsman under de iders fana, fr vilka jag lever och andas, och
mitt arbete r ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i
krigarens lovliga uppst att sra och dda.

Man kan icke bra en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
allmn frga utan att medvetet eller omedvetet kmpa fr den ena eller
den andra av de vrldsskdningar, i vilka den civiliserade vrlden r
delad, och vilken strid utgr den vrldshistoriska processen. Finnas
ej tv grundtyper, till vilka alla mnskliga varelser kunna hnfras
--en orientalisk och en vsterlndsk? Jag frestller mig, att sjlva
naturen bestmmer fanan, under vilken vi stlla oss i denna
ofrsonliga kamp. Naturen, den goda modern, srjer lika fr sina barn
och snder med strng opartiskhet frstrkningar till bgge lgren.
Hon fyller lika grna jesuiternas seminarier med lrjungar, som hon
sknker kmpar t barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen
knna sig naturligt dragna till det reaktionra lgret, den
tillbakaskdande vrldssikten, vars paradis blomstrade vid
mnniskoslktets vagga; de av den hellenisk-vsterlndska typen vlja
lika ovillkorligt det progressistiska lgret, den framtskdande
vrldssikten, vars paradis r ett tillkommande Guds rike, fr vilket
civilisationen skall rdja rent. En neutral massa av obestmd prgel
stller sig slutligen p den plats, till vilken de sjlviska
intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene
tronerna och de glittrande tiarerna, ty iderna ro nakna, hava icke
guld till att kpa en kldning och n mindre att kpa anhngare.
Grunddraget i den orientaliska typen r den fromma undergivenheten
under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den vrld, det
frefinner utom sig, vilken det uppfattar som det ofrnderliga
uttrycket av den gudomliga viljan. Stpta i samma form vandra slktena
i en ndls rad mot graven och hava uppfyllt sin bestmmelse,
fullgjort lagen, nr de under vgen offrat i templen och knbjt fr
Herrans smorda. Uttrttad av ett s enformigt skdespel, nedlade
Hindostans Klio fr mer n tre tusen r sedan fr alltid sin
diamantgriffel. Men orientaler fdas icke blott vid Ganges, utan ven
vid Seine och Mlaren. Den hellenisk-vsterlndska andan har dremot
upptckt, att religionen och rtten och sanningen och sknheten
strmma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i
statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter trda mnniskan
till mte, ro ktt av hennes ktt och anda av hennes anda, ro
formade efter de oklara, men klarnande mnsterbilder, som ro nedlagda
i subjektet sjlvt och utgra dess ider; att sledes dessa yttre
makter ro behftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
dom och mne fr dess omgestaltningsfrmga. Den
hellenisk-vsterlndska vrldsskdningen r sledes utvecklingens.
Frn det minnesvrda 1789, d hellenismen framtrdde ppet p arenan,
fres kampen  mse sidor fullt medvetet om avsikterna och mlet.
Reaktionen vill lyckliggra mnniskoslktet genom att terfra det
till en omyndig barndom. Hellenismen vill gra slktet myndigt, emedan
detta r dess bestmmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
n uppfyllandet av denna bestmmelse. Vi leva, andas och hava vr
varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.

Det arbete, jag tillgnat dig, min vn H., r en terblick p en tid,
som i mnga hnseenden var lik vr egen--som hon, framstllande en
tragisk kamp mellan tvenne vrldsskdningar, vilka vi igenknna
desamma som nutidens, om n till vapendrkt och lsen dem olika.

Jag frestllde mig, att en terblick p antikens undergng och
kyrkans frsta stora triumf skulle kunna varda lrorik i en tid, d
striden mellan de stora partierna r icke minst livlig p det kyrkliga
omrdet.

De tecken, som dr fr vra blickar uppenbara sig, ro i sanning
frtjnta av all uppmrksamhet.  ena sidan den subjektiva riktningen,
vilken r densamma som den hellenisk-vsterlndska, freteende sig i
kampen mot auktoritet och samvetstvng; i ett strvande till ren
andlighet, vilket avskyr formelvsendet som en avgudatjnst; i ett
bemdande att frverkliga i levernet det religisa idealet.

 andra sidan ett frtvivlat frsk att med frtvivlade medel rdda,
betrygga och strka kyrkans myndighet. Man slr den otrogna vrlden i
ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflckade avlelse, man
upphjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som hrflutit ur
en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
protestantiska landen med kad tonvikt om den rena lran, om en
stark beknnelse, man vill skapa ett heligt prsterskap, ett
medlarembete mellan Gud och mnniskan, och man frsker med
hokus-pokus att uppfriska tron p djvulen.

Alla nya ider fdas med smrta till vrlden, och det vore lika ortt
att frebr iden detta, som att frebr barnet de plgor det kostat
sin moder. Man m sledes icke frdma kyrkan, om man fr se, att hon
ofta segrat genom avskyvrda medel, att hon vrmt sina blodbestnkta
hnder vid kttarebl, och att hennes mlsmn ofta varit samvetslsa,
vederstyggliga personligheter. Men man m ej heller frebr de ider,
som genom franska revolutionen blivit vrldsmakter, vad tskilliga
revolutionens heroer brutit. Sjlve Marat r dock en plastisk gestalt,
en p den besegrade Pyton hnfullt trampande Apollon, nr man jmfr
honom med tskilliga av kyrkans helgon. Om ngon av mina lsare tror,
att jag efterfljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
i nog mrk frgton, s vet du, att jag tryggt kan hnvisa honom till
den opartiska vrldshistorien, som i frga om dessa mnen begagnat ett
lika svart tusch som jag.

Gteborg den 8 september 1859.

Din tillgivne vn

Viktor Rydberg.

[1] Detta fretal, som jag skrivit calidus juvent, men vars
grundstmning aldrig frsvunnit inom mig, har varit uteslutet ur
fljande upplagor, men meddelas med ngra f ovsentliga ndringar hr
p nytt, om ej fr annat ndaml, s som bidrag till en sjls inre
historia.--Frf:s not till femte upplagan.




FRSTA KAPITLET.

I Aten, en morgon fr ett tusen fem hundra r sedan.


- Hur r det, Karmides: har druvans gud ngon son?

- I sanning, Olympiodoros, det r lttare att utreda de atenska
hundarnes ttartavlor n de olympiska gudarnes. Varfr d denna frga?
mnar du sysselstta dig med mytologien?

- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det verlmnar jag
t Krysanteus och hans skna dotter. Jag menar blott, att om en sdan
son gives, skall jag nnu i dag dikta en sng. till hans ra. Hans
binamn har jag redan frdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ngerguden,
den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, r han nnu icke fdd,
denne bedrvlige gud, s torde han snart skda dagsljuset, eller behagar
det honom att, i likhet med sin fader, lta sig fda p nytt; ty mitt
huvud, jag knner det, r havande med honom.

- Vl mjligt. Zeus fdde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfr
skulle d icke Olympiodoros....

- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
trder fullrustad ut och verraskar vrlden med stdet under armen och
hammaren i handen.

- Trsta dig, min vn! Morgonluften skall frjaga dessa mytologiska
fantasier. Hur frisk vinden blser frn havet! Det r ljuvligt att
inandas honom.

- Ah!... Du har rtt. Morgonstunden r hrlig--en naturhistorisk
upptckt, som jag skall meddela mina vnner. Huru lng r skuggan?

- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
vant ga mtte solens hjd ver det avlgsna, stelt uppstigande
Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vgen g in till
Lysis och tmma en bgare lesbiskt med is.

- Ett gott infall. Det skall lindra mina fdslovndor. Hall,
Karmides! Str d ditt guld i ngon Danaes skte hellre n p gatan!
Dr tappade du en ring. Han ligger vid dina ftter.

- Ah! Rakels ring! Underpanten p min lilla judinnas flamma! sade
Karmides till sig sjlv, i det han frn gatan upptog ringen och fste
honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
Olympiodoros! Jag ville icke frlorat denna klenod fr min
kappadokiske Akilleus.

- Jag frstr dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vn! Du
drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet r fr dig vad
daggdroppen r fr rosen: du hlsar din morgon dess mera frisk och
strlande. Hur var det? Fll icke vr gode vrd, prokonsuln,
falernscken, slutligen under bordet? Mina minnen frn i natt ro som
skuggor, vankande vid Letes strand.

- Du minnes rtt vl. Men smda icke vr Annus Domitius! Han r en
mrkvrdig man....

- Ja, han har en mrkvrdig lycka med trningen.

- Jag menar nu icke den egenskapen....

- Vann han ven i natt?

- En obetydlighet. Min speljakt strk segel fr ngra canicul[1]
ssom han kallar dem.

  [1] Lgsta trningkastet kallades s av romerska rafflare.

- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjlsstyrka r
beundransvrd, min Karmides; men s har du ocks en guldfrande
Paktolos att sa ur. (Olympiodoros tillade fr sig: Guldfloden mste
snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nsta r finna en annan
Karmides?)

- Vad jag hos vr prokonsul beundrar, fortfor Karmides, r hans
frmga av sjlvbehrskning. De bojor, som vinguden plgger en sdan
man, ro blomsterkedjor, dem han sliter, nr han vill. Han lg i natt
p sin soffa, bgaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
emot hans nsa, hans gon voro halvslutna och hans tunga lallade
slappt efter tonerna av den lydiska fljten under de mest ljliga
frsk att flja dess lpningar, d drrvaktaren lt anmla, att en
kejserlig brevbrare vntade honom. Vr Annus Domitius sprang upp som
en fjder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med
majesttiska steg ut i aulan, dr han emottog brevet, lste det vid
skenet av altarlampan och avfrdade budbraren fr att tervnda och
fortstta dryckeslaget....

- Nvl, och brevets innehll?

- Bah, vilken frga! G till Egyptens sfinx och utforska, om du kan,
naturens gta!

- Jag frmodar, att Julianus....

- Tyst! Nmn icke det namnet! infll Karmides och sg sig omkring.

- Frdmde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: r jag ej i dag
utbjuden till din lantgrd? Det fresvvar mig ngra ord ur din
gudomliga mun om grna trd och britanniska ostron.

- Alldeles.

- Men Myro och Praxinoa?

- De flja med.

- Hrligt!

- Och med ngra andra av dina vnner har jag stmt mte, en timme
efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.

- Gott!

- Du fr ej bereda dig p ngot verdrivet, Olympiodoros. Allt kommer
att tillg enkelt och lantligt.

- Frtrffligt! jag lngtar just efter natur och oskuld. Jag skall
med nje valla dina oxar och klippa dina fr och dricka vatten ur
samma klla som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah,
frdmde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptcker i
detta gonblick min sanna bestmmelse. Jag skall varda en herde--en
ny Dafnis. Du mste lta ngon Testylis eller Amaryllis inviga mig i
ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag fraktar kulturen och
ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris
likas; herde var

  Gossen, som Kypris sjlv i de frygiske skogarne fljde,
  skogen sg hennes frjd, och skogen sg hennes trar:
  herde Endymion var, och hos hjorden han sov, d Selene
  steg frn himmelen ned att kyssa hans rosiga lppar:
  Rhea begrter en herde, och Ljungarn sjlv har i rnham
  kretsande flugit kring Idas topp fr en vallande gosse![2]

[2] Teokritos.

- Varfr skulle d icke Olympiodoros kunna nedlta sig till
krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar,
stridstuppar och raffelldor i ditt Arkadien?

- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.

- Vet du, vid nsta kapplpning lter jag min Bellerofon upptrda.
Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du
vl? Jag vgar honom mot prokonsulns trakiske hingst.

- Det kan du gra tryggt.

- Jag hoppas det.

De bda ynglingarne befunno sig nu utanfr Lysis' samtalssal, ett av
dessa fr atenarne sa kra, med mlningar smyckade tillhll, av vilka
staden gde flera n ret har dagar. En mngd kunder hade redan
infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto
drutanfr, i skuggan av ett frn bjlklaget nedfllt soltlt,
njutande sin frukost: brd doppat i vin. Sedan Karmides och
Olympiodoros frfriskat sig med en bgare lesbiskt, kylt med is,
styrde de sin kosa till torget.

Hr rdde livlig trngsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som
det tempelprydda Akropolis kastade, pminde kpare och sljare, att
timmen nalkades, d de mste utrymma torget. Fiskare i rda mssor och
korta tuniker upphvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar
och pminde med hga rop, att det nu var fullmne och deras vara bst.
Smhandlare lupo omkring med prov p sina varor; unga flickor,
utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de
lnga raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska
klippare, betade bakom dem--fngslade gat med anblicken av
citroner, persikor, fikon, lk och grnsaker. Frn andra vagnar
strtade i strlar de pressade vinsckarnes innehll i
hmtningskrlen. Ett stycke drifrn, just omkring Torg-Hermes'
kolossala bildstod, sledes p samma plats som i Aristofanes' dagar,
utbjdo ktt- och korvmnglarne sina i form av pelare och festoner
ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar
voro mest hgljudda, ty hr om ngonstdes bestmde pungens vikt
personens. Under det slaven efter slutat kp avlgsnade sig med den
fulla korgen p huvudet, smg dremot den fattige borgaren undan med
sin njuggt tillmtta bit under manteln, lycklig, om ej ett hl i denna
frrdde en fullblodig atenares frnedring. Lngre bort, dr trngseln
var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare
mellan lederna av sina ofta konstnrligt fullndade arbeten; och n
fjrmare frn det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande
mnniskor--kring reporten, som skulle pminna om kassanderska
rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger frn
arna och Asien, rkverk och salvor frn Arabien och Indien,
juvelerarearbeten och verfldsvaror av allehanda slag lockade
vlkldda avnmare av bda knen.

Karmides och Olympiodoros, som, innan vi trffade dem, redan hade
hunnit beska baden och hrfrisren, gingo nu att ka antalet av de
unga sprttar, som genom ngon mrkvrdig dets skickelse kommit ut s
tidigt p frmiddagen och utan annat rende n att ka trngseln och
tillfredsstlla sin nyfikenhet armbgade sig genom de kpslende
grupperna, n nickande t ngon fager trna frn kvarteret Skambonide,
n granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit frn
olika land, lto gat fritt skda alla skiftningar av kvinnliga behag,
frn den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De
frmmande kpmnnen frtjnte ven, tminstone av det ovana gat, att
skdas: man sg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige,
livlige alexandrinen, som, ehuru fdd ej lngt frn pyramiderna, med
sin gammalhelleniska drkt ville hvda ursprunget frn jordens mest
bildade folk och som, tillfrgad om sin brd, skulle svarat, att han
var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i ansprksls
yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria brd vittnande rda
kanten; mannen frn det persiska grnslandet, igenknnlig p sin
ludna, kgelformiga mssa, sin blommiga rock och de vid smalbenet
hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjrta mantel (vvd
svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmns tycke fr
det prunkande; den lngskggige juden i mrk kaftan, fodrad med skinn;
samt, fr att ntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen frn
Asien med parfymerade lockar, guldringar i ronen och fotsid tunik.

Kommande frn Piriska gatan syntes en man taga sin vg ver torget.
Folkmassan ppnade sig villigt fr honom, och alla nrstendes gon
fstes p hans hga, majesttiska skepnad, kring vilken manteln fll i
plastiska veck, under det han skred frbi, hlsad av mnga i hopen.

- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mrknade.

- Vem r han? viskade frmlingarne och fljde honom med blicken,
tills han frsvunnit i vimlet.

Svaren ljdo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. --
Filosofen Krysanteus, rkehedningen.

Det sista av dessa svar kom frn en kristian.

Nu ljd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och f minuter
drefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar frspnda, och den
brokiga mngden uppslukades efter hand i mynningarna av Piriska
gatan, Kerameikos och de gator, som gingo t mse sidor om Akropolis.
Straxt drefter voro ett antal stadsslavars armar i rrelse, fr att
feja torgets stenlggning, och vattenkrror korsade varandra,
utdelande, fr att lgga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
uppsgs av de friska flktarna frn havet. Torget, nyss i deshabill
--och idenna drkt s gott som oknt och oigenknnligt fr de mnga
atenare, som lskade morgondrmmar--tervann ssom genom ett
trollslag sitt vanliga utseende, som bttre verensstmde med dess
minnen och vrdighet av hjrta i vishetsgudinnans stad.

En skdare, som valt sin stndpunkt framfr Zeus Eleuterios' tempel
eller den kungliga pelarhallen, vilka t sder begrnsade torget,
skulle d till hger sett rdhuset, Rttvisans tempel, Metroon och
Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vnster
solen lyste p mlningsgalleriets blvita pelare och i tavlans
bakgrund gt sin strlflod ver Areopagens kulle och det vid hans fot
belgna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens dla
skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
fr den doriskas majestt och detta fr den joniskas luftiga behag,
ingav det vidstrckta, nu nstan tomma, av en djupbl, vid synranden
grnskimrande himmel vervlvda torget en obeskrivlig knsla av
vemodsfull storhet, mktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
som efter mnniskomassans frsvinnande ensamma befolkade och i tysta
hgtidliga linjer, fotstll vid fotstll, omgvo det. Dr de nu stodo,
med anletsdragen stmplade av olympiskt lugn, genomandat (ssom alltid
hos antikerna) av en vemodsflkt, syntes dessa vlnader av forntidens
vldiga andar, hjda ver tidens vxlingar och saliga i sig sjlva,
drmmande se solstrlarnes lek och skuggans sprlsa skridande p den
minnesrika platsen.

Smningom livades denna tavla. Frn den sttliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plgade samlas 
torget fr att tala om dagens nyheter och stadens renden; och hos
dessa atenare kunde frmlingen, om han hade ga fr sdant, nnu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanfr Atens murar, den smakfulla och flrdlsa enkelhet i drkt, som
ven hade funnits annorstdes, men nu var uttrngd frn den vriga
vrlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertg skred
tyst och obemrkt, s obemrkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper hn emot marmortrapporna, som frde upp till
Propylerna. I mlningsgalleriets pelargng samlade en mstare i
stoiska filosofien ett antal hrare, som till strre delen voro
romerska senatorssner och andra frnma ynglingar, komna till Aten
fr att inhmta hellenisk visdom. Ty denna stad var nnu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet fr
romerska vrldsriket, och verglnste sin medtvlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. nnu, sedan kristna kyrkan lnge varit en
triumferande, sedan i sjlva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits,--nnu lnge efter detta brann i den stilla, undangmda
staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
heliga minnen, nrd av forskningens sista olja, till dess hon
ntligen, frdig att slockna av sig sjlv, slcktes av ett nytt
vinddrag frn despotismen, och den fromma vrlden lydigt, utan
gensgelse av en enda rst, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
Dessfrinnan och vid tidpunkten fr denna berttelse frelstes
Epikuros' lra nnu i hans ryktbara trdgrdar; utlades Platons nnu,
dr han sjlv, den gudomlige, sju rhundraden frut hade frkunnat
henne: under Akademias popplar; lustvandrade nnu Zenons lrjungar
bland msterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
pelargng, som frn brjan gav namn t deras skola, den glest, men av
hga, vermnskliga skepnader befolkade!

  [3] Jag tror, emedan det r orimligt--ett uttryck, som tillskrives
  kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form
  terfinnes i hans skrifter.

Frn nordstra delen av staden brjade klockorna ringa i en kristen
kyrka. Luften, ren och spnstig, fortplantade de mktiga, dallrande
ljuden vida ver nejden. De genljdo i portikerna, brtos mot
Akropolis' kalkbranter och frnummos, studsande frn dessa, som djupa
aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, dr hon,
jttestor, skinande i solen och sknjbar fr seglaren lngt bortom
Sunions udde, reste sig frn klippans spets och med hjlmtckt huvud,
ver Partenons gavel, nedblickade p sin skyddsling, staden under
hennes ftter.




ANDRA KAPITLET.

Mten p torget.


Klockorna ringde nnu, d Karmides och hans vnner voro samlade vid
marmortrappan till Propylerna. Dagen var kristianernas gldje- och
vilodag; man sg dem familjevis skrida ver torget p vg till kyrkan.
Skaran var talrik: hon lt ana, att sjlva Aten, hedendomens blverk,
kanske snart skulle tillhra en fiende, som uppvxt inom
frskansningen, ej intrngt utifrn. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora vrldsrikets folkvimlande stder voro
kristianerna redan de till antalet verlgsne; dr hade, med kejsaren
och hovet till fredme, flertalet av de rike och frnme smningom
samlat sig omkring korset; dr hade envar, som knde en gnista
regirighet i sin barm, skyndat att beknna en lra, som var enda
villkoret fr en av despotismen mindre fjttrad verksamhet; dr hade
ntligen orkneliga ndens barn ej frmtt tillbakavisa gvan av en
kldning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny mnniskofiskare, uppdrog sjlar ur hedendomens
djup. I Aten var frhllandet ett annat. Aten lg utanfr omrdet fr
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste rtterna och bar n i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina fders tro av rofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hrt att
frdma Perikles och Aristeides, att tnka sig Sokrates och Platon som
verktyg fr onda demoner: han ville ogrna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens msterverk, och sndersl sina bildstoder, mejselns
under. Drfr var mngden av bildade atenare nnu tillgiven den gamla
religionen, sdan hon lnge varit: frdlad av klarare gudsmedvetande,
genomtrngd av filosofien. Mnga beknde henne med strre hnfrelse
n ngonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sgo den
mnskliga vrdighetens, tankefrihetens, den undergende kulturens enda
rddning. Men alla de, fr vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro ssom icke tillvarande, alla de, som trdes av
en hemlig smrta, av nger ver synder, fr vilka de ej sgo ngon
frsoning, av grymma samvetsagg eller fruktan fr frintelsen, alla
dessa orkneliga hade skyndat att mot vissheten om frsoning och evigt
liv utbyta en lra, som endast lmpade sig fr de sjlsstore, fr
glada, lyckliga och harmoniska eller fr mycket tanklsa och
lttsinniga mnniskor, men erbjd fga trst t de svage, som knde
sig duka under i livets strid, t de fattige och elndige, den
brottslige och ngerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
vervgande delen av mnniskoslktet i denna hrda, olyckliga,
snderslitna tid.

Vi tervnda till torget, som i denna stund fretedde en tavla av
gripande motsatser. Templens hrliga kolonnader, gudarnes, tnkarnes,
skaldernas, hjltarnes bildstoder, bestrlade av en mild sol,
verspnda av en leende himmel, och inom denna ram, fltad av naturens
och konstens glada sknhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedstrmmade frn stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna osljade, de flesta mnnen hljda
i grova mantlar, frmmande fr sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig sjlv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga mbetsmnnen i
asiatiskt prunkande drkter; bredvid svrmare, hljda av smuts,
bldande ur sjlvslagna sr, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka frnma kristinnor vilade--allt detta, skridande frbi gat,
medan luften sklvde av den vigda malmens manande rop.

Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikurerna
stodo skmtande kring en brstol, mellan vars gardiner man varsnade n
blott en flik av det koiska tyg, som fr sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, n en mjllvit guldsmyckad arm, n och i bsta eller
vrsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhrde ingen mindre person
n Praxinoa, Atens tckaste hetr. Medan man nnu vntade p Myro,
hennes vninna eller kanske medtvlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gngare, smyckade med lysande tcken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knet rckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhllen av en med gyllene meandrar stickad
grdel, och ver livrocken en vid tyrisk mantel, vrdslst kastad ver
den ena skuldran. Kring halsen hngde en guldkedja, vid vilken
signetringen var fstad. Benen, blottade frn knet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsvningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna stadkomma. Karmides' vnner voro kldda nstan som han.
Det hela erbjd en lysande, men fr de frbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.

- Hu, dessa mnniskor, sade Praxinoa om kristianerna, deras syn
skrmmer mig. Vackre Karmides, drag fr gardinen. Jag blir sjuk, om
jag mste se dessa olyckliga ansikten.

D Praxinoa kallade Karmides vacker, s var denna fr vrigt vanliga
artighet hr verensstmmande med verkliga frhllandet. Hans gestalt,
som gde den grekiska typens naturliga delhet, var genom gymniska
vningar utbildad till en formfullndning, vrdig att mejslas i
marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hmmade
sjlslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig
blandning av lttsinne med beslutsamhet, hrdhet och hgmod, och hela
hans varelse, frn gats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar
vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, lngsamt trttnande,
men nnu segerrik, bekmpar verkningarna av ihrdiga utsvvningar.

- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gngares
betseltyg och kastade en blick ver torget, dr ha vi ju prokonsuln.

- Var?

- Vid Torg-Hermes bild. Han str bredvid en brstol och samtalar med
damen i densamma.

- Riktigt. Jag ser honom.

- Det r Eusebias brstol, sade Karmides. Jag igenknner den.

- Aha!... Men se p vr Annus Domitius! Jag tror, vid Here, att han
p ppet torg emottager en sparlakanslxa av sin skna hustru, infll
en av ynglingarne.

- Det vore icke underligt, anmrkte en annan.

- Jag inbillar mig likvl, att de msesidigt hava skl att frlta
varandra. Eller huru, Karmides? Fortstter den fromma Eusebia sina
frsk att omvnda dig?

- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bgge p frsket. Eusebia r
mycket ombytlig....

- Och du r sjlva troheten!

- Och hon har frmodligen, tillade Karmides, en lskvrdare proselyt
i sikte.

- Se hr r Myro! N ntligen!... Vlkommen, du fjrde bland
Behagens gudinnor!

- Vlkommen, dagens strle, som aldrig lyste klarare fr vr stad!
deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjder, som
hotande kretsade i grannskapet av hans mun:

  Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
  band oss ls! Fullkomna den bn, som hjrtats
  mma trnad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vr
  sida![1]

  [1] Sapfo.

Sedan nu Myro anlnt, var sllskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade
upp p sina hstar, slavarne lyfte Praxinoas brstol p sina skuldror,
och tget satte sig i gng.

Vi lmna det och begiva oss till Annus Domitius fr att hra, huru
det frhll sig med sparlakanslxan, om vilken ngon av Karmides'
vnner varit elak nog att framkasta en frmodan.

Vi nalkas Annus Domitius med den aktning hans samhllsstllning och
personlighet bra ingiva. Han r prokonsul ver Akaja och den frste i
andra rangklassen av romerska rikets storvrdighetsmn, med rttighet
att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla rknar filosofen
Senekas bland sina yngre namn och styrker hans hrkomst frn en redan
i republikens dagar ansedd slkt. Annus Domitius' mantel r stickad
med palmlv och stjrnor; stvletterna, som utmrka hans
rdsherrevrdighet, lysa i purpurglans och prydas, ssom bruket r hos
nobiles, av gyllene halvmnar, vilka skola antingen utmrka hans hga
brd, som berttigar hans ande efter dden till en plats ovan mnen, i
grannskapet av stjrnorna, eller (eftersom Annus Domitius r kristian
och dylika frestllningar honom ovrdiga) snarare innebra en
hlsosam varning drom, att under mnen, den omvxlingsrike, bodde
ingen fri frn dets kast. Nog av, halvmnarne finnas dr, deras
betydelse m vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat
med rkelse i prokonsulns spr, st nu p vrdnadsfullt avstnd,
samtalande med Eusebias palankinbrare. Annus Domitius r en man om
fyratio r, lagom lng, men mer n lagom fet. Hans mage skulle anst
varken Hermes eller Apollon, men dremot icke misspryda en bedagad
faun. Prokonsulns hjssa r kal, hans ansikte uppbr godlynt
verfldet av en dubbelhaka, gonen ro livliga och kloka. Rouen,
gurmanden, den berknande vrldsmannen, se dr Annus Domitius, svida
icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna nnu njet av den
sista lukulliska supen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier,
eller (om man fr tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om
nattliga studier (vilka enligt samma klla skulle omfatta teologien
och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annus' profil r kraftig,
och gonen, vi nmnde dem nyss, ro ensamma i stnd att frlna liv
och uttryck t denna fettmassa.

Men nu ett gonkast p hans geml, Eusebia, kallad den skna, n
oftare den fromma. Hon r romarinna, mhnda 27 r gammal, med
rnnsa, stora mrka gon och rubinrda sm svllande lppar. Eusebia
r p vg till kyrkan, som hon aldrig frsummar, nr Petros, de
rttrognes, det vill vid denna tidpunkt sga homoiusianernas[2]
biskop, den hjrtgripande frmanaren, den ljungande bestraffaren skall
predika. Hennes drkt r botgrerskans--och vad den klder henne
vl, ehuru den icke bestr av en trd mer n den svarta kldningen,
som ogrdlad och fotsid faller s mjukt om de yppiga formerna! Icke
ens en linnetunik under denna kldning! Dess frg brytes, som
brtckets p en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika
junoniska armarnes alabaster, fr att nu icke tala om en sdan liten
frtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, d
hon vnder sig p brstolens kuddar. Diademet, ronhngena,
halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa ffngliga grannlter,
nda till den juvelprydda solfjdern, ro lmnade hemma p
nattduksbordet. Eusebias mrka lockar svalla, utan att hmmas av en
enda hrnl, i fria vgor kring axlarne, och hennes fingrar, bervade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad n sin naturliga sknhet och
den ltta rosenfrg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt frgad av hlsa och ungdom, r i dag ngot blek, ty
blekhet klder botgrerskan. Konsten har hr, med ngra ltta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en nskan, som naturen,
lmnad t sig sjlv, fr gonblicket icke kunde tillfredsstlla.

  [2] Kristna kyrkan r vid tidpunkten fr denna berttelse delad i
  tvenne huvudsakliga partier, som bekmpa varandra: homousianernas
  och homoiusianernas. Det r icke romanfrfattarens skuld, att dessa
  flockar fr gat endast skiljas genom ett litet i, men det r under
  sdana frhllanden en ursktlig pedantism, om han ber lsaren lgga
  vikt p denna annars ltt frbigngna skiljaktighet, s att de icke,
  till harm fr dem bgge, frblandas med varandra. Jag kunde
  visserligen kallat de frre de rttrogne, ett namn, varp de ha
  segrarens ansprk, och d nmnt de senare halv-arianer. Men segerns
  altare r till all lycka nedbrutet, och det r ingens skyldighet att
  offra p dess spillror.

- Annus, sger Eusebia i milt frebrende ton, och hennes blick
svvar mellan brstolens gardiner hn mot gruppen vid marmortrappan
(som d nnu vntade p Myro), du var sledes ven denna natt upptagen
av viktiga sysselsttningar. Var det med statssaker eller med
teologien?

- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles,
bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt frtvivlad ton:--Dessa
statssaker jkta mig till dds.

Prokonsuln uppdrog ur grdeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjssa, liksom om blotta tanken p dessa anstrngningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett frstulet gonkast till sina
hedniska vnner, epikurerna, dr srskilt de bda brstolarne drogo
sig hans uppmrksamhet.

- Annus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har nnu det
rysliga oskicket att svra vid de hedniska gudarne, och likvl r du
katekumen.

- O, frlt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid
helgonens relikskrin, hdanefter vakta min tunga fr denna synd. Ack,
nr f vi tervnda till vrt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i
vilket kejsarens vilja kvarhller mig, denna stad, som skenbart r s
lugn, s stilla, s avlgsen frn hndelserna,--ah, du anar icke vad
som jser i hans barm. Min sjl r i oupphrlig spnning.

- Stackars Annus! ... Han r dock nnu vacker, den arme i mrkret
vandrande ynglingen.

Dessa sista ord, som Eusebia endast tnkte, icke uttalade, gllde icke
prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till hst.

- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rttrogna, och
Petros tvekar ej att uttala det p predikstolen. Det r Krysanteus,
den hedniske arkonten, som r den ena roten till det onda. Att du icke
fngslar Krysanteus, som dock r den rebelliske Julianus' frklarade
anhngare. Vi alla i frsamlingen undra drver.

- Ah, min vackra maka, infll Annus Domitius leende och hotade i sin
ordning med fingret. Nu bryter du vr verenskommelse. Inga statssaker
oss emellan! Du minnes det?

- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, ro
homousianerna, dessa frskrckliga kttare, som pst, att Sonen r av
samma eviga gudomsvsende med Fadern. r det icke en blindhet utan
like?

- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lttsinne sedan! instmde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag r frtjusande!

Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.

- Annus, fortfor Eusebia, r det sant, att ktteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?

- Vad vet jag mer n ryktet? Vad kan jag gra mer n skicka
befallning till alla mbetsmn i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmrgla mig ... smningom.

- Arme, arme Annus! ... Men sg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud nrmare hans, har du i natt emottagit ngot budskap frn
Konstantinopel?

- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret p
sin mun.

Eusebia visste det frut, ty budbraren hade skt prokonsuln i dennes
hem, innan han genom en frtrogen kammarslav visades till det hus, dr
prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetrerna. Men vad
Eusebia icke visste och ndvndigt ville knna, var brevets innehll.

- Nvl? frgade hon i yttersta spnning.

- Julianus ... Men tyst fr himlens skull, Eusebia!

- N, skynda dig! Hur r det med den gudlse troninkrktaren?

- Uppror inom hans trupper! Tv galliska legioner hava gtt ver till
kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvr dig, Eusebia, gm
denna hemlighet i djupet av din sjl!

Den skna botgrerskan sammanknppte hnderna och hjde en tacksam
blick till himmelen.

D prokonsuln gav sin maka frtroende av denna underrttelse, visste
han, att den inom ngra timmar skulle vara biktad fr biskop Petros.
Meddelandet var ocks avpassat drefter.

- Och nu, min Annus, frmodar jag, att du r p vg till kyrkan, fr
att lova Herran och bedja om fortsatt framgng fr kejsarens vapen?

- Eusebia, jag knner detta bde som plikt och lngtan. Men
statsgromlen, ve mig, statsgromlen!

Prokonsuln sg sig om och gav ett tecken t en man, som stannat i hans
grannskap.

- Stackars Annus! Jag vill icke uppehlla dig.

- Skna! Din syn r min lycka, men det r sant, att jag fr
tillfllet har brttom ... och ven du br skynda, ty dr ser jag
redan biskopen och klerkerna.

Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon skte ngon i skaran av de
prster, som i hgtidligt tg fljde biskopen till kyrkan. Frmodligen
fann hon ven den hon skte, ty blixten i hennes mrka ga upplste
sig pltsligt i trnfullt skimmer, hennes barm hvdes av en suck, och
drmmande sjnk hon ned p brstolens kuddar. Ett gonblick drefter
gav hennes ringklocka tecknet till brarne att stta sig i gng.

S snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som vntade i hans
grannskap. Denne smg ett brev i hans hand.

- Var? frgade prokonsuln.

- Mitt emellan Aten och Korintos.

- G!

Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varp sigillet var tryckt,
och genomgnade hastigt verskriften.

 ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hlsning och frid av Fadern
ssom ock av Sonen, av lika men ej samma vsende som Fadern!

Drefter stack han brevet i grdeln under sin mantel, ordnade denna
och mnade g, d biskop Petros, som red p en mula i spetsen fr sina
prster, nickade och hjde korset, som han bar i handen, till tecken
att han nskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spnstiga steg
och de bgge rkelsebrnnarne i fjten att mta prelaten p halva
vgen.

Petros, den homoiusianske biskopen, var nnu i sina kraftigaste r, en
bredskuldrad, mager och muskuls man med hgburet huvud, som i varje
drag bar viljestyrka prglad. Stridshsten hade bttre n mulan
ansttt en sdan gestalt. Petros' panna var lg och rak, blicken skarp
och letande, gonbrynen lnga och starkt vlvda, nsan krkt och vl
danad, munnen stor, men sknt bildad.

Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lgsta klass uppstigen
till sin vrdighet, och den patriciske Annus Domitius! Prokonsuln
ver Akaja syntes liten och ljlig, dr han i sin prliga statsdrkt,
med kal hjssa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framfr Petros, biskop av Aten. Men frhllandet jmnades,
nr man iakttog romarens lugna vrldsmannahllning, hans spelande
sjlvmedvetna blick, det fina leendet p hans lppar.

- Lysande och dle herre, sade Petros i en ton, vars verlgsenhet
motvgde ordalagens dmjukhet, fr jag den ran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillter du din ringe tjnare att vid samma tid
beska dig? Tiderna ro onda. Julianus' ursinniga fretag har till
fruktansvrd hjd stegrat modet hos kttarne likasom hos hedningarne.
Hr finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma verlggningar.

Prokonsuln medgav detta under en betnklig skakning p huvudet och
skyndade frskra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hlsningar
satte Petros ter sin mula i gng, fljd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning ver torget.

Epikurerna, som vi nyss lmnat, hlsades p sin frd genom den lnga
gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men mnga voro
ven de, som korsade sig och valde en annan gata, nr de varseblevo
det lttfrdiga tget.

- Idel kta atenare! Det gr mitt hjrta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.

- Jag knner dem! Hellener av gamla stammen, som lska konsten och
fdernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
hnderna.

- Den dr p gr skymmeln, han, som skrattar s gott och skmtar med
hetren, gissa vem han r! sade en bokhandlare, i det han vnde sig
till en romersk yngling, som tillflligtvis var hans granne. Jo, ingen
mindre n Olympiodoros, den oddlige skalden. Det var jag, som frlade
hans frsta epigram. De hade dlig avsttning, ty vrlden r i sin
nedgng och litteraturen fraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst
icke. nnu finna muserna hga gynnare ... Och som jag tillflligtvis
har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen
(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), s avstr
jag det med nje t en del frmling ...

Romaren sade intet, men vinkade t en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlgsnade sig ur den nrgngne pratmakarens
grannskap.

- De prktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte p sljan och blickade efter ryttarne, sg du Karmides,
min vn? Sg du honom?

- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet ver
Teseustemplet?

- Jag ser intet moln, min vn. Himmelen r ju alldeles klar.

- S hr d!

Med en bjning av huvudet fste borgaren sin vns uppmrksamhet p tv
personer i deras nrhet. Den ene var en gubbe, som med en korg p ena
armen hade satt sig att vila p trappan till portiken, den andre en
kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den frre med fljande
ord:

- Du r Batyllos, olivhandlaren?

- Ja.

- Du gller fr en from man, men i kyrkan sg jag dig likvl aldrig.
Varav kommer detta?

- Jag r en rttrogen. Guds hus vanhelgas sedan lnge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' lgn.

- Du r d en av dem, som splittra den enda kyrkan och snderdela
Herrans lemmar. Frutsen I icke vedergllningens dag?

- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben s hgljutt, att han
drog sig alla omkringstendes uppmrksamhet. Homoiusianen avlgsnade
sig.

- Demofilos, ser du molnet nu?

- Ja. Det r kvalmigt i luften. Det liknar sig till ska.

- O, hon r vlkommen, om hon blott rensar luften.

- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet gr, att Julianus....

- Tyst, mnniska! avbrt honom Klinias i samma ton och sg sig
omkring med en ngslig blick. Nmn ej hans namn, om huvudet r dig
krt. Kejsaren underhller hundra tusen spejare. Murarna hava ron,
vassen skvallra, likasom p Midas' tid, sjlva mnen lter nedbesvrja
sig fr att yppa vad han lser genom dina gon. Tala icke, hoppas
icke, tnk icke, s framt du nnu lskar det rosiga ljuset!




TREDJE KAPITLET.

Delfi. Orakelsprjarne.


Apollons ryktbara orakeltempel var belget i en dal, p tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden r vild och skrckinjagande
--och mste varit det n mer fr en pilgrim, som betrdde henne frsta
gngen, bvande i knslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur ngan ur den pytiska hlan skulle
gestalta hans framtid. Till en sdan frmling var sjlva naturen ett
varnande rop att icke lttsinnigt ska utleta de den, som bidade
nrmare hans grav. ppen mot sder smalnar dalen, varda klipporna
hgre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man nrmar
sig den punkt, dr dalvggarna i spetsig vinkel sammanstta. Hr, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre klldror ur klippan.

Denna mngbesjungna klla fostrar en bck, som efter enslig vandring
genom dalen frenar sitt de med n Pleistos och samfllt med henne
finner sin grav i Korintiska viken. Lngs denna bck gick vgen till
orakeltemplet.

En hstafton, ret 361 efter vr tidrkning, vandrade p tempelvgen
en ldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan
int dalen. Bda voro vitkldda, och man kunde ansett dem fr
pilgrimer, om ej oraklet mer n trettio r frut hade tystnat vid ett
maktsprk av den frste kristne kejsaren och vallfrderna till Delfi
sedan dess upphrt. Frmlingar voro de nd i denna nejd, att dma av
blickar och tbrder, som rjde, att fremlen de hr mtte voro fr
dem nya eller tminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med
hpnad de mrka klipporna, som  mse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste mhnda fr den djupa tystnaden, som snarare
hjdes n strdes av bckens sorl och cikadans klagande sng. De
vriga sinnena voro dmda till vila, medan gat mttade sjlen med
bilder av en skrckfull natur.

Vgen, som fordom vimlat av sndebud frn stder och konungar, av
offertg och pilgrimer, huru dslig nu! Grs och mossa tckte honom;
myrten spirade i rmnor emellan hans stenar. Han skyddes ven av
dalens invnare; de valde hellre en annan, nrmare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av rvare, som hade tillhll i
Parnassens otillgngliga klyftor. Detta visste de bda frmlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som uttrngde farhgan fr deras
skerhet.

Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i r,
en pfallande yttre likhet. Fr bgge var den grekiska profilen
gemensam, och hos bgge mildrades han, ehuru i olika mn, av samma
individuella avvikelser. Det var svrt att av mannens utseende
bestmma hans lder. Hans lemmar tecknades nnu av en hrlig
mannakraft, men kindernas linjer voro frdjupade av ren och--vad
som tydligast rjde den verskridna medelldern, men tillika gav ett
mrkvrdigt uttryck t hans anlete--valken under gonbrynens yttre
bgdel framtrdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det nstan svrmiska i blicken. Man terfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hr var ngot
glesnat ver pannan; hans skgg (vid denna tid en sllsynt prydnad),
mrkbrunt och krusigt som hret, omgav lppar och kinder. Hans gestalt
var hg och full av vrdighet. Flickans ansikte var regelbundnare n
hans, regelbundet nda till typisk strnghet, och denna kades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn vrmdes av de stora mrkbl gonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt bjda linjer, som fr en Lavater skulle
gllt som osvikligt tecken fr hjrtats godhet.

- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som
hjer sig drborta, ikldd avstndets bl mantel, r Lykoreia. P
henne och hennes syskonhjder lustvandrade, innan tvivlet frjagade
dem, Apollon och snggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
d farkoster frn Lycksalighetens ar, landsttande slla andar, som
kommo att i de olympiskes snger hra och i deras danser symboliskt
skda vrldsalltets mysterier. Dessa snger, s berttar sagan,
frnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och p deras
toner snkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjrtan....

Och nu, sade mannen fr sig sjlv, kringdriva p samma hjder
olyckliga mnniskobarn, blodsmn och kristianska svrmare, utsttta ur
ett religionssamfund, som r dem vrdigt. Rvare p Parnassen! Sdana
lra funnits dr fre dessa, men de plundrade endast skalderna.

Ett leende spelade vid denna tanke p mannens lppar.

- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle frskrcka mig, om jag
vandrade ensam. De ro s hga och gruvligt sndersplittrade. Men gat
uppfriskas av Lykoreia, ty p henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen r klar och ren kring hennes hjssa.

- S r det. Nr vr omgivning r mrk och dyster, sker gat grna
ett ljusare fjrran ... Hermione, fortfor han och pekade till vnster,
dr nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under
namnet Pyto. Nu ro dess tusental av stoder snderslagna, dess skatter
rvade, dess glans frsvunnen. Teatern, stadiet, lrosalarne,
gymnasierna st tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens hga lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skvla
vra tempel, om dmjukhet och trampa vra nackar. Fordom genljdo dess
gator av paner, vimlade de av hgtidskldda frmlingar och
vitmantlade offerprster. Nu vandrar ett tungsint folk ver dess torg.
Det flt, du ser drborta, med tvinande grnska, tecken av sparsam
odling, till vars fullfljande saknas armar och hg, detta flt r det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och sknhetens segrar.

Hammarslag ljdo frn staden. Man brt sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, p vars vggar Polygnotos, penselns Homeros, hade mlat
det vapentagna Troja, grekernas avfrd och Odysseus' besk i
underjorden. Frstrelsen kunde ses frn den punkt, p vilken de bda
frmlingarne befunno sig. De sgo det: flickan hljde sitt ansikte i
sljan; mannen fattade hennes hand och pskyndade sin gng.

S intrdde de i en lund av ldriga lagrar, som skilde staden frn
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och kade med sin mrka grnska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade lmnats av honom. Hans ldriga stammar lutade ver
bcken, samlade sig till viskande flockar, fltade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade hga minnen. Och konsten hade
kommit aningen till mtes. Dr en strle av dagen nedskt under
trden, dr lyste han stundom p marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma gonen mot hjden, eller p en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mngen som en hednisk demons tillhll, och de friska blad,
han rligen skt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
sina oljade kmpar, och dr ingivelsen nnu vidgade en skaldebarm,
ljdo hymner till Honom, den oknde Guden, om vilken Paulus en gng
talat till folket i Aten.

Dr var s tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade
igenom honom. Dr var tyst, sedan de vergivit honom--tyst genom
rhundraden, medan Delfi sakta hntvinade och byn Kastris lerhyddor
skte std emot dess fallna pelare.

Men en dag, tolv hundra r oss nrmare n tidpunkten fr denna
berttelse, sgo Kastris kvinnor, medan de skljde klder i kllan
Kastalia, ngra frmlingar i den glesnade lunden. Vad skte de i denna
glmda vr emellan bergen? De sade p ett fr kvinnorna obegripligt
sprk, att Kastalia var vanhelgad, och brto frn ett gammalt
lagertrd ngra kvistar, kysste dem och vandrade bort. De frmmande
mnnen voro frn Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
namn Tasso skulle lagerkrnas p Kapitolium, och fastn lager vxte i
deras egna lundar, fredrogo de att hmta den frn Parnassos. Var d
den brutna kedjan mellan frr och nu terknuten? Ja, en stor
frndring hade intrtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
anade intet drav. Hellas var teruppstndet i frihetsanden, konsten
och vetenskapen. Vetenskapen och konsten ro av naturen hellener och
oomvndeliga hedningar. De vrda Golgatas oliv, men Parnassens lager
r symbolen fr deras strider och segrar.

De vitkldda vandrarne--fadern och hans dotter--stego p en
frfallen stentrappa uppfr en klippa vid foten av den ena dalvggen
och sgo nu orakeltemplet vilande under de mrka fjllbranterna. En
lderstigen Apollonprst, den ende vervordne av hundra, bevakade dess
bleknade prakt. Han trffades, vilande under en cypress och stirrande
p det hemlighetsfulla E, som ngon av forntidens mn hade tecknat
ver ingngen till templet. Det hndende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skgget fll i vita bljor
ver hans brst. Pilgrimerna, ty sdana voro de likvl, hlsade honom
med vrdnad.

- Jag heter Krysanteus, sade frmlingen, och r en man frn Aten.
Denna flicka r min dotter Hermione och sedan sexton r tillbaka mitt
enda barn.

- Jag hlsar er vlkomna, sade Apollonprsten Herakleon. r edert
rende att se helgedomen?

- Nej, svarade Krysanteus, vrt rende r ett annat n
skdelystnadens, som endast skulle mtta oss med grmelse. Vi hava
kommit fr att rdfrga oraklet.

Den gamle prstens ansikte uttryckte frvning.--Vet du icke, sade
han, att pytians rst r frstummad och de profetiska ngornas klla
sinad? Den sista prstinnan r lngesedan dd.

- Tyvrr, jag vet det alltfr vl, svarade Krysanteus. Men fast
pytian r dd, lever den siande guden evigt.

- Apollon r dd! genmlde Herakleon och fste p Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck hjde det ovntade och besynnerliga i
dessa med vertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens gon
uppenbarade en sjl, som helst dvljes i sig sjlv, men nr hon frn
sjlvbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild n fster sig vid de srskilda freteelserna. En sdan blick
r egen fr teosofer och mystici; han har ngot hemskt och andligt fr
vrldens barn: han siar om dden och ndgar till tro p
ofrgngligheten. Han uppenbarar tillika ett ngot, som ligger utanfr
frstndets krets, p grnsen till vanvettet. Mhnda var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens gon--varur han frklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten knde en rysning genomila sig.
Han teg ett gonblick och sade drefter i en mild, av medlidande
genomtrngd ton:

- Jag lmnar din tro p sina grunder. Men mnne ej vi alla, som
Sokrates, bra ett orakel i vr egen barm?

- Om s r, vi kom du hit att rdfrga det frstummade?

- Den som vill drmma sker ju tystnaden, ensamheten och mrkret,
icke bullret, mnniskovimlet och dagsljuset. S ven den, som vill
tala med Gud i bnen och frnimma hans svar i ingivelsen. Honom r
icke tystnaden fr det yttre rat nog, icke mrkret fr det yttre
gat. Varje jordiskt ljud mste hava frtonat i knslan, och varje
jordisk bild utplnats i fantasien, ty knslan r ju ssom sjlens
ra, och fantasien som hennes ga, varmed hon frnimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar knslan med
majesttet av tusenrig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den hga symboliken i sin natur? Se drfr, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.

- Nvl, vari kan jag nu g din nskan till mtes?

- Min dotter r en from ungm. Lt henne underg reningar, som
kroppsligt stdja sjlens anstrngning att frigra sig frn jordiska
tankar och varda emottaglig fr himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga trefoten och lt henne en natt frbliva i
templet!

Hermione, som uppmrksamt lyssnat till Apollonprstens och hennes
faders samtal, sade nu:--Vrdnadsvrde man, uppfyll min faders
nskan!

Apollonprsten besinnade sig ett gonblick och svarade:

- Om det r ditt uppst, atenare, att din dotter sjlv skall vara p
en gng den frgande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
mening uppfattande, s r mitt mbete hr verfldigt, och jag bryter
ej mot kejsarens pbud, om jag fr er, likasom fr varje skdelysten
beskare, ppnar tempeldrren. Du sjlv, Krysanteus, m leda din
dotter till trefoten. Fr det orakel, som du vill tillfrga, r det
likgiltigt vem som frrttar en sdan handling. Och vad reningarna
vidkommer, m din dotter, om hon vill flja de freskrivna bruken,
bada i kllan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
och, nr hon kommit till trefoten, dricka en skl av Kastlias vatten.
Min tjnarinna skall undervisa och hjlpa henne i dessa frberedelser.
Men under tiden skolen I vara mina gster. Jag har ej under lnga
mnader skdat ett frmmande ansikte: jag lever hr som i en vrld fr
mig och bidar dden i skuggan av mitt tempel. Men dess krare r mig
synen av en man, som du, och en ungm, sdan som din dotter. Fljen
mig! Jag vill hlsa er vlkomna ver min trskel.

Den gamle Herakleon rckte Hermione handen och frde sina gster till
ett rum i en byggnad nra templet. Hans lderstigna tjnarinna, den
enda mnniska, som delade hans enslighet, bddade vilosoffor t
Krysanteus och Hermione, tvttade deras ftter och dukade dem ett bord
med brd, mjlk, frukt och druvor. Hon glmde ej heller att av friska
blommor flta kransar, varmed gsterna till den enkla mltiden skulle
smycka sig.

Det brjade redan skymma i kammaren, vars enda fnster vette t den
nrstende klippvggen. Samtalet kom under mltiden att falla p det
rvarband, som oroade trakten. Den gamle prsten visste icke mer
drom, n att dessa rvare voro kristianer av ngon viss, utav de
vriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infdingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifrn, samt att de en dag
under den sistfrflutna vren hade till betydligt antal infunnit sig
hr och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjnarinna ngot ont som skadat ngot i templet, vilket
fr vrigt icke gde ngonting mer, som kunde tillfredsstlla
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall lngesedan
frekommit dem, i det han ltit bortfra de sista dyrbarheter den
fordom omtligt rika helgedomen gde. Gubben vidrrde denna sista
omstndighet i en ton, som ej frrdde ngon bitterhet. lderdomen
hade kanske iskylt hans hjrta. Men den atenske mannens ansikte
mrknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjnarinnan, som nu
tog till ordet och frtalde, att rvarbandet hade flera gnger gjort
nattliga infall i den nrlgna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjlslagit mnga mnniskor. Men nu hade frn Korintos anlnt en trupp
soldater till Delfis hgn. Detta visste tjnarinnan att bertta, ty
hon plgade beska staden i hushllsrenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.

Sedan mltiden var intagen, lmnade man kammaren, fr att i det fria
njuta kvllens bleknande sknhet. Herakleon frde sina gster till en
grotta, som fanns ett stycke frn templet. Bcken sorlade i hennes
grannskap. Hon var ppen mot vster, och aftonsolen, som lyste genom
ett trngt pass dr mitt emot, gt sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhckar vxte runt omkring,
murgrn och kaprifolium slingrade sig kring hennes vggar. Hr p en
mossbnk vid grottans ingng satte sig Apollonprsten, arkonten av
Aten och hans dotter.

Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, nr det nnu
talade, ngonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?

Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna frga varit honom kr att
besvara. Han genmlde:--Hren fljande orakelsprk, givna en man,
som fr mer n hundra r sedan anlnde hit och frgade oraklet just om
Jesus:

  Knt av de vise r, att ur kroppens frgngliga boja
  svingar sig ofrgnglig den mnsklige anden, men ingens
  sjl i olympisk flykt sig lyft p vitare vingar.

D sprjaren undrade, att en s del man mste lida missddarens dd,
svarades genom pytian:

  Icke av kroppsligt ve beflckas oddlige anden:
  lida r allas del, att himmelen vinna den frommes.

- Jag knner dessa orakelsprk, sade Krysanteus, Porfyrios anfr dem
i sin bok emot kristianerna.

- r detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetslraren?
frgade Hermione.

- Nej, vi hava ven en utsaga frn en mycket senare tid:

  Stunget av mask, av sol frtorkat eller i frostnatt
  gulnat eller alltren i knoppen danat till vanvxt
  ser jag p vrldens trd vart blad; men ett r fullkomligt.

- Apollon, fortfor Herakleon, var skn till dragen, men ssom siare
kallades han likvl den snedmunte, emedan han hade sina skl att n
med allmnna, n med tvetydiga ordalag tillbakavisa den nrgngna
nyfikenheten. S mycket r dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit s prisad,
som den vise frn Judalandet.

- Han var, sade Krysanteus, en religis ande, genomvrmd av det
gudomliga, en praktisk vishetslrare och en stor teurg. Porfyrios
berttar om sin mstare Plotinos, att denne har fyra gnger, i
hnfrelsens tillstnd, skdat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
Detta skedde p hans lderdom emot slutet av en levnad, vars hela
traktan var sjlens rening och idernas vrld. Jag frestller mig,
att vad Plotinos uppndde genom att snka sin ande i det begrepps- och
formlsas hav,--det gde Josefs son mer av naturen, och ssom ngot
stadigvarande, s att han kunde vandra bland mnniskorna och verka i
det yttre, utan att hans skdning i det gudomliga vart grumlad. Vad
han gde i hgsta mn, det ga vi alla, tminstone till mjligheten, i
en lgre. Lotosblomman synes gunga fritt p vgen, men hennes stngel
ringlar genom djupet och r rotfast i dess botten. S svvar
mnniskoanden med begrnsad frihet p vrldsflodens yta, och hans
frnuft r som blomsterkalken, vilken ppnar sig fr solen och vnder
sig efter henne, men han r med tvenne rtter, knslan och fantasien,
rotfast i vrldsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Genom dem intrnger Gud oss; genom dem, som genom ett sprkrr, talar
han i vra sjlar och lter sig frnimma i mnga former: som samvetets
rst, som konstnrens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
till dessa frnimmelser ej r i den enskilda mnniskan sjlv, utan r
en allmn och gemensam, nmligen Gud i sin uppenbarelse som
vrldsande, det sknjes drav att grunddragen i samvetets lag ro hos
alla folk och mnniskor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
fullkomlighet och frn olika sidor, spegla samma id.

D Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som smleende
lyssnat, ej syntes bengen att genmla ngot, tog Hermione blygsamt
ordet och sade:

- Det rjer sig ock av den himmelska vrme, som sprider sig i sjlen,
nr hon fattas av ngot sknt, sant och gott. Men olikheterna kunna
frklaras av mnniskornas olika sjlsanlag. Tv blommor, som vxa
bredvid varandra i samma jordmn och ur honom hmta samma nring,
omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
och avyttra henne ssom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vllukter.
r det ej s, min fader?

Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste
hennes panna.

D solen gtt ned, tervnde Herakleon med gsterna till sin boning.
Hr lmnade dem Hermione och fljde den gamla tjnarinnan, ty flickan
skulle samma kvll bada i Kassotis och gra andra frberedelser till
den frestende natten, som borde tillbringas under betraktelser och
bner. Den fljande dagen skulle vidare gnas t fortsatt badande,
fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. D
skulle Hermione ledas av sin fader till pytians ver de profetiska
ngornas hla stende trefot och frbliva under natten ensam i
templet, avvaktande uppenbarelse.

Nr mnnen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande p
sina soffor, med den tnda lampan emellan sig, skade Krysanteus en
frklaring av de besynnerliga ord hans vrd yttrat om Apollons dd.

Herakleon var villig att giva frklaringen, och det visade sig nu, att
den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt
system, i vilket han fann den trst han behvde fr den lras
undergng, som han frn sin barndom hade tjnat och med religis vrme
omfattat. Han lskade sina minnen, vrdade den fallna storheten, i
vars tjnst han verkat, och kunde likvl, emedan denna lra frsonade
honom med det, d njd och lugn, den siste Apollonprsten med blicken
p sitt vergivna tempel.

Herakleon sade:

- I andevrlden, av vilken den synliga, ssom Platon sger, r en
skugga, har redan lngesedan, nmligen vid tidpunkten fr Jesu
leverne, en stor frndring timat. Om denna frndring veta vi dock
endast fga, ty nr det skuggande fremlet lider en omvxling, d
skiftar vl ven skuggan, men hon tergiver dock endast, och ven
detta ofullkomligt, fremlets utlinjer. Det, varp jag syftar, skall
varda dig klarare av vad jag nu vill bertta. Jag har uppsprat och
antecknat mnga hemlighetsfulla tilldragelser, som bra vittnesbrd om
den i andevrlden timade frndringen, men skall bland dem endast
anfra fljande: [1]

  [1] Berttelsen terfinnes hos Plutarkos.

Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gng till Italien p
ett skepp, som hade mnga resande och mycket handelsgods ombord. D
skeppet hunnit utanfr Ekinadiska arna, uppstod vindstilla. Det var
kvll, men de fleste av skeppsbesttningen och de resande voro nnu
vakna, d pltsligen alla frnummo en rst, kommande, ssom det
tycktes, frn Paxarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
egyptier och hette Tasus.) En allmn undran uppstod, och Tasus sjlv
greps av skrck. Frst sedan rsten tre gnger ltit hra sig,
frmdde han svara, varefter den ropande med n hgre rst lt
frnimma fljande befallning: Nr du hunnit till orten Palodes, s
tillknnagiv, att den store Pan r dd! Allas undran kades och man
verlade, vad som vore att gra. Tasus sjlv beslt att i hndelse av
god vind utan vidare tgranden segla frbi Palodes, men intrffade
vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hrt. Nr
skeppet nu anlnt utanfr Palodes, var det ter vindstilla och havet
lugnt, varfr Tasus, i enlighet med sin fresats, ropade, frn aktern
av sitt fartyg och vnd mot land, de ord han hrt: Den store Pan r
dd! Knappt voro dessa ord uttalade, frrn luften fylldes av ett med
undran blandat suckande.

I Rom vart denna hndelse snart knd genom de mnga, som varit vittne
till henne, och kejsar Tiberius lt kalla Tasus till sig och anstllde
en nrmare underskning av hndelsens frlopp, mjliga grunder och
betydelse.

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
Demetrios p sin upptcktsresa kring de britanniska arna. Med detta
stller jag i frbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
vrlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att nmligen fgeln Fenix
nyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omstndighet, att frn
samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krvt fr
sitt rliga underhll ett mindre mtt av olja n fordom[3].  Ty sm
ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor frndring. Men
vittnesbrd, n klarare n dessa, finnas ju ven. Sdana ser jag dri,
att den profetiska kraften mer och mer frsvann frn detta orakel,
lngt innan kristianerna vordo en mktig sekt, och att alla de otaliga
andra oraklen efter hand frstummades av sig sjlva; vidare dri, att
tron p gudarne slocknat i allt flera hjrtan, att skalder och
konstnrer icke undf den ingivelse som fordom, och att rysliga
olyckor, fljande varandra ttt i spren, g ver vrlden, minskande
mnniskoslktet. Hela vrt Hellas kan nu, ssom jag finner det
skrivet, icke uppstlla s mnga tungt vpnade krigare, som fordom det
lilla Megara skickade emot perserna. Mrker du ej, att ngot saknas,
som fordom varit, att ngon hand, som fordom var ppen, nu knutit sig
ver vrlden? Kan du sga, vilka de murar voro, som fordom hllo den
oknda sterns skaror inom sina landamren, och varfr dessa murar p
en gng fallit? Varifrn den trnad, som fattat knens sner och
driver dem, vg p vg, att krossas mot vra legioners jrn? Skola de
icke slutligen bryta hindret och versvmma oss? Kan du sga, varfr
vra skogar och kllor icke susa som fordom, varfr naturens symboler
pltsligt stelnat till andelsa tecken, i vilka inga gudakrafter
uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades
genom tingen, detta ngot, som vi kallade den store Pan, vilket
likasom med fljters ljud livade naturens enslighet, detta r borta.
Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt hgre och frsvann
i rymden. Jag har sprat dess vg. Nr det vergav Ga, vart rsten ur
den pytiska hlan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den
obeskrivliga kraften hade lmnat jordens djup och likasom svvade nu
ver jordytan, intrngande i mnniskoandarne. Drav frklarar jag den
freteelse, att vrlden p en gng uppfylldes av spmn, sibyllor,
magi, teurger, goeter och undergrare, bland vilka Apollonios av Tyana
var den strste. De voro frut s gott som oknda, men alltid enstaka;
nu versvmmade de landen. Frn Ktesifon till Herakles' stoder
vittnade folken deras undergrningar, tills slutligen ven hos
mnniskorna den obeskrivliga kraften var frsvunnen. Dessa ro de
tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en
stor frndring hos det skuggande. Men varuti bestr nu denna
frndring och varifrn har hon uppkommit? Denna frga har sysselsatt
min sjl under de lnga r jag tillbragt hr i ensamheten. Och nr jag
hade forskat i tio r, i tjugu r och frskt mnga olika vgar fr
att intrnga i denna hemlighet, s mste jag dock slutligen stanna vid
den frmodan, som i frsta gonblicket av mitt tnkande i detta mne
trngde sig p mig, men vilken jag d frkastade ssom lg och
ofilosofisk. De naturlagar (s r min tanke), vilka rda i
mnniskovrlden, ro skuggor av andevrldens och finna i dem sin
motsvarighet. Den lag, som bjuder, att mnniskan skall fdas, ldras
och d, r en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
De hava, dock i hgre mening n de mnsklige, blivit fdda--det
sger sjlva myten--de hava ldrats, och de ro dda. Den store Pan
r dd, Apollon r dd, de vsen, som vra fder dyrkade, ro dda.
Hpna ej, Krysanteus, ver mina ord! De innehlla intet hdiskt. Dessa
vsen, goda och dyrkansvrda, som uppfyllde vrlden med sknhet och
gldje, som lskade de dygdige, vrnade samhllena och straffade
brottslingar, voro ddliga som mnniskan, deras skyddsling, och
oddliga som hon. O, lg jag ej redan som yngling framfr min Apollons
bild och skdade hela timmar i hans anlete, hnfrd av hans lugna,
vermnskliga sknhet! Och likvl strmmade mina trar, ty ju lngre
jag betraktade honom, dess mer smltande genomskimrades hans sknhet
av ett vemod, olympiskt och vermnskligt som hon, och jag undrade, om
konstnrn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
ndvndigt, utan konstnrens uppst, tfljer den hgsta, i former
framstllbara sknhet.

  [2] Tacitus.
  [3] Plutarkos.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av ddligheten.
De olympiske voro ett slkte hgre n vrt: vra fder kallade dem
gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
demoner. Som mnniskans frsta uppfostran styrdes av dem, s var deras
egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vrt slkte i
samhllen, lra dem det rtta och vcka dem fr det skna. Frn denna
verksamhet ro de bortkallade; de finnas ej mer fr oss, ty de hava
tervnt i det skte, som fdde dem: i mngfaldens enhet, alltets
klla, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
den tanke, att de gudar, i vilkas knn vra fromma fder nedlade sina
bner, som de kallade i sin bedrvelse och lovsjngo i sin lycka,
voro tomma foster av deras frestllningar! Men att de voro ddliga,
drom fanns redan i den gr forntiden en aning, vart Hesiodos gav
sinnlig form i denna utsaga av en najad:

  Nio slkten av kraftige mn mngpratande krkan
  ser frblomma; men tre gnger fler snabbfotade hjorten.
  Tre hjortldrar r korpens liv; korpldrarne nio
  levas av Fenix, som brnd vi tio gnger f skda,
  vi, den egisskakande Zeus' sknlockiga dttrar.

S talade Apollonprsten, medan lampans sken flmtade p hans vissnade
ansikte. Hans gst hade lyssnat med uppmrksamhet, men ville nu ej med
ngon framstlld anmrkning mot hans sikt frlnga samtalet, kanske
frdenskull att natten redan var lngt framskriden och den gamle
tarvade vila.




FJRDE KAPITLET.

Krysanteus.


Lsaren torde frn frsta kapitlet av denna berttelse pminna sig en
man, som en vacker morgonstund gick ver torget i Aten, medan
handelsvimlet dr var som livligast, och som d av olika personer
utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
rkehedningen. Det r samme man, som lsaren nu ser upptrda i Delfi,
strande den siste Apollonprstens ensamhet. De tre ovannmnda
tillggen till hans namn voro alla berttigade, icke minst det sista.
Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
icke s mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtvlarinna vid
Bosporen och dr utvecklat ett levnadsstt, verensstmmande med hans
tillgngar och tidens skick, skulle han i slsande yppighet svrligen
kunnat frdunklas av andra n kejsarens gunstlingar och de kristna
biskoparne, ty vi tala ej om hovet sjlv och dess kolossala prakt, som
naturligtvis stod ver jmfrelse med vad en enskild man i den vgen
kunde stadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgnglig fr en
regirighet av sdant slag. Han frblev i sitt Aten, och grunden
hrfr lg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den frste i
en by n den andre i Rom. I sjlva Aten verglnste honom mngen i
prakt och vllevnad.

Men vartill anvnde d Krysanteus sin rikedom, d man i hans hus sg
ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens frmgne omgvo sig?
Varje atenare kunde besvara denna frga. De visste, att hans
skarpsinne hade utletat tusen andra stt att frstra penningar. Hans
slseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
ryktbart fr sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro d
kldda med skogar av detta hrliga och nyttiga trd, helgat, som man
vet, t Pallas Atena. P Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
nrmaste frsvunna, och Attika hade frlorat den frnmsta av sina
inkomstkllor. Krysanteus ville komma henne att flda med ny ymnighet,
och han kmpade, utan att trttna, en jttekamp mot natur, mnniskor
och tidsfrhllanden fr att tersknka de nakna bergen deras prydnad
och deras elndiga bebyggare vlmga. Striden hade nu fortgtt i tjugu
r och Krysanteus nnu icke slappats, uppmuntrad, i stllet fr
nedslagen, av den jmfrelsevis obetydliga framgngen av sina
anstrngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
sjlvstndiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lgo de till stor
del de. Krysanteus kpte sdana deliggande flt, insatte sina
frigivna slavar till frpaktare och hade den gldjen att se skrdar
vaja, dr frr knappt fanns frbete. Men denna gldje var i det
nrmaste hans enda jordrnta, ty prokonsuln Annus Domitius knde
visserligen  ena sidan den sanningen, att dr ingenting r att taga,
dr har kejsaren frlorat sin rtt, men drog  andra sidan hrav den
fljdriktiga slutsats, att dr ngonting r att taga, dr har kejsaren
icke frlorat sin rtt. Den praktiska tillmpning han gav hrt var
lika fljdriktig som slutsatsen sjlv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den frstnmnda sanningen. Endast den personliga
avgiften--nsskatten--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle d Krysanteus gra? Han fann sig i sin lott
och trstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten nnu
bar skrdar, medan i det hrliga Kampanien 400,000 tunnland--en
ttondedel av landskapet!--lgo de till fljd av de kejserliga
mbetsmnnens utpressningar. Men Krysanteus' slseri hade icke
inskrnkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han p
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhll han denne dagdrivare med frgan: vad nyttigt kan
du gra? Nu fanns i Aten en hel mngd trashankar, vilkas dla stolthet
srades av denna frga, fast hon var given i vnligaste avsikt, och
nr de p lngt hll sgo Krysanteus, smgo de, hellre n att mta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men mnga voro
ven de, vilka ett uppriktigt svar p hans frga hade sknkt vlstnd.
Krysanteus gav inga allmosor, utan t lderstigna och orkeslsa
--kristianerna tadlade den rike mannen fr denna hjrtlshet--men han
gde en beundransvrd frmga att upptcka, vartill mnniskor dugde,
och anvnda dem p deras rtta plats. Kanske var det ena dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stnd att driva ett
garveri; kanske andra dagen en ttling av Hyperbolos, som fick lna
penningar att inrtta en lampfabrik. Nog av att yrken, fr vilka det
forna Aten var frejdat, nyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljd nyo av stdens klang i vapen- och metallverkstder, i
Kolyttos tillverkades ter klden och tyger, i Pirus byggdes ter
skepp. Sedan Krysanteus givit frsta stten, fortfor rrelsen av sig
sjlv och tillvxte utan hans tgranden. De summor, han nedlagt p
nringsflitens uppmuntran, strmmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgngen sledes verskylde hans slseri i denna riktning,
s framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lng tid den
vurmen att vilja se de skna konsterna terlivade i deras egen
fdelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
frvandlat konstnrn i folkets gon frn en vanlig hantverkare till en
det sknas prst, ingiven av Apollon, helig som sdan. Men Hellas'
konst hade gtt under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
frde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna ansprk,
fr vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
frgstrykare. Felet lg hos dem sjlva, som gjorde konsten fraktad,
och hos tiden, som lt frleda sig att frakta konsten och hennes
utvare. En yngling av del brd kunde icke lngre taga penseln eller
mejseln i hand, om n den rcktes honom av sjlva Pallas Atena.
Hedningarne frgudade sina gamla konstnrer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade bde de gamla och de unga. Under sdana
frhllanden var den uppgift, Krysanteus hr ville lsa, en mycket
svr. Ocks misslyckades frsket alldeles, svida man nmligen
antager, att mlet icke var att frstra penningar, utan att upphjlpa
konsten. De mlningar, Krysanteus kpt av unga konstnrer och
frikostigt gldat, prydde nu vggarna hos hans frpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm frmtt honom tillgna sig, voro
allesammans frda till hans lanthus och uppstllda i en lund, dr
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvrr hava vi nnu icke slutat frteckningen p den
atenske arkontens penningdande drskaper. Vi ndgas tillgga, att han
lskade litteraturen. Sjlv gde han en bokfabrik, som versvmmade
vrlden med skrifter, icke blott av de gamla klassiska frfattarne,
utan ven av tskilliga nya, sdana som Hierokles, Porfyrios och
Jamblikos. Han hade icke lnge sedan i sin egenskap av bokhandlare
lidit en ansenlig frlust genom kejsar Konstantius' pbud, att alla
skrifter av Porfyrios skulle brnnas. Porfyrios hade nmligen skrivit
emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
sdana bcker var ensam tillrcklig grund fr det namn av rkehedning,
som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
ringaste srad. Frnde med hans krlek till litteraturen var den fr
teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
blott fr att lta atenarne n en gng skda ett sorgespel av
Sofokles, uppfrt med samma glans som fordom. Han sjlv hade avlnat
skdespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han sjlv invat
krerna, till vilka Aten p hans uppmaning lmnat sin frnmsta
ungdom. Ocks belnade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
Men den senare var som konstverk ovrdig en plats vid sidan av de
forntida koragernas, och lagerkransen--frtjnte han verkligen s
stora offer? Vi lmna denna frga drhn och fortstta med oblidkelig
strnghet vr frteckning ver arkontens svagheter. Hans krlek fr
teatern hll sig icke strngt inom sorgespelets grnser: den lade
stundom bort koturnen och strvade in p komediens omrde. Krysanteus
hade funnit en ung komedifrfattare, den ende talangfulle konstnr i
hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stnd att
uppfra sina komedier. De vunno skdare i tusental. I brjan voro de
harmlsa eller gjorde p sin hjd maskerade, tokroliga utfall mot
prokonsuln Annus Domitius. Men frfattarens djrvhet vxte med hans
lycka. Krysanteus var i Pergamos som gst hos sin gamle lrare i
filosofien, desios, d hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
fem tusen atenare, lt ett lustspel g ver tiljan, vilket i grova
drag frljligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemdanden att lskpa sjlar ur hedendomen, till ett pris av en
hgtidskldning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
frfattare ett annat, som framhll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlst kringflackade Europas och Asiens landsvgar,
frn det ena s kallade kyrkomtet till det andra, delggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggrande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrttelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus ssom det djrva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela ovsendet, frrn han terkom till Aten, och han ogillade de
bda lustspelen, s snart han lrt knna deras innehll--icke av
omtanke fr egen skerhet eller med hnseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se frhllanden, som ingvo honom smrta, handfarna med lje och
ytligt lttsinne. I hans vsen lg mycket av den romerska vrdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill snka sig till gycklet; men
det frmldes hos Krysanteus med helleniskt behag och hrflt ur en
envldigt rdande knsla fr det andligt skna. Fljden av hans
skyddslings, komedifrfattarens, lttsinne vart knnbar fr hela
romerska vrlden i formen av ett edikt, som stngde alla teatrar.
Krysanteus sjlv verraskades med ett handbrev frn kejsaren, p en
gng en varning och ett ndevedermle. Dominus Augustus nedlt sig
till att infr den atenske medborgaren rttfrdiga sitt strnga pbud
och inbjd honom till sitt hov i Konstantinopel. Makedonios, skrev
kejsaren bland annat, brinner av otlighet att se dig. Han vill
tvista med dig, ssom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvnda dig.--Krysanteus besvarade det kejserliga
ndebeviset i uttryck av djup, men kylig vrdnad, och kom icke,
lmnande fritt att tyda uteblivandet som rdsla fr Makedonios'
vertygande vltalighet.

I redogrelsen fr det stt, varp Krysanteus anvnde sin rikedom, br
icke glmmas den frikostighet, varmed han srjde fr offrens prakt och
de vriga bruk, som tillhrde den gamla folkreligionen, ej heller den
vrd han gnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var mhnda
Krysanteus' frtjnst, att ungdomen nnu icke alldeles hade vergivit
dessa senare. Hans blotta syn, nr han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande frebrelse till ungdomen, som hr
verlmnade sig t de varma badens slappande njutning, och mngen
yngling, som rnt hans vlvilja, fann det obehagligt att dr
verraskas av den strnge vishetslraren.

Nr vi nu till allt detta lgga hans verksamhet som en av stadens
frnmsta mbetsmn, s mste det synas, att en man som han, frsnkt
i s mngfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne fr
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
mnniskor, som alltid hava ont om tid och aldrig utrtta ngot. Det
finns ett annat slags mnniskor, vilkas tid r tillrcklig till allt,
utan att de ngonsin brdska. Till dessa senare hrde Krysanteus. Det
mste, sedan vi nu knna hans yttre verksamhet, frundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en intvnd, fr
betraktelser danad, ja, svrmiskt stmd ande. Han rvde sin stora
frmgenhet som yngling, nnu sittande vid nyplatonikern desios'
ftter under Akademias popplar. Med motvilja inskrnkte han d sina t
studier gnade timmar, fr att uppfylla de nya plikter han ansg
frbundna med sin nya stllning. Men denna motvilja upphrde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, mnga av hans varmaste
nskningsml, d han redan som gosse fick gonen ppna fr och sjlen
uppfylld av den smrtsamma jmfrelsen mellan frr och nu, kunde
frverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon sknkte honom mngen ljuv
tillfredsstllelse och gav genom omvxlingen kad spnstighet t hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prsterligt kall, med syfte att frverkliga det
skna i mnniskolivet, och som ett sjlens prvningsmedel, som, om hon
segrade i prvningen, lte henne luttrad framg till sitt yttersta
ml: vilan i Gud. Hon bidrog ven i sin mn att lka de sr, som det
slog hans husliga lycka, nr det genom dden avhnde honom en lskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid tv rs
lder frsvunnit tillika med tv kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett fr sexton r sedan.

Hans enda barn var nu den tjuguriga dottern Hermione. Hon var hans
gldje och stolthet, medhjlparinnan i hans arbeten, trstarinnan i
hans mrka gonblick. Han hade sjlv med frkrlek gnat sig t hennes
uppfostran, och mhnda var det detta, som i flickans jungfruliga sjl
inlade det drag av manligt allvar, som hon gde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om ngon vid intrdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majesttiske
mannen, lutad ver flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till ngon
byggnad, ngon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utlggning, som hon gjort av ngon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svrmiskt tillgiven fdernas tro, och filosofens dotter
lskade tankelekar, som till filosofien frhllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur frhller sig till vetenskapsmannens.

Efter desios, som tidigt lmnade Aten, vart Krysanteus den gyllene
lnken i platonismens kedja. Krysanteus frelste nstan dagligen i
Akademias trdgrd fr ett nnu tmligen talrikt antal lrjungar, dels
atenare, dels frmlingar frn skilda delar av vrlden. Hans
filosofiska system, som avsndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknt till en tankefljd
av denne en riktning p den yttre vrlden, som annars var frmmande
fr nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
sjlv tycktes erknna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fllde:--Nr jag blir sextio r gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig sjlv och frsnka mig i skdningen av Gud.

Krysanteus' filosofiska system terfinnes ej i ngon bok, ty han utgav
aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lra och
undervisning bar en vrldshistorisk frukt i en av hans lrjungar
--Julianus.

Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv tnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen desios skrev en dag till
Krysanteus:

Lmna ditt Aten och kom till mig! Intet fr hindra dig att uppfylla
min bn! Jag r sjlv fr gammal, och min jord har frlorat sin
alstringskraft, men i din vill jag nedlgga ett delt fr, som skall
uppspira till ett trd och verskygga jorden. Jag vart i dag icke
litet frvnad, nr den unge Julianus steg ver min trskel. Du knner
huru han blivit uppfostrad av sin faders mrdare. Biskopen Eusebios av
Nikomedia har velat gra honom och hans broder icke till furstar,
cesarer och hjltar, icke heller till mnniskor, utan till kristianska
helgon. Macillums fstningsmurar, inom vilka de stackars barnen
tillbragt sitt liv, understdde hans bemdanden. Och vem anade annat
n att de lyckades? Julianus svl som Gallus knbjde ju fr munkar,
kysste eremiters trasor och frelste evangeliet infr den kristianska
frsamlingen i Nikomedias storkyrka! Nvl, Gallus r sdan man velat
gra honom. Han r kristian--av samma halt som Konstantius och
Konstantinus. Men d Julianus i dag intrdde under mitt tak, omfamnade
han mig med trar i gonen och sade, att han lngtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar trngt till hans ra. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hnfrelse deras
frfattares namn. Jag frstod honom icke i brjan. Du vet, att
Eusebios understdde kejsaren, nr denne utrotade sin slkt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var fr Julianus oknd. S var det icke. Det
erfor jag, nr Julianus fattade min hand och sade: Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lra, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina ftter den mask, som dolt min
avsky fr honom och dem alla. Han ville intvinga min sjl i de
formler, som han och hans likar pndga vrlden. Nu r jag fri.
desios, jag knner dessa prster, som p sina kyrkomten freskriva
n p det ena, n p det andra sttet, vad kristianerna skola tro. Det
r en grslig samling av blodsmn, rnksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De snderslita vrlden och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla verensstmma r det jag mest avskyr:
alla bannlysa de frnuftets frihet, alla lra de, att hrskarens makt
och folkets trldom ro av Gud. Friheten r frsvunnen ur
verkligheten, men dessa mnniskor frneka henne ven i tanken.
desios, nu r jag herre ver min tid. Jag lskar mina fders tro och
republikens rofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag r
fader- och moderls?--S talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han r en eldsjl, men hans eld brinner med jmn
lga, som lovar varaktighet. Han r en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur r mild, lskvrd och glad, men av hans de
blandad med frmmande bestndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans sjl frn hat och bitterhet! Lr honom glmma vad han lidit,
men lska med frstnd och hjrta, vad han nu endast lskar med
hjrtat! Jag passar icke fr honom. Jag kunde frdrva ett s hrligt
verk, om jag fattade det med mina darrande hnder. Min tunga r kylig
och vanmktig av lder. Men till honom mste man tala med en eldtunga.
Br icke han, som lskar sanningen, hra henne i hennes segerkraft?
Bra icke dessa minnen, som han lskar, upplivas fr honom i deras
hrlighet? Ve, om min lders kld skulle dmpa hans lga! Nej, jag
passar ej mer fr honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag verlmnar
honom t dig, och vi vnta bda, att du skall komma.

Krysanteus hrsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, dr Julianus
nu p kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
av spejare. Kejsaren hll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
var mn, att hans lrjunge icke skulle rka i umgnge med nyplatonska
filosofer. Tv sdana--de mest fruktade fr sin vltalighet och
glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro frvisade
frn Efesos. Endast lnligen och nattetid kunde frdenskull Julianus
och Krysanteus hlla sina mten. Men dess oemotstndligare lockade de
ynglingen. Han jmfrde Eusebios, Konstantius' onde ande, sjlen i
hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand drp av blod och vars tunga
av hyckleriets salvelse, han jmfrde denne sin lrare i kristna
religionen med den hedniske filosofen, vars vsen bar den klara
prgeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strvade
till sknhetens och sanningens urklla. Den luft, han andades i
Krysanteus' nrhet, var en rusande: det var de hga minnenas,
skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar terfann
han hr, men icke som enstaka tankar, utan ndvndiga lemmar i en
frnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstllet, varp de vilade,
arkitraven, som de buro. Krysanteus lrde ynglingen frakta vllusten
och gldjas ver sin ddlighet som villkoret fr en hgre tillvaro.
Julianus var p en gng skarpsinnig och svrmisk. Bda dessa
riktningar voro ven nyplatonska filosofiens--den antika
forskningens sista titaniska anstrngning att storma himmelen. Allt
frenade sig att ka Julianus' hnfrelse: lrarens personlighet,
lrans skaplynne, som ur dialektikens klarhet frde genom mystikens
hnfrande halvdager in i teurgiens aningsfulla mrker, ja ven det
stt, varp hon framstlldes, d hon endast med sin kraft ville
vertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre mnader.
Drefter tervnde Krysanteus till Aten, kvarlmnande hos sin lrjunge
outplnliga knslor av vrdnad och krlek.

Tv r drefter timade, att Gallus, som av Konstantius ftt
vrdigheten av Cesar, fll offer fr sin gynnares vilda
misstnksamhet, kande hekatomben av frnder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid fr att hinna frvrva
ett rykte vrdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den fr statssaker
alldeles frmmande Julianus, vart endast p Konstantius' gemls frbn
rddad och skickad frn hovet till Aten. Han hrde sin frvisningsdom
med hemlig gldje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gst
och fr andra gngen hans lrjunge. Sex mnader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, d en kejserlig befallning ndgade honom tervnda
till hovet, som d vistades i Milano. Frn den tiden hade Krysanteus
icke tersett sin lskade lrjunge, men vrlden uppfylldes snart med
dnet av hans bragder. Julianus i spetsen fr Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ra hade vckt Konstantius' avund. Hovet gycklade frgves ver den
skggiga apan, som lrt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trdgrdar. Hnet frstummades av nya stordd. P slagfltet vid
Strassburg knbjde sju germaniska konungar och tio furstar fr sin
besegrare, den skggige filosofen. Ngra dagar drefter slog samme
filosof frankernas konungar och rddade Gallien fr denna gng frn
versvmningen av deras vilda skaror. Under de tv fljande ren
frtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkmpat
sig i hjrtat av barbarernas eget land. Nu var mttet av Konstantius'
avund och farhgor rgat. Han beslt att avhnda den unge hjlten hans
hr och Gallien dess frsvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljd av ett samfllt
ngestrop, ty barbarerna stormade ter mot dess grnser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hgn och vrn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin lskade fltherre till kejsare. Historien, d hon
frtljer dessa dagars tilldragelser, lmnar Julianus fri frn varje
flck. Konstantius tillbakavisade varje bn om frsoning. D vr
berttelse brjar, r Julianus i spetsen fr sina ftaliga, men
segervana trupper p tg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
sterlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
frestr, r ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebr lngt mer. Vrlden sklver av hopp och fruktan. Julianus har
verlmnat sig i de oddliga gudarnes hgn. Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den sd, Krysanteus sdde, har skjutit upp i
dagen. Kriget str mellan den antika bildningen och kristendomen. Tv
tidsldrar skola sammanstta med vapen i hand.

Och frgan, som Krysanteus vill frelgga oraklet, r denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?




FEMTE KAPITLET.

Hermiones natt i templet.


En kulen dag fljde p den, som sett atenaren och hans dotter anlnda
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvllen fll regn i strida
skurar, och frn Korintiska viken blste en hftig sunnan in i dalen,
som ppen mot sder fngade och i allt smalare svngrum mellan sina
vggar inpressade vindsttarne, tills ett lodrtt fjll stngde deras
vg och tvang dem till kamp mot sina ptrngande efterfljare. Slunda
danad till tummelplats fr vindarne, r den delfiska nejden ryktbar
fr de stormar, som icke sllan under hst- och vintertiden rasa dr.
En sdan storm, frtlja hvderna, tillintetgjorde en gng en svrm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.

Orakeltemplet vilade p en fjlltrappa, som skyddades av hga klippor
mot sunnanvinden. Utanfr stridens vrsta tummel hrde man dr hans
vilda dn, nr vindarne brottades emellan de stngande bergen och
instormade i de trnga skrevor, som ppnade dem en utflykt mellan
branterna.

Sdan var kvllen, d Hermione, efter fullndade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att dr tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och ikldd en pytisk prstinnas drkt.

Krysanteus knde hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Lt oss tervnda!

Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Lt oss tervnda!

Hermione sg upp mot templets, av kvllens mrker omlgrade kolonnad,
varver de jagande molnens jtteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men d
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rrelse fr att
vnda om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla knsla,
som dagens botvningar och bner lmnat i hennes barm, och segrade, i
frening med tanken p deras rende, ver en nnu icke fullrustad
rdsla. Hon svarade:

- Den gudamakt vi nalkas r ljusets, som lskar mnniskorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, tnker p mig och kommer vid frsta
morgongryningen att hmta mig? Nej, m det ske vad vi beslutit! Nr
jag vervunnit intrycket av det ovanliga, r jag lugn.

De fortsatte sin vg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp fr tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade frsalen. Hr skimrade dem till mtes ett
svagt ljus genom den halvppna drren, som frde till helgedomens
inre.

Ett helleniskt tempels naos--det inom frsalen belgna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan fnster, och i de flesta fall vertckt, i synnerhet dr de
religisa bruken ssom hr buro en hemlighetsfull prgel. Rummets enda
ppning var sledes drren, som alltid vette mot ster, fr att mellan
frsalens pelare inslppa den uppgende solens strlar. Dr man ej
fredrog den mystiska skymning, som mste rda p ett sdant stlle,
brunno kandelabrar dag och natt p gudens eller gudinnans altar.

Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i tv delar
med ett gyllene galler, framfr vilket de frgande, nr de, kransade,
under trumpeters klang intrdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hlan med
den ver henne stllda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret lngesedan borttaget av roylystna hnder. Nr Hermione
uppslog sin blick, sg hon, i det matta skenet frn en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund frlorade sig i mrkret. Skymningen kades
av vlluktande dimmor, som uppstego ur rkelsekar mot pelarnes
kapitler och svvade som ljusbl skyar under taket. Lampans sken
samlade sig p Apollons drag och visade dem i en mild, frklarad
sknhet.

Krysanteus frde Hermione till trefoten. Hlan tcktes av en
marmorhll, i vars mitt var en ppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden fr en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med sklvande lemmar, rullande gon,
skummande lppar. I detta gonblick trstade det Hermione, att de
profetiska ngornas klla var frsinad. Hon satte sig p trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotstll hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus rckte henne sklen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och stllt p altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. Nr Krysanteus emottog sklen,
mttes deras blickar. Hermiones var matt och glansls. Fadern
upprepade: Lt oss tervnda! Men flickans lppar krusades av ett
anstrngt smleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Drefter lade hon armarne korsvis i sitt skte och slt
sina gon.

Hon hrde faderns steg, d han avlgsnade sig ver marmorgolvet. Hon
hrde drren stngas och nyckeln omvridas i lset. Hon var ensam.

D Iden, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons sjl, lades
grunden till en mktig och genomgripande omvlvning i den mnskliga
tankevrlden. Mnniskan upphrde att vara stoft och vrlden blott en
byggnad av atomer. Materien frvisades ur verkligheten till
mjlighetens skuggrike. Allt frandligades: naturen, mnniskan,
gudarne. Allt dallrade som etervgor kring den fr medvetandet
uppgngna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevrlden, var snarare en siaretanke n frukten av den strnga
forskningen. Idernas vrld, den sanna, fastn funnen, lg i ett
oupphinneligt fjrran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nra. Huru varda frvissade om vr kunskaps sanning? ro vra
satser sanna, s var finnes prvostenen, varmed det kan dagalggas?
Tvivlet fdde oro, oron en lngtan att frigra sig drifrn. Man ville
en sanning, otkomlig fr tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig fr den blotta frstndskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevrldens
frvirrande sken, ovan frstndskunskapen, ovan frnuftet och alla
begreppsbestmningar, i det begrepps- och formlsa, dr vrldsanden
instrmmar i den enskilde mnniskoanden. Vill du tillgna dig det
gudomliga, vill du skda sanningen anlete mot anlete, s undertryck
allt vad som r sinnligt, allt vad som r ditt egna och fr dig
egendomliga, allt vad som gr dig till ett enskilt vsen, skilt frn
det ena och allmnna, utplna ur din sjl varje tanke, varje knsla,
varje bild, varje viljeyttring! D, endast d kommer du till
skdningen av det ena, versinnliga, obegripliga. Intet str d
emellan den skdande sjlen och det skdade gudomliga. Den skdande
och det skdade ro ett. Sanningsletaren r vorden ett med sanningen.
Detta tillstnd, vari sjlen icke lngre lever sitt eget liv, utan
vrldsandens, vrldsfrnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
frutseende, dess obundenhet av tid och rum, p samma stt som
magneten genomstrmmas icke av egen, utan en allmn kosmisk kraft
--detta tillstnd r ett av hgsta hnfrelse: extasens. Extasen, sade
nyplatonikerna, r formen fr det hgsta vetandet: den omedelbara
skdningen. Musiken, bnen och krleken ro krafter, som frhjlpa
den sannings- och renhetslskande sjlen till grannskapet av det
himmelska; det vriga mste hon sjlv gra genom att frsnka sig i
fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
gudomliga rent och omngt av mnsklig sinnlighet instrmmar.

Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmstare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargngar vart genom en kedja av frvandlingar till en byggnad med
genombrutna fnster, mlade av mystiken, och spetsbgar, spnda av
himmelsk lngtan.

D under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken p pytians trefot, slt sina gon,
vilande armarne i sitt skte och huvudet mot siaregudens fotstll,
avvaktade hon det profetiska mttet av extasen, det lgre, fr vanliga
mnniskor upphinneliga hnfrelsens tillstnd, i vilket sjlen,
svvande ver det medvetslsas hav, men nnu ej frsnkt i dess djup,
skdar med vrldsharmoniens frutseende ga det hon vill rna.

Man skall en gng kunna redogra fr de lekamliga freteelser, som
ledsaga det extatiska tillstndet: fr vissa nervfltors verretning,
andras frslappning. Men extasen sjlv--vem frklarar honom och hans
hpnadsvckande andliga fenomener? Huru mrkvrdigt! Femton
rhundraden hava vandrat ver den siste helleniske filosofens grav och
slktets forskande ande har hrunder kmpat mngen vldig strid, men
den dag, som i dag r, str tnkaren ter framfr samma freteelse,
och nittonde rhundradets teistiske filosof, mannen p hjden av sitt
tidevarvs vetande, ndgas i extasens vsen se nstan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus fre honom!

Skall Julianus eller Konstantius segra? Var r Filippos, min frsvunne
broder? Inom dessa frgor--den senare av flickans hjrta, utan
fregngen verlggning, sllad till den frra--skte Hermione samla
sitt medvetande. Om ngon i denna stund intrtt i orakeltemplet,
skulle han vid foten av Apollons bild skdat en annan, blek, orrlig
och skn som han. Vinden suckade mellan frsalens pelare. Stormens
brus frnams som en dmpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke hra det. Hon bjd sitt ras nerver d. Hon sg i tanken
nnu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
rkelsen, och lampskenet smg som ett matt, mrkrtt skimmer genom
hennes gonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjd synens
knseltrdar och den hrmande inbillningen domna.

S under viljans kamp med sinnena samlade sig orknad minut till
minut. D genomflg henne brdsnabb en tanke p ansiktet, som skdade
ver hennes, Apollons ansikte, detta ofrnderliga, som i rhundraden
stirrat ssom nu. I denna tanke kom ngot rysligt, frenad som han var
med minnet av stllets demoniska natur och ensamhetens knsla. I och
fr sig kan ensamheten, djupt och pltsligt knd, verka vervldigande
p mnniskan. Hermione flg upp frn pytians trefot. Hon darrade och
gmde gonen i sina hnder. Fantasien fregycklade henne, att
marmorbilden lmnat sitt fotstll och stod med de orrliga gonen
riktade mot hennes. Hon vgade ej se. Tystnaden skrmde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. S stod hon,
vntande p styrka att kmpa mot sin rdsla. Och denna styrka vann hon
i tanken p sin far. Hon ppnade gonen. Allt var ju som frr: gudens
bild hade ej lmnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rkelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter frebrdde sig sin
kvinnliga rddhga. Fr att hrda sig mot dess terkomst betraktade
hon lnge Apollons drag och vandrade drefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besg de votivtavlor och trofer, som nnu smyckade
vggarna, de altaren och treftter, som nnu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nmligen hittills skonat
sdana templets tillhrigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade p drrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de sm sanktuarierna p var sin sida om denna.
Drefter tervnde hon lugnad, satte sig p trefoten och slt nyo
gonen.

Timmar frflto, medan Hermiones vilja kmpade en ny, ntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som frut kring den gamla
byggnaden, men hon hrde det icke mer. gonlocken med sina mrka
fransar lgo stelnade, blvita och ogenomskinliga ver sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen dd fr den yttre
vrlden. Men inom det frstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertnksamt fljde skiftena inom sig sjlv. Detta r eget
fr det tillstnd, som fregr extasen, ssom Jamblikos[1] skildrar
det och sdant det uppenbarar sig i den nrskylda magnetiska smnen,
likasom ngon gng i skendden.

  [1] I ett verk, bevarat t eftervrlden.

Den frsta knsla, som efter viljans slutliga seger instllde sig, var
en smrtsam. Hermione knde sitt huvud sammantryckt som med ett
jrnband. Men smrtan upphrde gonblickligt och eftertrddes av ett
underbart frgspel. Hjrnan var frvandlad till en eldfontn, som
kastade stjrnkaskader av blndande prakt, i vilka alla frger
sammanfldade eller blixtsnabbt avlste varandra. Smningom bleknade
frgspelet och efterlmnade ngslande mrker. Detta varade lnge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken frn trakten under hjrtat.
Tankar och knslor strmmade ur den frmrkade, dovt arbetande hjrnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet dr samlat sig, utvidgades
dess grnser ver en vrld.

Hermione tyckte sig svva p en dimma genom ondliga rymder. Himmelen
vlvde bl och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman snkte sig och lmnade Hermione p smaragdgrna ngar.
Klippor, p vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majesttisk
genomflt dalen. Alla freml, ven de mest avlgsna, begrnsades av
klara linjer. P floden svvade en bt, som hastigt nalkades. En
yngling satt lutad ver relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
sg hans anletsdrag, och hennes hjrta igenknde den lskade brodern.

Hon ville ropa honom, men rsten bortdog klangls, som om luften hr
varit fr eterisk att bra tyngden av ett mnskligt ord. Hon ville
strcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlsa anstrngning inverkat p tavlan omkring henne.

Frgerna bleknade, fremlen upplstes i dirnmor.

- Filippos, var r du? O, kom, kom till din fader och syster!

Var det denna bn som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var frflyttad utanfr sin
faders hus. Gatan vimlade av mnniskor. Hermione spanade i folkmngden
efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. D sg hon
nalkas ett tg av kristianska prster. I spetsen p en mula red
biskopen av Aten. Denne man gjorde i drmmens som i verklighetens
vrld ett obehagligt intryck p Krysanteus' dotter, och hellre n att
frlnga det, vnde hon sig om och gick in. Men d hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den vlbekanta aulan--hon sg ett gult
sandflt, som utstrckte sig till synranden. Solen gldde drver med
odrglig hetta. Helt nra flickan lg en purpurmantel, vars veck
frrdde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. P avstnd sprngde en skara ryttare bort p
snabba hstar. De buro hga mssor och ringbrynjor, och bgen hang
ver deras axlar.

ven denna tavla upplstes i dimmor. Hermione frnam genom dem ett
buller och sorl av rster, som frskrckte henne och terkallade henne
nrmare verkligheten. Hon sg sig ter p pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
lnge velat glmma.

- Karmides! ropade hon och flg upp frn stolen. Hennes gon
ppnades. Allt var i sitt frra skick. Men var det ett genljud frn
den vrld hon lmnat?--utanfr tempelporten hrdes ett buller,
blandat med mnniskorster. Var det stormen, som brusade drutanfr?
Nej, drren skakades av tunga, avmtta slag, rsterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen ver sin panna,
sina lockar, sin drkt. Hon sg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon vertygade sig, att hon icke drmde. Frskrckelsen
fattade beslut fr henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Drren ppnades, flera skepnader intrdde.
Hermione sg det och pressade hnderna mot sin sklvande barm.

- Fort, mnniska! In! Ha, jag tror du r mrkrdd, hrdes en rst
bakom den frste, som tveksamt intrdde med en lykta i handen.

- Hr brinner en lampa, hr brinner rkelse, fortfor samma rst, vars
gare vid sidan av en bland fljeslagarne tog ngra steg framt i
salen, medan flera andra skockade sig vid drren.

- Tillt mig upplysa, svarade denne, att hr nnu lr finnas en
gammal prst. Det r frmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor....

- Nvl. Tnd en fackla! Det r skumt i djvlanstet. Mer ljus!

Kort efter att denna befallning var given, kades belysningen med det
rda, rkiga och flmtande skenet frn en hartsfackla.

Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ngest fastnaglad vid upptrdet
framfr henne. De frmmande mnnen voro alla hljda i kapuschonger och
vpnade. Nr en mantel fll tillbaka, brts fackelskenet mot ett
svrdfste. Han, som nyss talat, var synbarligen den frnmste. Han
var av medelmttig hjd, hans rrelser hftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.

- Ha, ha! skrattade han, och hans rst ljd ihlig och ohygglig, vi
vilja se, hur det frhller sig. Apodemius och Eusebius, I han p
skndligt stt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han sjlv! Vi skola se, om han finnes.

- Rask grning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de ro lgner,
alla dessa sgner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en prst nnu
lever hr?

- Ja, domine, svarade den tillfrgade med en djup bugning.

- Vi skola vid tillflle lgga honom p strckbnk. Hr mste nnu
finnas gmda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, s att vi icke
glmma honom! ... Vad? ren I frlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
en s usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjlp dem att ppna
porten till underjorden!

Sedan mannen, som nmndes Osius, frenat sina krafter med de andres,
lyckades de skjuta t sidan den hll, som tckte den pytiska hlan.

- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du r en Stentor och din
rst en rycktrd genom tio tusen palatiner, uppstllda i slagordning.
Nvl, vck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller r han
dd!

- Herre, vad r din vilja?

- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det r ett infall? Ett
hrligt infall, vid alla nglar! S, bort till hlan, lgg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!

- Du skmtar vl icke, herre?

- Ve dig, om jag skmtade! Skynda!

Osius nalkades ter hlan, som nu gapade med bredare svalg. De vriga
mnnen makade sig mot drren, likasom rdda fr vad komma skulle.
Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske fr att hra bttre,
och lt fackelskenet fritt falla p sitt dystra, gulbleka, skarpt
prglade ansikte.

Osius sg ned i det svarta djupet och sade snarare n ropade: Apollon!

- Hgre! rt den gulbleke. Skurk, var r din rst?

- Apollon!!

Ropet, som denna gng gjorde heder t den nye Stentor, vart, vad
mhnda ingen av de nrvarande vntat--besvarat. Ur jordens
innandmen uppstego ljud, dova som bullret av en avlgsen ska. Det
var som om en hr av demoner, bundna i grottorna dr nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som strde
deras vila. Nr det underjordiska bullret upphrt, rdde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som frstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka frn djupet, vid vars
rand han stod.

- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din rst,
Osius, och ingenting annat. Man sger, att det finns milslnga gngar
och salar dr nere. Den rsten siar icke. Hall, fortfor han och steg
intill hlan, hall, du dr nere, vem n du r, vad sger du om
frrdaren Julianus? Svara!

Samma dova, underjordiska buller rullade n en gng under deras
ftter.

- I hren! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, ven d det
gller avgrundens bste vn. Frst talade han fldande hexametrar,
denne Apollon, s vordo hans verser ngot knaggliga, s nedlt han sig
till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!

- Hur hans tunga fldar av hdelse, tnkte Osius och kanske flera av
de nrvarande. Vi ro kristianer, men bra dock icke reta de hedniska
makterna.

- Apodemius, vad synes dig om det hr skmtet? frgade den gulbleke
skrattande.

- Renaste attiska salt, o herre!

- Frtjnar det icke fortsttas?

- Din nd bereder oss ett grnslst nje.

- Orakelboken, var r hon?

- Frmodligen i ngot av sanktuarierna.

- Fort dit! Fljen mig!

- Vid Gud, han rrde gonen och vinkade med handen, viskade en av de
vpnade till en annan.

- Vem, vem?

- Apollon ... bilden menar jag.

- Ah! Detta ndar icke vl. Och jag ... jag sg ngot vitt skymta dr
borta vid pelaren. M Gud och hans nglaskaror bevara oss!

Han nickade t den punkt, dr Krysanteus' dotter, mer dd n levande,
lg nedsjunken bakom det skyddande altaret.

De mn, som viskande frt detta samtal, medan de fljde de vrige bort
mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
vapendrkt.

Man stod framfr det ena sanktuariet. Med tillhjlp av sitt korta
romerska svrd lyckades det Osius bnda upp den murkna drren, innan
den gulbleke hunnit mer n en gng stampa i golvet av otlighet.

- Nrmare med facklan! ljd den bjudande rsten inifrn sanktuariet.
Skatter finnas hr inga. Eusebius och Apodemius, jag sger er n en
gng, I han plundrat skamlst....

- Herre, hr r fyndet!

- Ha, lt se! Idel lsa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera lgner n jag trodde p sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det r nog fr det skmt vi vilja anstlla.

Mnnen uttrdde ter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mngd
blad, p vilka forntida orakelsprk, givna av den delfiske Apollon,
voro upptecknade. Man hade frvarat dem med samma omsorg som de
sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I verensstmmelse med ett urldrigt, fr heliga skrifter
gllande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle pminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske ven om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spdomar p lv, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo fr vinden.

Nr gruppen ter stod under lampan, vars sken var stadigare n det
flmtande blossets, avtogo p befallning tv av mnnen de hjlmar, de
buro under kapuschongen, och framrckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet rvade papperen.

- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihligt skratt. Vi
skola fuska i klromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjlm
fr Julianus.

- Anatema ver hans namn! Mumlades i korus.

- Och jag drager ur Osius' fr mig sjlv. Apollon, varhelst du r, i
Olympen eller helvetet, s manar jag dig nu att styra vra hnder till
det rtta! Har du ngonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt skte, s
gr det nu!

Den gulblekes ton frrdde i detta gonblick allt annat n skmt. Han
mumlade mellan tnderna en besvrjelseformel, stack drefter handen i
Osius' hjlm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
ur Marcellus' och rckte det p slump fngade papperet t sin herre.

Den gulbleke genomgnade frst det fr Julianus av lottningen bestmda
orakelsprket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
--drefter det, som skulle glla fr honom sjlv. Hans omgivning
betraktade honom med yttersta oro. Det drjde ngra gonblick, innan
han ppnade sin mun och sade med matt rst:

- Eusebius, din arm!

Eusebius skyndade att stdja den vacklande.

- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.

- Det r ingenting. En pltslig matthet. Den hftiga ritten har
medtagit mina krafter. Vnner, lt oss g, tillade han efter en paus.
Ingen ddlig m veta, att jag varit hr! Innan jag nedlgger mitt
huvud, skall detta djvlanste vara rivet till sina grundvalar.

Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
son, lmnade templet, stdd p sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
av sin svit. I Apollons lund vntade deras hstar. En halv timme
drefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Ngra dagar senare
mnstrade han i Antiokia den hr, med vilken han dragit frn persiska
grnsen fr att mta Julianus. Med undantag av hans nrmaste frtrogne
visste ingen, att han under dessa dagar lmnat sitt palats.

Nr Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade upptrde, i den
frsta morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande
p trappan till frsalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mrka
lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande ver
marmorbleka kinder.




SJTTE KAPITLET.

Prokonsuln i frlgenhet. I biskopliga palatset.


- Klart som dagen, eller huru, lysande och dle herre? Har jag icke
tydligt dagalagt, att Atanasios r sofist eller snarare alldeles icke
sofist, utan smre n en sofist, ty sofisten gr dock skenbart riktiga
slutledningar?

Denna frga utgjorde en av lnkarne i ett samtal eller en samtalsvis
hllen frelsning, som en vacker afton gde rum i tepidariet till det
guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade sknkt
atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, vggmlningar och
kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vllustigt varma,
av vllukter mttade luft badgsterna uppehllo sig, innan de gingo
till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan tervnde fr att
underg de mngfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och
hgsta njutning. Personen, vars frga vi hr tergivit, stod insvept i
ett lakan och demonstrerade--n med hgra pekfingret vid sin lnga
och tunna nsa, n ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin
vnstra hand--framfr en liten tjock figur, som avkldd vilade p en
av salens med svllande kuddar frsedda bronssoffor, omgiven av
slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster vergto hans
lemmar med oljor och parfymer samt frtrogna med frotteringens alla
mysterier fullgjorde dessa med strsta iver och ordentlighet.

Den tillfrgade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade
blott med ett stnkande ljud, som uttryckte p en gng stundens
vllust och hans otlighet ver att stras i den fulla, odelade
njutningen av sin kroppsliga tillvaro.

Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och
fortfor:

- Att Origenes i vissa stycken hyste ktterska meningar r icke blott
min enskilda sikt, utan kan jag i detta fall beropa Epifanios'
vittnesbrd och flera andras. Atanasios rentvr honom frgves. En mor
blir icke vit, om han ocks nio gnger om dagen toge kallbad, varmbad,
svettbad och lte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de
hr vlsignade termerna. Moren r och frblir svart, lysande och dle
Annus Domitius, eller hur?

Ett nytt stnkande och ett otligt grin till svar.

- Men fr att nu terkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande
badgsten, s finns vl ingenting ljligare och tillika oblygare n
hans pstende att kyrkomtet i Nica, bedrvligt i minnelse, nr det
antog ordet homousios, verensstmde med och bekrftade de
antiokeniska fdernas beslut, som frkastade just samma ktterska ord?
Vad gr nu Atanasios fr att reda sig ur denna klmma? Den sofisten
sger, att de bda mtena menade samma sak, nr det ena antog samma
ord, som det andra frkastade. Nu frgar jag....

- Nej, nej, nej, frga mig icke, utbrast Annus Domitius med en
frtvivlad anstrngning. Jag gillar i frvg allt vad du yttrat och
mnar yttra. Du gr mig en tjnst, om du flyttar dig ngot t sidan,
ty du ser, att du hindrar mina slavar deras frrttning ... Ack, vad
livet r uppfyllt av besvr!... Karmides, min gonfgnad, var r du?

- Hr, min lsklige prokonsul! svarades frn en annan av slavar
omgiven soffa.

  Huat hanat haut
  Ista pista sista
  Domiabo elamnaustra.

- Vad sger du, min Annus?

- Ack, jag lser en besvrjelseformel, som min gamla amma nyttjade
mot gikt och ledvrickning, men som kanske ven hjlper mot nrgngna
pratmakare. Det tl tminstone att frska.

Mannen i badlakanet var synbarligen mycket sttt ver denna vndning i
samtalet.--Prokonsuln umgs med utsvvande hedningar, men tl ej,
att hans fattiga brder i frsamlingen nalkas honom p tio stegs
avstnd. Han r en halv hedning ... och fr vrigt alltfr inskrnkt
fr att begripa teologien, mumlade han till sig sjlv, i det han med
hgtidliga steg vandrade fram och ter i tepidariet. Han frsvann
drefter genom drren till avkldningsrummet, varifrn man snart genom
sorlet av rster hrde hans stmma i de spridda orden: Nica ...
Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
Samosata, o.s.v.

Att teologisera var i denna tid bde mod och behov. Kyrkomtenas
ordtvister skulle icke hava skakat vrlden s som de gjorde, om de ej
funnit genljud i de orkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvvt
allt deltagande fr statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
filosofien; litteratur och konst voro dende; hgen fr timligt
frvrv kolnad genom de inbrdes krigen och styrelsens rovlystnad.
Varje kristian mste vlja sin plats bland de stridande flockarne, d
sjlve hedningen ej kunde undg att sprja efter de orsaker, som
frvandlade de stora stdernas kyrkor till blodstnkta slaktarhus och
frde brandfacklan till de mest avlgsna byar i Paflagonien och
Afrika. Endast teologien besvarade denna frga. Och teologien skulle
nu besvara alla frgor, som den forskande anden uppstllt. I
segerfrjden ver att ntligen hava vunnit den frsta grundval, som
filosofien frgves skt i frnuftet sjlv, uppgingo alla strvanden i
det enda att med facklan, tnd vid uppenbarelsens ljus, belysa de
gudomliga och mnskliga mysterierna. Icke underligt. Trstlsheten av
den frintelse, vari filosofien upplst den gamla folktron, hade i
miljoner mnniskosjlar varit alltfr djup, fr att icke detta begr
skulle framtrda med oerhrd styrka. Att sysselstta sig med teologien
var sledes ett behov fr tiden, och dr det icke kndes som sdant,
var det en modsak. Allt var frgat av teologien: kejsarens drmmar,
hovets kabaler, skolornas skrivvningar, kvinnornas glam, samtalen p
torg och gator, larmet p cirkus, de enskilda tvisterna, de inbrdes
krigen. Kunde Annus Domitius med sin gammalromerska trollformel
bortmana figuren i badlakanet, s terstodo honom otaliga andra av
samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anstndig kristian
kunde stta sin fot. Och dit hrde ven badhusen, ehuru mnga
kristianer frvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.

Sedan Annus Domitius och Karmides genomgtt badslavarnes sista
handlggning och nu voro ikldda de drkter, som deras egna i
samlingssalen vntande slavar hllit redo, uppgjorde de ett gemensamt
program fr den nstkommande dagens njen och skildes t. Karmides
gick med ngra andra vnner till det i grannskapet av tepidariet
varande biblioteket, dr Olympiodoros vntade dem fr att upplsa sitt
nyaste skaldestycke: en lttsinnig skildring av vardagslivet i
Olympen. Annus Domitius var nu som alltid jktad av statssaker. Han
ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
sin nskan att samma afton f tala med prokonsuln ver Akaja.

Skymningen var redan inne, d Annus Domitius lmnade termerna. I
tempelportikerna voro lamporna tnda: facklor brnde vid alla
offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
torg voro versllade av fotgngares lyktor. Annus Domitius svepte
sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
prokonsuln upptckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, nr de
verlade om bsta sttet att dda morgondagen. Prokonsuln var i sjlva
verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
Men sleto hans hjrna. Se hr hans tankar:

Frdmda skrivelse! Nr emottog jag ngonsin en sdan? Kejsarens
regering ger mig rtt att taga Krysanteus' huvud, men lgger mig det
icke. Brevet sknker mig en gva, som jag ej vill ha, och nr det
lgger filosofens huvud i mitt kn, hjer det svrdet ver ett annat,
som r mig ondligt dyrbarare, nmligen mitt eget. Vem kan veta, huru
lnge den nrvarande styrelsen skall st? Underrttelserna frn
krigsskdeplatsen ro fr Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
Antag, att Julianus segrar! Hur gr det mig d, om jag tagit min vn
Krysanteus' huvud? Julianus r hans lrjunge, vn och beundrare. Det
frsta huvud, den nye kejsaren lter avsl, r d mitt. Han skall utan
miskund offra Senekas ttelgg t platonikerns skugga. Hur gr det
mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
freml fr min nye kejsares omtliga tacksamhet. Han skall linda mig
i mma omsorger. Han gr mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
namn gr till oddligheten i evig frening med en av lnkarne i tidens
rskedja. nnu om tusen r hrefter mste skolgossarne inprgla i sitt
minne, att den eller den mrkvrdiga hndelsen intrffade ret Anno
Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvrr, hr mter nu ett annat
antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig d mitt de, om jag tytt
berttigandet fr vad det r: en varsamt given befallning? De nnu
mktiga hedningarne skola fattas av frbittring, och kejserliga
regeringen skynda att vlva hela skulden p ddets verkstllare. Drp
r skrivelsens bokstavslydelse just berknad. Frdmda vare de listiga
rvarne i kejsarens omgivning! Om jag dremot har ltsat missfrst
befallningen, s tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
verdriven strnghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
avsikt att rdda mig sjlv fr den hndelse, att rebellen skulle
intaga tronen. O ve, vad skall jag nu gra?

Medan Annus Domitius msevis svr vid helgonen och vid Olympens gudar
ver sin olycka, ila vi honom i frvg till det biskopliga palatset.

Utanfr porten till detta str, som vanligt vid denna tid p aftonen,
en hop tiggare, som vnta p allmoseutdelningen och under tiden ordna
sina lumpor, s att de icke m skyla de sjlvslagna, ohyggliga sren.
Har man lyckligt funnit en vg genom denna vedervrdiga skara och
genom frstugan inkommit i aulan, sknjer man i den skumma pelargngen
nrmast vestibulen en samling mnniskor, som vnta p audiens: dels
hedningar, som vilja anmla sitt beslut att verg till kristna lran,
dels rttskande kristianer, som fredragit att hnskjuta sina tvister
till Petros i stllet fr den vrldsliga domstolen. P den ppna
grden och i pelargngarne nrmast intill det i bakgrunden belgna
mbetsrummet synas, vid skenet av tv facklor, grupper av prster, som
avvakta sin frmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvrjare
och frelsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
rrande avfllingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
nejden av Aten, och framfr allt om den hgst viktiga underrttelse,
som just samma afton kommit biskopen tillhanda frn Konstantinopel.
Homousianerna drstdes ha blivit grsligt tuktade, nr de med vld
velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor frn
det frfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
att enligt vad biskop Petros sjlv berttat honom, hade brunnen
utanfr denna kyrka blivit fylld med kttarlik, och kttarblod hade
versvmmat rnnstenarna i stadsdelen dromkring. Ett frebud till vad
komma mste ven i Aten--s tnkte inom sig alla.

Vi intrda i mbetsrummet, en avlng sal, i mitten upptagen av ett
stort bord, vid vilket tv prster, biskopens sekreterare, ro
sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med rkning av
penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av
rummet str en yngling, knappt hunnen ur gossren, ikldd en
frelsares prsterliga skrud. De, p vilka hans stora, feberglnsande
gon ro fsta, och vilkas samtal han uppmrksamt fljer, ro tv
hgvuxna, vrdnadsbjudande mn av fr vrigt mycket olika utseende:
den ene r Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den
hedniske filosofen.

Den nya smaken, den kristianska, har t det biskopliga mbetsrummet
givit en prydlighet, vrdig dess bestmmelse. Det upplyses av tvenne
phari: sklformiga, p gjutna pelare vilande lampor, men det trnga
fnstrets hjd ver golvet ger det ven vid lampskenet ett dystert
utseende. Vggarna, mlade med azurbltt, ro genom meandrar och
arabesker delade i flt, som innehlla vart sin kristliga symbol.
Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmrken sllan saknas,
r mlad i guld ver drrfltet.[1] I de vriga flten ser man Lammet
med korset; evangelisternas tecken: ngeln, Lejonet, Oxen och rnen;
andens Duva, frsynens ga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa,
fridens Oljeblad, segerns Palm, uppstndelsens Fenix, med flera dels
egna, dels frn antiken hmtade symboler. I bakgrunden hnger en
mlning: Kristus som Orfeus, med frygisk mssa och lyra p armen,
spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fglar
lyssna i trdet, varunder han sitter.

  [1] P grekiska sprket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstverna
  till de srskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frlsare.

Under tavlan, p det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu
under samtalet med Krysanteus stder sin knutna hand, str en i
elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande
det terfunna lammet. Tunikan r verhljd med delstenar. Den unga
konst, som alstrat dessa bda verk, r nnu bunden vid antika motiv;
hennes hela egendomlighet ligger i teknikens rhet och
grannltsstrvandet. Orrd av en ny folkande r hon i sjlva verket
nnu den gamla konsten, men i allra djupaste frfall.

I motsatta ndan av salen str ett gyllene kors och i grannskapet av
detta en fr tillfllet ppen kassakista.

De bda vid arbetsbordet sittande prsterna lto icke stra sig i sina
sysselsttningar. Tukten frbjd dem att med ett gonkast yppa sitt
deltagande fr samtalet, som hlls i en srdeles avmtt och kylig ton.
Men deras ron voro spnda, och de frlorade icke ett ord av vad de
ville hra.

- Du har ngra dagar varit borta frn Aten, sade biskopen till
Krysanteus.

- Ja ... Och du har tillknnagivit, att du nskade ett samtal. Vad
vill du mig?

- Du terkom just i rtt tid fr att f del av ett edikt, varom den
frste bland stadens valda mbetsmn r skyldig att taga knnedom.

- Och det r du, som har att meddela mig det?

- Ja.

- Du mtte d gra det  prokonsulns vgnar, ty hitintills har det
varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.

Petros besvarade icke denna anmrkning, utan vnde sig till den
penningrknande presbytern.--r rkningen slutad? frgade han.

- Slutad, hgrevrdige fader, svarade denne, i det han tillsnrde
pungen, i vilken han nedlagt de rknade silvermynten.

- Klemens, min lskade son, fortfor biskopen vnd till den unge
frelsaren, tag denna summa och utdela henne till de vntande arma
brderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina hnder.
Tillsg p samma gng de rttskande, att de tervnda i morgon vid
vanlig tid, och de ndeskande, att de nu hava fretrde.

Gossen i prstdrkt spratt till som ur djupa tankar, d han hrde sitt
namn. Hans blick hade oavvnt varit riktad p Krysanteus' ansikte. Det
var frsta gngen han sg den atenske rkehedningen, om vilken
biskopen s ofta, n med harm, n med mkan, talat till honom. Men
bilden, som Klemens, p grund av biskopens ord, hade i fantasien mlat
av den bekante filosofen, verensstmde icke med verkligheten. Klemens
ville tvinga sig upptcka ngot hrt, vermodigt och sjlvkrt eller
demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu strdes.

D Petros vnde sig bort frn Krysanteus, hade denne vid ett gonkast
ver salen varsnat den unge prsten. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag strlade av serafisk renhet, som trngde till den
sknhetslskande atenarens hjrta och fyllde det med deltagande. Det
frekom honom som en grym lek av det, att en s spd och lsklig
varelse redan var ikldd en drkt, som dmde honom att avsga sig
sjlens sjlvstndighet och hjrtats naturligaste bjelser.

Klemens hade nyss avlgsnat sig genom drren till aulan, nr denna
utifrn ppnades av vktaren fr en liten hop mn och kvinnor. De voro
ndeskande, det vill sga hedningar, som skade upptagas i den
kristna frsamlingens gemenskap. Det var svrt att av deras yttre
gissa, vilka bland dessa mnniskor drivits hit av hjrtats behov och
vilka av vrldsliga skl. De syntes alla tillhra den olyckligaste
samhllsklassen.

Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel ver sin tunika, en
trasig mantel, men som talade om bttre dagar. Hans ltta, fria
tbrder skilde honom ytterligare frn de andre, som tysta och
vrdnadsfulla stannade vid drren. Denne man var siste ttlingen av en
atensk slkt, som rknade sina anor frn Ifikrates. Han hade i
utsvvningar frstrt sitt fdernearv. Han tog tv steg framt i salen
och mnade just med vanlig oblyghet omtala sitt rende, d han hastigt
varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla vntat att trffa
hr. Mtet var honom mycket obehagligt och nra att bringa honom ur
fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av ltsad
frvning ver salen och utbrast:

- Vid Zeus! detta var ett ljligt misstag, en Odyss i smtt! Du
mste urskta mig, min biskop, jag sker icke dig, utan din granne,
min frtrfflige vn antikvarien.

Med dessa ord svngde han om p hlen, hlsade med ofrskmd
frtrolighet Krysanteus och lmnade salen.

Petros vnde sig nu till de ndeskande och sade med eftertryck i
tonen:

- Barn, I haven hitkommit fr att rddas ur det hedniska mrkret och
tillfngataga ert frnuft under Kristi lydnad?

De tillfrgade bejakade frgan med bugningar.

- Vl, uppgiven edra namn och bostder fr denne broder presbyter. I
mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade fr prokonsulariske
skattmstaren, frskaffa eder nya hgtidskldningar. Ikldda denna
drkt infinnen I eder nsta Guds vilodag i vr storkyrka, fr att
undf handplggningen till nytt liv, varefter I gen att hos nmnde
skattmstare p samma intyg uppbra var och en tio guldstycken.
Presbyter Gregorius, lmna dem intygen och inskrp vad jag sade dem!

Med dessa ord vnde sig Petros frn de ndeskande fr att fortstta
samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfrda avflliga hedningar
var fr biskoparne vid denna tid en alldaglig frrttning, som icke
krvde vidare omstndigheter.

- Du ser, sade Petros, som nu, s strmma dagligen nya hopar till
korsets fana. Din och de dinas vishet frmr ej svalka trstiga
sjlar, som trngta till en brunn med levande vatten. Mnniskonaturen,
sger Tertullianus, r av naturen kristen: se dr upphovet till deras
trngtan, driften som tvingar dem hit.

- Jag nskar, att s vore.

- Verkligen?

- Emedan det skulle utplna det fraktliga, om n icke det sorgliga i
skdespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.

- Vi bryta den ra malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
frdla den.

- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.

- Se hr!

Petros tog en p bordet liggande elfenbenstavla och rckte henne till
arkonten. Medan denne lste, voro biskopens gon fsta p hans
anletsdrag och iakttogo den smrtsamma hpnad, som de uppenbarade.

Krysanteus terlmnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
smrta, som han ej vrdade sig att kvva.

- Ediktet, sade han, skulle sledes sknka er, kristianer, krigsgudens
tempel, ett av de sknaste i Aten, uppfyllt av minnen frn vra
rofulla tider. Dock, det r ej frsta gngen sdant hnder. Utfster
ej kejsaren belning t sdana stder, som riva de byggnader, man
upprest t de gudomliga makterna, t heroerna och mnniskoslktets
vlgrare? Och vad som sknkes eder, det frstren I, fr att av det
rligas spillror hopstta ett lappverk, vrdigt, det r sant, den
tyggelse, som I dr innesluten--dessa benrangel och kttslarvor av
helgon, dessa ddens vmjeliga lmningar, dem I kyssen och tillbedjen.

- Herre, miskunda dig! Vilken hdelse! suckade den ene av
sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
samtalet tervnt, reste sig upp ur sin lutande stllning, hans kinder
verdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med mda ett ord av
vrede, som redan svvade p hans lppar.

Men Petros smlog och sade:

- Om det kan lnda dig till trst, m du veta, att detta tempel icke
kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
endast skrapat och rkt dess vggar, stnkt murarne med vigvatten och
avlgsnat allt, som pminner om den onde ande, I dr han dyrkat.

- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet sg jag ett
namn, som jag ej r skyldig hrsamhet. Vem r denne Makedonios, som
vgar bortgiva vad han icke ger? Templet med sina skatter, historiska
minnesmrken och konstverk tillhr staden Aten. Vra fder hava byggt
det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vrdat
det. Huru vill d en av edra prster, en fr Aten alldeles oknd
frmling, frnrva oss vr egendom?

- I morgon taga vi det i go, svarade Petros.

- Det terstr oss d endast att klaga hos kejsaren.

- Som icke skall hra er.

- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och drorna i hans
panna svllde av blodet frn hans sammanpressade hjrta.

- Och fr vrigt, fortfor Petros, ls detta!

Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
smyckades av ra basreliefer, frestllande kapplpningar och dylikt,
kring namnen p rets konsuler, Taurus och Fulgentius, och rckte
henne till Krysanteus. Sedan denne genomgnat tavlan, sade han:

- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd t den
besynnerliga gvan.

- Och, som nmnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
henne besynnerlig. Det r i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
Men du och de dina, I han icke makt att gra motstnd. Filisternas
vlde r brutet.

Krysanteus' tanke flg till Julianus. Filisternas vlde var nnu icke
brutet. Den sista striden terstod.

Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty d Krysanteus frgade:
--Har du ngot vidare att sga mig? infll han:

- Jag har i dag ftt nyheter om Julianus. Vill du hra dem?

Han ledsagade denna frga med en segerblick, som kom den annars s
starke mannen att rysa av hemlig frskrckelse. Samma knsla som
griper vandraren, d han, i vila vid vgkanten, knner en kall
slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmssigt
nej. Han ordnade sin mantel, hlsade biskopen och de vrige i rummet
varande och gick mot drren.

- Farvl, filosof! Tnk p din ringhet infr Gud och din sjls
salighet! utbrast nu den unge frelsaren, vars gon under tiden varit
hftade p Krysanteus' anletsdrag.

Denne stannade och mnstrade ynglingen med en strng blick, som dock
hastigt vart mild och vnlig, nr han i frelsarens vackra ansikte
upptckte icke hn, icke vermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
gon voro s klara och allvarliga.--Vlmeningen ger vrdighet t
dina unga lppar, sade Krysanteus, d han gick.

Utkommen i aulan och tagande sin vg emellan prsterna, som dr
vntade, knde han sig hastigt omfamnad av ngon, som han vid
fackelskenet igenknde vara ingen mindre person n prokonsuln ver
Akaja.

- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har d
terkommit till vrt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestdes skt
min arkont och ingenstdes funnit honom. Vlkommen! Trefalt vlkommen!
Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. ven jag r
kallad till honom. Kallad--du frstr mig? Prokonsuln ver Akaja
lper p order av en prst. Men varfr icke finna sig i
tidsomstndigheterna, nr kejsaren vill s ha det? Krleken till vr
heliga kyrka gr underverk, min vn ... men det frstr du icke, och
jag frlter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
vincit amor et nos cedamus amori!

Och prokonsuln svvade hn mot drren till mbetsrummet, som ostiarien
slog upp p vid gavel fr hans lysande och dla person.

Biskopen drog sig med sin hge gst tillbaka till ett av sina enskilda
rum, vars slsande prakt ville likasom rttfrdiga sig med de heliga
former hon ikltt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
mosaikverk frestllde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
och kandelabrarne voro idel nglar och tabernakel, flten emellan
vggpilastrarne prlade med bilder av apostlarne.

Samtalet brjade drmed, att biskopen klagade ver den oskerhet, som
rdde p landsvgarna i Akaja. Det hade nmligen under den senare
tiden ofta hnt, att budbrare, skickade frn honom till
Konstantinopel och Korint, hade verfallits p vgen och bervats sina
brev. Detta, antydde biskopen, lnde Akajas styresman till fga heder.

Annus Domitius ursktade sig med tidernas allmnna oskerhet.
Tillstndet i Akaja vore dock bttre n i de flesta andra provinser.
Till fljd av Julianus' uppror hade ju strre delen av de trupper,
ver vilka prokonsuln frfogat, dragits till Konstantinopel. De vriga
voro frdelade p sdana punkter, som ovillkorligt krvde
besttningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast ven Delfi,
det arma Delfi, som hemsktes av de dr till Hellas vderdrivna, i
Parnassens otillgngliga klyftor innstlade donatistbanden. Vad skulle
d prokonsuln gra?

Annus Domitius frteg, att de till biskopen skickade, frkomna breven
hamnat i hans, Annus', frvar. De skrivelser, han tid efter annan
emottog frn kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, fr ingen
del, vad plitlighet vidkom, mta sig med de frtroliga brev, som
biskoparne med sina egna budbrare, vanligtvis underordnade prster,
tillsnde varandra. I breven frn Makedonios till Petros fick Annus
Domitius de bsta underrttelserna om upprorets stllning, om rnkerna
vid hovet och de stmplingar, som dr gjordes fr och mot hans egen
person.

Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats f i sitt vld ett
brev frn samme Makedonios, vilket just samma dag hade verlmnats
till Petros. Detta brev innehll tskilligt, som prokonsuln genom sina
enskilda kllor redan knde, men ocks tskilligt, varom han icke hade
en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
fljande:

- Kejsarens hlsa, s skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
vacklande. Sedan han flera dagar hllit sig innestngd i sitt palats,
under vilken tid han endast lt sig se av Apodemius och Eusebius,
kammarherren, men till och med vgrade emottaga vr Eusebios, biskopen
av Nikomedia--vilket, i frbigende sagt, vckte yttersta oro hos de
rttrogne och ingav de stndigt lurande atanasianerna de djrvaste
frhoppningar--r han nu ntligen tillgnglig fr sina vnner, men
visar sig, till deras hpnad, plgad av frskrckliga syner och talar,
som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars sjl annars
var frsnkt i heliga betraktelser och djupsinniga underskningar i de
gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig frestllning, att han
frfljes av den delfiske Apollon. Eusebios har skt besvrja denne
djvul, men tyvrr utan framgng. M Herren bevara det allra heligaste
majesttets dyrbara liv! Hans bortgng kan varda en frfrlig olycka,
vr och sanningens undergng, om vi ej trffa tgrder att fr varje
hndelse trygga vr stllning. ----Atanasios' anhngare glda av hat
och raseri; med otlighet avbida de gonblicket, d Konstantius, vrt
std, skall falla bort.----nnu, om ocks blott fr ngra dagar, ga
vi maktens svrd i vra hnder.----Du vet, vad som skett hr i
Konstantinopel.----Denna tuktan var strng, men icke tillrcklig.
----Ett allmnt bud utgr till de vra att var i sin stad m gra vad
han kan, medan tid r.

Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var hgmlsbrott att
skriva om kejsarens hlsa, om man skildrade henne som klen.

Medan prokonsuln klagade ver den brist p trupper, som hindrade honom
att med tillbrlig kraft upprtthlla ordningen i Akaja, frgade honom
Petros, huru stor besttningen fr gonblicket vore i Aten.

- Sju hundra man legionrer och femtio man av jovianska gardet,
upplyste Annus Domitius.

- En obetydlig styrka fr en sdan stad, anmrkte biskopen.
Legionrernas beflhavare, Pylades, r ju rttrogen kristian?

- Ja.

- Och trupperna fr vrigt plitliga?

- Ja, min biskop.

- Anfraren fr jovianerna r emellertid hedning, eller huru?

- Ja. Ammianus Marcellinus r ohjlplig hedning, men prktig soldat.

- Gott. Det betyder fr nrvarande mindre, att han r hedning. Finnas
bland trupperna atanasianer?

- tminstone icke inom beflet. De homousianer, som tillhrde detta,
ro avlgsnade. Fr vrigt, min Petros, hava vl tuktade trupper,
sdana som dessa, ingen annan tro n sin beflhavares. Beklagansvrt
eller icke, r det en sanning.

- Omstndigheterna ndga mig mhnda att krva den vrldsliga maktens
hjlp. Jag nskar, att samtliga trupperna stllas till mitt
frfogande.

- Du har rttighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?

- Nej. Det r tids nog till i morgon.

- Vgar jag frga dig om orsaken?

- Du skall i god tid f veta den.

- Jag nskar d blott ett skriftligt intyg, att du begrt frfogande
ver de kejserliga trupperna i Aten.

Petros skrev detta intyg genast, och Annus Domitius stoppade det i
sin grdel.

Prokonsulns anlete uttryckte hemlig gldje. Han anade vad som frestod
och hade ftt en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
hndelserna skulle oskadd slippa ur den klmma, vari
regeringsskrivelsen med avseende p Krysanteus hade frsatt honom.

Staden mste inom ngra dagar varda skdeplatsen fr blodiga,
frskrckliga upptrden. Under sdana kan mycket tima omrkt.
Prokonsuln insg, att det gllde atanasianerna, men en och annan
hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet ven rka med i spelet.
Vid sdana tillfllen lsslppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
Annus Domitius, sedan han stllt hela besttningen till biskopens
frfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
Annus Domitius mnade fr vrigt i god tid skudda stoftet av sina
ftter och frflytta sig med sin skna Eusebia till Korint, dit
viktiga, ouppskjutliga statsfrgor naturligtvis kallade honom. Komme
sedan vad komma ville, s visste Annus Domitius, att ingen regering
skulle misstycka, om han frsummade att begagna sig av rttigheten att
taga en dd mans huvud, om ocks ingen skulle belna honom fr att han
underltit det.

Medan Annus Domitius vlvde dessa tankar, verflyttade Petros
samtalet just p den person, som var deras freml. Han frgade i
viskande ton, ty han knde sina presbyterers och diakoners uppvade
hrsel--han frgade, om prokonsuln ftt befallning frn hovet att
taga huvudet av arkonten.

Annus Domitius svarade p denna frga med nej, i det han smlog och
lekte med sin halskedja.

En suck lttade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
tillvaron av en sdan befallning.

- Dess bttre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
anhngare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans frmn hos eusebierna
och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....

- Utan tvivel.

- Och mhnda ha mina frestllningar burit frukt. Men det r likvl
ovisst, om icke en sdan befallning kan anlnda nnu i afton, i
morgon, nr som man minst vntar den. Oss emellan sagt (Petros snkte
ter sin rst till viskning), det r farligt att vara rik i vra
dagar. Hovets eunucker ... du frstr mig?

Annus smlog och nickade bifall. Han tnkte ej blott p hovets
eunucker, utan ock p dess biskopar. Drefter betraktade han sina
fylliga vador och svor i tysthet en ed ver sin alipilarius[2], ty
hans skarpa ga upptckte p hgra skenbenet ett hrstr, som undgtt
den ifrgavarande slavens uppmrksamhet.

  [2] Slav, vars gra var att utrycka hrstrn.

- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, r en bn till
dig, min lysande och dle herre, och tillika en uppmaning, given av
sjlaherden till ett av fren i hans hjord. Innan du krker ett hr p
Krysanteus' huvud, niste du drom underrtta mig. Jag ber dig drom
ssom ett hgsta prov p din vnskap, besvr dig drom i namn av den
heliga allmnneliga kyrkan, som skulle lida en svr, en oersttlig
frlust, om du frgter den bn jag hrmed lgger dig p hjrtat och
minnet.

Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
s ringa sak kunde dagalgga den ondliga vrdnad och tillgivenhet
han hyste fr biskopen av Aten.

Sedan Petros drefter frevisat den skrivelse frn kejserliga
ministrarne, som berttigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
i sin go, och prokonsuln lovat att trffa alla anordningar, som denna
tgrd krvde, var samtalet ndat.

Annus Domitius avlgsnade sig, lyckligt dljande den djupa harm han
knde ver att en sdan skrivelse meddelats biskopen i frsta hand och
icke honom.

- Dessa prster, tnkte han, i det han trdde ut p gatan Kerameikos,
skola slutligen vxa sjlve kejsaren ver huvudet.




SJUNDE KAPITLET.

Petros.


Sekreteraren och de uppvaktande prsterna hade avlgsnat sig. Mnen,
som gtt upp ver Lykabettos, gt sin glans p den vstra pelarraden i
den vergivna aulan.

Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
fnster mnljuset instrmmade, i kamp med skenet frn en lampa, som
stod p ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strlar med
en skrm voro s riktade, att de fllo p en dr bredvid uppslagen
bok.

I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skp, som
tjnade till underlag t ett bokfack med ngra band och papyrusrullar.

P vggen mitt emot bokfacket hngde en karta ver jorden, ritad i
enlighet med Ptolemos' sikt om landens och havens lge. P denna
karta hade biskopen med fina, men tydliga blckstreck utmrkt
grnserna fr de kristna moderkyrkornas omrden: man sg, huru
sterlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trngdes med
varandra p sin sida av jorden, medan terstoden bildade ett ofantligt
helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.

Roms blotta namn var nnu en makt. Skygg fr de frihetsminnen, som
spkade dr, hade den frste kristne kejsaren flyttat hovet till den
nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slsat vrldens
skatter fr att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
kunde tvla med, om mjligt vertrffa den gamla Tiberstadens. Han
hade avhnt tusen stder deras konstverk, fr att drmed smycka denna
enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, fr att det nya med namnet
skulle rva det gamlas majestt och dyrkan.

Men i folkets gon var och frblev det gamla Rom vrldens huvudstad,
och i trots av Konstantinus' anstrngningar vilade det nyas vrdighet
ytterst p intet annat n den lsa sgen, att hlften av de gamla
senatorliga och patriciska slkterna hade ditflyttat och bosatt sig
inom dess murar. S stor r minnets, namnets och vanans makt.

I sin egenskap av biskopsste kades fr vrigt det gamlas betydelse
just av imperatorns frnvaro och hovets avlgsenhet.

D Petros framfr kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
tanke, som lnge varit klar fr hans medvetande: att icke
Konstantinopel, icke Alexandria eller ngot annat av de sterlndska
patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgngspunkten och
hrskarstet fr det prstvlde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
dagligen mngfaldigade, allt lngre vxande armar grep omkring jorden
frn skytiska stepperna till vrldshavet.

Troddes det icke allmnt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
hade lidit martyrdden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
frsamlingen dr, och betraktades han ej som hennes frste biskop?

Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, p vilken
han skulle bygga sin frsamling? Var det ej han, till vilken mstaren
sagt: Fd mina fr! och t vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
fr att visa, huru kyrkan och prstadmet skulle finna en
medelpunkt--fr att skdliggra kyrkans och biskopliga maktens
enhet?

Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
kristenheten framstllt den desdigra frga: Vem kan nnu mena att
frbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lsrycker sig frn Petrus'
biskopsdme, p vilket kyrkan r byggd?

Biskopen av Aten stannade nu, ssom hundra gnger frr under sina
nattliga betraktelser, framfr Ptolemos' karta och upprepade i tanken
dessa frgor. Och han fortfor:

- Redan Irenus erknner Roms fretrde framfr andra biskopstolar.
Den stolte Viktor, den djrve Stefanus hava lngesedan skt gra det
gllande. Och vad mer r: det har ingtt i frestllningssttet hos de
ofantliga mnniskomassor, som bygga i det stora vsterlandet. De
blicka redan med helig vrdnad till Roms biskop. P folkets
frestllningsstt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
sterlandet, det splittrade, frslavade, frnekar romerske biskopens
vervlde? Tyvrr, vi hava en uslare herre, en vrldslig furste, som
ptvingar oss sina vxlande meningar och stmplar till ppen lgn vad
vra kyrkomten skriva under sina pbud: Ingivna av den Helige Ande.
Tyvrr, de hava lnge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi mste
nja oss med den trst, att det tminstone i vissa fall r en av de
vra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar p honom.
Men var, om ej i Rom, kan uppvxa den makt, som skall rdda kyrkan ur
neslig trldom under en jordisk furste och lgga den vrldsliga
makten, dr hon br vara--om hon ens br finnas--: vid kyrkans
ftter?

Vi erknna, att den Helige Andes kraft r genom handplggningen
fortplantad inom kyrkan intill vra dagar. I denna lra ligger
grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas frn
Kristus' mbete, som med himmelrikets nycklar verlmnats till Roms
frste biskop och genom honom med handplggningen verflyttats frn
eftertrdare till eftertrdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
fljd bildar d pulsdern, varifrn den Helige Andes kraft som ett
livande blod instrmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
otaliga kanaler och frgreningar: frn Roms kyrkofurste till de av
honom vigda biskoparne, frn dem till prsterskapets lgre ordningar,
och frn dem till folkens massor. S vandrar denna magiska strm frn
hand till huvud fr att vattna de yttersta ngder. Och frdenskull r
han, som skiljer sig frn kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
utesluter sig frn delaktigheten i det gudomliga livet och
frlsningens nd. Han kan icke tillgna sig denna nd genom tron p
terlsaren. Nden vinnes genom freningen med kyrkan, Treenighetens
kropp.

  Sublima lra om kyrkan och beknnelsens enhet!

Du uppvxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
ett vldigt trd, som skall skugga jorden. Du r djrvare n ngon
mnniskotanke, och ingen mnsklig klokhet har mktat uppfinna ngot
jmfrligt. De medel, som de listigaste av mnniskors barn upptckte
fr att skapa ett vlde ver sina likar, ro mot dig intet. I ditt
skte br du en vldighet, fr vilken jordens folk och konungar skola
knbja. Den makt, du kan frlna, skall strcka sig ej endast till
godelar, liv och kroppar, utan till sjlarna. Du skall klippa sjlva
tankens vingar och frvandla den fria rnen till en struts, som tam
och betslad ledes p den vg, han fr vandra. Du skall fatta trdarna
till mnniskornas allra egnaste knslor--skrmma nr du vill, trsta
nr du vill. P din vink skall broder vpna sig mot broder, modern
frneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvnda sig
frn varandra och dlja sin smrtas trar ssom pressade av en
brottslig knsla. P din vink skola krigets och hatets flammor
slockna, fiende frsona sig med fiende, hrskaren dmjuka sig fr
slaven, frid rda ver jorden ...

Din tankefljd r bildad av diamantlnkar, mot vilka filosofernas
slutledningar ro spindelvv. Med ndvndighetens oemotstndliga makt
skall du tvinga dig p vrlden och lgga henne i din kedja. Och den,
som skakar kedjan, han r ddens, han skall utplnas ur Israel, fr
honom stnges det mnskliga samfundets och salighetens port, fr honom
tndas helvetets eviga lgor.

Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.

Jag knner tv, som skulle kunna det. Den ene r Atanasios, den
jrnhrde, objlige, underbare, sluge, frfrlige gubben, de
rttrognes ddsfiende och ktteriets ende, men oomkullsttlige pelare,
den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare frfljde, som upptrder, d
man minst anar det, och frsvinner, innan man sansat sig nog fr att
gripa honom, som lurar Konstantinopel utanfr kejsarens drr, d man
efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han dljer
sig bland munkarne i Egyptens demarker, och uppenbarar sig mhnda
hr Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gmmer sig i
Alexandria.

Lyckligtvis har Atanasios aldrig fst sin blick p Rom. Hans strid
gller det biskopsdme, som han s ofta gt och mist: Alexandria. Han
har ej ftt gonen ppnade fr Roms betydelse. Besynnerligt nog!

Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
annars skulle f en vermktig medtvlare, r jag sjlv!

Petros lmnade sin stllning framfr kartan, kastade sig i en karmstol
och frsjnk i tankar p sin storslagna framtidsplan.

Han hade ven denna dag tagit ett steg emot sitt djrva ml. Med
summor, frstrckta av kejserliga skattkammaren i och fr det nu som
ivrigast drivna omvndelseverket bland gterna, hade han utrustat tv
missionrer, tv till blind lydnad uppfostrade, fr homoiusion
fantiserade unga prster, och snt dem, icke till barbarerna, utan
till Rom fr att frkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
romerska frsamlingen.

Den bok, som uppslagen p hans bord lystes av lampan, var
Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han lste henne, kanske
mindre av vetgirighet, n fr att inhmta vsterlndska kyrkans sprk,
latinet, och av denne mstare i en hrd, nstan vild, men kraftig och
hnfrande framstllning lra rtta sttet att begagna en ndvndig
hvstng fr den plan, vilken retade hans relystnad och berusade hans
inbillning, men tillika framstod fr honom som en gudomlig
frlsningstanke, som han vore kallad att i sin mn verkliggra till
mnniskoslktets rddning ur timlig och evig nd. Uppriktigheten,
varmed han trodde p denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
honom, vore de vikter, som han i sjlvrannsakelsens gonblick kastade
i den ena vgsklen och vilka d syntes mer n uppvga de sjlviska
bevekelsegrunder och de endast ur ndamlets synpunkt ursktliga
medel, som tyngde den andra.

Denna inre sofistik hade i frflutna tider kostat Petros mngen
smnls natt. Ihrdigare och hftigare hade han kmpat med sig sjlv
n mhnda de fleste gra. Men fastare och oryggligare n de fleste
hade han ock efter kampens slut intagit och frskansat sig i den
stllning, som utgngen anvisade honom.

Mnljuset, som instrmmade genom fnstret, fll nu p hans ansikte och
vckte honom till tankar p renden, som till tiden lgo honom
nrmare. Han ringde, och en man i prsterlig drkt, som tycktes hava
bidat detta tecken, instllde sig genast.

Den intrdande var en understsig, bredaxlad karl, men s korthalsad,
att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fst
mellan skuldrorna. Den mycket lga pannan bildade en vitgul strimma
mellan tv jmnlpande linjer: hrfstet och de breda, sammanvuxna
gonbrynen. Som mannen bar huvudet ngot framlutat, voro hans sm
svarta gon riktade uppt, nr han mste se p en samtalande. Detta
gav hans anlete ett uttryck, som en vlvillig granskare kunde tyda som
fromhetens och dmjukhetens.

Mannen var Petros' nrmaste frtrogne, presbytern Eufemios.

Frtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
aldrig Eufemios, den ldste presbytern, att glmma, att Petros var
hans frman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat p en stol
och framstllt en frga, som han d i dmjuk ton, med korta, tydliga,
liksom rknade ord besvarade.

- Du har i dag varit hos nkan Apollonia? frgade biskopen.

- Jag kom fr en halv timme sedan frn hennes sjukbdd.

- Hon dr vlberedd?

- Ja.

- Och hennes testamente?

- r skrivet och undertecknat i laga form.

- Och du har nu lmnat henne ensam med arvingarne?

- Gregorios avlste mig och sitter vid hennes sng. Hon skall icke
ett gonblick vara ensam ... Frmodligen slocknar hon i morgon.

- Gud vare hennes sjl ndig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
emotser med lugn och gldje sin upplsning.

- Ja, lovad vare Gud!

- Och testamentet?

- Det skall i morgon vara i dina hnder.

- Och dess innehll?

- Ack, hgrevrdige fader, hon har varken frgtit kyrkan eller dig,
hennes biktfader, ej heller sina slktingars naturliga ansprk. Hon
har till och med ihgkommit mig, den fromma dla kvinnan, med en gva,
den dyrbaraste och vrderikaste av alla....

Biskopen stannade. En mrk skugga for ver hans panna, och han fste
en ljungande blick p presbytern.

- Dig? sade han med dmpad rst. Nvl, jag lycknskar dig hjrtligt.

- Ja, svarade Eufemios dmjukt, och hans gon blickade fromt, men
stadigt, under de breda gonbrynen, i biskopens ansikte. Jag r i
sanning icke vrdig en sdan lycka, men d Herren ltit mig henne
vederfaras, s emottager jag henne med innerligaste gldje och
tacksamhet.

Biskopens blick var fortfarande riktad p presbytern, d han i torr
ton sade:--Redogr fr testamentets enskilda punkter!

- Apollonia sknker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
Piriska gatan och sin lantgrd utanfr Melitiska porten, i f ord:
hela sin fasta egendom.

- Den fromma, frtrffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
vedergllas henne dr ovan. Men fortstt!

- Till dig, sin herde och biktfader, sknker hon sina reda penningar,
samt allt sitt guld och silver....

- Jag r ovrdig en sdan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
och ter ver golvet,--men frbig detta och fortstt!

- Slktingarne, som ro en gammal syster, en ogift brordotter och en
femrig brorson, ro ihgkomna med hennes vriga lsegendom: mbler,
bohag och en slavinna.

- Och du sjlv? infll biskopen icke utan otlighet i tonen, i det
han nyo stannade framfr Eufemios och mtte honom med ett granskande
gonkast.

Det vore omjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
ansikte, dr han i detta gonblick satt med armarne lagda i sktet,
huvudet snkt och de besynnerliga gonen upptriktade, mellan
gonhren fsta p Petros. Dessa gon skto en blixt--om av harm
eller gldje r svrt att sga. Han suckade och svarade:

- Ack, min lskade biskop, din ringe tjnare blyges ver sin
ovrdighet. Jag kunde icke ana en sdan lycka. Men jag skulle knna
dig illa, om jag kunde tro dig vara i stnd att misstnka, det jag
genom vertalning eller andra medel tubbat den goda nkan att till
kyrkans eller ditt frfng, men till min egen frman....

- Gott, gott! infll biskopen;--vad sknker dig nkans testamente?

Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned gonen:

- Den dla Apollonia har fr de ringa, men hjrtliga omsorger, varmed
jag omgivit hennes sjukbdd, gjort mig till gare av hennes yppersta
skatt--tre i en kristallflaska frvarade skggstrn av martyren, den
helige Polykarpos.

- Avundsvrde! utbrast biskopen, medan ett lje, som han ej kunde
tillbakahlla, spelade kring hans lppar.

- Ja, jag r i sanning avundsvrd, instmde Eufemios och tuggade p
sina naglar.

- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det
punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en
helig plikt.

- Nej, nej, jag byter icke. Du fr ej fordra fr mycket av mig, o
fader! Jag byter icke.

- Men nu till ngot annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan
han gick upp och ned i det trnga avlnga rummet. Du skulle i dag p
frmiddagen uppska juden Baruk.

- Jag fann honom hemma.

- Och du frmdde honom meddela, vad vi vilja veta?

- Ja, efter ngon svrighet.

- Jag inskrpte, huru du skulle g till vga, och knner fr vrigt
ditt skarpsinne. Huru mycket r Karmides skyldig honom?

Eufemios framtog under sin kpa ett papper, som han rckte biskopen.
Denne genomgnade det och utbrast:

- Han r en frfrlig slsare. Detta kan icke fortfara lnge.

- Jag sade detsamma till Baruk.

- Med vad verkan?

- D jag ppekade mjligheten, att de skerheter, han erhllit, torde
vara otillrckliga att trygga honom emot frluster, vart han likblek.

- S?

- Han kommer att anstta Karmides mycket hrt.

- Du r frvissad drom?

- Ja.

- Frtrffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den
dr resande vllustfilosofen Atenagoras' sllskap?

- Ja, han och ngra andra av Atens frtappade unga hedningar hava
varit sedda, nr de nattetid eller fram emot morgonen lmnat
Atenagoras' hus.

- Det r gott. Denne Atenagoras r en sningsman och hans vg igenom
landen en fra, i vilken frtvivlan och samvetskval uppvxa. Men
skrden, s vill Gud, ger ofta den renaste sd i kristendomens lada.
M han frdenskull fortstta sin verksamhet! Herren vnder det onda
till gott.

- Tyvrr har ven prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....

- Vi lmna prokonsuln sido, min son. Han har sina fel, likasom sina
stora frtjnster. tervndom till Karmides! Har du inhmtat flera av
de underrttelser, jag skat om denne olycklige yngling?

- Obetydligt, min fader.

- Lt hra!

- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han kpte ...

- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat drom.
Men vidare! Vad har Alkmene ftt veta av gossen?

- Endast det att hans herre r frfrligt dyster, nr han r ensam.
Han dricker d rusande viner och fraktar att blanda dem med vatten.
Det r dagar, p vilka han stnger sig inne och ej lter sig ses av
ngon annan n sin kammarslav.

Han ruvar d p sorgliga tankar och dricker oupphrligt. Men annars
skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sllskap, frn
vilka han vanligen hemfr de vanfrejdade trnorna Myro och Praxinoa.
De styra och stlla som hrskarinnor i hans hus, befalla slavarne,
tillstlla fester, vnda upp och ned p allt och beg de vrsta
drskaper. Jag ryser vid blotta tanken p ett sdant liv, min fader.

- Du m vl gra det ... Du nmnde nyss den unga flickan, som r
kammartjnarinna hos Krysanteus' dotter. Vad r det hon heter?

- Alkmene.

- Du har i dag trffat henne?

- Ja. Hon yttrade samvetsbetnkligheter ver att hon mste dlja sin
tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.

- Du lugnade henne med den frskran, att hon uppoffrar sig fr ett
gott ndaml?

- Ja, och jag lovade henne absolution av dig sjlv.

- Hon skall f den. Vad hade hon denna gng att sga dig?

- Fga.

- Ingenting om deras hemlighetsfulla frnvaro frn Aten?

- Alkmene har skt utfrga sin hrskarinna om denna sak. Det synes
endast ha varit en frlustelseresa.

- Bland de gster, som beska Krysanteus' hus, finns nnu ingen, som
r fretrdesvis gynnad av Hermione?

- Nej. Hermione synes mena allvar, d hon anfrtrodde Alkmene, att
hon ville leva uteslutande fr sin fader.

- Och med hnseende till Karmides?

- Krysanteus har frbjudit honom sin trskel.

- Det r en gammal historia....

- Och Hermione har frbjudit Alkmene att nmna hans namn.

- Det betyder mer, mumlade biskopen, men r, om jag dmer rtt, ett
gott tecken. En sdan kvinna glmmer icke ltt. De hava frn barndomen
lskat varandra ... och Karmides, om han vill, r oemotstndlig.
Eufemios, tillade han hgt, denna Alkmene synes vara oduglig fr sin
plats.

- Nej, infll Eufemios med bestmdhet, hon r ovanligt klok och
frslagen.

- Och har likvl icke frmtt att vinna sin hrskarinnas fulla
frtroende?

- Jag skall giva henne nya frhllningsregler....

- Och just med hnseende till Karmides!

- Ja, min fader.

- Ha de aldrig upptckt ngot spr efter den spde gossen, Hermiones
broder, som fr sexton r sedan frsvann ur deras hus?

- Frmodligen icke. Krysanteus srjer honom nnu. Han r, berttar
Alkmene, freml fr de bner, som fader och dotter varje kvll
uppsnda till sina vanmktiga gudar, och Hermione glmmer aldrig
omtala fr Alkmene, nr hon om natten drmt om sin broder. Ty det r
fr henne en ljuvlig drm.

- Alkmene berttar detta?

- Ja, det r hennes ord.

Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?

- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.

- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
dock, att det medel, vi nu anvnda, skall bryta den.

- Han var nnu i morse full av hdelse, min fader.

- Sedan dess hava femton timmar frflutit. De timmarne hava varit
honom lnga. Han torde hava besinnat sig. Nr du i morgon bittida
besker honom i fngelset, s stll vattenkrukan utanfr gallerdrren,
s att han kan se henne utan att n henne. Gud gre mig det och det,
om jag ej skall kvsa upprorsanden i denne vanartige son!

- Amen! mumlade Eufemios.

- Kvllen r lngt framskriden. G till vila, min vn. Men tillsg
dessfrinnan Klemens, att jag r frdig.

- Skall ske. Jag nskar dig en god natt, min fader!

Den korthalsade frsvann genom en drr, som frde ut till peristylen.




TTONDE KAPITLET.

Pelarhelgonet.


En stund drefter skredo tv skepnader, hljda i kpor, ver aulan och
trdde genom vestibulen ut p gatan Kerameikos. De voro biskopen och
den unge frelsaren.

Den lnga gatan utmynnade i sder till torget och ndade i norr vid
Dipylon eller dubbelporten, utanfr vilken den frnmsta
begravningsplatsen, Atens Pre-Lachaise, var belgen. Genom
dubbelportens vnstra valv trdde man ut p den s kallade heliga
vgen, som frde till Eleusis; genom det hgra valvet sg man den
raka, av almar och plataner skuggade vg, som frde till Akademia och
de platonska filosofernas lustgrdar.

Gatan livades nnu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
det hrliga mnskenet. Frst p andra sidan om Teseustemplet glesnade
deras vimmel, och lngre bort strdes nattens tystnad blott av
vapenklangen och stegen av en frbigende patrull. Petros och Klemens
valde det hgra portvalvet, gingo frbi den vaktande legionren och
togo, sedan de vandrat ett stycke av den mrka allen, sin vg till
hger genom en gallerport av jrn, som frde in till gravfltet.

Klemens korsade sig och lste en bn, nr han trampade detta av
kristianerna skydda stlle. Det var dock en hrlig ort, full av
sknhet och hga minnen. Hr vilade Hellas' och mnsklighetens strsta
mn och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
uppammat i sknhet och gldje till en tidig hjltedd. Tempellika
vrdar och avbrutna pelare reste sig ver lagertrdens och
cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
till hlften dolde tysta grottor, dr urnor och bildstoder skymtade.
Kerameikos' likflt var Atens historia, mejslad marmor.

Dess nuvarande frfall, dess ovrdade skick, det ver gngarne vxande
ogrset, de lutande vrdarne med sina utplnade inskrifter, de
stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hvdernas
tunga. Bakom stadsmuren, som p ena sidan grnsade till platsen,
skdade frn fjrran ned p gravfltet det hga Akropolis med Pallas
Atenas jttestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
pelarrader, frsilvrade av mnen. Levde i dem en ande, han frnam d
vad ett mnniskohjrta kan knna vid terblicken p det frflutna, nr
det srjer en sknhet, som gtt frlorad, en kraft, som r dd.

- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros pskyndade sin
gng, de dde, som vila hr, voro hedningar, men bland dem fanns ju
likvl mngen, som skte rtta stigar?

- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
i sina hjrtan.

- Och tror du ej, frgade Klemens och kastade en vemodig blick p
marmorvrdarne, som skymtade mellan lvmassor, tror du ej, att
Frsonarens dd skall rknas ven dem till rttfrdighet?

- Jag tror det, svarade biskopen. D Kristus efter dden nedsteg till
underjorden, predikade han dr frlossning fr hedningarnes sjlar.

- O Guds godhet! Han frskjuter intet av sina barn. De frtappade f
tervnda till hans fadersskte.

Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:

- Min son, du tnker mhnda i detta gonblick p din jordiske fader,
den oknde, som gav dig livet.

- Ja, du sjlv vckte den tanken, nr du i afton lt mig skriva mitt
testamente.

- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig drtill.

- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma hnder frn
Antiokia, dr din faderliga godhet ppnade mig utvg att genom studier
bereda mig till mitt heliga kall. Det jag ger har jag ju av dig. Du
upptog mig, nr jag var ett hjlplst, vergivet, t hungersnden
utsatt barn. O, min arma, arma moder!

Klemens vervldigades av tanken p denna moder, som han icke knde,
denna kvinna, som varit i stnd att beg det onaturligaste och
rysligaste brott: att frskjuta sitt spda, hjlplsa barn. Han
stannade och brast i grt.

Biskopen fattade hans hand och sade: Min lskade Klemens, sk att rda
ver dina knslor! Tnk ej mer p henne! Hon frtjnar det icke.
Sjlva tigrinnan lskar sin avfda och frsvarar den i dden.

- Tala icke s, min fader, bad den unge frelsaren och uppslog sina
trfulla gon. Jag knner icke vrlden och mnniskornas hjrtan, men
jag frstr likvl, att min moder mste varit mycket olycklig, innan
ett s rysligt beslut fick rot i hennes sjl. Tror du ej, att hon gt
trar, d hon lmnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var frvildad i
den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag r viss
drom, att hon sedan, snart nog, tervnde till det rum, dr hon
utsatt mig, och frtvivlade, nr hon icke terfann mig.

- Tro det, Klemens! Du gr rtt dri. Det torde verkligen hava
frhllit sig s, anmrkte biskopen trstande.

- O, att jag finge terse henne, tnkte Klemens och avtorkade sina
trar, jag skulle icke frebr henne, nej! Men hon skulle skert
gldja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig ver honom och
henne.

Biskopen fortfor:

- Jag lt dig uppstta detta testamente, emedan det r mjligt, att
din brd uppdagas. Guds vgar ro underbara. Vem vet, om du ej r
arving till stora rikedomar?

Klemens smlog sorgset ver denna djrva gissning.

- Tnk dig denna mjlighet! Testamentet r och skall frbliva i dina
egna hnder. Du ger att tillintetgra det, ifall du ger vika fr
frestelserna av en ovntad rikedom och ngrar att hava stllt honom
fr kyrkans bsta till mitt frfogande. Jag talar nu endast om
mjligheter, min son; men den som brinner av krlek till kyrkan, han
hoppas ven p det omjliga och har syn fr allt, som kan gagna henne.

- Ack, varfr redogra fr dina bevekelsegrunder? Du r lika god, som
du r klok och frutseende. Detta vet jag, och det r nog.

- Och jag tnkte, fortfor biskopen milt, jag tnkte p din lngtan
att skiljas hdan. Din kroppshydda r svag, lskade barn. Du r icke
kallad att leva lnge i denna vrld.

- Jag hoppas det och tnker drp med gldje.

- Vl den, som fr stta sig vid Herrens ftter, medan de andres lott
ro hushllssorgerna! Men ven dessa ro ndvndiga. Kyrkan tarvar
ordnare och frsvarare. Jag trr som du frn dessa mngfaldiga
groml, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
tliga bidandet. Men striden r mitt kall, s lnge min arm kan fra
svrdet, ty sanningens fiender ro mnga och farliga.

De hade under samtalet fortsatt sin gng. De lmnade gravfltet genom
en port, motsatt den, genom vilken de intrtt.

Framfr dem lg nu i mnens klara sken en sltt, som till hger hade
en rad kullar, ver vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga grvita
grdel. Bakgrunden stngdes av olivkldda hjder, och ur deras skuggor
framtrdde en , som kom frn andra sidan om Lykabettos, sakta
slingrade emellan hga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
bruten terkastade mnens bild, tills hon p sin vg till floden
Kefissos dolde sig bakom den lnga, mrka, i fjrran svinnande rad av
ldriga trd, som tecknade vgen till Akademia.

Frn mitten av detta flt reste sig en ensam pelare. Ovanp honom
sknjdes ett rrligt freml, likt en mnniskoskepnad.

Det rrliga fremlet var i sjlva verket en mnniska--en gubbe med
kal hjssa och grtt, bljande skgg. Han lutade med bjda knn ver
djupet och hll i handen en lina, likasom ville han mta avstndet
till marken.

Det var likvl icke hans uppst. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
av vilka de tv frskte undanskuffa varandra, medan bda i tvlan
strckte upp korgarne, som de buro, fr att fsta dem vid en jrnkrok,
varmed linans nedhngande nda var utrustad.

- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det r endast ett
brd och....

- Ur vgen med dig, utbrast den andra; att du, som r en ktterska,
bara vgar bjuda den helige, rttrogne Simon ...

En ny knuff frn den frra avbrt detta inpass.

- Gode Simon, det r jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
som s ofta kommer till dig....

- Det r bara ett brd och ngra droppar vin....

- Det r gift, hon bjuder dig, Simon! Jag r Anastasia, den rttrogna
Anastasia ... Ur vgen med dig, orm!...

- Lama ragschu gojim! hrdes gubbens rst, vresig och mullrande.
Frdmda pladdrerskor! Vad gren I dr?

Nu kom den tredje kvinnan sin vn till hjlp och ryckte korgen frn
Tabita. Anastasia fick tid att fsta sin vid linan, som i detsamma
drogs i hjden.

- Se s, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
grset, se s, vad fick du fr din mda? Du har burit ugglor till Aten
och h till Megara. Har du icke, s sg!

Gubben uppe p pelaren tmde den upphissade korgen och kastade honom
ned till hans garinna.

- Flygen hrifrn, I snattrande skator, ropade han med arg och
skrovlig rst ned till de grlande kvinnorna, annars ... annars....

- Kom, sade Anastasias vninna och fattade hennes arm; vi skola icke
stra honom lngre. Han vredgas, och du vet, att han d talar
frfrliga ord.

Gubbens hotelse verkade s mycket, att de stridande efter ett par
ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser tskildes.
Anastasia tog sin tomma korg p armen och tervnde med sin
ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lng omvg, fr att
undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
nedslagen sina steg mot olivkullarne i slttens bakgrund, mellan vilka
Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fst.

Fr omkring fyra r tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
drefter hade han frn ett hedniskt tempel ltit bortfra och uppresa
en pelare p ett flt utanfr stadsmuren, man visste ej fr vilket
ndaml. Men tv ynglingar, som vandrade ut till Akademia fr att dr
hra Krysanteus, verraskades en morgon vid synen av en rrlig
skepnad p den ensamma pelaren. Frvnade gingo de nrmare och funno,
att det var en gubbe, som knbjde, reste sig och knbjde ter, med
ansiktet vnt emot den nyss uppgngna solen. Han fortfor p detta
stt, s lnge de betraktade honom. I stllet fr att fortstta
vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de
nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strmmade de,
kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten fr
att taga den nya freteelsen i skrskdande. Man trngdes fr att icke
komma fr sent; sltten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
kande, ryttare och brstolar, av borgare, frmlingar, soldater, barn
och kvinnor. Men brdskan var verfldig. nnu vid middagstiden var
den lngskggiga, hiskligt fula, oknda varelsen p sin besynnerliga
plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
kroppsrrelser. Han tycktes ej ha ga fr de tusen, som vimlade kring
pelaren och sgo honom med blandade knslor av nyfikenhet, beundran,
avsky och rdsla. Men hans ansikte var nu vnt mot sder, varifrn
middagssolen snde sina brnnande strlar.

Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
mnniska; de togo honom fr ett frfrligt jrtecken, som bdade
grsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig fr att snart
frsvinna. Men nyckeln till gtan vart snart funnen, d emot aftonen
stadens kristianska prsterskap, anfrt av biskopen, med kors och
fanor tgade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjng psalmer,
knfll och i korus bad om den okndes vlsignelse. Solen var d i
nedgende, och gubbens anlete vnt emot vster; hans kala hjssa
tycktes ga heliotropens lngtan och trsta efter det sjunkande
eldklotets sista strle. Frst nr det var frsvunnet bakom gales
klippor, sg han ned p de frsamlade. Hans gon stirrade
blodsprngda, hans skgg fll ned som en lng, tovig hngmossa ver
kapitlen. Han utstrckte sina armar och mumlade: Jag vlsignar er!

Mannen p pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
sjlvplgeri, som en missfrstdd kristendom alstrat i tvlan med
Indiens frintelselrande religioner--en bland dessa sjlar, som,
splittrade in i hjrtroten av motsatsen emellan det andligas och
vrldsligas krav, strvade att vinna andens fullkomlighet genom att
mrda sin natur--mhnda en bland dem, som, medan de ville utrota
sina sinnliga bjelser, tillika funno sin enda rddning i kroppsliga
kval emot ett skuldtyngt samvetes frtrande flammor, och som
uppmuntrades att fortg p denna bana, att mngfaldiga sina plgor,
att uppfinna det otnkbara fr att ka dem, emedan de hnfrdes av den
beundrande mngdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet
om hgre salighet, om onmnbara frjder och ofattlig vllust i det
tillkommande.

Simon pelarhelgonet--s kallades han--var nu vida knd i den
kristna vrlden. Man vallfrdade frn ster- och vsterlandet fr att
se honom och undf hans vlsignelse. Glansen av hans helgongloria
kades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
beknnare, en av de f nnu levande, som vid den sista frfljelsen
under kejsar Maximinus hade hjltemodigt lidit fr sin tro. Varifrn
han kommit visste fr vrigt ingen, om icke biskopen.

Men fyra r, det visste alla, hade Simon tillbragt druppe p pelarens
kapitl,  ett rum av ngra fots omkrets, med brddjup runt omkring,
och dagligen, frn solens uppgng till dess nedgng, med vissa
uppehll frnyat sina knbjningar. Det sades, att han knbjde tusen
gnger om dagen. Fyra somrars sol hade dr tmt sin eld p hans
hjssa, fyra vintrars snstormar dr rasat omkring honom. Hans drkt
var en bjrnpls och ett rep som grdel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den fda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
var den kristianska befolkningens stolthet; de bda stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om ran att
rkna honom i sina leder; bda betraktade honom som Atens yppersta
mrkvrdighet och prydnad. Hedningarne dremot avskydde pelarmannen,
sedan han upphrt vara freml fr deras nyfikenhet. De offrade ju
blommor och rkverk t livets och gldjens gudamakter och kransade de
skna bilder, som konsten sknkt av dessa. Kristianerna dremot
knbjde fr sina helgons benrangel. Frdenskull frefll det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle gna en varmare
dyrkan t denne smutsige, fule, frryckte gubbe, som likvl hade det
fretrde framfr benranglen och mumierna, att han var en levande
avgud.

De hedningar, vilkas religisa knsla och sknhetssinne icke ndgade
dem avsky honom, sgo honom med samma likgiltighet som tritonen, som
i rhundraden svngt sin vderfana p Vindarnes torn vid torget i
Aten. De tycktes bda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
mne, lika knslolsa fr solgld och stormar, lika rotfasta p sin
trnga hjd.

Men om Simon var knslols fr naturens krafter, var han det mhnda
icke fr den dyrkan, som gnades honom, ty sdana dagar, p vilka
mnga frmlingar infunnit sig fr att begapa honom, visade han sig
blid emot de fromma kvinnor, som kommo med brd, vin och vatten; hade
han dremot under dagens lopp varit fga uppmrksammad, undfgnade han
dem om aftonen, efter solens nedgng, ty frst d talade han, med
frvirrade ord och hemska hotelser.

Natten frbehll Simon t sig sjlv. Han tarvade dess timmar fr att
samla styrka till den fljande dagens mdor. Sedan han nrmare midnatt
sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
blygas ver sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila vxla med
rrelse, smn med vaka. Men sov han, s var det fgelns ltta smn, ty
han vcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid frdig
att slunga rysliga frutsgelser efter honom. Att om natten vandra
ver pelarfltet skydde drfr bde hedningar och kristianer.

Sedan de tre kvinnorna avlgsnat sig, hrde biskopen och frelsaren,
medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
frn en liten lund p andra sidan n. I nsta gonblick sgs en stor,
svart fgel hja sig ver lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
flaxande vingar svva dromkring, likasom hade han velat, men icke
vgat snka sig ned.

- Kom d, korpen min! hrdes helgonets skrovliga rst. Kom och t din
kvllsvard! S kom d, kom d, korpen min, korpen min!

Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstnksamt kraxande,
men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet fljde honom med
handen, i vilken han frmodligen lagt ngra brdsmulor.

- Var d icke rdd! Jag r icke ond p dig lngre. Jag skall icke
vrida halsen av dig. S kom d, kom d!

Tonen, vari dessa frskringar gvos, tycktes inverka p korpen. Han
slog ned p kanten av kapitlen, men hoppade baklnges, rrde vingarne
och uppstmde ngra hesa ljud, d Simon utstrckte handen fr att
fnga honom. Hans misstankar voro nnu icke alldeles vervunna. Men
sedan Simon avsttt frn frsket och vnt sig bort, fr att fortstta
sin mltid, tervann fgeln smningom frtroende till sin herres
uppst. Han kom nrmare, hoppade slutligen i Simons kn och lt honom
fritt stryka sig ver den kolsvarta, glnsande ryggen, medan han med
mycken glupskhet deltog i helgonets mltid.

- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen dr borta i
trden, sade Simon i vnligt frebrende ton. Jag agade dig nog
strngt i gr, det gjorde jag, men s r du s dum och olraktig, att
jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Tv lnga r i
skolan, och nnu har du icke lrt dig namnet Elpenike!

Simons korp var nstan lika ryktbar som helgonet sjlv. Kristianerna
trodde sig veta, att han var mer n hundra r gammal, och man
omtalade, att en dag, d Simon frgtits av de fromma kvinnorna, som
bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfrt honom fda,
liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.

Kanske var han verkligen en gammal enstring, en Metusalem i sitt
lnglivade slkte, som verlevat de sina och frmmande fr den yngre
korpvrlden tillbragt ren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
ensam och srjande, till dess han slutligen fann en ny sllskapare av
ett annat slkte, fann en vn, som i mycket liknade honom sjlv, och
till vilken han smningom drogs genom detta medknslans band, denna
blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjrta, ven det
ensammaste, kyligaste och mest frtorkade, ett freml, varp det kan
utgjuta den mhet, varav det nnu r mktigt.

Det frtroliga samsprk pelarmannen frde med sin korp avbrts, nr
hans skarpa ra uppfngade ljudet av nalkandes steg p grsmattan. Han
hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
Nu vnde han sig om och lade sig p magen, och hans kala huvud med det
lurviga skgget stack fram emellan kapitlens lvverk, som ett
hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnr. Korpen hade flyttat
sig till hans axel.

Simon var harmsen ver att stras i sin mltid. Han hade vl nnu icke
sjungit sin aftonpsalm, men det brjade lida lngt in p natten, och
han ville vara ensam. Drfr rt han redan p avstnd mot de kommande:

- Gn bort, gn bort! Gn, sger jag!

Men nr de likvl nalkades, gnistrade hans gon, och han brjade i en
ton av gckeri:

- Kommen, mina barn! Kommen och hren! Varfr skall rat vara fst
vid huvudet? Slit av rat, dumma mnniska, och spika det p ditt brst
....

Dessa ord utgjorde inledningen till en av de frvirrade
straffpredikningar, med vilka han plgade skrmma ensliga vandrare,
som nalkades pelaren i olmplig tid. Men Simon hann ej fortstta, ty
han avbrts av en vlknd rst, som ropade:

- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det r jag, Petros, som kommer.

- Ah, det r du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!

- Jag har uppfyllt din nskan och fr min unge Klemens till dig.

- Vem r Klemens?

- Du vet det, fader.

- Klemens? Nej.

- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gng talade med dig,
och som du nskade f se.

- Ah! Nu vet jag.

- Han kommer fr att bedja om din vlsignelse.

Pelarmannen lg kvar en stund i den stllning, han intagit, och fste
sin blick p biskopens unge fljeslage, som nu hade dragit tillbaka
kpan och visade blottat sitt av lnga, ljusbruna lockar omsvallade
huvud. Drefter reste sig Simon p kn, frde handen eftertnksamt
till sitt skgg, sg sig omkring med spejande blickar i alla
vderstreck och fattade sin lina, vars ena nda han lade flera varv
kring ett av kapitlens utskjutande blad.

Korpen, som nu var smnig, oroades av denna rrelse, flaxade, lyfte
sig och flg med tunga vingslag till nrmaste punkten av den
halvfrfallna stadsmuren, dr han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.

Vid den tystnad, som rdde, frnummos frn avstnd melodiska toner,
och p n, som lyste i mnens sken likt smltande silver, nrmade sig
en bt.

I nsta gonblick fattade helgonet med bgge hnderna linan, skt sig
ut frn kapitlen och gled ned till marken.

Han stod, eller rttare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framfr
biskopen och frelsaren, vars vrdnad fr helgonet, nr han sg det
s nra fr sina gon, borde hava blandats med fasa. Solen hade brnt
och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, verdraget av
ett svartbrunt skinn, dr drorna lgo som strngar och rrde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomstrmmades av den ringa blodmassa, som
nnu spred liv i de ohyggliga formerna. gonen lgo djupt i sina
hlor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunrd glans.
Helgonet satt i en halvt knbjande stllning, med benen under sig,
framlutad, stdd p de lnga hrvuxna armarne, som lmnades bara av
bjrnplsen.

Petros vidrrde vrdnadsfullt hans skgg och knn, samt viskade drvid
i hans ra:

- Fader, vakta din tunga!

I Simons gon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
och hemligt frstnd. Han nickade och riktade sin blick p Klemens.

- Kom till mig! Rds icke! sade han med omissknnlig mhet i sin ton.

Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vrdnad, bjde sitt huvud
och sade:

- Din vlsignelse, gode fader!

Mnen lyste i denna stund p tv varandra nrmade anleten: ynglingens
skna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skrckinjagande
... de nrmade sig varandra, liksom fr att tydligare visa det
omtliga avstnd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
samma slkte, ty de voro s skilda, s motsatta, som det typiskt
mnskliga skiljer sig frn det urartade, det som i frlusten av sitt
mnskliga varder frskrckligare n det rysligaste, djurvrlden har
att uppvisa ... och likvl--vem skulle ana detta?--var det den
nglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga lngtan att varda,
vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framfr
honom och lade sin ena hand p hans lockar, medan den andras skrumpna,
med lnga naglar vpnade fingrar foro ver hans kind.

Fr Klemens frsvann det rysliga i uppenbarelsen fr det heliga, som
han inlade i henne. Fr honom var denne gubbe skn.

Under detta upptrde knde sig Petros orolig. Han fruktade, att
pelarmannen skulle sga ngot, som han icke borde. Han skyndade drfr
att avbryta det med fljande ord:

- Fromme fader, jag har nu tillfredsstllt din nskan att se min
unge, hgt lskade son. Och han har ven undftt vad han
efterlngtade: din vlsignelse. Det r tid att lmna dig i ro.

Pelarmannen stdde sig med ena handen mot marken; den andra frde han
till sina gon, likasom hade han blndats av mnens klarhet.

- Klemens, sade biskopen, jag har ngra frtroliga ord att sga den
helige. G frut och vnta mig vid stadsporten.

Van att lyda, hlsade den unge prsten det gamla helgonet ett
vrdnadsfullt farvl och avlgsnade sig ver fltet.

En stund frflt under tystnad, medan Simon frde handen ver sina
gon. Han avlgsnade frn dem en frmling, som sedan lnge icke hade
visat sig dr--en tr, pressad av mma knslor. Drefter sade han, i
det han sg sig omkring:

- Varfr gick Filippos?

- Nmn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
kunde hra dem. Jag vgade icke lta honom stanna kvar, ty du frmr
ej vakta din tunga.

- Du har rtt, sade gubben och lade bda hnderna p sin hjssa. Nr
jag har knbjt lnge, blir jag s besynnerlig hr uppe. Det susar och
brusar i min hjrna. Men lt mig f terse honom! Jag skall nog akta
mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han r icke lngre
Elpenikes son ... visst icke!

... O, fortfor han till sig sjlv, vad han liknar henne! Elpenike i
brllopsskrud med myrtenkrans p sina lockar! Elpenike i gravskrud med
sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!

Simons jrnbrst hjdes av en djup suck, som liknade en ddsrossling;
han vnde sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
sin brnnande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tr.

- Lugna dig, fader! sade Petros, som frst nu varsnade helgonets
upprrda tillstnd. Hr du ej? Hr nalkas mnniskor. Det kommer en bt
p n. Lt ingen se, att du har lmnat ditt tillhll dr uppe!

Petros' pminnelser understddes av en cittras toner, som ledsagade en
livlig, klar, melodisk sng, stundom avbruten av skratt och glada,
samtalande rster. Bten, varifrn dessa ljud frnummos, nrmade sig
med sakta och jmna rslag i det silvrade vattnet.

Biskopens ord voro fullkomligt gnade att terkalla Simon till sans,
ty de talade till hans asketiska relystnad. Han rtade sig upp, snde
en skarp och hastig blick bort emot n, fattade linan, jmkade henne
till den skuggade sidan av pelaren och klttrade med en apas vighet
upp till kapitlen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga lge, stack
huvudet ut mellan kapitlens lvverk och sade i frtrolig, angelgen
ton:

- De kunna icke hava sett mig, Petros.

- Nej, du m vara lugn.

- Petros, Filippos r kristian?

- Ja visst.

- Filippos r ju dpt? Filippos r ju prst?

- Ja.

- Hrligt, hrligt! S ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frlste
ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rtte herden!
Petros, lt mig f terse det lilla lammet! Var icke rdd! Jag skall
vakta min tunga. Lt honom komma fre solnedgngen; du vet, att jag
icke talar fre solnedgngen.

- Jag skall varje afton hitsnda Klemens med brd och vin.

- Petros, du r en god son. Min tusenfaldiga vlsignelse ver dig,
min gode Petros! Men hur r det? r det den frhatlige, som lter
ringa klockorna i staden?

- Krysanteus? Du menar honom?

- Ja. ro icke han och hedningarne nyo herrar i staden?

- Vad sger du? Den hgste hindre, att en sdan tid ngonsin
terkomme!

- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?

- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?

- Han I ej i de tv sista ntterna samlats dr borta? sade Simon och
utstrckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hrt de trognes
psalmer ljuda, ssom komme de ur jordens skte? Det r ju som fordom,
d vi frfljdes fr vr tro och firade Herrens fest i kulor och
gravkamrar. Hrliga tid!

Och pelarhelgonet brjade sjunga en av dessa psalmer--i brjan med
sakta rst, som om han velat hrma de ljud, om vilka han talat
--sedan med allt starkare stmma, som om han velat verrsta de glada
tonerna frn den allt mer och mer sig nrmande bten:

  Guds namn r knt i Judaland, frhrligat i Israel,
  han Sion till sin borg har valt, i Salem str hans helga tjll.
  Han krossar bgar, spjut och svrd,
  de stolte digna till hans fot,
  och bvande den hela vrld
  frstummas fr hans vredes hot.

  Se Rvarbergen! P sin grund de svikta fr hans gas blink,
  och krigarskaror domnande nedlgga vapen p hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dtt r stridstrumpetens ljud
  och snkt i dvala hst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Petros' ansikte uttryckte den strsta spnning vid den upptckt, han
trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjnsten.
Men som han visste, att det skulle bta till intet att ska vidare
upplysningar av Simon, och d han dessutom knde, att denne, s snart
han frdjupat sig i sina lsklingspsalmer, icke ville stras, beslt
han att i tysthet avlgsna sig, s mycket mer som Klemens vntade
honom vid stadsporten och natten var lngt framskriden.

Han vandrade med lngsamma steg ver sltten, p vilken hans skepnad,
hljd i den vida kpan, kastade en fantastisk jtteskugga. Det gick i
Aten en sgen, att ngon hade sett en skugga p marken ssom av en
mnniska--men utan att en sdan eller ngot annat rrligt freml
kunde upptckas--lngsamt ver flten nrma sig dubbelporten och dr
frsvinna. Mhnda hade berttarens inbillning skapat denna syn av
ingenting annat n skuggan frn ett frbi mnen seglande moln; eller
kanske hade den dova, obestmda, tryckande fruktan, som lik en tung
luft vilade p befolkningen, givit sig uttryck i denna sgen. Men var
och en, som i detta gonblick sett den enslige vandraren skrida ver
det skydda pelarfltet, kunde gripits av en liknande aning och knt,
att en olycksande, lekamliggjord i detta vsen, nrmade sig den
slumrande staden.

Sngen, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss frnummits, hade
verrstats av Simons starka, andaktsfulla sng och pltsligt tystnat,
och endast de jmna rslagen hrdes, medan bten gled fram p sin
ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
lag, som var samlat inom relingen, hade upphrt att skratta och sjunga
och lyssnade nu fr omvxlings skull till pelarmannens sng.

Btens frstv var prydd med rosor, blomsterkedjor hngde kring hans
sidor; tv gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, frde rorna,
Praxinoa, den frtjusande hetren, satt som hrskarinna ver rodret.
Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnessl
eftervrld frgtne skalden, lg vrdslst utstrckt p svllande
dynor med huvudet i Praxinoas kn och svrmade, smleende, lycklig och
halvrusig, bland mnen, stjrnorna och de vita strmolnen. Palladios,
sngaren, som nyss hade tystnat, satt dr bredvid med ena armen kring
sin cittra och den andra kring livet p en femtonrig, svartgd,
syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk frtjusning till
pelarhelgonets strva sng. Karmides, insvept i en veckrik mantel, lg
i samma behagliga stllning som hans vn Olympiodoros, men i stllet
fr att vlja ett lika hult rngott i Myros kn, hade han med armbgen
stdd emot relingen lutat sig ver vattnet och roade sig med att skda
mnens bild dr nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
bljan. Myro hade tagit kransen frn hans huvud fr att flta violer i
rosorna och kastade allt emellant, liksom det vriga sllskapet, en
blick bort till pelaren och smskrattade eller frskte smskratta,
alldeles som det vriga sllskapet, t den underliga, skrovliga
sngen, som likvl skar igenom mrg och ben, allvarlig som han var,
och i de knslor, de tankar, han vckte och uttalade, s avbrytande
mot den sorglsa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
den skna natten med dess trolska ljus.

Ty Simon sjng om ngot, som r jmmerfullt och frkrossat, om en
varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smkta,
vars lemmar brinna av syndmedvetandets trande eld, som ryter i sitt
hjrtas ngest, seende att synderna likt stormande vgor sl
tillsammans ver hennes huvud.

Simon sjng om en strng och frskrcklig Gud, vars vrede ingen kan
stilla, som frstter bergen, rr jorden, s att hennes pelare darra,
talar till solen, att hon ej gr upp, och frseglar stjrnorna; som
snder sina nglar med vredens sklar ver vrlden att omstrta
hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
scharlakan skinande, s att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
dr, bruds och brudgums rst aldrig mer varda hrd drinne ...

Nr denna sng tystnat, ljd nyo frn den blomsterprydda bten
cittrans toner, som ledsagade fljande dityramb:

  Gossar och flickor!
  hrlig r livets
  rosiga morgon.
  Luftiga, ljuva,
  mysande timmar
  svva i ltta,
  flyktiga rader
  ver dess nejds e--
  lysiska vr.
  Snabba, o snabba
  ro de skna
  himmelska vsen,
  flyende hn mot
  strlande fjrran;
  medan er egen
  glttiga kor
  fres av det
  bort till ett motsatt
  mrknande fjrran.
  Skynden, o skynden,
  flickor och gossar,
  skynden att bryta
  luftiga kedjan,
  ilen att sl i
  njutningens bojor
  dessa olympiskt
  leende, ljuva,
  flyktiga barn!
  Hn ur vr ena
  dallrande vgskl
  plockar bestndigt
  moiran, den grymma,
  frjdernas gyllne,
  rknade vikter,
  kastar i andra
  sjunkande vgen
  slappade sinnens,
  mattade krafters,
  mdors och sorgers
  tyngande bly.
  Hastigt som facklan
  fngas och flyr frn
  hand och till hand i
  panateneiska
  nattliga festen,
  msten I lmna
  ungdomens evigt
  brinnande fackla
  till de bakom er
  ilande yngre
  rosiga slkten,
  medan I sjlva
  sjunken i lderns
  svartnande skuggor,
  sjunken i gravens
  tigande natt.
  Kindens som ngens
  blommor frblekna.
  Svallande lockar
  glesna som lundars
  hstliga kronor.
  Strlande blickar
  slockna som festers
  tynande lampor.
  Skynden, o skynden,
  gossar och flickor,
  flickor och gossar,
  skynden att tmma
  frjdernas nektar!
  Kransa pokalen,
  slut till ditt nnu
  svrmande hjrta,
  flicka, din gosse,

  gosse, din m!

       *       *       *       *       *

Petros hade tervnt till sitt palats och nskat god natt t den unge
frelsaren, som vntat honom vid stadsporten och nu gtt till sitt
sovrum i peristylen.

Petros var ter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
frflutna dagen varit i strng verksamhet, knde han icke behov av
vila. Han skte fngsla sin uppmrksamhet vid Tertullianus' bok, som
lg uppslagen p bordet, och hans blick fll p fljande ord, dessa
mrkvrdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
frihets- och sjlvstndighetsfrklaring mot Vetandet:

Guds Son r korsfst. Det r skymfligt och drfr ingenting att
blygas fr.

Guds Son r dd. Det r orimligt och just frdenskull troligt.

Och begraven stod han upp ifrn de dde. Det r visst, emedan det r
omjligt. [1]

  [1] Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
  mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
  sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.

Men de enade krafterna av den lsandes vilja och den lstes eldiga
vltalighet voro icke i stnd att tillbakatrnga de tankar, som
biskopen hemfrt i sin sjl. Han lmnade boken och vandrade lnge av
och an i rummet.

Innan han ntligen gick till sin sngkammare, hade han ppnat det
under bokfacket stende skpet, framtagit en liten flaska av silver
och en strre av glas, gjutit ngra droppar av den frra, som innehll
en dvaldryck, i den senare, som innehll ett ltt, oskyldigt vin, och
drefter stllt de bda flaskorna tillbaka p sin plats och lst
skpet.

Efter tre till fyra timmars smn var han ter vaken fr sina tankar.
Han lmnade bdden i morgongryningen, just vid den tid, d Eufemios,
den korthalsade presbytern, krokig och hljd i sin kpa, med en lampa
och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
ver en liten mrk grd bakom peristylen och stannade framfr en
kllardrr, som han med en stor nyckel, sedan han stllt lampan p en
bnk, ppnade.

Palatsets gamle nattvktare, som p en gng var kyrkobetjnt och
biskoplig tjnare, satt insvept till nsan i en grov kappa p samma
bnk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dk med
munnen upp ur kappan, vnde sig till Eufemios och sade:

- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hrt dr nedifrn
hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svrt att icke ge
honom vatten. Vad har han d gjort?

- Han frnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han tertog lampan och
gick ned fr kllartrappan.




NIONDE KAPITLET.

Filosofens hem.


Nedanfr Akropolis' stra sluttning strckte sig frn norr till sder
den vackra Tripodgatan, vars vstra husrad, brjande vid Prytanernas
palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
monumentala byggnader, medan den stra utgjordes av enskilda hus,
uppfrda i ltt stil och endast en eller tv vningar hga, fr att ej
genom sin storlek minska intrycket av de frra, vilka, liksom
hellenernas offentliga byggnader i allmnhet, utmrkte sig mer fr
dla former n kolossalitet.

Av Tripodgatans praktverk terstr n i dag en rund, tornartad, av
korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjlklag, mejslad
fris, som framstller Dionysos' ventyr med rvare, samt vlvt tak,
som verst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
inskrift upplyser, att byggnaden skall freviga ran av atenaren
Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
kortvlan.

Denna smakfulla minnesvrd av en seger i sknhetens vrld har under
senare rhundraden sttt inklmd mellan de dystra, smutsiga murarne av
ett kapucinkloster--liknande dr ett leende barndomsminne, som
fortlever i en grubblande, mrk och sluten sjl. Munkarne hava nyttjat
honom till gisselrum och fngelse. det leker, som en konstnr, med
frgbrytningar.

Mitt emot denna minnesvrd, vid andra sidan av gatan, lg Krysanteus'
hus. Endast tv vningar hgt, hade det stor utstrckning och
inneslt, utom aulan och fruntimmersgrden, en icke obetydlig
trdgrd. Fattade man den frgyllda bronsring, som prydde porten, och
med en knackning tillknnagav sin nskan att slippa in, ppnades den
snart av en gammal fryntlig tjnare, och man intrdde i en lng, skum
frstugugng, som dag och natt upplystes av en lampa. Nr den
motsatta, vanligen stngda drren ppnades, tedde sig en verraskande
vacker, av himmelens klarhet vergjuten tavla. Man stod d i den ppna
aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
luftiga rader mot en bakgrund i klar, mrkrd frgton och uppburo ett
genombrutet, kring vre vningen gende galleri. Aulan, i vars mitt
stod ett altar med stndigt brinnande rkverk, omgavs p tre sidor av
pelargngen. Bakom den frde drrar till rum av olika slag: beskrum,
gstrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjrde sidan--den gent emot
ingngen--upptogs av tv strre rum: konstkabinettet och
biblioteket, bda stngda endast med violettfrgade tckelser, som
vanligen voro tillbakadragna, s att man sg deras i harmoniskt spel
av klara frger hllna vggmlningar och mosaikgolv. Dessa rum
tskildes av en bred, mitt emot frstugudrren belgen ppning,
varigenom utsikten frlngdes ver fruntimmersgrden, med dess
vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och ppnade sig till
trdgrden, dr genomblicken ndade med en skuggig gng av lummiga
trd, glesare hr och dr, fr att lta solskenet falla p en bildstod
eller bryta sig i prlregnet frn en sorlande springbrunn.

Dagen efter den, p vilken Klemens i biskopens sllskap hade beskt
det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hnde, att
portklappen p Krysanteus' hus skramlade med ovanlig hftighet. Den
gamle portvakten sg ut genom sin lilla fnsterglugg och upptckte,
att den, som frorsakade bullret, var en lderstigen man i tarvlig
drkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i mnga stycken olik sina
mbetsbrder. Frst och frmst var han icke eunuck, utan lycklig
familjefader med hustru och mnga barn; fr det andra var han av sin
herre frmanad att visa sig lika hvlig mot alla slags beskande, och
fr det tredje hade han icke lynne att antaga det snsiga skick, som,
om vi f tro de gamla komedierna, var ett stende drag hos den tidens
portvaktare. Men srdeles frkrlek och ytterlig vrdnad hyste han fr
alla, som buro skgg och filosofmantel--ty hans lskade herre, ehuru
han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
nu hll i portklappen, var just frhllandet, att han var bde skggig
och filosofmantlad, ehuru manteln var av grvsta slaget. Vr portvakt
skyndade sledes att ppna.

  [1] Omkring kl. 5 efter romerska rknesttet, som vid denna tid,
  tillika med mnga andra romerska bruk, gjort sig gllande i
  Grekland.

- Vem sker du? frgade han.

- Gr jag rtt? Jag sker Krysanteus, arkonten.

- Detta r Krysanteus' hus. Men han r icke hemma.

- Nr hemvntas han?

- Drp kan jag icke giva dig skert svar. Men har du tid att invnta
honom, s r du vlkommen ver hans trskel.

- Jag tackar dig.

- Jag tycker mig se, att du r frmling i staden ... kanske lngvga
resande?

- S r det.

- Mhnda gammal vn till min herre? fortfor portvakten, som av
vlmening blottstllde sig fr att synas nyfiken.

- Nej, svarade frmlingen. Jag knner honom endast av ryktet.

- Ja, vem gr icke det? sade portvakten med stolthet. Men du r
alltid vlkommen. Min herre r glad att se frmmande filosofer i sitt
hus.

Under samtalet hade portvakten stngt drren till gatan och ledsagat
frmlingen till motsatta drren. Han ppnade denna, bjd gsten stiga
in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjnstgjorde som atriensis,
och tervnde till sin portkammare.

Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn
och stdat skick, underrttade frmlingen, att det torde drja ngot
lnge, innan hans herre hemkomme; det vore drfr hans, Okos',
skyldighet att visa gsten, var han skulle finna badrummet, om han
ville bada, biblioteket, om han ville lsa, ett avskilt gstrum, om
han vore trtt och fredroge ett sdant framfr vilosofforna i aulan.

Frmlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de
skna mlningarna, skakade drvid p huvudet, tog en pappersrulle och
slog sig ned i en bekvm vilosoffa fr att lsa. Ngra gonblick
drefter intrdde en gosse, Okos' yngre bror, och stllde bredvid
gsten ett litet runt bord med frukter, konfityrer och
krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hmtat i
trdgrdskllan. Sedan detta skett, gick gossen, men tervnde snart
med friska, vlluktande blommor, som han utbytte mot andra, nnu icke
vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingngen till rummet.
Sedan han p sdant, i detta hus vanligt stt srjt fr den oknde,
mycket tarvlige frmlingens trevnad, avlgsnade han sig.

Nr portvaktaren ppnade fr den obekante, hade han icke iakttagit,
att denne, medan han knackade, utbytte en frtrolig blick med den
gamle olivhandlaren Batyllos, som stod p gatan ett stycke drifrn,
med hpnad tydligen mlad i sitt ansikte, och att icke lngt ifrn
Batyllos stodo tv mn, den ene prst, som viskade sinsemellan och
mnstrade frmlingen med skarpa blickar.

Dessa bda hade utanfr Prytanernas palats rkat mta frmlingen samt
drefter vnt om och fljt honom p kort avstnd. Frmlingen, som var
en skarpsynt man, hade mrkt, att han var freml fr deras
iakttagelser, men utan att visa ngot tecken till oro helt lugnt
fortsatt sin vg, till dess han stannade utanfr Krysanteus' hus.

Den ene av de bda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och
tillika spanare--som fregende dag hade anlnt till staden med brev
till prokonsuln.

- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prstmannen, i det de
avlgsnade sig nedt gatan, du sger, att du sett honom tv gnger;
jag sger, att jag sett honom hundra gnger. Om denne gubbe r
Atanasios, s fr du skra nsan av mig, till rttvist straff fr att
hon vdrat s galet. Det r fr ljligt! Till vilken stad jag nu
kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man
behver bara vara oknd p stllet och ha ngra skrynklor i synen fr
att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det r med honom som
med Jerusalems skomakare, som bnderna pst sig se i var gammal
trashank, som stryker genom deras by.

- N n, anmrkte Eufemios, jag sade icke, att han r Atanasios, utan
att han r snarlik honom. Det skadar icke att ha gonen med sig.

- gonen? Ja, dem glmmer jag aldrig hemma, lika litet som ronen,
var viss drom, revrdige presbyter! Och mina gon sade mig, att
denne gubbe r en duvunge mot Atanasios.

- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna frstlla ...
fryngra utseendet. Man frgar hret med lixivium, man....

- Hr p! infll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
du mig vara?

- Omkring femtio r, gissade Eufemios.

- Min vn, jag r i dag verkligen femtio r gammal. I morgon r jag
kanske sjuttio, i vermorgon tjugu. Men annars r jag fdd fr trettio
r sedan. Du br h till Megara, om du vill lra mig, att det finns en
sdan konst.

- Vid nglaskarorna! Du frvnar mig, min vn. Den konsten vore vrd
att inhmta. Min bste vn, jag slpper dig icke, frrn du ger mig
ngon undervisning dri. Fr vrigt tvivlar jag icke, att du har
alldeles rtt i avseende p gubben. Det slt jag strax drav, att han
gick in i rkehedningens hus. Drtill skulle dock Atanasios visst
aldrig frm sig, om n han icke tvekar att gmma sig i filosofmantel
och lta skgget vxa. Mannen r utan tvivel filosof, en av de
hundske, att dma av den grova manteln. Men nu vidkommande den
mrkvrdiga konsten, s....

- r hon fr dig alldeles verfldig, anmrkte agenten skrattande, ty
bara du ej glmmer att taga halsen med dig, nr du gr ut, r du
tillrckligt oigenknnlig. Ha ha ha! Frlt mig! Jag vill icke sra
dig. Nr man av naturen r kvick, komma sdana infall av sig sjlva.

Vi vergiva de bda samtalande, prsten och den hemlige atanasianen,
samt tervnda till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, dr
vi lmnade den hemlighetsfulle frmlingen, utan fortstta vr vg till
fruntimmersgrden.

Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
smyckad altan, till vilken man uttrdde frn vre vningen. Oavsett
vissa mellanrum fr fri frbindelse, var altanen uppfylld med
praktvxter och verdragen med ett fint, frn grden omrkligt nt,
varinom fladdrade sngfglar och andra, p vilkas metallglnsande
fjdrar naturen slsat sina bjrtaste frger. Marken eller rttare
golvet--ty dessa grdar voro under rets flesta mnader boningsrum
med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula
stenar, utom i mitten, dr springbrunnen, omgiven av en grsmatta,
fllde sina strlar i en marmorbassng bland lekande flockar av
kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi
Krysanteus' dotter, Hermione, och ngra hennes vninnor.

Aftonen r vacker. Himmelen vlver hg och skyfri ver denna tcka,
frn stadsbullret avskilda vr, dr blommor dofta och fgelsng
blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner nnu p den stra
pelarraden och vattenkonstens hgsta krkning: vrmen r sdan, att
svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man trr den
fulla skugga, som den vstra pelargngen bjuder. Ett bord med de ltta
lckerheter, p vilka grekiska kkskonsten var s uppfinningsrik, och
ngra lnga divanlika soffor, med bolstrar verdragna av ett
mrkgrnt, sammetslikt, silverbroderat tyg, ro stllda mellan
blomstervaserna nra bassngen. Hr vila de unga kvinnorna under glatt
och frtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika
kammarflicka, svvar mellan blommorna och vattnar dem frn en urna,
som hon alltemellant fyller under springbrunnens strlar.

Den rena himmelen, den dla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den
spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av
unga kvinnor, kldda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla
drkter, som ngonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en
tavla av klara linjer, lugn sknhet, ideal poesi, egen fr antiken.

Den gammalhelleniska drkten hade nyo kommit i bruk bland de
frnmare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu krare n ngonsin,
som vanligt i tider, d en lsslppt ofrsonlig kamp emellan olika
vrldsskdningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av
varandra. Hermione var kldd i en snvit kiton av egyptiskt sindon,
fst med en agraff ver vnstra skuldran och frsedd med lnga
verstycken, som frn halsen nedfllo ver barmen och ryggen och
nstan dolde det ljusbl, guldstickade blte, som hopdrog kitonen
kring midjan, varifrn han fotsid, i rika naturliga veck nedfll ver
de sandalprydda ftterna. rmarna p denna kldning voro mycket vida,
frn axlarna uppskurna och glest sammanhllna med sm guldspnnen, s
att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de delt
formade armarne med deras marmorfasta, blndande, i blekt rosenrtt
skiftande hull vart synlig. Fr kad bekvmlighet vid ikldandet var
kitonen uppskuren ven under vnstra rmen ned till midjan, men hr
fst med en tt rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den
nedersta fllen och hjde intrycket av veckens plastiska fall.

Hermiones rika, mrkbruna hr var icke benat, utan naturligt ordnat,
som p ett lockigt gossehuvud, och sammanhllet av ett enkelt,
diademlikt band, men delade sig under detta mitt ver pannan i lnga
vglinjer, som nalkades de fint penslade gonbrynen och slutade med
sm skruvformiga lockar, medan hret baktill nedfll i ett svall av
lnga, glnsande bljor ver hals och skuldror.

Av de vriga nrvarande damerna voro de tv kldda som Hermione, men
buro ver den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var
saffran-, hos den andra ametistfrgad.

Den tredje var en vacker brunett i romersk kldsel: den unga Julia,
maka till Krysanteus' vn, jovianske gardestribunen Ammianus
Marcellinus, som gjort sitt namn oddligt genom en vrdefull historia
ver sin tid.

Julia var fdd i Galliens huvudstad Parisii, vars namn d nnu icke
hade s vrldshistorisk klang som nu. Hon hade vistats dr, nnu sedan
den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt ansprkslsa hov. Hon
kunde frtlja och gjorde det grna om den isande frskrckelse, som
de allemanniska barbarernas anstormande hade vckt i Gallien; om det
allmnna jublet ver landets rddning genom Julianus' hjltemod, om
den vlmga, trevnad och trygd, som nu under hans rttvisa, kraftiga
och vlvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss s lidande, utarmade
landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus,
och denna beundran var emellan henne och Hermione den frsta vckelsen
till en vnskap, som vart innerligare, ju mer de lrde knna varandra,
och ytterligare strktes av gemensam vrdnad fr den gamla tron,
gemensam krlek till visdom och sknhet.

Ismene och Berenike voro infdda atenskor och Hermiones barndomsvnner,
nnu, liksom hon, fria frn Hymens band--Berenike en mrklockig
flicka med sjlfulla drag och lugn vrdighet i sina later, Ismene en
blond, leende och sjlvsvldig sextonring, vars ansikte var den
klaraste spegel fr en glttig, knslig och av nycker styrd
innesstmning, och vars hllning och tbrder frenade med mycken
livlighet mycken tckhet och oskyldig hg att behaga.

- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frgade Ismene, i det
hon lade bort lyran och lyfte sina sm ftter upp i den svllande
soffan, mot vars grna grund sandalernas prlor glittrade. Har du hrt
henne frr?

- Nej, svarade Julia; hennes melodi r enkel, men ofrgtligt vacker.
Jag sluter drav, att hon r mycket gammal.

- Du dmer riktigt, sade Hermione, hon r ett skott ur Simonides'
vinstock.

- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, infll Ismene,
s skulle man utskrattat mig fr att jag kunde tycka om en s urmodig
visa. Ser du, i min mormors mormors tid, d hade vrlden smak! D buro
damerna en hrkldsel hg som Vindarnes torn, och mnnen muscher, som
gjorde dem alldeles oemotstndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att
en fjril sitter i den dr blomman? Tror du, att en blomma trstar, s
lnge hon kysses av en s vacker liten beundrare? Vnta, tills han
flugit! Han flyger snart, ty fjrilar ro ombytliga och trolsa,
Alkmene, men att drnka dem frdenskull vore alla fall ett fr hrt
straff. Det r deras natur att vara trolsa ... begriper du icke det,
enfaldiga flicka?

- Julia, sade Hermione, nu r ordningen hos dig att frelsa det nya
stycke, som du versatt till vrt sprk, av din romerske Ovidius.
Sngen om Pyramus och Tisbe var s vacker, att vi lngta att hra mer
av samme skald....

- Och dina verser ro s felfria och lediga, som om helleniskan vore
ditt modersml, infll Berenike.

- Jag ville endast vertyga er, sade Julia, att vi romare icke
alldeles gagnlst gtt i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom
hrma er rtt vl. Se hr, fortfor Julia och lmnade Hermione en liten
sirlig handskrift, hr r mitt frsk. Denna gng rr sngen den
stackars Narkissos. Du skall upplsa den, Hermione; jag vgar det icke
sjlv, ty d jag sist upplste sngen om Pyramus och Tisbe, hnde ju,
att Ismene, just d hennes gon trades ver de olyckliga lskandes
de, slog till ett skratt, nr jag med romersk brytning uttalade ett
av era svra helleniska ord.

- Ack, goda Julia, frlt mig, men det ljd s ljligt, sade Ismene
och brjade nyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta
tillflle. Motsatsen hade varit s lustig mellan skaldestyckets
rrande innehll och Julias sjlfulla fredrag samt det felaktigt
uttalade ordet.

- Den egenkre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gng skall jag varken
skratta eller grta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er
konst kunna avlocka mig trar ver en narr, som vart kr i sig sjlv.

- Sg icke s, sade Berenike, det var ju en frvillelse, varmed Eros
straffade honom fr hans hrdhet mot den stackars Eko. Men vem kan
lska den, som man icke kan lska? Alla olyckliga frtjna medlidande,
antingen de sjlva vllat sitt de eller icke. Ja, jag tror, att de
frre ro olyckligare och frdenskull frtjnta av n strre
deltagande.

- Du har rtt, goda Berenike ... men grta ver Narkissos, se det gr
jag aldrig, sade Ismene, flktande med sin solfjder.

- Mhnda, sade Julia, ligger ven i denna myt en djupare mening n
den att endast framstlla egenkrleken. Dm icke Narkissos alltfr
hastigt, Ismene!

- Kanske finner han i Hermione en vltalig sakfrare, infll
Berenike. Jag r mycket nyfiken att hra din frklaring ver denna
myt, min Hermione. Nr du tolkar vra sagor, ro de mig icke allenast
skna, utan heliga.

- Ack, mina tolkningar ro endast frsk, svarade Hermione, som
framkallas av min vertygelse, att dessa sagor ro skrudar kring hga
sanningar, p samma stt som vra gudabilder frsinnliga den osynlige
guden och hans krafter. Dessa bilder ro icke endast tr och sten.
Myten om Eros och Psyke r icke en vanlig krlekshistoria. Det r mig
omjligt att lsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta
sanningar. De genomskimra dem, som prlan skimrar frn bottnen av en
klla, som sjlen genomskimrar mnniskogestalten.

- Men, sade Ismene, r det icke skalderna, som diktat dessa vackra
saker fr sig och andra?

- Detsamma sga kristianerna, anmrkte Julia.

- Kristianerna? utbrast Ismene, flktande ter med sin solfjder.

- De sga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de ro
hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat
deras skrifter, berttar mig, att de sjlva icke tveka att tillgripa
samma symboliska uppfattningsstt som vi, nr de vilja bringa de gamla
judiska sgner, som de tillgnat sig, i sammanhang med sin lra. De se
symboler, som skulle hava avseende p dem, i hebrernas uttg frn
Egypten, i en kopparorm, som hebrerna uppsatte p ett kors i knen, i
daggdroppar, som fllo p ett frskinn, som en hebreisk krigare fr
ngot ndaml hade utbrett p marken, ja ven i en sng, som en judisk
konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden r den, att
kristianernas tolkningsstt r mycket godtyckligare n vra filosofers
och Hermiones, och att de judiska sgnerna alls icke bra ngon
symbolisk prgel, ssom vra, utan vilja vara rena historiska
berttelser.

- Men ven kristianernas tolkningsstt kan vara giltigt, sade
Hermione, ty jag frestller mig, att de gudomliga sanningarna
symbolisera sig i historiska hndelser, likasom i skaldernas
ingivelser. Du, Ismene, frgade nyss, om det ej r skalderna, som
diktat vra myter fr att roa sig och andra....

- Ja, jag gjorde det--och nu skall du frklara mig den saken,
Hermione.

- Jag tror, att mnga av vra skalder haft ett hgre syfteml n att
roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna ro ldre n de,
och att de endast givit dem klarare linjer, livligare frger. Men ven
nr skalden skrivit endast fr att roa, endast med avseende p
sknheten, icke p sanningen, utesluter detta icke mjligheten, att
sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de
former han skapat, ssom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod.
Skalden frhller sig d till sitt verk som en moder till det barn,
hon givit livet. Modern r barnets upphov, men det r icke hon som
bildat tankelagarne fr dess sjl; hon r omedveten om dess anlag,
knner icke arten av den ande, som lever i den spde. Ja, jag tror,
att det r omjligt att bilda ngot sknt, utan att druti
ovillkorligt dljer sig som krne ngot sant, varav det skna r
terskenet. Den sanne konstnrens hand fres ej av honom, utan av en
hgre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, r en lag
i den gudomliga naturen. Drom pmindes jag i gr genom en berttelse
av min faders vn, matematikern Diofantos....

- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? infll Ismene.

- Ja, han.

- Det lr vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De sga, att han
rknar ut, huru solen, mnen och stjrnorna skola g, och att icke ens
den minsta lilla stjrna kan smyga sig till att g p annat stt, n
den dr flintskallige gubben freskriver henne. Han lr vara en
ordentlig tyrann mot stjrnorna.

- Vad sade Diofantos? frgade Julia och Berenike.

- Han omtalade, att han mtt kapitlvolutans sncklinjer p templet
vid Ilissos. Denna voluta r av sin konstnr tecknad p fri hand utan
annat mnster n det hans inbillningskraft skapat. Nvl, hon liknar
nda till fullkomlighet den sknaste av alla havssnckor, som man
funnit vid kuster fjrran frn vra. Samma svngning av kroklinjen,
samma avstnd mellan svngarna. Diofantos, som anvnder sin rknekonst
bde p himmelens och havsdjupets under, berttade, att alla snckhus
ro bildade efter tv olika matematiska lagar, av vilka den ena danar
fr mnniskogat vackrare linjer n den andra. Han frtalde om samma
sak mycket annat, som kar dess mrkvrdighet, men som jag ej
fullstndigt uppfattade, emedan det var s matematiskt ... Men nu,
fortfor Hermione, r det tid att komma till Julias versttning av
Ovidius.

Medan Hermione p okonstlat och intagande stt upplste myten om
Narkissos i Ovidius' skaldeverk Frvandlingarna, hade den frmling,
som i avvaktan p Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i
biblioteket, intrngt i fruntimmersgrden och nrmat sig de unga
kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som
stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framfr
dessa och syntes med vlbehag njuta av deras doft och frger.

Inledningen till den myt, som Julia hade versatt och Hermione nu
upplste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den
mrklockiga nymfen Leriope, och att spmannen Teiresias, tillfrgad om
hans framtid, hade frutsagt, att han skulle uppn hg lder endast i
det fall, att han aldrig lrde knna sig sjlv. Narkissos vxte upp
till en s vacker yngling, att alla, som sgo honom, frlskade sig i
hans sknhet, men sjlv hade han endast sinne fr jaktens njen och
kringsvrmade dagligen i de aoniska skogarne p spr efter grenhornade
hjortar. Bland andra, som brunno fr den likgiltige jgaren, var
nymfen Eko. Lnligen smg hon efter honom, varhelst han gick bland
klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes lga, likasom
facklans svavel

          Fattar med oemotstndligt begr den nrmade elden;

men tyvrr, hon frmdde icke ens meddela honom vad hon knde, ty av
en frtrnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast
kunde eftersga de sista orden av vad andra talat. Frgves grep hon
de tillfllen, d ven denna ringa frmga kunnat lnda henne till
godo. Ropade Narkissos till sin jaktvn: kom! upprepade hon med
smktande rst samma kom!--men till honom. Som nmnt, det var
frgves. Mtt med frakt, smg hon till de grottuppfyllda bergen,
hljde sig med trdens lv och tvinade, trd av sin krlek, bort, s
att endast rsten terstod av hennes vsen. Sedan dess r hon icke
synlig mer, men hrd av alla. Hmnden vntade Narkissos. Han var
endast sexton r, nr den hndelse timade, som sannade Teiresias'
spdom. Hrom Ovidius!

Silverklar och skinande ren dr fldar en klla. Aldrig av
herdar hon n var grumlad, aldrig av getters fjllgrsmttade
flock eller andra hjordar, och aldrig rrd av en fgel,
ettskogens djur eller fallande grenar. Nrmast hon kransas av
grs, som nres av smekande blja, hgnas av trn, som ej
lida en glimt av ljummande solgld. Matt av hetta och trst
kom gossen att vila p stllet, lockad av ngdens och kllans
behag och trttad av jakten. Men d han sker en svalkande
dryck, han finner en annan brnnande trst, frfrd av sin bild
i speglande klla, kr i ett livlst hopp, frvxlande vsen
och skugga. Tjust han beundrar sig sjlv: frstenad i blick
och i hllning vilar han dr och liknar en bild av pariske
marmorn skdar ett stjrnepar--sina egna strlande gon,
skdar ett hr, dionysiskt rikt och vrdigt Apollon, fjunfri
kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av
sn, som genomskimras av purpur.  Narkissos var frtrollad av
sin egen spegelbild. Hungerns, smnens krav frmdde icke
lsslita honom frn denna syn. Han klagar fr skogarne:

Skogar, o sgen mig, vem har drahbbats av grymmare krlek?
Vem? I veten I, som givit s mnga en fristad.
I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen I vittna frr en sdan trande lngtan?
O, jag ser och r tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt ga,
finner jag aldrig nd: s hrt r lskaren drad.
Och, fr att ka min gld, ej havets vidder ha skilt oss
icke stigar och fjll, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Sjlv trngtar gossen till famntag,
ty s ofta jag rckt mot bljan kyssande lppar,
lika ofta jag sett hur hans lppar trna till mina.
---------
Nr jag dig ppnar min famn, din rcker du villigt till mtes:
ler jag, ler du som jag, och jag mrkte nog ven, att trar
skymde din blick, d jag grt, och att vinkar du gldat med vinkar.
Och s vitt jag frsttt av de lskliga lpparnes dragning,
viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt ra.
O, jag vet: jag r han! Min bild ej gckar mig lngre.
Tnd av begr till mig sjlv jag p en gng brinner och brnner.
Vad, r det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
Det jag vill ga r mitt; mina skatter gra mig ndstlld.
Smrtan trer min kraft. Jag knner, ej ro av livet
mnga stunder igen, i lderns morgon jag slocknar;
likvl r dden ej tung, ty kvalen stillas av dden.
O, att du lskade dock finge drja lngre i vrlden!
Nu i en enda sjl vi d frenade bda.

De trar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med
tynande drag. D

Under sin vnda han lossar sin drkt och lter den falla,
slr sitt blottade brst med hnder vita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm d hjer sin livfrg,
liknande trdets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glnsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
mognadens tid och stnkes alltmer av skimrande purpur.
Nr han nu detta ser i den ter klarnade vgen,
lngre han hrdar ej ut; lik rimfrost, mtande solens
vrmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smlter vid lindrig eld, s tynar han bort i sin krlek.

Eko, den fraktade, srjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
farvl, han sger till bilden i kllan, innan
Trtt han lutar sitt huvud ned i det saftiga grset,
lycker de gon till, som tjusats av garens fgring.
nnu sedan sitt rum han ftt i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska vg. Najader, hans systrar,
srja och klaga hans dd och offra hans skrdade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
Bl de nu reda och komma med hr och skakade facklor;
d var svunnet hans lik--de finna en blomma i stllet,
guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.

ttlingarne av denna blomma kallas n i dag efter den yngling, vars
dd gav henne tillvaro, narcisser.

Efter ngra gonblicks tystnad sade Julia:

- Nvl, Ismene, nu r ordningen frst hos dig att yppa de tankar,
som dikten vckt i din sjl.

- Mina tankar? genmlde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt
utseende. Jo, vet du, jag har vlvt mnga, rtt aktningsvrda tankar
om just den stackars Narkissos. Frst och frmst ngrar jag, att jag
kallat honom narr, ty en narr dr ej av krlek--icke ens till sig
sjlv. Fr det andra beklagar jag Ekos sorgliga de. Hon gentog
klagoropen kring den dde, som frskjutit henne; hon gentog dem helt
visst med smrtsammare ton n hon frnummit dem. Hon knde intet agg,
ingen bitterhet, endast krlek, krlek in i sista stunden, den goda,
olyckliga Eko. Men fr det tredje br detta lra en flicka att icke
slsa sina knslor p ett kallt och likgiltigt freml, utan spara dem
t ett tacksammare, som knner sin skyldighet att med suckar och
slavtjnst ska vinna dem ... Eko, r det icke sant? ropade Ismene
bort emot aulan.

- Sant! upprepade genljudet frn aulans pelargng. Ismene klappade
hnderna av frtjusning och fortfor:

- Fr det fjrde uppstod hela olyckan drav, att Narkissos levde i en
tid, som icke gde andra speglar n kllornas. Hade Narkissos, liksom
jag, speglat sig dagligen alltifrn barnskorna, s hade han nog vant
sig vid en smningom tilltagande hygglighet och lskvrdhet ... Jag
kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene
och intog ett bekvmt lge i divanen med bda armarne ver huvudet och
blicken p springbrunnens spelande strlar.

- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre n fyra tankar vckta av
Julias verser....

- Ja, infll Ismene, var icke det mycket det?

- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i frmsta rummet r
jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillrckligt klar,
att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag mste vara mycket tankls
och inskrnkt, ty nr jag hr en berttelse, som denna, s lever jag
p hennes yta, fster mig s vid gestalterna, deras grningar och
lidanden, lever s i frgspelet, rrelserna, formerna, att jag ej kan
skda andemeningen, ehuru jag knner, att en sdan finnes, att det r
hon, som inifrn gjuter liv i freteelserna, sprider rodnad eller
blekhet p deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de upptrda,
och leder dem med ndvndighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan,
det frmr du, min Hermione. Dina frklaringar ver vra myter hava
varit mig ljuvliga drycker, lskade vn, i vilka jag insupit djupare
vrdnad fr vra fders lra.

Hermione svarade:

- Mina utlggningar ro kanske ofta villfarande; det r endast
aningen om det hgre och andligas nrvaro i de sinnliga formerna, p
vilken jag icke sjlv tvivlar. Och om jag ngon gng

trffar en sanning, r hon lik den nrmast under skalet liggande
hylsan, varifrn det nnu r lngt till krnen. O, I skullen hra min
faders frelsningar i Akademia, fortfor Hermione med glnsande gon
och lyft panna. Honom skullen I hra! Vad r kvinnan i tankens vrld
emot mannen? Det kan vara henne mjligt att med en brd aning finna en
sanning, till vilken han kan hinna endast med svra mdor, djupa
tankeslut; men genom dessa mdor, endast genom dem, r det vunna en
egendom t vetandet, en bevisad sanning, i stllet fr ett sant
hugskott. Mina tankar ro hugskott, ingenting annat. Jag r rik p
hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.

Narkissos, s tyder jag denna myt, r mnniskoanden. En flodgud var
Narkissos' fader, och en kllnymf hans moder. Floden och kllan
tillhra jorden, men spegla himmelen. S r mnniskoanden fdd och
ammad i naturens skte, men tillika ett tersken av det gudomliga.
Spmannen Teiresias frutsade Narkissos en lng och lugn levnad endast
i det fall, att han icke lrde knna sig sjlv. S frkunnade ven
Gud, enligt en av hebrernas heliga sgner, det nyskapade
mnniskoslktet, att det skulle frlora sitt elysium, om det smakade
kunskapens frukt och lrde skillnaden mellan gott och ont.
Mnniskoanden, s antyda myterna, s lra filosoferna, levde i brjan
naturdriftens oskyldiga liv; mnniskan var fullkomlig som planta och
djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvrd, som i en
oupphrlig krets ledde henne till njet, nr hon knde lngtan
drefter, till vilan, nr hon njutit, till behovet, nr hon vilat ut.
Myten syftar hrp, nr hon sger, att Narkissos vxte upp skn och
lskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstnd av
lycksalighet. Men mnniskan var danad till en annan n den. Hon bar
inom sig en kraft, som en gng skulle gra henne myndig och frflytta
henne ur oskuldens naturliv, den lgre fullkomlighetens fridfulla
elysium, ur okunnighetens och trldomens lugn, till ett hgre
tillstnd, fullt av ofullkomlighet, mdor och sorger, p det att under
strid med sig och vrlden hon skulle, ssom fri och frnuftig varelse,
bana sig vg tillbaka till det oskuldens tillstnd, vilket hon lmnade
som ett ofritt naturting, ett hgt begvat djur. Hon r kallad att
lyda sedelagen, ssom hon frut lydde driften. Hon r frjagad ur
natur-oskuldens elysium, fr att ver trniga ngder med bldande
ftter n himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar p
denna i mnniskan groende, oroliga frihetskraft, nr det heter, att
Narkissos, sedan han vxt upp, vart en jgare och strvade i skogarne,
kall fr naturgudomligheterna, som lskade honom. Framfr dem alla
nmner myten nymfen Eko, emedan naturen i frhllande till
mnniskoanden r osjlvstndig; hon liksom upprepar vra sista ord,
emedan hon frgas av vrt eget lynnes art: synes oss ljus, nr vi
sjlva ro lyckliga, mulen, nr vrt eget sinne r skumt, frskrcklig
i sin ska, sina stormar, sina dystra nejder, nr vi rdas dem, sublim
i samma freteelser, nr vi beundra dem, oregelbunden och
hemlighetsfull, nr vi icke lra oss frst henne, regelbunden och
upplysande, nr vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos trstande,
det r mnniskoandens trngtan efter kunskap och ljus. Narkissos
nedlutad ver kllan, det r mnniskan, i vars sjl idernas vrld
uppenbaras. Kllan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande
grenar grumla, r visheten. Spegelbilden r idealet i sin gudomliga,
ovanskliga sknhet, uppenbarat fr den ddliges blick. Det br hans
egna drag, emedan det gudomliga icke kan frsinnligas annorlunda n
som mnskligt ... emedan det gudomliga r inneboende i det mnskliga,
r just den inre mnniskan, som genom kamp och strider skall
utvecklas. Anden ser sig sjlv, skdar sig och gripes av ondlig
smrta och ondlig gldje, ty han upptcker huru hgt hans ml r,
huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet r honom s nra,
men nd ofattligt; han mter verklighetens kalla blja, nr han vill
kyssa och famna det. Han finner det icke, frrn den himmelska
trnaden frtrt allt jordiskt i hans vsen. D ger han det--hos
Gud. Han r borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att
klaga kring den dde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av
hans tervunna oskuld.

Hermiones rst var bjlig och vlklingande; intrycket frhjdes genom
den sllsynta, ljuvliga harmonien av lugn och vrme. Tankarnes
anstormande mngd, fantasiens kade kraft, hjrtats livligare slag
hade icke pskyndat ordens gng; de utvecklades som en gyllene kedja,
lnk vid lnk, infr de lyssnande vnnerna. Hon var hnfrande i denna
stund, filosofens dotter; allvaret vilade p hennes panna, sjlens
hnfrelse tnde en hgre, andligare glans i de tankfulla gonen och
gt en purpur, lik aftonrodnadens tersken p ett isflt, ver de
rundade, men bleka kinderna; hennes mun smlog, hennes tbrder voro
lugna som hennes ord, den dlaste blygsamhet frmlde sig med den
omedvetna hgheten och vrdigheten i hennes hrligt formade vxt,
varav den antika drkt hon bar var ett kyskt, frklingande eko.

Nr hon slutat var det tyst ver grden. Alkmene hade avlgsnat sig,
fglarne hade upphrt att sjunga, endast springbrunnen sorlade som
vanligt. Men tystnaden brts av en oknd rst. Frmlingen i den grova
filosofmanteln stod framfr de unga kvinnorna.




TIONDE KAPITLET.

Filosofens hem. (Forts.)


De sgo hans ldriga, frade anlete och hrde honom sga:

- Frlten min djrvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens
dotter, som jag igenknt p dina ord. Jag r en frmling, som nyss i
aulan vntade p din fader, men frestades s mycket av springbrunnens
svalka och de skna blommorna, att jag vgade intrnga hit ... Min
djrvhet kades, d jag sg, att ven hr r han nu borta, den
avundsjuka porten, som fr ej s lngesedan verallt skilde kvinnornas
grd frn mnnens. Frhllandet mellan de starke och de tcka artar
sig friare, hjrtligare, jmlikare, svitt jag fr dma av mina egna
rn ... och uppmuntrad hrav vgar jag det nnu djrvare steget att
upplysa er, att jag lyssnat och grna vill inblanda mig i ert samtal.

- Du frekommer d vr nskan. Atens kvinnor vrda nnu
filosofmanteln. Sitt ner i vr krets.

- Gubbar ro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det fljer med
ldern, fortfor den oknde skmtande. Men nu, utan lnga inledningar,
till saken. Jag vill tala om Narkissos, ven jag. Hermiones tolkning
av myten om honom har verraskat mig. Jag har lst den myten hundra
gnger, utan att ana en sdan mening. Men samma tolkning har nu
ingivit mig sjlv en annan nrliggande, som, rligt sagt, verraskar
mig n mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den
stackars ynglingens fader?

- Jo.

- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos sjlv ... var
flyter han?

- Hr vid Aten....

- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, infll Ismene. Du r
vlkommen dit ut, min filosof.

- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver sledes, Hermione, att
Narkissos p stt och vis kan kallas atenare?

- Jag medgiver det grna.

- Nr myten med sdan tydlighet angiver hans fdelseort, ligger dri
mhnda en vink, att vi ej bra se i honom en symbol fr ngonting
alltfr vidstrckt och allmnt. Att giva honom en inskrnktare
betydelse kan tminstone vara skl att frska. Du, Hermione, gjorde
honom till mnniskan i allmnhet, till mrkesmannen fr vrt slkte;
jag ter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det frra var kanske
fr mycket; det senare r bestmt fr litet. Lt oss g en medelvg
och gra honom till hellen! Vi ha rtt drtill, ty Aten har alltid
varit Hellas' hjrta.

- Antaget! sade Hermione. Narkissos frestller hellenen!

- Gott. Hellenen r, liksom Narkissos, naturens lsklingsbarn ...

- Han har tminstone fordom varit det ...

- Lika mycket! Fortsttom nu, d vi ro fullkomligt ense! Narkissos
r den hellenska anden, den hellenska skdningen av livet och
vrlden. Eko r, som du sjlv tydde det, naturen. Eko har rkat i
ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullstndiga talfrmgan.
Detta betyder, att naturen r en fallen, en frdrvad natur, avhnd
sin ursprungliga elyseiska sknhet ... ty sknhet r naturens tunga,
varmed hon talar till mnniskogat. Ekos lskling lter henne icke
plgga sig ngra fjttrar; han r hrd emot henne, bryr sig ej om
hennes suckar, trar och vrede. S hjde sig ven den hellenska anden
med segerkraft ur den trldom, vari naturen hll de andra folken
fngna: dessa fenicier, som offrade sina barn t vreda naturmakter,
dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa
perser, som nnu knbja fr elden. Har du nnu ngot att anmrka mot
min tolkning? Hermione, du eller ngon av dina vnner?

- Fortstt, bad Hermione. Vi skola sedan framstlla vra
anmrkningar.

- Nvl. Narkissos var sexton r, nr han trnade bort vid kllan.
Sger icke myten s, du unga skaldinna? frgade gubben Ammianus
Marcellinus' maka.

Julia jakade till frgan.

- Antagom, att dessa sexton r betyda sexton rhundraden, och lt se,
huru detta stmmer ... Javl, det passar frvnande vl, ty s lng r
den tid, som frflutit frn trojanska kriget intill nu. Trojanska
krigets tidevarv kan med skl kallas det, i vilket Hellas fddes,
hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog
sin egendomliga prgel. Icke s?

- Dina sammanstllningar ro skarpsinniga, sade Hermione och
betraktade den gamle med kad uppmrksamhet.

- Den blinde och dock s fjrrskdande Teiresias, fortfor den
filosofmantlade frmlingen, hade frutsagt, att Narkissos skulle varda
olycklig och d, om han lrde knna sig sjlv. Huru tilllmpa detta p
vr Narkissos? Pminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
nnu str att lsa ver ingngen till den delfiske Apollons tempel?
Dr stod: KNN DIG SJLV!

- Den inskriften finnes dr nnu, upplyste Hermione ...

- Och den inskriften, infll gubben, var sledes Hellas' ddsdom.

- Slutsatsen r frn din utgngspunkt riktig, sade Hermione, och en
ltt rysning genomilade henne.

Julia, Berenike, sjlva Ismene undgingo icke intrycket av den okndes
sist anfrda ord. De gnade honom med frvning, och Berenike sade
tvekande:

- Jag ber dig frklara ditt pstende, ty jag fattar det icke.

- Efter frmga vill jag villfara din nskan.

Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
lskliga barn, som, utan att oroas av ngot tvivel, verlmnade sig t
ett frestllningsstt, som gav liv och personlighet t varje livlst
ting i naturen. Fr dem voro bergen stelnade titaner, havsvgorna
blsljade mr, de mrka skogarne hemvist fr Pan och fljtblsande
satyrer, varje klla hade sin najad, varje trd sin dryad, varje
grotta var nymfernas boning; blomman p marken, fgeln i lunden,
stjrnan p himmelen hade sin saga, som de viskande frtalde, och
deras den voro ju mnskliga den, i vilka hjrtat mste deltaga. Men
medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
Salamis--lekte i sin skna vrld och trodde henne evig, hade en
oknd hand lngesedan skrivit domen ver henne i de delfiska orden:
Knn dig sjlv! liksom redan p det nyfdda barnets nne str i
osynlig skrift den lagen: du skall d! Den glada leken hade fortfarit
lnge, d det p Atens gator hrdes en rst, som upprepade detta: Knn
dig sjlv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om vrlden
uppsttt genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
filosofi ropade till de lyssnande barnen: Lt ej gcka dig av dina
frestllningar! Lr knna dig sjlv! Undersk din tankes lagar! Du
sjlv r vrldens mtt. Allena det, som verensstmmer med dem, allena
det, som r frnuftigt, r verkligt!--Vart togo de nu vgen,
najaderna, som hllt sin urna ver dalen, dryaderna, som
blomsterstrtt honom? De flydde, och blommorna och stjrnorna
tystnade, bergen voro berg, vgorna ett oroligt vatten, ingenting
annat. n mer: det man vrdade som rtt vart befunnet ortt,
plgsedens heliga band vart en dumhet, en frrostad olidlig boja, den
yttre lagens diamantskrift utplnad, ty den enskilde hade funnit lagen
i sig, och sjlva Olympen instrtade, begravande under sina spillror
onyttiga gudar--onyttiga, ty frnuftet hade funnit dem ljliga,
oheliga, overkliga. Allt var frsvunnet, utom mnniskan sjlv och
filosofiens klla, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
hellenen vid denna klla, skdande sin mnsklighet, men lycklig? Nej!
Olycklig, trnande, frtvivlad! Han vilar dr nnu, slende sitt
brst, famnande den kalla bljan, blickande nedt, nedt, stndigt
nedt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, ver
honom ppnats en annan, evig, strlande Olymp, och han hr ej rsten
frn himmelen, som manar honom: Blicka uppt, uppt! Frn skenbilden
till den verklige! Du lskar den skna, fullkomliga mnniskan. Vl,
hr r Jag--Jag Sjlv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
gudar till likhet med mnniskan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
har nedstigit till jorden i en mnniskas skepelse. Vad du anat och
nskat r ju uppfyllt. Kom till mitt brst! Jag r sann Gud och sann
mnniska. Jag r Vrldens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
--Jag r ven din broder, din lskade broder. Jag har burit ett ddligt,
lidande hjrta, som mtt med klappning tidens slag, i min eviga barm
--och detta fr att gra dig frtrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
som barnet i sin faders. Kom, min lskling och frstfdde! Rds ej!
Dina skulder ro avtvagna med mitt blod. Jag r icke ett rysligt de.
Jag r din fader, broder och frlossare!

Den oknde filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
hnfrelse, stigit upp, hans gestalt, annars bjd av ren, hade rtat
sig och hans rst ljd, honom omedvetet, stark och vldig, som om han
predikat fr tusenden.

- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos r dv fr den
himmelska rsten, han r frtrollad av en ljugande bild, han r
fngslad av en lgn. Ve den frhrdade, som icke lyssnar till en
bedjande Gud! Snart r hans sista stund kommen, och hans dom
frkunnad. Myten sger, att han, nedfrd i de underjordiskas boning,
nnu speglar sig i den stygiska vgen. Myten sger sant. Hans straff
varder evigt. Evig trnad, evig smrta. Ve, ve den olycklige! ...

Den oknde hade knappt uttalat denna frskrckliga varning, frrn han
svepte manteln omkring sig, lmnade de hpna kvinnorna och gick bort
genom aulan. I det gonblick han skred genom ingngen, som frenade
aulan med fruntimmersgrden, intrdde tv i lysande drkter kldda
mn, som nrmade sig gruppen vid springbrunnen, sllade sig till den
och gvo det frstummade samtalet en ny riktning.

Den ene av dessa beskande var Julias make, gardestribunen Ammianus
Marcellinus, den andre prokonsuln ver Akaja, Annus Domitius.

Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplst
sig och lmnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
vntade sin faders hemkomst. Emellertid frflt timme efter timme.
Himmelens stjrnor blickade, medan de skredo frbi, mellan
altandrrens gardiner in till den i vemodigt drmmande frsjunkna
flickan. Det finns en knslostmning, som icke lmnar rum t klara
tankar, men vari sjlen knner sig sjlv mer hel och hllen, emedan
denna stmning r frorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
lnge frsnkt i en sdan. Mnniskosjlen r en aldrig vilande
konstnr: stunder som denna ro hennes musik; nr hon alstrar klara
bilder, fr hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestmda drmmar
uppsteg slutligen minnet av en hndelse, som av allt vad hon p senare
tiden rnt hade kvarlmnat det djupaste intrycket, nmligen vistelsen
i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna drren
till sanktuariet och de p golvet spridda papperen hade vittnat, att
de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
eller foster av inbillningskraften. Hermione skdade upp till
stjrnorna och enade tanken p deras klarhet och ofrnderlighet, p
himmelens lugna hghet, med tanken p det skiftande, oroliga, gtfulla
skugglivet i jordens dalar. Hon tnkte vidare p de skimrande, men
hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat fr hennes inre
ga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skdat
gungande p lven, som var tidens lv, som frde honom med rastls
fart, med ndvndighetens oemotstndliga strmdrag till evighetens
fjrran. Sdan hon sg honom d, hade hon sett honom i sina drmmar;
sdan sg hon honom i sin moders anletsdrag, som, rddade av penseln,
frsknade det rum, dr Hermione nu verlmnade sig t sina tankar.
Filippos hade ilat fre sin fader och syster att finna sin moder--det
var den tydning Krysanteus funnit fr denna tavlas symbolik.

Svaret p den andra frga, som Krysanteus frelagt oraklet, eller
rttare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en p marken
liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens vrld, fr vilken
tempeldrren inslogs, s hade mhnda en vindstt, svepande ver den
solbrnda knen, bortfrt manteln och visat dragen av den slagne, som
vilade under honom, eller hade Hermione sjlv med darrande hand lyft
en flik fr att se Konstantius' fr henne obekanta anlete, eller
vrsta fall de vlknda, lskade dragen av Julianus. Nu var denna
uppenbarelse fga mindre gtfull n framtiden, som skulle belysas. Men
den heta sandknen, de i fjrran bortsprngande ryttarne med sina hga
mssor och ver skuldran hngande bgar? Dessa ryttare, hade
Krysanteus sagt, liknade inga andra n Persiens krigare. knen skulle
kanske terfinnas i det hrjade grnslandet mellan Roms och Xerxes'
nyuppstndna rike. Konstantius var just stadd p hrfrd mot perserna,
nr underrttelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
hans trons rddning. Skulle d ej denna syn, som tydde p dd och
nederlag, snarast vara en tillmpning p Konstantius? Krysanteus och
Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.

Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin sjls
omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvgen
tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spnning
lyssnat till Hermiones redogrelse fr dem. Det var icke
vidskeplighet, utan fljdriktighet i hans stt att tnka, som verkade
detta. Det m synas underligt fr oss, sner av fder, som givit
luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska ntet
rum bland himmelens stjrnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
grad, att vi uppfyllas av frdom emot allt, som ligger utanfr de
dagliga rnens grns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
mystik, om hon med allvar ledde oss in i det versinnligas vrld och
stngde porten efter sig. I allmnhet nja vi oss med ngra maximer,
tjnliga, det r sant, att frlsa oss frn ett terfall i andens
mrker, men odugliga att fra oss fram p ljusets vg. Vi anse oss
hava gjort nog fr vr sjlvstndighet, nr vi icke slja vr sjl t
den tro, som rckes oss i barndomen. Men det r pendelns
sjlvstndighet, som svnger mellan tv ytterligheter, mellan Voltaire
och Cagliostro. Vi ro lngt ifrn att likna dessa hellenska
filosofer, vilka vade sitt tnkande, som atleten sina lemmar,
tryggade sig till frnuftet, som han till sina muskler, och med fast
fot, med kraftsvllande armar och cestusomlindade hnder stodo frdiga
att segra eller falla fr mnniskoandens sjlvstndighet och
frnuftets rtt. Funno de i denna sjlvstndighet ingen
tillfredsstllelse fr sin religisa knsla, rcktes dem d av en
medlidsam hand en fngrustning, fr att tjna som harnesk, de
tillbakasttte henne, fredrogo att hopplst strida med fria lemmar
och fllo som hjltar. Funno de dremot en sdan tillfredsstllelse
inom sig sjlva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, s
gingo de drin med barnets genius, frjdade sig t hrligheterna i den
ljusa salen, talade med andarne andarnes sprk och frgade ej efter,
om vrlden drutanfr begrepe dem eller icke eller toge deras umgnge
med de osynlige som en gckande lek med tomma skuggor.

I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej hrver, ty hon tnkte
ofta mot sin vilja p denne yngling. Krlek till honom eller rttare
till den Karmides, som icke mer fanns, den ofrdrvade, till dygd och
visdom strvande, lg nnu i hennes hjrta. Kvva den hade hon
hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. ttling av
en frmgen, med Krysanteus nrskyld familj, hade Karmides redan i sin
barndom frlorat sina frldrar och drefter upptagits i Krysanteus'
hus. Hermione och han hade uppvxt tillsammans. Krysanteus, som
frlorat sin ende son, hlsade i sin spde frnde en ny, verflyttade
p honom en faders hela mhet och fste de strsta frhoppningar vid
ett barn, som naturen s rikt begvat med sknhet och livligt
frstnd. Det var fr dessa hellener en ofattlig motsgelse, om icke
ett sknt yttre skulle hlja rika sjlsanlag, som det endast vore
konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan sknhet och
sanning, ville icke veta av ngon klyfta mellan natur och ande.
Platon, deras frmste tnkare, var en idealt skn man; Sofokles, deras
strste tragd, likaledes. Deras filosofer omgvo sig helst med skna
ynglingar och bedrogo sig sllan i valet. Sokrates, ehuru sjlv
ytterligt ful, hyllade samma sikt och medgav med hnvisning p sin
satyrnsa, att naturen hade nedlagt frn till mnga laster i hans
sjl. Men han tillade, att filosofien hade frbttrat honom.
Hellenerna medgvo anden hrskarertten ver naturen; de sgo, att den
skne kunde frfulas genom lasten, att den fule kunde frsknas genom
dygden. Fr Sokrates' lrjungar, som lskade honom till svrmeri,
frsvann hans satyrnsa, nr han talade om dygden, och de slutade med
att finna honom skn, emedan ngonting gudomligt s ofta genomskimrade
hans anletsdrag.

Hermione var en hellenisk kvinna, och varje freml, som omgivit henne
frn barndomen, sjlva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
medfdda krlek till det skna i alla dess uppenbarelser. Frgves
predikade ej blott kristianerna, utan ven mngen hellenisk
vishetslrare de dagarne om naturens frdrv och sinnlighetens
ddande; hon lyssnade vl till dessa lror, och idernas vrld, som
Krysanteus ppnat fr sin dotters gon, var ven fr henne den enda
fullkomliga och efterstrvansvrda; men att fatta denna andra som
syndig och fraktlig frmdde hon icke. Hon lskade himmelens stjrnor
och skyar, jordens berg, kllor och skogar, blommor och fglar; hon
frtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaga var henne
en klar vederlggning av den sats, att mnniskosjlen vore ett vredens
barn och frn frstone platt frdrvad. Ett ytterligare bevis kravde
hon icke, men gde mnga sdana i de vise, hvilkas levnad varit en
fortgende frkovring i dygden, i de krleksfulle, som lidit fr att
gra andra lyckliga, i de hjltar, som offrat sig fr det skna och
sanna. I allt detta sg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
Hon sg det gudomliga i varje delt bildad form, hrde det i varje
vlljudande rst. Spegeln hade lrt henne, att hon sjlv hade ett
intagande yttre. Varfr dlja detta fr sig sjlv eller andra? Hon
kunde det icke, ven om hon velat det. Hon var glad och tacksam fr
denna Guds och naturens gva och fann i dess go en vink att varda den
vrdig genom sin sjls frdling.

Att missvrda denna sknhet, avklippa sina rika lockar eller hlja sin
gestalt i en vanprydande drkt, som mngen kristiansk svrmerska
gjorde, skulle fr henne varit en hdelse. Och frn den stund--den
ofrgtliga--d krleken vart medveten i hennes barm, d de bda
fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan frlgenhet, i
lydnad fr sina oskyldiga hjrtans maning, yppade sin blyga lga och
sknkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
frsta krlekens msesidighet--frn denna stund betraktade sig
Hermione icke lngre som ensam gare av sin fgring; den var en skatt,
som hon frvarade t dess rtte herre, den dle och dygdige yngling,
t vilken hon sknkt sitt hjrta.

I de frsta dagarne, det frsta ret av denna krleks tillvaro, huru
ofta uttalade de icke fr varandra sin gldje ver sknhetens gva,
som de msesidigt funno hos varandra! Om sjlarnas samklang, om den
msesidiga hgaktningen--detta kalla ord, denna styva hgtidsmantel,
vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, fr att komplimentera
och taga varandra i go--om sdant talade de aldrig; sympatien,
aktningen fanns hos bda, men de tarvade dem ej till tckelse kring
sin gonlust, sin sknhetsknsla, ty i dessa funno de ingenting att
blygas fr. Och hur skulle Hermione hava kommit p en sdan tanke,
hon, som icke kunde hra ett vlklingande ord, utan att se det
lekamliggjort i skna former, hon, fr vilken till och med den torra
logikens slutledningar frvandlade sig till vingade piltar, lekande
med blomsterkedjor, och som aldrig hrde ordet Id, utan att tnka sig
en himmelsk, strlande ungm!

Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes krlek och de
frhoppningar, som hennes fader fst vid honom. Liksom hon vrdade
sina blommor, ansade dem, flyttade dem frn solskenet till skuggan,
frn skuggan till solskenet, s hade Krysanteus bemdat sig att
undanrdja alla hinder fr utvecklingen av en natur, som i sitt fr
redan lovade mycket. Han hade vat sin skyddslings tankekraft och
lemmar, hade skt elda honom genom hga fredmen, hade velat
stlstta hans sjl mot kommande lidanden, liksom emot kommande
lockelser, men gra henne mjuk och knslig fr alla goda intryck,
ppen som ett sprkrr fr den gudomliga rsten i det inre--han hade
med Karmides frknippat tanken p den platonska lrans framtid, i
honom hoppats en eftertrdare p Akademias lrostol, en ny kmpe,
sedan han sjlv gtt bort, fr sknhetens religion och frnuftets
frihet.

Karmides hade i brjan motsvarat hoppet. Nr hans myndighetsr var
inne, trolovade han Hermione och fretog drefter med Krysanteus'
bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. Nr han terkommit
till Aten, syntes han till lynne och bjelse alldeles frndrad. Han
fann sig icke vl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
ombytlig och underlig; n visade han sig dyster och hemlighetsfull; n
utbrast han i krleksbetygelser, som frskrckte henne, emedan de buro
prgeln av vildhet och onaturlighet; n, och detta oftast, mtte han
henne med ett slags galanteri, som mhnda skulle ha frefallit
Neapels sknheter behagligt, men som frdmjukade Hermione. Det
bestllsamma ryktet frambar till hennes ra det ena ventyret efter
det andra, vari Karmides spelat hjlten. I brjan trodde hon dem icke;
men han sjlv gjorde allt fr att taga henne ur den villfarelse,
varmed hon nnu skte fasthlla sin drm om ren krlek och jordisk
lycka, sin tro p Karmides' dla natur och hga kallelse. Krysanteus
anvnde frgves sin mnniskoknnedom och en av mhet ingiven
vltalighet fr att terfra fostersonen, den frre lrjungen, till
den vg han lmnat. Frhllandet mellan dem vart allt kyligare.
Hermione sg sin faders smrta och knde sin egen djupare.
Kristianerna pekade p Karmides som ett prov p en hednisk filosofs
frmga att uppfostra mnniskor. Han omgav sig med de mest utsvvande
ynglingar i Aten, var freml fr sina liktnkande vnners och de
atenska hetrernas beundran eller berkningar, men alla andras frakt.
Den sista gngen han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
frnvarande. Han fann Hermione ensam. Hon frebrdde honom under trar
all den smrta, han frorsakade henne och hennes fader. Han svarade
med skmt och lmnade henne. Kort drefter inlt sig Karmides i ett
nytt ventyr, som omtalades mer n hans fregende, emedan den andra
medspelande var den skna Eusebia, Annus Domitius' maka. Annus
upptog saken med ett lugn, s orubbligt, att det verkligen understdde
kristianernas vlvilliga tydning, att allt inskrnkte sig till ett
omvndelsefrsk, som den fromma Eusebia i sin ngslan fr ynglingens
salighet hade fretagit sig. Men nr ryktet i en mindre frmnlig
upplaga hann till Hermione, tersnde hon, ddligt srad i sina
knslor, trolovningsringen till Karmides.

Att kunna lska mer n en gng frefll Hermione som en orimlighet.
ven nu, d hon ville glmma Karmides, var hon vertygad, att hjrtats
drift och den frsta krleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
frlorad endast fr livet. Hon trodde p ett framtida tillstnd, d
tv sjlar, som frn brjan varit ett, nr de vilade i Guds tankes
skte, nyo skola frena sig, sedan de renats frn de fel och
villfarelser, som p jorden sttte dem frn varandra. Denna tro, som
hon nrde med lsningen av Platons skrifter och som kanske varje
mnniska en gng i livet har omfattat, gav henne trst, fast blandad
med vemod, d hon lyssnade till sin naturliga lngtan att frenas med
en lskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon sjlv
genom en mans och en kvinnas krlek blivit delaktig.

Skn och lskvrd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom,
hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermlsanbud, som de
djrvare vgat framstlla, hade hon tillbakavisat. Hon frlikte sig
med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som lkte de sr, han sjlv
givit, r krleken ensam i stnd att lka krlekens sr. Hermione hade
mycket att lska. Hon lskade naturen och filosofien; hon lskade att
utbreda sllhet till alla i sitt grannskap; hon lskade framfrallt
sin fader, vars strvanden och ensamma stllning som kmpe fr en
sjunkande bildning, en undertryckt religion hon frstod och delade.
Badande i de friska vgorna av denna krlek, bibehll hennes sjl sin
klarhet, kraft och hlsa; hon var i harmoni med sig sjlv, fast
ackorderna klingade vemod.

---------------------------

Kort fre skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon
pelarhelgonet med ett brd och en flaska vin. Flaskan var den, som
Petros fregende afton s omsorgsfullt inlst. Den natt, som fljde
hrp, sjng Simon ej sin aftonpsalm.

Krysanteus tervnde frst vid midnattstiden. Han hade d sett, huru
krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prsterskapet.
Petros hade funnit fr gott att uppskjuta detta till en timme, d man
ej hade att vnta ondigt uppseende och folkskockning. En avdelning
soldater, frd av tribunen Pylades, hade fljt prsterna och uppstllt
sig framfr templet. En mbetsman lste frn trappan den kejserliga
kungrelse, som sknkte templet till kristianerna; ngra nattvandrare,
vilkas vg tillflligtvis frt dem ver torget och som stannat,
frvnade ver upptrdet, fingo frestlla det atenska folket, till
vilket kungrelsen var riktad. Lsningen ndade som vanligt med
uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instmde
pliktskyldigst, prsterna hjrtligt, atenska folkets tillflliga ombud
tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars
hjrta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat
nedstucken. Den gamle mannen hade gtt ut fr att skaffa lkarehjlp
t en insjuknad dotter. Han hann, frrn han dog, anfrtro Krysanteus
ej blott sitt rende, utan ock sitt brdlsa hem; denne ilade bort att
skaffa hjlp. Drefter uppspikades kungrelsen p tempeldrren,
krigsgudens bild och altare omstrtades och utkastades, mlningarna
snderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina
historiska rsbcker uppbrndes, varefter det heliga korset, fridens
och frsoningens symbol, stlldes framfr ingngen, just i blodplen
bredvid den mrdade.

Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tnda i
portikerna och kring torgets bildstoder. Druppe p Akropolis
avtecknade sig vishetsgudinnans jttestod mot den stjrnstrdda
natthimmelen. Kanske hov sig i detta gonblick hennes kopparbarm.




ELFTE KAPITLET.

Rakel.


Aten med sin livliga hamnstad Pirus hade lockat en ansenlig mngd av
de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig
Israels barn. De hade redan lngesedan frlorat sitt lilla
fdernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det
stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet
kallade. Bland hebrerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han
vandrade ostraffligt efter fdernas stadgar, var miskundsam mot sitt
folks fattige och icke sllan ven mot gojims arma barn, och
framfrallt: han var rik, mycket rik. Han gde skepp, vilkas master
voro cedrar frn Libanon, vilkas roder voro av ek frn Basan eller
nejden dromkring, och han skulle grna, fr att i allo rtta sig
efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och
soltlt, frgade med purpur frn Elisaarna, om ej han funnit detta
vara ett fr lngt drivet slseri. Med dessa skepp infrde han indiska
och egyptiska musliner, som voro de atenska hetrernas frtjusning,
rkelser frn Saba och Rema, frgade ylletyger och spannml frn
Syrien, tenn och bly frn vstern, slavar ej blott frn Tuba och
Mosoch, titan frn vrldens alla nejder. Varorna utbytte han mot
andra, som han med samma skepp utfrde: oliver, fikon, vax, hstar,
vapen, bcker och konstsaker. Baruk visste p pricken, hvad en Platon,
en Homeros i handskrift var vrd, ehuru han aldrig hade lst dem; han
frstod med knnarens blick att uppskatta vrdet--penningvrdet--av
bildstoder och mlningar, med vilka han skulle betraktat som en
ddssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
amuletter rullade genom hans hnder; men han tvttade dessa
omsorgsfullt, sedan han vidrrt sdana ting, lste sina bner och
smlog t de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strmmen kvarlmnat
mellan hans fingrar.

Han drev dessutom en indrktig handel med penningar och lnade grna,
mot goda skerheter och ej srdeles omnsklig rnta, t Javans [1]
lttsinniga sner, de dr frdmt vackra och skamlst glada, t
frdrvets Gehinom[2] oundvikligt bestmda atenska ynglingarne, som
med s ofrskmda blickar frfljde hans dotter, den svartlockiga
Rakel, nr hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.

  [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.

  [2] Helvetet.

-Rakel, lyft d icke p sljan s dr! hnde vid sdana tillfllen,
att den gamla Ester sade.

- Kra moder, hnde det, att Rakel svarade, den hr sljan vill ju
alldeles kvva mig. Jag kan knappt draga andan.

- Jag skall gra ett lufthl i henne med frsta bsta kniv, sade gamle
Baruk. Hon r av tyg frn Damaskus och har, vnner emellan, ett vrde
av 50 guldstycken, men hlet skall dit nd, det lovar jag.

Rakel hade nnu icke fyllt sitt sjuttonde r. Hon var en vacker flicka
med fylliga former, svarta lockar, en ngot stor, men vlformad nsa
och de eldigaste gon, som ngonsin tnts under orientens sol. Det
fanns vl knappt en yngling av Abrahams slkte i hela Aten, Pirus
inrknat, som icke svrmade fr Rakel och det ansenliga arv, som en
gng skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke vrdig den
rike Baruks vackra dotter. Det visste svl Baruk som Ester. Nr de
frdenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
person n rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en nnu ung,
men mycket lrd man, som ej blott kunde lagens bcker utantill, utan
ven hade studerat den helleniska filosofien och skrivit lnga med
kabbalistiska funderingar spckade kommentarier till sin landsman
Filons djupsinniga verk.

Frldrarne hade vid detta val icke gjort sig mdan att rdfrga sin
dotters tycke. Sdant var icke brukligt hos deras folk, och fr vrigt
kunde vl Rakel ej vara annat n njd med en man av s utomordentlig
lrdom, s stor vltalighet i synagogan och drtill av s ansedd slkt
som rabbi Jonas.

De anade icke, att Rakels hjrta redan var fngat av en annan, och
denne--o ve!--var en av Javans oomskurna sner, som icke hade en
droppe av Abrahams blod i sina dror och icke kunde lsa en bokstav i
de heliga rullarne.

Det r aftonen efter den, p vilken den oknde filosofen beskt
Krysanteus' hus.

Dagen r hebrernas sabbat. Baruk och Ester ha gtt till synagogan.
Rakel hade freburit ngot skl fr att f stanna hemma. Hon frsakar
drmed njet och uppbyggelsen att hra, huru sinnrikt rabbi Jonas
utlgger profeten Daniel. Hon frsakar tillfllet att se sin
trolovade, just i det gonblick nr han r vacker: nr framfr altaret
hans mrka, vemodiga gon livas, hans av studier frade panna klarnar
och hans av samma ihrdiga studier krkta skepnad rtar sig vid korens
sng: Hur skna ro dina tjll, o Jakob, och dina boningar, o
Israel! och vid den frsamlade menighetens rop: Hr, Israel! Adonaj
vr Gud r den ende Gud! D genomstrmmas han av fdernas anda och
deras bragders minnen; d uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. D
frgter sig hans blick, som annars grna irrar upp till kvinnornas
lktare fr att bakom en av sljorna ana dragen av flickan, som han
lskar, Baruks dotter.

Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke r
fult. Han har ett skgg, likt manen p en kappadokisk hst, lngt,
svart och glnsande, som Rakel finner avskyvrt. Han sitter ofta hos
Baruk och talar s djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
Platon, att Baruk stryker sitt gr skgg och sin kaftan av lutter
frvning; men Rakel gspar vid detta tal och finner det odrgligt.
Han r i sin lskades nrvaro blyg--som en blyg lskare, och han
frvirras av hennes strlande gon. Drfr tycker Rakel, att han r en
tlp.

  [3] Platon.

Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jmfrelse med vilket alla
andra mn frefalla henne som misslyckade frsk av Vr Herre att
skapa ngonting drgligt i karlvg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
hennes ra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit p en
hstrygg; drfr r hans egen rygg krkt, hans gng tung, hans
rrelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides dremot! Han
br osynliga Hermesvingar p sina ftter, hans spnstiga lemmar,
omsvvade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
honom frn jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad r den, om den n
blickade i evighet, emot ett enda gonkast av Karmides, ett av dessa
djrva, stolta gonkast, som p en gng skrmma en eldig flicka och
tjusa henne? Rakel har hrt av sin fader, att Karmides r slsare; hon
har sett honom mnga gnger ej blott p vgen till synagogan, utan ock
i sin faders hus, dit han kommit fr att lna penningar. Rakel r
frtjust ver hans slseri, som gr honom tusenfaldigt lskligare i
hennes gon. Hon r van att se varje litet mynt vnt tv gnger, hr
dagligen nda till leda upprepas Syraks tnkesprk om sparsamheten.
Karmides, som leende strr omkring sig denna metall, som de andre
uppgrva med sina fingrar ur modden, vad mnde denne Karmides vara, om
icke ett ovanligt, ett vermnskligt vsen? Och vad nu lrdomen
vidkommer, fr vilken Baruk och Ester s ytterligt vrda rabbi Jonas,
s r ju Karmides ofantligt mycket lrdare! Det har Karmides sjlv med
del uppriktighet frskrat henne. Skulle hon d icke tro det? Och
fastn han r s utomordentligt lrd, r han likvl glad, talar s
fullkomligt fattliga, frtjusande saker och sjunger till lyran
sprittande visor.

Skulle Rakel i ngot gonblick glmma Karmides, finnes i Baruks hus en
gammal tjnarinna, som grna terfr hennes tankar till detta freml.
ven hon, tjnarinnan, har sina skl att beundra Karmides' slseri. Av
det guld, han sr, har ngot ven fallit i hennes hand, och till tack
hrfr har hon tagit sig att vara budbrarinnan och frmedlerskan
emellan honom och Rakel.

Det r en vink av henne, som frmtt Rakel att i afton stanna hemma.

Rakel har stigit upp p altanen av sin faders hus. Dr r hennes
lsklingsstlle under s vackra aftnar som denna. Man har drifrn en
vidstrckt utsikt ver den stra och norra delen av staden. Vsterut
mtes dremot gat av de nrlgna husens tak och murar, men emellan
dessa skymta delar av den branta gata, som frn Skambonide leder ned
till Kerameikos. Det r den gatan, som man vandrar till och frn
synagogan. En s uppmrksam utkik som Baruks gamla tjnarinna kan
sledes se det vrdnadsvrda paret, nr det nalkas, och i tid varsko
sin unga hrskarinna.

Huset har tv ingngar. Den ena strre, som vetter t gatan, r
frsedd med en jrnbeslagen port, som Baruk varsamt stnger, nr han
gr ut. Den andra r en liten drr i baksidan av huset. Den kan endast
ppnas inifrn, och den leder ut till en sluttande, med klipphllar
strdd, grsvuxen plats, som utgr hgsta punkten av Skambonides
kulle. Denna drr r av tjnarinnan ppnad, och drifrn leder en
trappa upp till altanen.

Rakel lutar sig mot brstvrnet och ser ut ver staden. Himmelen r
klar, och friska flktar komma frn havet. Rakel r orolig, hennes
hjrta klappar nstan lika hftigt, som d hon bidade det frsta
hemliga mtet med Karmides. Sedan dess har hon ofta trffat honom,
just hruppe, under mnljusa ntter, sedan frldrarne och husets f
tjnare gtt till vila; och genom vanan och vertygelsen om det
oskyldiga i sdana mten har varje fruktan, varje betnklighet hos
henne frsvunnit. Karmides har kommit fr att med skmt och joller
ltta hennes sinne, nr det r tyngt av hemmets enformighet och det
instngda liv, hon mste fra; han har stmt hennes cittra och lrt
henne att framlocka sm melodier drur; han har talat om det glada och
brokiga livet drnere i staden, dit hon aldrig fr styra sin kosa utan
att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
hrmat rabbi Jonas' gng, tbrder och stt att tala, s att Rakel
varit frdig att kikna av skratt; han har lindat hennes lnga, svarta
lockar kring sina fingrar och kallat dem de sknaste ringar, dyrbarare
n de gyllene, med diamanter sirade. Han har frskrat, vad som
frefll Rakel i brjan alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
han ej emellant finge se och tala med henne. Hon mste dock tro hans
ord, ty han var ju s utomordentligt vis, hade kastat s djupa blickar
in i naturen och knde bst sjlv de hemliga villkoren fr sin
tillvaro. Nu knde ven Rakel ngonting liknande, ty hon fann sig
numera aldrig rtt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
hans gons makt.

Den fruktan, som nu kom Rakels hjrta att klappa med oroliga slag, var
en, som spreds med luften ver de tusen husen och templen mellan
Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
hela dagen synbarligen plgats av en ngslig sinnesstmning. Vid
middagstiden hade han under ngon frevndning avlgsnat tjnstefolket
ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar
och viktiga papper till ett lnligt frvaringsrum under husets
kllare. P flickans frgor om orsaken till detta varsamhetsmtt hade
han skt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjnstefolket hade
Rakel sport, att under den frflutna natten tskilligt tilldragit sig,
som lt dem motse oroligheters utbrott i staden.

Dr Rakel nu stod, lutad emot altanens brstvrn, seende ut ver
staden, som bestrlades av den nedgende solen eller vilade i de lnga
skuggor, som kastades av kullarne, lngtade hon efter Karmides och
fruktade nstan, att han ej skulle komma. Det frefll henne, som om
Karmides mste hava lmnat staden, eftersom den icke lngre var det
glada, livliga Aten, utan genombvades av rdda aningar. Hon knde,
att hans nrvaro, synen av hans glada anlete, p vars panna hon
aldrig upptckt en skugga, vore det enda, som kunde frjaga hennes
ngslan.

Hur glad vart hon drfr icke, d p toppen av Skambonide visade sig
en gestalt, som var hans! Han sg upp till altanen och vinkade till
Rakel. I bakdrren stod den gamla tjnarinnan och gav honom det
tecken, som lt frst, att marken var fri. Strax drefter hrdes hans
ltta steg i trappan. Rakel vnde sig om; han stod framfr henne, glad
och leende, och rckte henne en bukett av de utsktaste blommor. Icke
ett spr av bekymmer kunde upptckas i hans vsen. Han kom just nu
frn badet och syntes strlande av hlsa och ungdom. Rakel hade aldrig
sett honom vackrare n nu.

- Du kom d ntligen, utbrast hon och knde sig frdig att med
systerlig hngivenhet kasta sig hans armar.

- Jag frsummar icke ett enda av de sllsynta gonblick, d jag fr
trffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel ro mina gudinnor.
Jag offrar t den ena de stunder, som den andra icke kan frunna mig.
ro dina frldrar i synagogan, mitt barn?

- Ja, svarade Rakel och synade frtjust de vackra blommorna, som
Karmides givit henne.

- Synagogan r en ypperlig inrttning. Jag tycker om mnniskor, som
vrda sin Gud. Men jag kan med skl anmrka, att er gudstjnst r
alltfr kort. Den borde rcka hela natten. Nr komma dina frldrar
hem?

- Ack, i afton drjer det icke lnge.

- Begagna d gonblicken fr vr gudstjnst, sade Karmides. Han
fattade flickans hand och drog henne med ltt vld ned p en soffa vid
sin sida. Mina andaktsstunder ro de, nr jag skdar i dina gon.

- Fy, du talar som en hedning, vilket du ocks r ... Men sg mig,
Karmides, du r ju ven filosof?

- Vilken frga! sade Karmides skrattande. Visst r jag filosof, och en
av de allra frmste till och med.

- Ja, du r mycket lrd, det vet jag, men r du ocks mycket dygdig?

- Naturligtvis. Lrdom och dygd ro tvillingbarn, som aldrig
tskiljas.

- Det glder mig hra, ty i gr sade Jonas till min fader, att visa
och dygdiga hedningar, sdana som ...

- Karmides?

- Nej, det sade han icke, utan sdana som ... som ... Platon tror jag,
att han hette ... vl kunna rknas till det utvalda folket, fast de
aldrig tit pskalammet.

- Dri hade den lustige Jonas rtt, min Rakel.

- Och vad jag var glad drver, ty jag tnkte genast: d br ven
Karmides rknas till mitt folk, och han r icke lngre en frmling fr
en dotter av Israel.

- Hr blott p! Du filosoferar ju frtrffligt, ven du. Det vore en
underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftankldda, lngskggiga
och kroknsiga mklare, som kalla sig judar. Han skulle d ha en helt
annan smak n du.

Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fste den vid hennes barm.

- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade p solen, vars halva
skiva redan snkt sig i havet, samma sol fr vra gon, samma tr
till sllhet i vra hjrtan, huru kunna vi d kalla varandra
frmlingar?

- Samma himmel och dr uppe ver stjrnorna samme Gud, sade Rakel med
en djup blick p Karmides. Den kvll, jag gav dig den lilla ringen,
som ... som du icke br p ditt finger ... Karmides, var har du
ringen?

- Hr, p mitt hjrta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
barm.

- Ack, frlt mig! Jag ville vertyga mig, att du hade frvarat honom,
fortfor flickan med gldjestrlande ansikte. Men jag ville sga dig,
att samma kvll drmde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
frldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var ven
nrvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
med dig om den dr Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
att svara honom p allt vad han ville veta. Det mrktes tydligt, att
du var lrdare n han,

- Din drm skall sannas. Det kommer en tid, d vi alltid skola vara
tillsammans.

- Tror du det?

- Beror det ej av oss sjlva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfrgat,
och guldkantade skyar spegla sig dri. Lngtar du icke att svva ver
dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare n ngot av din
faders? Jag skall fra dig till en , som jag upptckt dr borta i
vster, lngt, lngt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
Hon r en lmning av det i havet sjunkna Paradiset. Dr skola vi bo,
jag och du.

- O, vad sger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med
vrlden gav Karmides tillflle att obesvrat giva luft t sina
hugskott. Men, tillade Rakel betnksamt, icke kan jag lmna fader och
moder kvar hr i Aten.

- De skola flja oss, Rakel. P Lycksalighetens  finnas omtliga
frrd av den gula metall, som r din faders lust. Han fljer oss dit,
samlar en skeppslast guld och tervnder som den rikaste mnniska p
jorden fr att teruppbygga ert tempel. Vad sger du hrom?

- Ack, det r ju hrligt! Jag mste underrtta min fader ... jag mste
sga honom vad du mnar gra.

- Nej, nej, icke nu. Min plan mste hemlighllas, liksom vra mten.
Hr du det!

- N, som du vill.

Rakel hade i sin lsklings nrvaro alldeles frgtit den fruktan, som
bemktigat sig henne. Frst nu, d talet fll p att lmna Aten,
pminde hon sig, att staden i nrvarande stund hade ngot orovckande,
och hon anfrtrodde Karmides sina obestmda farhgor.

I sjlva verket var denna afton besynnerlig ven i det avseende, att
det vldiga sorl, som annars uppsteg nedifrn staden mot Skambonides
topp, var s gott som frstummat. Det rdde en ovanlig tystnad, endast
avbruten genom bullret av ngon genom gatorna rullande ensam vagn
eller ett och annat hammarslag frn verkstderna i grannhllet.

Ett skarpt ra skulle likvl just i detta gonblick kunnat uppfnga
ett genom avstndet nstan frtonat sorl av rster, som kom frn norr
och nalkades mer och mer.

- Bah, sade Karmides till svar p Rakels frgor, vad har du att
frukta? I hebrer kunnen, liksom de olympiska gudarne frn sina moln,
i god ro frlusta er t de andres strider. Vad han I att gra med
bilddyrkare och kristianer?

- Men det r ju frskrckligt! Du tror d verkligen, att det kommer
till strid, till blodsutgjutelse ... och hr, hr i Aten, kanske
utanfr min faders port? frgade Rakel bleknande. Men vad har d hnt?
Vad r det, som uppretar dem mot varandra?

- Kristianerna ha i natt frnstulit den gamla lrans anhngare ett
tempel och lagt beslag p tempelskatten ...

- Men varfr, varfr gra de s illa? utbrast Rakel.

- Varfr? Alla kunna icke vara mklare hr i vrlden, men alla vilja
ha guld. De som ej bli mklare som judarne, varda rvare som
kristianerna. Det r frklaringen. M packet slss! De mina knner
jag. De ro fr fega att vga sina liv. Kristianerna kunna frntaga
dem allt, till och med livet, men av omtanke fr sitt liv skulle de
icke vga frsvara det. Men kristianerna sjlva, min Rakel, de ro
mn! Eller rttare: de ro vilddjur ... modigare n lejon,
blodtrstigare n tigrar. Amfiteaterns spel ro frbjudna. Vi sakna
dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats p skdarebnken och
klappa hnderna, nr de snderslita varandra. Vi ha ett prktigt
skdespel att vnta.

- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nstan frskrckes fr dig.

- Lugna dig, flicka! Jag r icke farlig. Nr jag ej kan avvnda skan
eller npsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag frjdas t deras
hghet. Men hr vidare vad som hnt i natt, som utbreder frfran i
staden! Det rdande kristianska partiet har upptckt, att det
undertryckta hllit hemlig gudstjnst i ett kalkstensbrott i
grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons flt. De verraskades mitt
under sina bner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka,
tillfngatogo s mnga, som ej kunde smyga undan, bundo dem och
slpade dem i fngelse. Man sger, att de undertrycktes kmpe, en
prst med ett av de dr lnga namnen, som kristianerna phittat ...
Atanasios heter han ... var nrvarande och just predikade, nr
hndelsen timade, men att han i mrkret och villervallan lyckats komma
undan. De fngslade voro vid pass femtio: de fleste tillhra packet,
men tskilliga ro ansedda mn och medborgare av Aten. Lagen dmer dem
till dden. Du kan begripa, vilken uppstndelse detta vckt bland
deras trosbrder, vnner och frnder. Frskoning ha de fngslade ej
att vnta. Sorg, hpnad och raseri hos de mng tusen, som kalla sig
homousianer. Man tror, att de skola vpna sig fr att med vld frigra
de fngne. Det rdande partiets anfrare, biskopen av Aten, nskar
ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt frfogande och vill
nyttja tillfllet fr att krossa motstndarne med ett slag. Se dr i
korthet mina nyheter, du min svartgda flicka. Vad din blekhet
frsknar dig! Jag frestas att skrmma dig alltid fr att alltid se
dig sdan. Men var lugn! Karmides r ju hos dig. Hr, hr i min famn,
fruktar du hr?

Karmides hade utan motstnd tryckt den darrande flickan till sitt
brst och lekte med hennes mrka lockar.

- Jag skulle icke vara rdd, om du alltid vore hr. Men du kommer ju
och gr. Du r borta, d kanske ... Nej, jag trs ej tnka p ett
sdant gonblick.

- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig mtto st vid din
sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rdsla och fara! Se
upp mot himmelen! Dr brja stjrnorna tndas. Var r din cittra,
barn?

Cittran lg p en bnk. Han tog och stmde henne och sjng till hennes
ackorder en tck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
brjade i annan tonart en sng om krlek, krlekssmrta, trohet i
dden. Rakels blick var trad, nr han lade cittran bort.

- Vad? Trar? lskade lilla toka! sade han. Dina gon hava vrmt min
sjl, men trarne gra dem till solar, som frbrnna henne. Blunda,
eller du blndar mig! Blunda, sterlndska flicka!

Och nr Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte p
hennes lppar en brnnande kyss.

Det var den frsta. Karmides gick stundom lngsamt mot sitt ml. Han
var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sdan som Rakel,
var fr hans vermttade sinnen dock nnu en retelse, dess strre, ju
mer hennes enfald avbrt mot hans vanliga vninnors vrldsknnedom.
Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro bda fr
kloka att bannlysa en mask, av vilken bda hade samma nje.

Rakel lskade honom. Han var allt fr henne. Vem undrar d, att hon
knde sllhet i denna kyss? Men hon ppnade gonen och rodnade upp
till pannan. Hennes blick bad om frskoning frn frnyad sllhet; men
den djrve var obeveklig. Han rvade kyss efter kyss.

Rakel hrde ej, huru det avlgsna sorl, som frnams frn norr, kom
nrmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sdant mnghvdat,
tusenfotat vidunder stadkommer, nr det framtrnger genom en stads
trnga gator och vid varje grnd, varje ppning det stryker frbi,
svller ut och rycker med sig allt.

Men slutligen urskildes i detta frvirrade larm rop, genomtrngande
och vilda, vittnande, att det mnghvdade vidundret var retat, att det
skte fiender, och att dessa fiender mste darra fr en annalkande
hmnd.

Nu slppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trngt till hans ra. Han
anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. ven Rakel hrde den
kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
darrande intill honom.

Under den frskrckelse, som fattade henne, flg hennes frsta tanke
till frldrarne.

- O Gud, mina arma frldrar! De ro ute. Vad kan icke hnda dem! Huru
skall jag rdda dem ur faran? Jag mste ut. Jag vill skynda till
synagogan. Karmides, flj mig! Jag r icke rdd, nr du fljer mig.
Kom!

I detta gonblick dk den gamla tjnarinnans frfrade ansikte upp
ver altantrappan.

- De komma! ropade hon.

- Vilka? Vilka?

- Dina frldrar. De ro redan utanfr porten.

- Lovad vare Gud! De ro rddade.

- Farvl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
vara i ditt grannskap.

Rakel hade knappt mod att slppa Karmides' hand. Man hrde, huru den
tunga porten till gatan gnisslade p gngjrnen. Ingen tid var att
frlora. Karmides ilade ned fr trappan och genom bakdrren ut i det
fria. Rakels blick fljde honom, d han med skyndsamma steg gick ver
den hllstrdda toppen av kullen och frsvann dr bakom. Hon skyndade
ned att mta sina frldrar. Hon sg den gamla Ester stdd p rabbi
Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
invndigt var frsedd, lade dem i kors ver varandra och fste dem vid
deras jrnhakar.

Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller tta
unga, kraftiga israeliter fljde dem fr att stanna i huset, medan
stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besttning. Baruk,
som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stngda,
bommade huset ville de med svrd i hand avvakta hndelsernas gng.




TOLFTE KAPITLET.

Brjan till ett sorgespel.


- Frn det ena njet till det andra! Prisad vare Olympen, som nnu
strr rosor ver jorden!

S tnkte Karmides, d han vandrade ned fr den del av Skambonide, som
sluttade t Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill sga en
skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han njde sig
hrmed, ty han hade lngesedan givit verkligheten frlorad.

Han skte nu en annan frstrelse. Frn Kerameikos skallade vilda rop,
frnummos tusentals larmande rster. Det var frmodligen
inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides lskade tragedier
och skyndade att frvissa sig om rum bland skdarne.

Som vi veta, var skymningen inne och stjrnorna brjade tnda sig p
himmelen. En sdan halvdager r gynnsam fr sdana skdespel, liksom
en mulen himmel kar intrycket av ett gtiskt tempel. Han dljer
sdana sm enskildheter som de sm mnniskorna, och lter de stora
massorna, som ro de p denna bana upptrdande skdespelarne,
frsmlta till sublima individer.

Karmides stannade ett gonblick, innan han hunnit den punkt, dr de
trnga grnder vidtogo, som p denna sida klttrade upp emot kullen.
Utsikten hrifrn behrskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
gatan Kerameikos nda hn emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
hljdes av en bljande massa, som tycktes vara ett enda jttedjur,
sakta, mdosamt och krampartat slingrande fram likt en srad orm. Tv
bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets gon. Men liksom ryktet
enligt skaldernas skildring, s var denna jttekropp i hela sin lngd
betckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
rytande av raseri.

Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trng grnd, som mynnade ut
till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett vermtt av liv, var den
frra dslig, som utdd. Portarne bommade, fnsterluckorna stngda,
ingen mnniska att se.

Karmides sg sig nu vid sjlva randen av den frbivltrande, svllande
folkstrmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
bljor. Han sg ansikten dyka upp och frsvinna, ansikten frvridna av
dyster vrede.

- Hmnd, hmnd! Dd t kttarne! Dd t giftblandarne! Dd t
atanasianerna!

Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans ron. Han
misstog sig sledes icke. Frhnget hade fallit, korsngen brjat,
korsngen, som inledde det lnge vntade och frberedda sorgespelet.

Karmides hade ingen lust att lta sig bortrycka av den virvlande
strmmen. Man uppoffrar ogrna sin vilja och det fria bruket av sina
lemmar, nr man ej genomtrnges av den ande, som sammansmlter den
trngande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville vlja en
lmpligare skdareplats. Han lmnade Kerameikos och vandrade de
folktomma sidogatorna hn till torget, sedan han vertygat sig, att
strmmen brusade t det hllet. Han anlnde fre den till torget. Det
var tomt och vergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
tycktes liksom med hemsk fruktan vnta den annalkande skaran. Karmides
steg upp p mlningsgalleriets marmortrappa och intog en bekvm plats
vid hrnpelaren. Ttt frbi den mste tget stryka fram; den var
bestmd till vgbrytare mot floden. Karmides kunde se allt p nra
hll.

Facklorna, som lyste i spetsen, nrmade sig. Rymden mellan Pnyx och
Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargngar terkastade de vilda,
ursinniga ropen:

- Dd t kttarne, atanasianerna, giftblandarne!

Folkstrmmens frsta bljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
mnniskor upp p mlningsgalleriets trappa, dr Karmides stod i skydd
av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett versvmmande vatten
ver torget. Facklornas rda sken lyste p en br, som vilade icke p
skuldrorna, utan p de uppstrckta armarne av ivriga brare, som, nr
de trttnade, gonblickligt ersattes av andra. S lmnar p havet vg
t vg att bra det seglande skeppet. P bren lg en varelse, knappt
lik en mnniska, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
hydda. Kroppen var naken. Bjrnplsen lg sammanrullad under hans
huvud, som var vnt emot den fljande hopen, s att de rysliga
anletsdragen, de slutna gonen i lodrt riktning kunde lysas av
facklorna och ses av mngden. Nrmast kring bren gingo ngra prster
med nedfllda kpor och blottade huvuden. Tv av dem buro facklorna.
Bredvid den ene sgs Eufemios. De tego, ty den lsen de frn brjan
utdelat terskallade nu i de vilda ropen, som genom sjlva sin styrka
vunno vertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prsterna
tego, men nrmade facklorna intill den ddes ansikte fr att ter och
ter visa det s tydligt som mjligt. Och fr var gng skallade med
kad styrka ropen:

- Dd t atanasianerna! Giftblandarne! Kttarne!

Massan hade ntligen hunnit frbi. Karmides sllade sig till de siste
i eftertruppen.

- Medborgare, vad har hnt? frgade han sin nrmaste granne. Vad r
det som frstter folket i raseri?

- De ha mrdat Simon beknnaren och helgonet, svarade mannen. Har du
ron och frnimmer ej vad folket ropar?

- Jag hr, att det ropar giftblandare och kttare. Det r sledes
ngon atanasian, som frgivit den helige?

- Ngon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer ro
medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tla, att de rttrogne gde
en broder s helig som Simon. De fruktade hans frbner hos Gud och
martyrerna. Homousianerna ro giftblandare av gammalt. Gvo ej
Atanasios och hans vnner gift t Arios samma morgon, d han skulle
undf den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
flera tillfllen frgiftat nattvardsvinet fr de rttrogne? Kan du d
tvivla, att det r samma kttare, som mrdat vr Simon? Dd t
kttarne! Dd t giftblandarne! Hmnd, hmnd!

Mannen instmde i de outrttligt skallande ropen. Karmides avlgsnade
sig fr att ej bortfras av de nya hopar, som oupphrligt slto sig
till massan. Tget gick tvrs ver torget, vltrade in p en gata, som
fljde Akropolis' sdra sluttning, och banade sig under frfrlig
trngsel vg genom porten, som utmrkte grnsen mellan det gamla Aten,
Teseus' stad, och det nya, Hadrianus' stad. Sedan det frstrkt
sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
spren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belgen p
en ppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och frde
till det gamla gymnasiet Kynosarges.

Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna p vid gavel.

En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
ngra gonblick verfull av mnniskor. Men dessa utgjorde dock endast
ett ftal av den vldiga mngden. Den vriga delen uppfyllde platsen
utanfr och de tillgrnsande gatorna. Biskop Petros i spetsen fr sina
underordnade prster hade vid huvuddrren emottagit bren, som nu
nedsattes i det av mngarmade kandelabrar upplysta koret, medan
tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
uppstmdes en psalm av prsterna, som knbjde kring helgonets lik.
Den fromma sngen kunde endast frnimmas av de nrmast stende. Men
dessa instmde, och han utbredde sig mer och mer, vxte i styrka och
trngde ntligen, buren av tusen rster, till mngden dr utanfr
templet. Och nu frenade sig alla rster i sngen. Raseriet hade ftt
rytm och melodi. Det vergr d ltt till lugn, men, vid tillfllen
som detta, till ett lugn av frfrlig art, vdligare n dess
fregngare, emedan det r mktigt av ordning.

Ocks lyssnade alla, nr psalmen slutat, till Petros' kraftiga rst,
som ljd ver folket.

- Gn hem i frid och avvakten morgondagen, d Herren skall bevisa sin
hrliga kraft!

Maningen upprepades av prsterna i hopen och gick som en fltherres
rop igenom massan.

Klemens hade denna afton icke ftt ledsaga biskopen till kyrkan; han
var lagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
endast portvaktaren och en fnge, densamme, om vilken r talat under
namnet Teodoros.

En timme fre det ovan skildrade upptrdets brjan hade biskopen
begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
lsa en bok, som hans fosterfar frrat honom, om den kristliga
lydnaden.

Du mste till alla delar frsaka dig sjlv. Din egen vilja r din
djvul. Det var den egna viljan, som stadkom vra frsta frldrars
fall och gjorde vrt slkte till ett syndigt, frdrvat slkte. Du har
ingen vrre fiende n dig sjlv. Lr dig d lyda, lr dig offra din
vilja under en annans. D Gud den Allsmktige tog en tjnares
skepelse, kan du d icke underkasta dig att tjna en mnniska och vara
en mnniskas trl? Lr dmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, s
varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke r din egen, utan har
jordiska herrar, ty det r dig tryggare att lyda n ansvara fr dig
sjlv.

S talade boken till den unge frelsaren. Och hr var sden icke
spilld p hlleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lra av
detta slag? De vanslktade snerna av antikens republikaner betraktade
despotismen som en olycka och hrsamheten mot fursten som en hrd
ndvndighet; kristianerna sgo i despotismen en helig sak och i den
blinda lydnaden en dygd.

Vad den unge frelsaren vidkommer, framstodo fr honom dessa satser i
ett hgre ljus, som kom icke frn dem, utan frn hans egen till
himmelsk renhet trngtande sjl.

Nr det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
dr sin ivriga, andaktsfulla lsning. Men nr stjrnorna brjade
genomskimra etern, mste han lgga pergamentet bort, ty dess bokstver
lto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med mnniskorna. De
betydde fga, om icke i frening med varandra, men nr de miste ven
denna sjlvstndighet, nr skymningen kom, som frflyktigade deras
egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, d var ven anden
borta, som nyss talade utur dem.

Frst nu kom Klemens ihg, att tiden var inne, d han skulle tillfra
Simon pelarhelgonet ett brd och ett mtt vin, ty detta var honom
sedan grdagen lagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
inne; den kra lsningen hade kommit honom att frgta den rtta
stunden. Ledsen ver sin ofrivilliga frsummelse ikldde han sig kpan
och gick att hmta korgen, som palatsets kksmstare stllt i ordning
fr hans rkning. Det var i detta gonblick larmet frn den folkskara,
vars tg vi skildrat, ndde hans ra. Klemens aktade ej drp; han
tnkte allena p att uppfylla sitt liggande. Men larmet nalkades
hastigt, ty Simons br, som nyss skridit genom dubbelporten, hade nnu
icke hunnit samla kring sig en strre hop, n den breda Kerameikos gav
rymlig vg. Portvaktaren hade emellertid ppnat drren till vestibulen
och stod nu utanfr trskeln, lyssnande frundrad och stirrande p
blossen, som kommo nrmare.

- Vnta, sade han till Klemens, vnta, tills vi f se, vad detta
betyder. Det lter som ett upplopp. Hr de frskrckliga ropen! Det r
som ett annalkande ovder. Lt det stryka frbi, innan du gr!

Tget framtrngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mrdat honom!
Dd t giftblandarne, atanasianerna!

Ett par minuter drefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
igenknde i fackelbrarne tv ldre mbetsbrder; han sg bren och,
nr den hunnit frbi, varelsen, som lg drp. Han igenknde Simon.

Ondigt att sprja vad som hnt. Klemens sg mngdens ursinniga
tbrder och hrde deras vilda rop: Kttarne ha mrdat honom! Dd t
giftblandarne!

Klemens knde sig frestad att slla sig till prsterna kring bren.
Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle frgtit
sin plikt under inflytelsen av det p en gng rysliga och eggande
skdespelet. Delade han ej de knslor, som genombvade denna massa?
Simon den helige, fr vilken han hyste en avgudisk vrdnad, Simon, som
lagt sin hand p hans huvud och vlsignat honom, Simon mrdad av dessa
kttare, dessa Guds, kejsarens och de rttrognes fiender, som det vore
en plikt och en ra att utrota frn jorden! Blodet brjade koka i
ynglingens dror, han vermannades av den allmnna jsningen, ropen
ljdo som oemotstndliga maningar, han ville varda en droppe i
virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss sttt vid
hans sida, hade gripits av svindeln och frsvunnit i massan.
Frstrkningar tillstrmmade frn alla portar och grnder. Men d
Klemens nedsatt korgen fr att blanda sig med hopen, fattades han av
en tanke, som frlamade hans beslut. Vid de frnyade ropen:
giftblandare, kom han att tnka, att det var han, Klemens, som
fregende afton burit fda och dryck till Simon. Fr Simon fanns det
blott en mltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste dremot
icke, att Simon, uttmd av det oupphrliga knbjandet, d spisade med
vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillfrde
honom. Den frgiftade maten kunde sledes vara rckt av ngon annan,
som infunnit sig efter Klemens. Men av en sdan frmodan var Klemens
nu icke mktig. Han var rov fr en hemsk, isande aning. Han tyckte,
att de hotande ropen gllde honom, att otaliga, blodtrstiga gon voro
fsta p honom. Han stod som frstenad, tills hopen hunnit frbi.

Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. S lnge hopens skri
nnu ndde hans ra, frmdde han ej samla sina tankar fr att ska
grunder mot rdslan. Orolig gick han vidare och kom in p palatsets
bakgrd. Fngen, som frsmktade dr i en kllare, hade knappt
frnummit ljuden av hans steg, frrn han lade ansiktet intill
kllargluggens galler och frgade:

- Vem r det som kommer?

- Det r jag, Klemens.

- Klemens, sg mig, vad som fregr i staden? Rop av tusen rster ha
trngt hit ned. Jag hr dem nnu. Vad betyder det?

- Teodoros, det har hnt ngot gruvligt. Jag kan knappt frtlja det.
Jag darrar sjlv.

- Medan du lugnar dig, s hmta mig ngot vatten, Klemens. Min trst
r starkare n min nyfikenhet. Man har alldeles glmt bort mig i dag.

- Teodoros, jag trs icke. Petros har frbjudit oss att giva dig
vatten.

- Jag fick dock ngra droppar av Eufemios gr afton. Brt han mot
biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag knner Eufemios.

- Nej, biskopen har bestmt ett dagligt mtt fr att lska din tunga.
Du skall icke tro, att han vill lta dig d av trst. Han vill endast
vervinna din hrdnackenhet. Han srjer ver ditt avfall, Teodoros.

- Du hr ju, att Eufemios har frgtit mig. Vid Gud, som lever i
himmelen, man har under denna lnga dag icke givit mig en droppe
vatten. Och maten, som rckes mig, r salt. Hungern har tvungit mig
att smaka den. Skynda dig, Klemens!

- Jag vgar icke, sade Klemens suckande.

- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skrselden. Ve ditt unga,
hrdnade hjrta!

Teodoros lmnade gluggen. Han kastade sig p sin halmbdd och lade,
som frut, sin frtorkade tunga intill den kalla kllarmuren.

Tystnaden, som fljde p fngens ord, verkade vervldigande p den
unge frelsaren. Teodoros hade stillatigande verlmnat sig t sina
kval. Klemens hrde en suck, som de avndgade honom. Mer frmdde han
icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog
nyckelknippan och kruset, som han fann drinne, fyllde det med vatten
och ilade tillbaka till fngelset. Han ppnade den yttre drren, steg
ned fr ngra trappor och stod framfr en inre drr.

- Klemens, r det du? sade fngen inifrn.

- Ja, jag kommer med vatten. Hr, hr!

- Lovad vare Gud, som rrde ditt hjrta! Tryck p en rigel dr nere,
och drren ppnar sig!

Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma
gonblick gick drren upp, och fngen sknjdes i mrkret framfr
honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkrlet, som den trstande
antilopen vdrar en klla i knen. Klemens hrde, hur han drack i
lnga, djupa drag.

- Hrliga Guds gva! Jag anar nu, vad livsens vatten r fr anden.
Broder Klemens, jag skall aldrig glmma honom, som rckte mig denna
dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har
verskridit det stadgade mttet och lskat ej min tunga allena, utan
hela min varelse. Huru gammal r du?

- Aderton r.

- Jag vill icke se dig, nr du r s gammal som Eufemios. Du var nog
frn brjan en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett
krokigt trd. Men hr r kolmrkt ... lt oss g upp och se, vad som
hnder i staden. Vill du flja mig?

- Vad gr du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder,
minns du ej, att du r fnge? Vill du lmna fngelset? Vill du fly?

- Om fngen vill fly? Vilken frga! sade Teodoros och fortsatte sin
vg uppfr trappan.

- I himlens namn ... broder ... kom ihg, att det r Petros' vilja
... kom ihg, att du gr mig olycklig ... jag ville rcka dig en dryck
vatten ... och du vedergller mig p detta stt!

- Du misstager dig, Klemens. Nr du hastade efter vatten till den
frsmktande, var det icke i hopp om vedergllning....

- Men du gr mig olycklig.

- Bah, jag skulle missknna dig, om du r olycklig fr denna aftons
skull, nr vi ett r hrefter mtas. Slpp min arm, broder! Petros'
vilja r starkare n dina muskler, men det r min vilja, som skall
kmpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
Klemens, huru ltt jag vervinner dig.

Teodoros lyfte Klemens p sina armar och bar honom uppfr trappan.
Drefter stllde han sin brda ter p egna ftter.

- Jag skulle vilja bra dig vidare, lngt hrifrn; men bttre vore,
att du fljde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville gra det! Nu
farvl, min broder!

Teodoros gick utan att hindras av ngon.

Utkommen p gatan mtte honom en vagn, ledsagad av tv fackelbrare
till hst.

- Plats fr prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbrarne till de
mtande hoparne. Nr vagnen hunnit dubbelporten, svarades p den
vaktande legionrens rop:

- Prokonsuln av Akaja.

Folket fick sledes veta, att prokonsuln lmnat staden. Biskop Petros
och Krysanteus arkonten hade srskilt underrttats, att han av ett
viktigt rende kallats till Korintos.

Innan prokonsuln lmnade Aten, hade han emellertid i biskopens nrvaro
frhrt de i kalkstensbrottet vid pelarfltet fngade atanasianerna
och funnit dem skyldiga till det brott, fr vilket de talats,
nmligen hemlig gudstjnst i enlighet med deras bruk och lra. Deras
ddsdom var undertecknad.

Nr Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, vntade utanfr
hans drr en slav, som hll vid tygeln en ridhst, prokonsulns
kappadokiske Akilleus. Slaven rckte Karmides ett brev, som han lste
vid skenet frn vestibulens lampa. Det hade fljande lydelse:

Annus till Karmides. Mtte det blida det foga, att detta brev rkar
i sin gares hand och vnligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
dig vara vlkommen till sin villa. Din sng str bddad med svllande
kuddar. De sknaste drmmar, som ngonsin genom elfenbensporten gtt
ut att frjda en sovande vrld, ro kallade att infinna sig vid din
bdd. Nr morgonstjrnan slr upp gat, skall hon finna samlade
Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
Praxinoa, alla friska, strlande och glada, samlade kring den arme
Annus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka p hans
prokonsulariska insignier och anse sig hava rtt att suga hans blod.




TRETTONDE KAPITLET.

Sorgespelet.


Den homoiusianska befolkningen hade under natten svrmat kring gatorna
och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som nnu mot morgonen
genomstrvade stadsdelarne fr att uppska och fngsla de frnmsta
medlemmarne av kttarekyrkan.

Mnga bland dessa hade emellertid redan lmnat sina hus, och vid
morgongryningen stodo mer n tusen anhngare av nicnska mtet och
Atanasios under vapen i frstaden Pirus. S mnga som kunnat undkomma
dit hade samlat sig dr med kvinnor och barn. De befste sig nu i ett
av de olndigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop
sjmn frn de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade frenat
sig med dem. Hr var atanasianernas huvudstyrka.

Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida
mindre skara samlat sig p toppen av den kulle, som givit detta
kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trnga gator, som
slingrade mellan hga, ruskiga hus. De trupper, som, frstrkta av
folkhopar, under natten intrngt i denna stadsdel, hade emottagits med
stenkast frn tak och fnster och med ofrrttat rende dragit sig
tillbaka.

Vid morgongryningen frnyade homoiusianerna sitt angrepp p denna
skara. Petros hade snt hundra legionrer emot den; dessa bildade
endast krnan av anfallsmakten, som fr vrigt utgjordes av ett
fanatiskt sldder.

Samma rop, som hrts den fregende kvllen, var ven hr de
stormandes hrskri. Dd t kttarne! Dd t giftblandarne!

De angripne svarade med ropen: Dd t kttarne! Ned med
lgnkristianerna!

 mse sidor kmpade kvinnor och barn vid sidan av mnnen.  mse
sidor vordo de fngar, som gjordes, utan skillnad till lder och kn,
i ordets egentliga bemrkelse slitna i stycken.

Atanasianernas frtvivlan uppvog deras underlgsna antal. Legionrerna
veko gng efter annan. Men den homoiusianska pbeln framstormade
vildare efter varje lidet nederlag.

Solen gick upp fr att snart dlja sig bakom moln. Morgonhimmelen var
blygr, och det regnade med korta uppehll.

Vid denna timme hade en stillhet intrtt i striden. Homoiusianerna
nedburo sina dde och srade och frde dem genom huvudgatorna. Deras
syn gt ny olja p raseriet. De grsligaste hmndeskri skallade. Man
beredde sig till nytt angrepp. Gatlggningen upprevs; kvinnor och barn
fyllde korgar eller, i brist av sdana, sina kitoner och mantlar med
stenar.

- Fram! ljd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad
mot spjuten eller frbindande sina sr, stod i mynningen till en av
grnderna.

- Varfr drjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem,
skreko kvinnorna.

Soldaterna avvaktade frstrkning. En centurion hade ilat till
biskopen fr att begra friskt manskap. Snart utbredde sig ocks ett
rykte, att palatinerna voro i antgande. Hopen lugnade sig nu. Man
ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro frlagda
till Aten, utgjorde vl endast en handfull mn, men de voro gamla
utvalda soldater, till strsta delen hgvxta barbarer: gter och
allemanner.

Nr de ntligen visade sig, framryckande frn torget i sluten trupp,
vars spjut och hjlmar syntes hgt ver de omgivande hoparne, hlsades
de med vldiga bifallsrop. De frdes av en centurion. Deras hgste
beflhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade fr dagen med
biskopens samtycke nedlagt sitt befl.

Under tiden hade de belgrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett
nytt angrepp. Kring kullens topp voro hgar av sten och tegel
uppstaplade; de hitintills vapenlse voro frsedda med jrnstrar,
lsbrutna frn portarne, med stakar, kksknivar och vad helst de
kunnat verkomma, dugligt att kasta, sl eller sticka med.

Solen blickade fram mellan molnen, medan alla grnder, som ledde upp
till kullen, fylldes av de mrka, bljande massor, som bakom
palatinerna och legionrerna skyndade att frnya striden.
Atanasianerna hade uppstmt en av sina krigspsalmer, densamma som
Simon en gng hrde frn kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Mn,
kvinnor och barn sjngo:

  Se Rvarbergen! P sin grund de svikta fr hans gas blink,
  och krigarskaror domnande nedlgga vapen p hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dtt r stridstrumpetens ljud
  och snkt i dvala hst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Psalmens sista toner frklingade under det allmnna hrskri, som
uppgavs av de stormande. Anfallet skedde frn alla sidor av ett tal s
stort, att ett ga verfarande massan mste vnta att i nsta
gonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvvd under dess
ftter. Och likvl hejdades fr en stund de framvltrande hoparne
genom det mrdande stenregn, varmed de mottogos. Men blott fr en
stund, ty om de frmste tvekade, terstod dem likvl intet annat n
rusa fram eller kasta sig ned och lta trampa sig under den
efterfljande, oemotstndligt ptrngande mngden.

Kretsen, som omgav de belgrade, vart drfr allt trngre, likt en
holme som versvmmas av den stigande sjn.

Palatinerna, som icke ett gonblick ltit hejda sig av stenregnet,
ehuru det frsatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.

Allt motstnd var hopplst. Atanasianerna sgo dden och martyrkronan
fr gonen. Frldrarne omfamnade sina barn, mnnen sina hustrur.
Somliga skyndade emot angriparne fr att d i kamp mellan slagna
fiender. De andre kvarstannade bland de sina fr att gemensamt med dem
emottaga dden. Barnen gmde sina ansikten i mdrarnas skte. Ngra
sammanknppte hnderna till bn; andra hnade sina fiender med ropen:
kttare, lgnkristianer! En gubbe uppstmde sngen om martyrkronan, om
deras hrlighet, som ro kallade att vittna vid lammets tron.

Striden ndade med homoiusianernas fullstndiga seger. Men mnga av de
hgvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenkldsel, fllo fr
slagen av pkar och jrnstrar eller dogo en harmligare dd under
ovpnade hnder.

Nr striden var lyktad, fortfor mrdandet, s lnge en livsgnista
fanns att slcka hos de vervunne. Deras kroppar krossades eller
sndersletos. Deras huvuden avskuros och fstes som segertecken p
spjut och stnger.

Drefter ljd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:

- Till Pirus!

Ropet upprepades av tusen rster.

Sjungande och skrlande, med de ohyggliga troferna i spetsen, tgade
massan ned fr kullen och tog vgen till Pirus.

Petros, som med det homoiusianska prsterskapet hade valt sitt
hgkvarter i storkyrkan, emottog underrttelsen om den seger, som hans
hjord tillkmpat sig p Kolyttos, just medan han snde tv centurior
soldater till Pirus att ppna angreppet p kttarnes dr samlade
huvudstyrka.

Palatinerna skulle understdja detta angrepp.

Ehuru orkanen slunda avlgsnade sig frn den egentliga staden, var
det dock lngt ifrn att gatorna dr hade sitt vanliga, lugna
utseende. De genomstrvades av hopar, mellan vilka man sg familjer,
tillhrande den frmgnare befolkningen, som lmnade staden fr sina
lantgrdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, p vars kulle
en ansenlig hop av den gamla lrans vnner vid middagstiden var
samlad.

Hedningarnes lge var fruktansvrt vid sdana tillfllen. De voro ett
utanfr stende, men av de bda kristianska flockarne lika hatat eller
fraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma
raseri, varmed kristianerna sndersleto varandra inbrdes.

Medan de nu skte sin vg bland de kringsvrmande hoparne och
bevittnade de blodiga upptrden, vari dessa voro skdespelarne, mste
de vara dva fr de hnande rop, som fljde dem, och tligt underkasta
sig den misshandel, som de ej kunde undvika.

Ropet: till Pirus! fortplantades emellertid frn gata till gata av
dem, som hemburo de p Kolyttos fallna eller srade homoiusianerna,
och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtgande
huvudstyrkan. Andra fortforo att kringstrva i den egentliga staden, i
avvaktan p klockringningen, som skulle frkunna gudstjnstens brjan
i storkyrkan. P den ppna platsen framfr henne hade alltifrn
morgongryningen sttt en sammanpackad skara, som fr den krigiska
delen av skdespelet icke hade frgtit den andra uppbyggligare, och
hellre ville frsaka den frra n g miste om den senare. Ett rykte
gick, att de i kalkstensbrottet fngade, till dden dmda
atanasianerna skulle fras till den heliga nattvarden. Man ville skda
detta, man ville hra Petros, och framfrallt man ville n en gng se
den helige, den av kttarne mrdade Simon. Hans jordiska kvarlevor
voro nedsatta framfr altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar
ville vidrra dem, fr att tervinna sin hlsa; andra vntade, att
ngot underverk genom dem skulle ske, ssom skett hade mngenstdes i
Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillgna
sig en relik av den helige: ngra strn av hans skgg, en nagel frn
hans hnder, ett stycke av den bjrnhud, som i livstiden skylt hans
kropp.

Medan denna skara vntar p den stora kyrkoportens ppnande--den
andra porten har hela natten varit ppen, men vaktas av soldater, som
icke inslppa andra n biskopens budbrare--tilldrager sig fljande i
grannskapet av Akarnaniska porten.

Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var
borta frn hyddan fr att mjlka getterna, tagit sin korg p armen och
gtt in till staden. Gubben var i dag frsnkt i ett slags sjlsrus
vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit
under hans tak. Alexandrias rttmtige biskop, den trampade sanningens
frkmpe, den frtryckta kyrkans hjlte, han som frfljdes av en
vrld, Atanasios hade gstat hans hus, suttit vid hans bord, brutit
hans brd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en
jmlike, och de bda grhuvudena hade funnit sig vara rsbarn med
varandra. Men vilken skillnad likvl i krafter! I trots av de gr
lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en
yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios
fr sitt stora verk och genomstrmmade honom med liv ur livets klla.
De hade vid lampan samtalat om den frfljda rttroende frsamlingens
tillstnd i Aten. Batyllos hade ftt upprkna de fastare i tron bland
mnnen, Tabita dem bland kvinnorna, och frtlja huru de i lndom
samlades fr att hra det ofrfalskade ordet, huru de levde med
varandra i endrkt och frdragsamhet. Vid mnga av de namn, som
nmndes, hade Atanasios visat, att han knde deras gare; han mste
sledes hava ett minne, som omfattade hundratusentals vnner, spridda
i alla stder ver jorden. Drefter hade Atanasios frtalt, vad han
sjlv upplevat under de tv dagar, han vistats i det frejdade Aten.
Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, frrn han hunnit upp
p Pnyx' kulle och just till den plats, dr aposteln Paulus mste hava
sttt, nr han talade till Perikles' folk om den oknde guden; han
hade genom strvat alla gator och grnder, beskt bde hedningar och
kristianer i deras hus. Han hade bland mlningar, blommor och vaser
funnit en skn filosofinna och givit henne en vink om nasarensk
filosofi. Och oaktat allt var han likvl icke trtt. Han visste, att
hans brder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville verraska
dem med sin nrvaro, tala till dem och mana dem till stndaktighet.
Nr tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gtt till de i
grannskapet samlade brderna och systrarna. Kalkstensbrottet lg, som
vi veta, nra Batyllos' boning. Vad sedan hnt frekom Batyllos nstan
som en drm. Han hade alltid knt sig underbart fattad av dessa mten,
dessa frbjudna, livsfarliga, lnliga, nattliga, men aldrig s djupt
som den gngen. Han pminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess
halvmrker som skuggor skymtande mnniskorna, de med dmpade rster
uppstmda psalmerna, det sorl av frvning, som ledsagade frmlingen,
nr han visade sig p talarens rum, den himmelska vltalighet, som
strmmade frn hans lppar och kom sorlet att frstummas, tills
hpnaden och aningen gvo sig luft i den frn mun till mun flygande
viskningen: Atanasios! Han pminde sig, huru denna tavla hastigt
skiftade, huru mn med svrd och hjlmar intrngde i frsamlingen,
huru lamporna slcktes och kade frvirringen med ogenomtrngligt
mrker, huru i trngseln en hand fattade hans arm och frde honom ut
ur valvet, tills han stod bland sina egna olivtrd under den ppna,
stjrnstrdda himmelen, upptckande i den man, som s underbart rddat
honom och sig sjlv, Atanasios.

Det frekom Batyllos som en frsynens skickelse, att Atanasios hade
visat sig bland de trogne i Aten, just d frfljelsen brast ls. De
tarvade att trstas, styrkas, uppeldas fr att uthrda henne. Hans
mnga vnners fngslande, pelarhelgonets dd, upploppet, som rasade i
staden, sllade sina intryck till de frra i gubbens sjl. Han var i
ett drmlikt tillstnd, vari hnfrelse, lugn och vrme blandade sig
med obestmd lngtan.

Kommen ett stycke innanfr den Akarnaniska porten, mtte honom en hop
mn och kvinnor.

- Dr r Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hrdes en rst
i hopen.

- Dr r han! Dr r han!

Hopen uppgav ett vilt gldjeskri vid synen av den gamle.

- Olivhandlaren och giftblandaren!

- Det var han, som rckte Simon den frgiftade maten.

- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den
... men det var Tabita, hans hustru, som lmnade den till Simon. Jag
sg det sjlv.

- Hren I? Anastasia har sjlv sett det!

- Jag sg det sjlv, sger jag, skrek samma kvinnliga rst.

- Dd t kttaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!

- Hll, gott folk, hrdes en karlrst, lt det vara kvinnornas ensak!
Lt kvinnorna ocks gra ngot till Guds och homoiusions ra! Det r
just en lmplig motstndare fr dem, den hr.

- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skdespel.

- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare p morgonen hade
verksamt deltagit i striden p Kolyttos. En kan gra't. Men ned med
tummarne, nr han ftt nog! Hr ni det!

- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig sjlv! Gapa
icke, ty han kan slunga en frgiftad oliv i halsen p dig.

  [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
  gladiator, som dukat under, med uppstrckt pekfinger bad om folkets
  nd. Ville skdarne, att han skulle skonas, nedhllo de tummen; i
  motsatt fall upprckte de den.

Det plumpa skmtet hlsades med skrattsalvor.

Furien, som hade uppvecklat sin tunik, fr att visa sina magra armar,
som hon frgat i blodet av de fallna kttarne p Kolyttos, steg fram
ur hopen, slngde av ftterna sina spikslagna trsandaler och tog den
ena i hand som vapen.

- Giv akt! skrek hon, i det hon nrmade sig Batyllos. Det r icke dig
jag vill t, utan dina oliver.

Denna anspelning p ett bland kmpande gladiatorer hvdvunnet skmt
lnades med nya skrattsalvor.

Batyllos hade nedsatt korgen vid sina ftter. Han stirrade med sina
skumma gon p hopen, som slagit ring om honom, hans lppar rrde sig
och gvo vg t orden:

- Brder i Kristo! Jag r oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
jag eller min hustru har frgivit Simon.

- Nu str du icke p talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
akt! frsta hugget r mitt.

- Hll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Lt
honom tala ut! Du har icke frgivit den helige, sger du. Svr det vid
Gud!

- Vid Gud den Allsmktige!

- Och vid den enfdde Sonen, av lika vsen med Fadern ...

- Nej, nej, vid Sonen, som r av samma eviga gudomsvsen. Jag svr
det vid honom.

Dessa ord, det frfljda kristianska partiets lsen, vckte en storm
av ursinniga rop i hopen:

- Dr hr ni det: Sl ner kttaren! Sl ner honom, Kyriaka!

Kyriaka, s kallade sig furien, svngde den tunga sandalen i luften
och trffade i nsta gonblick Batyllos' huvud, s att blodet frgade
hans gr lockar och rann nedfr hans panna.

Batyllos vacklade mot trappan till nrmaste hus. Ett nytt slag
strckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
behlla bytet fr sig, rusade nu hopen, som sett blod, frn alla sidor
fram fr att snderslita den anfallne, som, dr han lg, hade knppt
hnderna ver brstet och med frsvinnande medvetande bad Stefanos'
bn fr sina mrdare.

Under upptrdet hade en man, som var kldd i kristianernas prstkpa,
med hastande steg nrmat sig. Han hade hrt de vilda skriken och anat,
att ngot gruvligt frehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
hans stmma ljd ver sorlet, hans armar sttte de ursinnigaste
tillbaka. Hans brda, kraftiga upptrdande och drkten, som han bar,
lyckades verkligen att vnda hopens gon frn offret p honom.

Skaran igenknde i den nykomne en medlem av det homoiusianska
prsterskapet, medtvlaren till Petros i kraftig vltalighet. Man
igenknde, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.

- Jag ser, vad som r  frde, sade han, i det han upplyfte den srade
p trappan, avkastade sin kpa och lade henne under hans huvud. I
viljen mrda denne man. Vad har han gjort?

Den gonblickliga tystnad, som fljde p sprsmlet, brts av en rst,
som svarade ur hopen:

- Han har frgivit den helige Simon. Han r kttare och giftblandare.
Han skall d!

- Ja, ja! skreks i korus.

- Du vill vl icke frsvara en kttare och giftblandare, hrdes en
annan rst. Det vore underligt av en rttrogen prst.

- Hr skipa vi endast rttvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen.
Vi ha beslutit, att han skall d. Dig vilja vi intet ont, men om du
hindrar oss, s svara fr dig sjlv!

- Hindra er? infll Teodoros och stllde sig framfr den srade, s
att han skyddade honom mot den ptrngande hopen. Icke vill jag hindra
er, d I endast viljen utva rttvisa. Lngt drifrn! Jag har alltid
lskat rttvisan och deltager grna i allt, som pbjudes av henne. Men
rttvisan krver ordning. Ingen fr dmas ohrd. Var r nu domstolen?

- Hr, svarades i hopen. Hr ro vi sjlva domare.

- Gott. Domarne ro hr, den anklagade dr. Men var ro den krande
och vittnena?

- Hr!

- Vad sgen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var
detta eder rttvisa? Nej, mina vnner, sdant r icke rttvisa; det r
mord, och Guds lag sger: du skall icke drpa.

- Bah, vi ha nog vittnen, infll en av mnnen. Var r Anastasia, som
med egna gon sg, nr den giftblandarens hustru rckte Simon den
frgiftade fdan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke
dmer ohrdan.

- Rtt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre
icke dma ohrdan, det var s du sade?

- Ja.

- Att I icke viljen flcka edra hnder med oskyldigt blod?

- Ja.

- Att I ren kristna och icke vilddjur ... det r ju s?

- Ja.

- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! vertyga
prsten ...

- S att det blir slut med pratet, infll Kyriaka med gll stmma.

Anastasia, nkan frn Dipylon, steg tvekande fram.

- Du r sledes vittnet? frgade Teodoros, i det han fste sin skarpa
blick p Anastasia.

- Ja.

- Vad sg du d? Tala sanning, ty p dina ord vilar den armes liv! Se
honom och sg, om du vill ha hans blod ver ditt huvud!

Batyllos hade ppnat gonen. Hans medvetande brjade terkomma.

- Och innan du sger ngot, s n en frga, fortfor Teodoros, p vars
avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?

- Ja, jag har en son...

- Som du lskar? r det icke s?

- Jo.

- Fr vars lycka tminstone ngon gng ditt modershjrta bett till
Gud!

- Ja, jag beder varje afton fr mitt barn, svarade Anastasia med
svvande rst, som yppade ett vaknande av mmare knslor.

- Minns d, vad den Evige sger: Jag r en stark hmnare, som
straffar fdernas missgrning p barnen intill tredje och fjrde led.
Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rtt att kalla denne man
giftblandare?

- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru ngon gng
burit mat till Simon.

- Nr sg du det sist?

- I solnedgngen dagen fre Simons dd.

- Och du sg ven, att maten var frgiftad?

- Det kunde jag ju icke se.

- r detta allt vad du har att vittna?

Anastasia teg.

- Sger ditt samvete, att detta vittnesbrd r tillrckligt fr att
dma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den ldrige mannen,
som vntar liv eller dd av dina ord! Tnk p din son och svara nu p
min frga!

Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kmpade med sig sjlv.
Men nr hon i hopen bakom sig frnam nya, otliga, hotande rop och
fruktade, att det blodtrstiga packet skulle rusa fram och snderslita
offret ... nr hon sg mordlystnadens freml, som med halvt
medvetsls blick stirrade i hennes ansikte, d kunde hon icke lngre
motst intrycket av Teodoros' ord och sin egen bttre natur.

- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod p mitt samvete. Jag tror, att
han r oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han r oskyldig ...
Jag tror det ... hren, I vnner, jag tror, att han r oskyldig ...
och ingen fr taga hans liv, innan han tagit mitt.

Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga knslor
voro vckta. Svindeln, som drivit henne att frena sig med de
blodtrstiga hoparne, var svunnen. Hon sg nu allt som med andra,
klarare gon. Hon kastade sig ned vid sidan av den srade och fattade
hans hand.

Segern brjade luta till Teodoros' sida. Det gllde att gripa
gonblicket fr att vinna den.

- Artemon, sade han, du, som icke vill dma ngon ohrdan, som ej vill
sudla samvete och hnder med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
anklagades hand och vill med sitt liv vrna hans. Vad sger du om
detta vittnesml?

- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det r nog mjligt,
att Batyllos r oskyldig. Ocks har jag icke rrt honom med ett
finger.

Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en
mnskligare sinnesstmning brjade f intrde. Men dr funnos andra,
hos vilka frfljelseraseriets svindel drnkte alla tankar, alla
knslor i blodtrstens, och ter andra, som voro mktiga av tminstone
denna tankegng: Det r omjligt, att de blodsdomar, som vi i dag
fullbordat, skulle vara orttfrdiga; det r omjligt, ty det vore
frskrckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till s mnga grymheter; vi ha
mrdat barn i deras mdrars famn; vi ha icke skonat lderns gr hr.
Om samvetet en gng skulle tillrkna oss allt detta ... nej, det vore
fr mycket ... vi mste ha handlat rttfrdigt ... och vad vi gjort
har ju skett i Herrens namn, fr den rena lran, fr beknnelsens
enhet.

Det var dessa, som i Teodoros brjade rdas sitt eget samvete. De
ville tysta honom, och om de sjlve, sedan detta mtt av eftertanke
brjat vakna, icke lngre skulle mktat bra hand p den srade
gubben, s funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt
bloddop styrka rttfrdigheten av deras frehavande.

Frdenskull invnde de, i det de trngde in p Teodoros:

- Men han r kttare. Det r nog fr att frtjna dden. Lagen sjlv
dmer kttare till dden, nr de sammantrda till gudstjnst. Femtio
atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom d under bilan.
Skarprttaren fr sig och vi fr oss. I dag skipar folket rttvisa.
Hr ro vi alla vittnen. Han r knd av alla som en hrdnackad
kttare. Han svor nyss, att Sonen r av samma vsen med Fadern. Det r
nog. G undan, prst! Svara fr dig sjlv, ifall du hindrar oss!

- I haven d beslutit, att han skall d? sade Teodoros med en rst,
som darrade av rrelse. I som beknnen Kristi namn, I haven d intet
medlidande?

- Han r kttare!

- Se, han liknar en, som ligger p vgen, slagen av rvare.
Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en
samaritan, en hedning mtte vandra hr frbi! Hans gon skola skymmas
av trar, han skall icke frga om den olycklige r en kttare, utan
endast se, att han r en ndstlld broder; han skall frbinda de sr,
som I slagit, och bra den arme p skuldrorna till sitt hus ...

- Prsten pratar omkull er, karlar, infll Kyriaka med skarp rst.
Hren I? Han pstr, att vi ro smre n hedningar och samaritaner.
Skola vi tla sdant? Han pstr, att blodet, som du har p handen
dr, Timoteos, r oskyldigt blod; att blodet, som stnkt dig i synen,
Alexios, r oskyldigt blod; att blodet, som frgat de hr armarne
(Kyriaka strckte sina armar i luften), r oskyldigt blod. Och nd
var det p Kolyttos, vnner, dr hundratals rttrogne ihjlslogos af
kttarne! Sen I, vnner, sen hr ... (Kyriaka drog ned tuniken kring
sin knotiga hals) ... sen I, att jag r blodig p min hals? Sen I
sren dr? Det r mrken frn Kolyttos, det r mrken av oskyldiga
kttaretnder, av en liten frdjvlat oskyldig kttarunges tnder, som
ville bita halsen av mig, nr jag i Guds och homoiusions namn
avfrdade hans ktterska till mor. P Kolyttos, vnner, ha de
oskyldiga kttarne mrdat edra fder och sner. P Kolyttos stredo
kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kttarne och bortburo efter
stridens slut de oskyldiga kttarehuvudena p kejsarens egna lansar.
Kejsaren mtte vara en stor brottsling, som frfljer oskyldiga, och I
mtten vara idel uslingar, smre n samaritaner, hedningar och hundar,
eller ocks r denne prst en lgnprst, en hemlig atanasian, som
frtjnar dden. ren I fega, karlar? Skola kringarna fram i spetsen
fr er? Bort med honom! Sl ned honom! Han frnekar beknnelsens
enhet, ty han frsvarar kttarne! Beknnelsens enhet, den enda
allmnneliga kyrkan, vnner! Bort med prsten, sl ned lgnprsten!

Hennes ord hade tertnt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade
fram fr att kasta sig ver sitt offer. De fattade i Anastasia, som
skylde gubben med sin kropp, och skte rycka henne bort. Andra rusade
emot Teodoros och sttte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som
han var, tervann han gng efter annan sin post, avvrjde de slag, som
voro mttade t Batyllos, och kmpade som fr sitt eget liv, ensam mot
en vermakt av mnniskolika vilddjur.

Nu sprngde en ryttare, kldd som kejserlig kurir, ver gatan. Han kom
frn Akarnaniska porten. Folket hrde icke hans rop att giva rum. Han
drev p hsten in i massan. Hsten stegrade sig. Ryttaren svor och
utdelade slag till hger och vnster med fstet av sitt svrd.
Uppmrksamheten riktades p honom. Teodoros nyttjade gonblicket.
Drren till det hus, vid vars trappa detta upptrde frefallit, var
stngd, men icke lst. Hon sprang upp fr en stt av hans hand.
Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i frstugan.
Anastasias passiva motstnd och Artemons tvetydiga uppfrande, som,
medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de nrstende,
underlttade denna handling. Nr ryttaren kommit frbi, voro prsten
och kttaren frsvunna och drren bommad bakom dem.

Klockorna i storkyrkan brjade ringa. De kallade till gudstjnsten.
Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att vlja. De vildaste,
med Kyriaka i spetsen, frskte bryta upp drren, medan det stora
flertalet skingrade sig och ilade bort fr att icke komma fr sent. n
ett gagnlst lopp mot drren, och med ngra frbannelser skyndade de
vrige t samma hll.

Gudstjnsten frenade s mnga homoiusianer, som storkyrkan kunde
rymma. Men det var endast ett ringa antal i jmfrelse med de massor,
som voro i rrelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade upptrdet
vid Akarnaniska porten gde rum, hade den regelbundna vpnade styrkan,
understdd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp p de i Pirus
frskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs s kraftigt, att
anfraren, fr att med utsikt p framgng vga ett nytt, skade
frstrkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
befl voro uppstllda i grannskapet av storkyrkan och nnu icke
deltagit i striden. Pylades avsnde den begrda centurian, men med
order att icke frnya angreppet. Man borde inskrnka sig till att
omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, fr att hindra dem
mottaga frstrkningar, som kunde gra dem vdliga och stta dem i
stnd att ifrn frsvar g ver till anfall. Denna avvaktande hllning
borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nmligen biskopens
uppst att ordna homoiusianernas massor och vpna dem ur arsenalerna.
Han ville i egen person och fljd av sitt prsterskap fretaga ett
avgrande angrepp p kttarne med de rttrognes hela samlade och
ordnade styrka.

Till fljd av denna order vart den stridslystna massa, som frn staden
strmmade till Pirus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt p
aftonens bardalekar, tervnde hon till staden, frstrkt med
avskummet i Pirus, och med sina rysliga trofer frn Kolyttos i
spetsen. Det var en vridrig syn skaran fretedde, dr hon vltrade
fram emellan de gamla, halvfrfallna murar, som frenade Aten med dess
hamnstad. Psalmer och slagdngor skrlades om varandra, och hgt ver
ovsendet ljdo de outtrttliga ropen: Dd at giftblandarne!

Men bland dessa rop frnummos nu fr frsta gngen andra, i brjan
hjda av ngra f rster, drefter av flera, slutligen tvlande i
styrka med de frra:

- Dd t de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!

- Ned med kristendomens fiender! Hmnd p rkehedningen! Krysanteus
har smdat Kristus! Hmnd p rkehedningen!

Upptrden, som frefllo under tget till staden, lto ana, att nya
elementer hade frenat sig med de frut verksamma. Massan brjade
plundra. Kpmansbodarna, som funnos i de lnga portikerna  mse sidor
vgen, uppbrtos och tmdes.

Piriska gatan utmynnade till torget. I dag lg en tung och mulen
himmel ver denna skna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder
syntes lngta efter den frintelse, som r fullstndig, nr formen r
stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.

De voro nu ingenting annat n spken frn en frgngen tid och gde
ingenting gemensamt med mnniskovarelser liknande dem, som bildade de
nu annalkande mrka, oroliga vgorna.

Zenons lrjungar hade, som vanligt, samlats i mlningsgalleriets
pelargng. Mitt under de stormar, som brusade genom vrlden och
skakade hennes hrnstenar, under den frskrckliga kampen mellan
massor, som offrat mnsklighetens gudagivna gvor, frnuft och vilja,
p altaret t den avgud, som nmndes Tron, den dpte Molok, som
kallades Beknnelsen, fr att sedan viljelsa drivas hit och dit av
egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta sg man kring en
gammal Stoas filosof ngra mn och ynglingar samlade fr att lyssna
till ord om sedlig sjlvbestmmelse, om viljans seger ver jordiska
bjelser och jordisk fruktan, om mnniskosjlens kraft att genom sig
sjlv frdlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn
och harmoni.

Det var denna lra, som flktade storhet genom hedendomen, som fyllde
Plutarkos' hjltegalleri med en rikedom av hrliga mn, en rikedom,
samlad endast frn tvnne Medelhavslnder, och likvl sdan, att det
frsta rtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes
nstan som ett missvxtr p stora mnniskor i jmfrelse med honom.

Medan det homoiusianska packet drog frbi, genljd torget av
mngfaldiga rop, och bland dem:--Dd t avgudadyrkarne, hedningarne,
kristendomens fiender! Torgets stoder verhljdes med stenregn; man
sg hr och dr de mrka hoparne krla upp p fotstllen, sg
stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stnger; men
eget nog, de hedniska mnnen i mlningsgalleriet vordo icke freml
fr raseriet, man tnjde sig med att slunga skymford till dem. Deras
lugn kunde vl icke vara mktigt nog att gra intryck p den
mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pbeln en rvd
vrdnad, en skygg aktning fr jrnmnnen i Stoa.

Hoparne delade sig t alla de gator, som ledde frn torget. Den
starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.

En man, som lnge vandrat av och an utanfr Perikles' Odeion,
avlgsnade sig drifrn vid hopens annalkande. Han hastade till
Pylades och underrttade honom om vad han sett och hrt. Kort drefter
satt samme man till hst och sprngde bort genom dubbelporten.

Han var minst det tionde budet, som Pylades denna frmiddag snt till
Lysis' villa.

Pylades hade brjat sin bana som frigiven son till en av Annus
Domitius' slavar. Sedan han valt krigarstndet, hade han under Annus'
skydd stigit tmligen hastigt till den vrdighet han nu innehade. Hans
skaplynne, som lmpade sig fr tidsfrhllandena och frstod begagna
dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid frknippat sitt
de med Annus Domitius', tills det som ett moget pple skulle falla
frn moderstrdet, som utvecklat det. Mognadstiden var nnu icke
kommen. Pylades hyste djrva frhoppningar om Annus Domitius' framtid
och nstan omtliga om sin egen. Fr nrvarande var han ett verktyg,
p vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.

Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit
till Annus Domitius' palats, men lika hastigt lmnat det, ledsagad av
prokonsulns frtrogne kammarslav till hst. Han hade inkommit genom
Akarnaniska porten och lmnade ngra minuter drefter Aten genom
dubbelporten.




FJORTONDE KAPITLET.

En orgie.


I nden prvas vnnen. Karmides hade besttt det prov, som prokonsuln
underkastat hans vnskap.

Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp p kappadokiern Akilleus
och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa fr att hugsvala den
bekymrade.

Vid framkomsten rdde i villan den djupaste tystnad. Smnens hulda
genius frde dr sin vallmospira. Gsterna slumrade, envar inom sin
drr, i den lnga aulans pelargng. Till och med den djupt bekymrade
njt en efterlngtad ro. Det hade varit grymt att stra honom.
Karmides lt visa sig till den fr honom bestmda sngkammaren, och
snart var ven han frsnkt i drmmar. Han drmde om Rakel och
Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga trningkast, om
fordringsgare och sjlvmord.

Morgonstjrnan slog upp gat, och i kksvrlden rdde den livligaste
verksamhet. Vid pass tv timmar drefter vaknade Karmides vid tonerna
av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stmma; hon grlade
p slavinnan, som friserade hennes hr. Medan Karmides lyssnade till
dessa ljud och frbannade de usla drmmar Annus Domitius hade
bestllt fr sin gsts rkning, infunno sig slavar, som buro honom i
badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mngt med ljuva
parfymer, frottrerna mstare i sitt slag, som borde kunnat tergiva
en gubbes lemmar ungdomens spnstighet. Karmides knde sig fryngrad
under deras hnder och mktig av alla mjliga epikureiska vapendater.
Frn badet bars han till ett rum, dr konstnrer av olika slag vntade
honom, konstnrer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
teg och frtrodde sig lugnt t sitt des blida makter. Samtliga
artisterna utfrde sin sak vl. Rakkniven frdes av den lttaste hand,
lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades  la Foibos Apollon,
toalettpenseln gjorde strecket, som hjer gats glans, varefter
Karmides ifrdes kitonen och sandalerna och visades till
samlingsrummet.

Hr vntades han av de andra gsterna, som var fr sig undergtt samma
behandling. De kunde sledes icke vara annat n morgonfriska. Ocks
var hugsvalelsen redan i full gng. Karmides hrde p avstnd skratt
och glada rster.

Ett samkvm, som brjade s tidigt p morgonen, var ngonting ovanligt
och retande. Samtliga de nrvarande upptrdde i morgontoaletter, bland
vilka damernas utmrkte sig fr genomskinlighet. Damerna voro av tv
slag: de stndiga och de tillflliga. De stndiga voro Myro och
Praxinoa; de tillflliga voro tv unga syriska slavar, som den
kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
kldde vl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
gng intet spr till avundsjuka, men mnga av stark dragningskraft och
vxande frtrolighet. Och nr inga missljud frn detta hll strde
glttigheten, varifrn skulle de d komma?

Vi veta, att dagen var mulen, men ven om morgonsolen skinit med sin
klaraste glans, skulle svrligen en strle funnit vg genom de tjocka
tapeterna fr salens fnster. Rummet upplystes av lampors festliga
sken.

Ej heller fanns, sedan tv till tre timmar frflutit, ngon i
sllskapet, om icke Annus Domitius, som pminde sig, att det var full
dager drute. Drtill bidrogo ej endast lamporna, utan n mer de
ljuva, frrdiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
bgarne.

Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Karmides hade ppnat det med en gspning, det sista spret av en
orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse ver morgonen och
morgonrodnaden, fretrdesvis den, som strlade p de fyra damernas
kinder.

Annus Domitius, den av statsgromlen nedbjde, var icke otacksam fr
sina gsters bemdande att frstr hans sinne. Hans glttighet vxte
med de vriges. Vi vilja anmrka, att Annus Domitius bland nyktra
mnniskor var prokonsul, patricier och romare; sjlve hans frtrogne
unge vn Karmides pminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
faunartad Annus Domitius. Men en sdan fanns och vntade blott p
tjnligt tillflle och lmplig omgivning fr att avkasta masken och
framtrda i hela sin befngdhet. Under hovmannen dolde sig en
naturmnniska, som, nr hon slpptes ls, gav sig luft i den
tokigaste, mest otyglade munterhet.

Emellertid voro de bud, som Pylades avsnde till villan, emottagna av
en slav, och chiffertavlorna, de medfrde, verlmnade till
prokonsuln, som lste dem, utplnade det skrivna med sin stylus, drack
och skmtade, utan att deras innehll syntes kvarlmna en allvarsam
tanke p hans feta, skinande och leende ansikte.

Han drack, kredensade pokalerna t Myro och Praxinoa, skrattade,
berttade krlekshistorier och skmtade plumpare, ju strre verkan
vinet och munterheten visade sig ha utvat p hans gsters livsandar.

Rodnaden, som frgade hans kinder, steg smningom ver hans panna och
vergt den kala hjssan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
mogen, svllande druva. Men detta frebud till faunens snara
framtrdande rjde sig icke, innan de andra gsterna brjat tillta
sig friheter i ord och grning, fr vilka lamporna borde slocknat, om
de gt den ringaste knsla av blygsamhet.

Musiken, som utfrdes av osynliga konstnrer, tycktes flja
ingivelserna frn den ande, som livade sllskapet. I brjan ljuv och
smktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
och kringsvvade varandra i dansar, som frmlde bajadrens luftiga
rrelser med backantens vilda lust.

De unga mnnen, som vilade p sina soffor och sgo dansen, kunde icke
motst begret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
och festens osynliga tjnsteandar knde, var musiken beroende av hans
vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
atenarne sllan dansade, utom vid tillfllen sdana som detta. Annus
Domitius, som avkastat rosenkransen frn sin kala hjssa och psatt en
yvig murgrnskrans, frenade sig med de vrige. Han figurerade mot
Praxinoa. Silenen var frdig. Hans vldiga mage syntes, i stllet fr
att vara en brda, tjnstgra som en luftfylld blsa hos simmaren. Han
rrde sig p hlarne och var outtmlig p barocka tbrder, som han
frstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strvan
till behagfulla rrelser, som i sin helhet vckte den ursinnigaste
munterhet och upplste det hela i ett samfllt skallande skratt.
Dansen kom ett gonblick att stanna. Annus Domitius ptog en min av
komisk frargelse; han ltsade vara sttt, kastade sig i en soffa,
torkade sin svettiga hjssa och inskrnkte sig till att som skdare
njuta av dansens fortsttning.

Under allt detta hade hans tankar endast tillflligtvis varit
frnvarande frn Aten och de hndelser, som dr frefllo. De bud, som
Pylades skickade, satte honom i stnd att steg fr steg flja deras
utveckling. Ju lngre det led p frmiddagen, dess mdosammare, i
trots av vinet och sllskapet, vart det fr Annus Domitius att tygla
sin otlighet, som brjade verg till verklig oro, och detta ehuru
han visste, att Pylades stllt allt p bsta mjliga stt.

Emellertid hade Pylades' sista brev innehllit dessa lugnande ord:

Biskopen har gillat mitt frslag att lta vapnen vila i Pirus till
aftonen. Pbeln str sledes till vrt frfogande. De vra ro
blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tgar tillbaka
till staden. Krysanteus r i sitt hus, som han ppnat till fristad fr
en mngd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
hndelser skall ske.

Dessa ord voro, som nmnt, lugnande fr Annus Domitius. Men han
fruktade nnu, att det frberedda slaget skulle mttas fr sent, och
fr sent vore det, nr Petros efter gudstjnsten finge lediga hnder
och kunde utskicka sina prster som sjlvskrivna ledare av hopen.
Dessa skulle otvivelaktigt avvrja faran frn Krysanteus och rikta
pbelns raseri t andra hll.

Efter dansens njen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
en frmga, som bidrog att hlla sllskapets stmning p hjdpunkten.
Sjlva trningarna, som under desserten framhades, slogos ur brdet av
det ystra glammet. Gsterna betjnades av utvalda slavgossar, vilkas
lnga lockar Olympiodoros fredrog framfr servetten, nr han mellan
rtterna torkade sina med parfymerat vatten vergjutna hnder.
Konversationen var icke blott yster utan gudls. Frgves pminde
Annus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
att man borde skona hans religisa knsla och teologiska vertygelse;
man skrattade t kristianernas trehvdade gud, liksom t den gamle
giktbrutne Zeus. Det var ett hn utan grnser, och hade Olympen nnu
gt en ljungeld, mste de vilda hdelserna nedkallat honom ver
sllskapets huvuden.

  [1] Msterkock.

Man grinade t den dumma tron p sjlens oddlighet och prisade den
visa lra, som bjuder att leva, s lnge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade p den tionde, p benrangelsmannen. Och
benrangelsmannen, som var redo, emedan han, dr gsterna s fordrade,
aldrig borde saknas i ett vlfrsett och gstfritt hus,
benrangelsmannen infrdes och fick ste mellan gsterna, p en av de
svllande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man frde
bgaren till hans mun och hnade honom, emedan han icke kunde dricka.

Hrunder intrdde taffeltckaren, viskade ngot i sin herres ra och
gick.

Annus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den
stora, mitt p bordet bland dessertens lckerheter stende blen, till
dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga
sig sllskapets ra.

Han lade bort murgrnskransen, tog en min av allvar och vrdighet och
sade:

- Barn, jag nmnde nyss ett ord om teologisk vertygelse. Det ordet
var allvarligt, alltfr allvarligt fr att ej varda en frbisedd
frmling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra frn
edra lppar. Jag lskar gldjen, mina barn, men glmmen ej, att jag r
katekumen! Sjlv pminnes jag hrom genom ankomsten av denne magre,
lugne, tigande, hgtidlige gst, vars kttlsa panna I kransat med
ngens rosor, till vars mun, som dden frseglat och frruttnelsen
ter ppnat, I frt den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock
med tveggehanda tungoml. Till er, vrldens barn, sger han: njuten,
medan tid r, ty I skolen en gng vara lika hlgda, kttlsa, kalla
och stumma som jag. Till mig r hans sprk ett annat. De tomma
gongroparna hava blickar, som frga mig: vad gr du hr? Mina barn,
denna frga, riktad till en katekumen, r frebrende och hotande. Hon
frskrcker mig vl icke, men hon ndgar mig g. Jag vrdar gldjen
och erknner njets konungsliga rttigheter. Jag erknner dem, ven
nr det rasar som tyrann. Jag erknner dem, men lmnar, lik Petus,
rdkammaren, tills det ter fr sin spira med sansad hand. Hellre n
att gra uppror avlgsnar jag mig. Drmed fredar jag tillika min
katekumeniska knsla och min teologiska vertygelse. Jag gr fr att
tervnda, nr samtalet, som nu synes mig male prcinctum, illa
grdlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det r p detta stt jag
lser det stora problem, som jag gjort till uppgift fr en levnads
forskning, huru nmligen frena levnadsgldjen med katekumenens
plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som lggas mig av min tro,
samma tro, som det hga och heliga majesttet, Konstantius Augustus,
min kejsare och herre, s varmt beknner, och som drfr br st hgt
ver varje inkast--huru, sger jag, frena dessa skyldigheter med
njutningen av ett sdant frtjusande umgnge som edert.

Annaus Domitius hade talat ut. Han tmde sin bgare och avlgsnade
sig.

- Vid Dionysos, en hrlig frevndning fr att g och intaga ett
vomitiv![2] utbrast Karmides.

  [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i
  skick att frnya dryckeslaget.

- Dr ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.

- lskliga Myro, fortfor Karmides, nr han talade om en illa grdlad
kiton, s anspelade han vl icke p din?

- Nej, han anspelade p Praxinoas, infll Olympiodoros; Praxinoa, du
frstr alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lra
dig bde de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, s att du
hdanefter kan skilja mellan bda slagen samt undg att sra svl en
katekumenisk knsla som en teologisk vertygelse.

- Praxinoa, infll Karmides, tag icke Olympiodoros till lrare! Hans
konst att ordna en kiton r frmodligen icke strre n hans konst att
dikta ett epigram. Hng en kiton ver vr vn, benrangelsmannen, och
lt honom frevisa de mer och mindre blygsamma vecken p denne!

- Hu, vilket skmt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bgaren och lt
mig nedsklja det i vin.

- Se hr! Din skl, vninna! Karmides, vad lider tiden?

- Tiden? Vem talar om tiden hr? verlmna det ordet t mnniskorna.
Det passar icke fr oss oddliga gudar.

Fast str evigt Olympen, dr gudarne ga sin lugna hemborg. Av stormar
den ej omskakas; av skurar ej skljes; aldrig av sn den skyles;
bestndigt en ljusare luftkrets vlver omkring den, och klart omflyter
dess hjssa ett skimmer.

Dr frlusta sig dag frn dag lycksalige gudar.[3]

  [3] Homeros.

- Mina vnner, fortfor Karmides, strckande sig i sin soffa, lt oss
komma verens drom, att vi ro gudar och lyckligare n gudar. Till
slut beror alltsammans p verenskommelse. Varfr skulle vi d icke
gra oss lyckliga och oddliga?

- verenskommet! En skl fr vr oddlighet!

- I vr egenskap av gudar ro vi ingalunda nyfikna, mina vnner.
Annars skulle vi mhnda frga: huru ser det ut vid denna timme i
Aten? Men jag frmodar, att ingen av oss faller s platt ifrn Olympen
ned p den usla jorden. Sledes: en skl fr Aten! M det frsvinna
frn jorden!

- Och taga vra fordringsgare med sig!

- Aten! Vad r Aten? En skl fr jorden! M hon sedan snderfalla i
atomer! M hon frsvinna under vra ftter!

- Myro, hr r plats p soffan vid min sida! Lgg dig hr, medan
jorden frsvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, r det egentligen
icke du, som jag nskar i min famn, nr jag nu svvar etern ver en
frintad vrld. Men det betyder fga: i mrkret frsvinna alla
skiljaktigheter. Ut med lamporna!

- Jag frgar n en gng, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig
som de andre, ty d jag nu r gud, vill jag vara en ordentlig gud med
goda borgerliga husvanor, som slcker min lampa vid midnattstiden,
aldrig frr och sllan senare. Vad lider tiden, frgar jag?

- Det lider ver midnatten.

- Nvl, ut med lamporna! Var r Praxinoa?

-Inga nrgngna frgor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen
finns p sin plats, Palladios. Midnattstiden r frliden. Jag r
smnig. Ut med lamporna!

-Nej, nej, vi skola dansa. Varfr har musiken tystnat? Spela upp
Kalabis, Kalabis!

- Vem begr Kalabis?

- Benrangelsmannen.

- Giv mig en friskare krans!

- Tag benrangelsmannens!

- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!

- Fyll min bgare!

- Tag benrangelsmannens!

- Slavar, ut med lamporna!

- Slavar, spelen upp Kalabis!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis!

Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgtt en stund p detta
stt, tervnde Annus Domitius till sina gster. Han hade i aulan
vntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfrt, bar
prokonsuln av Akaja nu i sin grdel. Det lg i detta gonblick i hans
anlete och vsen ngot, som frut icke varit synligt dr, ngot
alldeles motsatt den nyss frsvunne silenen.

- Mina vnner, sade han, det var starkare n min skyddsvakt. Min
mbetsplikt kallar mig till Aten, dr ett frskrckligt upplopp
skljer gatorna med blod ...

- Bah, lt kristianerna snderslita varandra! avbrt honom en av
gsterna.

- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: dd t
avgudadyrkarne!

- Bah, lt dem ropa!

- Lt Aten brinna!

- Lt dem i fred sl ihjl vra fordringsgare! Vad vidkommer det dig?

- De ropa vl ven: dd t judarne, som korsfst vr Gud!

- Dd t judarne! Dd t hela mnniskoslktet!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis, I slavar!

Den ende i sllskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han
sprang upp frn sin soffa och utbrast:

- En hst och en mantel: jag fljer dig till staden!

- Vnner, ropade Annus Domitius ver sorlet, fr prokonsuln ver
Akaja gr det icke an att lta Aten brinna, om han kan slcka branden,
vore det ven med sitt blod. Aten, det hrliga, minnesrika! Aten,
vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens gonsten! Mina gster,
jag mste lmna er ... kommen efter till staden ... dr skola vi
fortstta festen. Hr terst endast tv sklar. Upp och fatten
bgaren! Upp, du sla, likgiltiga, frdrvade ungdom! Upp envar, som
nnu lskar fdernas minnen! Bgarne, bgarne! En skl fr de gamla,
evigt unga gudar!

- Hr p katekumenen!

- Tyst, hr finns ingen katekumen! ropade Annus Domitius. Gudarnes
skl!

Han tmde sin bgare. De rusiga gsterna fljde fredmet. Karmides
betraktade Annus Domitius med frvning. Han knde denne och anade
pltsligt av hans uppfrande, hans hllning, tonen i hans rst, att
ngot utomordentligt hnt eller frestod.

- Sista sklen, men den frmsta av alla! ropade Annus Domitius, i det
han fattade den vldiga, mitt p bordet stende blen. I botten,
tmmen den i botten fr vrldens herre, Roms kejsare, Julianus
Augustus!

En ddstystnad uppstod. Karmides fattade Annus Domitius i armen och
viskade:

- Vet du, vad du sger? Eller vad har hnt?

- Tyst, tyst! Han r rusig. Han talar huvudet av oss! Frbannelse!
Slavarne ha hrt hans rop. Vi ro frlorade.

Gsterna hade pltsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade
varandra med frskrckta blickar.

- Vad? utbrast Annus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Str jag
bland rebeller? Jag svr vid Julianus' namn att lgga samtliga edra
huvuden fr mina ftter, och det fre solnedgngen, om I neken att
dricka sklen fr vr rttmtige kejsare, sanctissima majestas,
dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patri,
restitutor orbis!

Han frde blen till sina lppar och slngde den i golvet. I samma
gonblick ppnades drren, en rst sade:

- Din hst r framme.

- Hr ditt svrd och din regnkappa.

Kammarslaven fste svrdet vid sin herres grdel och manteln ver hans
skuldror.

Annus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.

--------------------

P vgen mtte honom det sista bud, som Pylades avsnt. Prokonsuln
hll in sin hst och genomgnade brevtavlan, som innehll fljande
ord:

En talrik folkmassa nrmar sig Tripodgatan, d jag skriver detta. Man
ropar, att Krysanteus smdat Kristus.

Annus Domitius manade p sin hst.

- Frbannelse ver Pylades! Tio tusen lansar i pbeln! Om jag skulle
komma fr sent fr att rdda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu
hade vingar! Min frdmda fetma! Hr gller rida till sig konsulatet
eller kncka halsen p frsket.

------------------

D Annus Domitius red in p Tripodgatan, var hon uppfylld av
mnniskor.

Men dessa iakttogo en stillhet, som frvnade honom. Vad betydde det?
Hade han kommit fr sent?

Druppe p versta sluttningen av Akropolis stod en skara bvande
skdare, Krysanteus' trosvnner. Annus Domitius frbannade deras
feghet; de hade mhnda, utan att rra sig frn stllet, sett hans hus
stormat, honom sjlv och hans dotter, den av hedningarne lskade
Hermione, snderslitna av fanatiska kristianer. Och nd skulle ett
pltsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande frn denna hjd,
hava krossat den sammanpackade hopen p gatan dr nedanfr.

Prokonsuln hade dragit kpan tillbaka fr att vara igenknnlig fr
massan. Nr han banat sig vg ett stycke genom hopen och nrmat sig
arkontens hus, dr trngseln var starkast, sg han framfr porten en
man till hst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjlmar syntes
ver hopen. Ryttaren var Pylades.

- Giv rum fr prokonsuln av Akaja! Vad r  frde? Vad betyder denna
folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!

Annus Domitius ropade detta och lyfte ver sitt huvud en brevtavla,
p vars skulpterade och frgyllda ram man igenknde ett kejserligt
dekret eller en regeringsskrivelse.

- Leve Annus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln frestllde
homoiusian och hade alltid bemdat sig om mngdens gunst. Leve
prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!

Dessa rop eftertrddes omedelbart av andra, som hjdes lngre bort p
gatan:

- Ut med kttarne! Dd t hedningarne!

Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit
tillfllig. Man hade lyssnat till en prst, som just i det gonblicket
slutat att tala till folket. Prsten hade nu frsvunnit genom drren
till Krysanteus' hus.

- Annus Domitius! mumlade Pylades, nr han p avstnd upptckte
honom. Han hr? Vad betyder detta?

Men nr tribunen strax drefter tillika upptckte vad det var, som
prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.

Han red prokonsuln till mtes genom hopen, som i dennes nrmaste
omgivning hade tystnat vid synen av den vrdnadsbjudande tavlan,
frkunnaren av Guds smordes vilja, medan p lngre avstnd ropet: ut
med kttarne! fortfor och vart starkare.

- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm,
vad har hnt? Kommer jag fr sent? Vad har man fretagit mot
Krysanteus?

- Lysande och dle herre, ni kommer tvrtom fr bittida ...

- Fort, svara mig, lever han?

- Vr plan r i sista stunden frdrjd ...

- Frdrjd? Vilken plan r frdrjd?

- Ammianus Marcellinus hr massans rop, frstr dess uppst, ilar till
kyrkan, underrttar genom en diakon Petros ...

- Frbannelse ver dina lnga omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad
du sger. Lever han nnu, frgar jag!

- Petros snde mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen
gr min av att storma det, en prst ledsagar mig, prsten talar till
folket och lyckas vgabringa underhandlingar, folket fordrar till en
brjan de i huset varande kttarnes utlmnande, underhandlingen
fortgr i detta gonblick ... och vi ro hr fr att till sista man
frsvara arkontens liv ...

- Prisad vare min lyckliga stjrna! Den dle Krysanteus!

- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag brjar frst ...

- Underhandlingarna ro slutade, fortfor Annus Domitius med hjd
rst. Vad betyder detta ovsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har
hnt under min frnvaro? r ett upplopp  frde? Vgar man stra
lugnet, krnka lagarne, frakta kejsarens majestt?

- Lysande och dle herre!

- Jag verlmnade, drtill pliktig, frfogandet ver trupperna t
biskopen av Aten. Har han brukat dem till att stra i stllet fr att
upprtthlla ordningen? Nvl, det r prokonsuln av Akaja, som i sista
hand r ansvarig fr lagarnes helgd och upprtthllandet av kejsarens
myndighet. Jag tertager mitt befl. Hopen skall avlgsna sig eller
sprngas med vld. Ordningen skall terstllas med mbetsmnnens,
truppernas och alla goda medborgares bistnd. Var ro trupperna?

- Strre delen i Pirus....

- Vad djvulen gra de i Pirus? Och de vrige?...

- Uppstllda vid storkyrkan....

- Vad djvulen gra de vid storkyrkan? Icke en enda man behvs vid
storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppstllda
styrkan, du tystar ropen, pminner folket om upprorslagen och tuktar
de uppstudsige. Pylades, fortfor Annus Domitius med snkt rst, det
r i dag du grundlgger din framtid....

- Ah ... Jag anar....

- Tyst!

- Jag avsnder genast en centurion fr att hitkalla frstrkning.

- Och jag gr att tala med arkonten av Aten....

Prokonsuln steg av sin hst och lmnade tyglarne t en soldat. I detta
gonblick visade sig prsten. Han tycktes bekymrad. S snart han fick
sikte p prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:

- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ngel, dle herre! Som
du hr, fordra de rttrogne, att arkonten skall utlmna kttarne, som
ftt tillflykt i hans hus. Det svar han givit r mig svrt att
frambra. Han vill utlmna kttarne, men endast till vrldslig och
laga myndighet, och sedan folket avlgsnat sig....

Prokonsuln avbrt honom tvrt.

- r du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa mnniskor....

- Ja; min hgvrdige fader biskopen har....

- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?

- Mellan honom och de rttrogne, min lysande herre.

- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svr vid
Gud och kejsaren, att du skall hngas med frsta bsta rep som
folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hdan och
lagar, att packet fljer dig.

Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kttarne! Leve prokonsuln!
Dd t hedningarne!

Prsten stod slagen med hpnad och fljde med gonen Annus Domitius,
medan denne genom vestibulen gick in i aulan.

Aulan fretedde ingalunda den anblick av frvirring, som man under
sdana omstndigheter kunnat vnta. Under portiken, som skyddade mot
det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sllskap:
filosofer och retorer, som tillhrde hgskolan i Aten, de flesta
lrjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och ngra
av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.

t de frfljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var
husets vre vning upplten. Husets samtliga tjnare och tjnarinnor
voro samlade p fruntimmersgrden.

Annus Domitius' ankomst vckte stor och angenm verraskning. n mer
det stt, varp han upptrdde. Krysanteus, som gtt honom till mtes,
slt han med hjrtlighet i sina armar. Drefter hlsade han
sllskapet, skyndade till Hermione och frde hennes hand till sina
lppar.

- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.

- Mina dla vnner, jag skulle ocks varit dr, om ej en aning ... jag
m vl sga: en ingivelse frn gudarna ... kallat mig tillbaka till
Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rttare, i en lycklig stund.
Vrt annars s lugna, glada och skna Aten r, som jag funnit, i
hnderna p brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna,
mina vnner! Inom en timme skall ordningen vara terstlld. Till dig,
Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambra min tacksamhet fr den
fristad, du ppnat t sdana medborgare och kejsarens understar, som
annars skulle fallit offer fr det teologiska raseriet. Tiden r ond,
den teologiska smittan gr som en farsot genom vrlden; men vi kalla
icke de gudomliga maktema frgves om hjlp i nden. Mina vnner, jag
br till eder en underrttelse av stor vikt. Det har behagat Frsynen
att hdankalla det heliga majesttet, vr kejsare och herre,
Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel.
Fderneslandet har en ny fader. I dag r Roms och vrldens hrskare
Julianus.

Allmn tystnad fljde dessa ord. Yttrade ngon timme frut, av vilka
lppar som helst, skulle de varit hgfrrdiska och medfrt dden. De
ljdo djrva, frfrliga ven nu, frn Annus Domitius' lppar, ven
hr bland mnniskor, t vilkas innersta nskningar de gvo verklighet
- som av dem hade att vnta liv och rddning undan en verhngande
fara--som i den hndelse, de frkunnade, sgo mer n sin egen lycka:
en borgen fr romerska rikets fred, mnsklighetens vlgng, sanningens
seger. Det var, som om varje enskilt hjrta i denna frsamling knt
med hjrtat i hvdernas barm betydelsen av detta skifte. Men nr den
frsta hpnaden var verstnden, skyndade man, envar p sitt stt, att
giva luft t en knsla, som ej frmdde uttrycka sig i ord. Krysanteus
och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning;
andra omfamnade varandra, andra jublade hgt.

Prokonsuln sade till Krysanteus:

- Jag skar nu ditt verksamma bitrde till ordningens terstllande.
Du r icke frgves atenarnes arkont. Lt oss genast skrida till
verket! Dina trosbrder ro ju till betydligt antal samlade p
Akropolis?

- Ja. Vill du, att vi vpna dem?

- Du uttalade min tanke.

- Jag ansvarar fr deras vrdiga och sansade uppfrande. De hava
ofrrtter att hmnas, men skola verlmna hmnden t gudarne och
Julianus.

- De skola flja dig, sin ledare ... det r nog. Det passar just
frtrffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel
...

- Och att jag har nyckeln till opistodomen, dr vapnen frvaras. Jag
str till ditt frfogande. Skall jag genast g dit upp?

- Vi flja varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade
prokonsuln leende och med en anspelning p Konstantius' hovmns gyckel
ver Julianus, ty det r ju du, som lrt vr kejsare krigskonsten i
Akademias trdgrdar. Du har heder av din lrjunge. Germaniens skogar,
frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke,
tillade han till Hermione, som hll sin faders hand och lyssnade till
de nnu fortfarande ropen drutanfr, frukta icke, min dla Hermione.
Vi g att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, flj oss till
Akropolis, innan du tertager beflet ver palatinerna!

Annus Domitius lmnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.

Mngden trngdes, skuffades och ropade, nnu som frut, utanfr
porten. Hennes otlighet vxte. Man tyckte, att underhandlingen drog
fr mycket ut p tiden. Prsten, som hitintills lett den, hade, fr
att helskinnad komma ur leken, frskrat att prokonsuln numera
vertagit saken, samt hade drefter smugit bort. Pylades och hans
soldater vaktade porten, och pbeln hade nnu icke antagit en hotande
hllning mot den vpnade styrkan.

Emellertid frstrktes massan varje gonblick av nya hopar, som dragit
igenom de nrgrnsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse.
En, som frgves skt inkomma i den verfyllda storkyrkan, anfrdes av
den ohyggliga Kyriaka, furien frn Kolyttos.

synen av Krysanteus vid Annus Domitius' sida verkade ngra
gonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden
bytte prokonsuln ngra ord med Pylades. Soldaterna ppnade dem vg
tvrs ver gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: dd t
rkehedningen! Man hade icke mnga steg att g fr att hinna
sluttningen av Akropolis. P denna sida ledde en brant stig till
hjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast ngra
svettdroppar.

Ngra minuter drefter hrde homoiusianerna, som trngdes p
Tripodgatan, ett jubel frn Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hvt
av tusen rster, mns, kvinnors och barns, fll med blytyngd ver
massan drnere. I samma gonblick visade sig i gatans mynning de
frsta leden av de frn storkyrkan anryckande legionrerna. De upptogo
gatans hela bredd. Folkmassan trngdes tillbaka eller upp i
portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lng linje. P sluttningen
av Akropolis sgos vpnade skaror rycka ned. Den outtrttlige
prokonsuln visade sig ter, besteg sin kappadokiska hst, red till
mitten av fronten, utstrckte sin hand med den kejserliga brevtavlan
och talade till soldaterna:

- Romare! Vr herre och kejsare Konstantius har gtt till sina fder.
Hans ende verlevande frnde, den hge, bragdrike Julianus, som vra
stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, r vrt
rikes ende rttmtige hrskare, enhlligt hyllad av romerska senaten,
folket och legionerna. Han str i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad,
omgiven av vsterlandets alla hrskaror, omgiven av ett gldjedrucket
folk. Stridsmn, instmmen i vrldens allmnna jubel! Hyllen Julianus
Augustus! Dominus Julianus Augustus!

Pylades steg av sin hst och bjde kn. Centurionerna och soldaterna
fljde hans fredme. Man hjde svrd och skldar i luften. Utefter
linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!

De frn Akropolis nedtgande skarorna instmde jublande. Drefter kom
ordningen till kristianerna. De behvde endast sansa sig ngot, f en
klar uppfattning av stllningen och siktas frn de vildaste
troskmparne och blodsmnnen, som sjlvmant smgo bort--fr att, ven
de, av alla krafter frena sig i hyllningsropet. All verhet r ju av
Gud, och verheten br icke svrdet frgves.

Trsten efter kttareblod hade med ens frsvunnit. Skvlingslystnaden
och det enskilda hatet, kldda i den rttrogna teologiens mantel,
funno fr gott att smyga undan och gmma sig, varhelst de kunde. Den
nyss s ursinniga hopen var skingrad som agnar fr vinden. Ngra
skyndade till sina hem, instngde sig i sina rum och bdo till Gud fr
den rtta lran, som nu hotades av en frskrcklig framtid. Andra--och
de voro vida flera--frundrade sig ver sig sjlva och frmdde
icke begripa, att det lilla i, som skiljer homoiusion frn
homousion, nyss kunnat frefalla dem s stort och viktigt. Nu var det
fr deras gon minskat till en omrklig prick; ja, vid nrmare
besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla lran och
kristendomen ingalunda vore s skiljaktiga--att klyftan mellan bgge
ingalunda vore bredare, n att man kunde ha en fot p vardera sidan
och i denna stllning avvakta framtiden. Men de fleste bvade fr
efterrkningar. De mrdade atanasianernas blod ropade ur jorden, och
antingen deras trosfrnder eller den kejserliga makten bleve deras
hmnare, mste hmnden varda frskrcklig. De blodiga troferna frn
Kolyttos hade fallit ur segrarnes hnder och lgo nu strdda p
gatorna. De som frgat hnderna i kttarblod skyndade att omsorgsfullt
tvtta dem. Allteftersom underrttelsen om Konstantius' dd och
Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig ver staden, bortsopade
hon de kringstrvande homoiusianska hoparna; och de patruller av
legionrer eller vpnade medborgare, som snart genomtgade alla gator,
funno intet motstnd, inga oordningar att dmpa.

S snart Annus Domitius ordnat truppfrdelningen ver staden, begav
han sig, fljd av Pylades i spetsen fr en centuria soldater, till
storkyrkan.




FEMTONDE KAPITLET.

En uppstndelse frn de dda.


De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som
timat i staden. Hndelser kunna intrffa, s desdigra och likvl s
gonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nsta
stund r utanfr hans omkrets och str utlevat bland nya frhllanden.
Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andktiga eller nyfikna
homoiusianer, och de knslor, som frt dem dit, hade ingalunda svalnat
under tempelvalvet. Vad man sett och hrt, vad man nnu sg och hrde,
hade tvrtom uppdrivit knslorna till svindlande hjd.

D man intrtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta
lngskeppet, som bildades av vldiga, frn antika tempel tagna
kolonner, frenade av valvbgar och stigande mot ett tak av tre
kupoler. ver sidoskeppen voro kvinnornas lktare. I bakgrunden det
upphjda koret med altaret. Framfr detta under den mellersta kupolen,
dr mittskeppet och tvrskeppet korsade varandra, ett skrank med tv
stolar, den ena fr frelsaren av evangeliet, den andra fr
predikanten. Skymning rdde i hela det vidstrckta rummet med undantag
av koret, genom vars hga fnster en ljusmassa strmmade ver
katafalken, varp Simon pelarhelgonet vilade.

Kring katafalken uppstego vlluktande skyar ur rkelsekar och omgvo
helgonet, medan de sakta hjde sig mot korets kupol.

Skeppens mosaikgolv, lktarne, pelarnes baser, fnsterfrdjupningarna,
vggutsprngen upptogos av mnniskor. Endast koret och rummet nrmast
skranket voro fria frn trngsel. De voro frbehllna prsterskapet i
och fr de heliga ceremonierna.

Ej lngt frn skranket, mitt emot predikstolen, hade man stllt de
kttare, som voro livdmda fr hemlig gudstjnst. Dr voro mn och
kvinnor, gamla och unga, frmgna medborgare och fattiga slavar. Deras
armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.

Man hade t kttarne utsett denna plats, emedan det var till dem
predikanten mnade rikta sitt tal, och fr att de stndigt skulle se
framfr sig honom, som de sades hava mrdat.

Deras avrttning skulle ga rum efter gudstjnstens slut.

Mellan denna grupp och det p katafalken vilande liket voro
frsamlingens blickar delade. Nr rkelseskyarna glesnade och
avsljade Simons bleka ansikte, frekom det de rttrogne, som om hans
lppar ville ppna sig fr att styrka anklagelsen, som om hans drag
frvrede sig fr att skrmma mrdarne. Man vntade ett underverk. Det
viskades, att Petros ville kalla himmelen, att ett sdant mtte ske
till vittnesbrd om homoiusions sanning och till kttarnes omvndelse
i den avgrande stunden.

Hymnen och bnerna, med vilka gudstjnsten ppnats, voro slutade.
Klemens, den unge frelsaren, hade med darrande rst upplst ett
messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Drefter
hade biskopen trtt upp p predikstolen.

Han avhandlade frst frsoningslran, sdan hon den tiden uppfattades
av bda de stora kristna lgren. Genom vra frsta frldrars fall
hade dden och djvulen ftt makt ver vrlden. Mnniskoslktet hade
hemfallit under satan och hans nglar och dyrkade dem i de hedniska
gudarne. Gud i sin vishet hade frutsett detta, innan vrlden
skapades, och i sin barmhrtighet utsett en mnniskoslktets
frlossare. Detta Guds rd var fr djvulen oknt. Kristus nedsteg
till jorden i en tjnares skepelse, underkastade sig dden fr att med
ett blodoffer frsona Gud, underkastade sig djvulen fr att med sin
rttfrdiga och syndfria sjl lskpa de syndiga mnniskorna. Men d
han nedsteg till underjorden, var det endast fr att predika
hedningarnes sjlar frlossning. Djvulen fann sig sviken, verlistad.
Han hade frgripit sig p en fullkomligt rttfrdig ande, p Guds egen
son. Hrigenom fick Jesus makt ver honom och kunde tertaga de under
hans vlde stende mnniskorna. Djvulen var drmed vervunnen och
Adams barn frlossade.

Biskopen vergick till en framstllning av Kristus' person. Av
aposteln Paulus' brev hmtade han bevis fr homoiusions
oomkullsttliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
tvekade att bruka slutledningskonsten, enr frstndet r en god gva,
nr man blott anvnder det i den fr tillfllet rdande lrans tjnst
och icke missbrukar det till frsvar fr andra meningar.

Den tillvgabragta frsoningen, frkunnade Petros vidare, r ppen fr
envar, men blott i den rttrogna kyrkans famn, fr den som genom tron
tillgnar sig Guds sons rttfrdighet. Djvulen r icke lngre
vrldens envldige furste, men han r nnu en mktig konung, som
fortfarande kmpar mot den i kyrkan frkroppsligade treenigheten. Och
han strider med framgng. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
rike mot tidens fullbordan nyo skall vara det starkare, tills Kristus
terkommer, strtar det, hller domen ver onda och goda, ver
rttrogna och kttare, samt grundlgger det tusenriga riket.

I denna kamp vpnar sig djvulen med det mnskliga frstndet, vari
han inblser en villoande, som lockar mnniskan att uttrda ur kyrkans
mktiga trollkrets. Utanfr denna hemfaller hon t honom. Och tiden
mtte vara nra sin fullbordan, ty ktteriet utbreder sig med grslig
hast ver jorden. Antikrist r redan kommen. Skapelseboken vittnar,
att de fallna Guds sner, de onda andarne, nrmat sig mnniskornas
dttrar. Antikrist r son av djvulen med en jordisk kvinna. Han gr
omkring p jorden, infinner sig vid kyrkomtena, klder sig i
prsterlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.

Predikanten avbrts i brjan ofta av brusande bifallsrop och
handklappningar. Men dessa frstummades under talets fortsttning, ty
Petros' rst vart s genomtrngande, hans vltalighet s
vervldigande, som om han lnat ljungeldens sken och gravens mrker
till den tavla, han mlade fr menigheten av antikrists framfart och
de yttersta tidernas frvillelser. hrarne bvade. Tusen bleka,
skrmda anleten voro vnda mot talaren. Hans mun var brnnpunkten fr
de tusendes blickar. Vid de uppehll han gjorde rdde en hemsk
stumhet, som i naturen efter ett skslag, och mnniskorna dr nere i
skeppens, dr uppe i galleriernas halvskymning syntes frstenade.

Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig p kn. Hans
trfyllda gon voro fsta p de bundna atanasianerna, med blickar, som
varkunnade sig ver deras fall och anropade dem att omvnda sig.

Petros vnde sig drefter till de nrvarande atanasianerna. Han
uppmanade dem att avsvrja djvulen och den ktterska villfarelse,
denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras de inom kort skulle
vara avgjort fr evigt, att dden vntade dem utanfr kyrkans murar.
Han fattade timglaset vid sin sida och pminde dem, att deras snart
var utrunnet--att det sedan vore fr sent. Han pekade p den rysliga
skepnad, som vilade framfr altaret p den svartkldda katafalken, p
honom som de mrdat--och vid hans ande, som nu med alla nglar,
helgon och blodvittnen kring lammets tron frkunnade Guds ra och
homoiusions sanning, besvor han dem att tervnda till den enda
saliggrande lran.

Medan han talade s, mumlade de bundna kttarne till varandra:--Mod,
mod! Var stark i tron! Frlossningen nalkas!

- Hustru, bva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se p
honom! P honom vid hrnpelaren! Ingen rdsla i hans syn! Han skall
bevittna vr seger.

Vid en av hrnpelarne till tvrskeppet stod en man, vars gon oavvnt
varit fsta p de bundne. De hade i honom igenknt den frmmande
predikant, som upptrtt i kalkstensbrottet--Atanasios. Nr Petros
talade, var det icke till honom de lyssnade. Frn Atanasios' lppar
strmmade ord, ohrbara fr alla andra, men ej fr dem. De lyssnade
till honom.

Och nr Petros uppmanade dem att med hg rst frklara sin vergng
till homoiusion, svarade de med hg rst ett samfllt nej.

Detta nej eftertrddes av ett dovt sorl frn menigheten, ett sorl av
hpnad ver deras hrdnackenhet.

Efter ngon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stmma:

- Herren skall icke tillta, att hans lra smdas. Han hller
stjrnorna i sin hand, himmelen och jorden ro honom underdniga,
naturens makter ro hans trlar, han rder ver dden som ver livet.
Med under har han uppenbarat sig fr vra fder, och den kraft, som
tertnde livet hos nkans son i Nain, som uppvckte Lasarus och
gjorde tecken genom apostlarnes hnder, strmmar ovansklig med den
Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med bner
om ett under, att de frvillades sjlar m terfras frn
frtappelsens vg! Bedjen, att jag, hans ringe tjnare, m varda
verktyget, som uppenbarar hans hrlighet! Bedjen, ssom Elias, d han
rckte sig trenne gnger ver den dde pilten och ropade: Herre, lt
hans sjl terkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, s
visst som Elias, varda bnhrda!

Petros lutade sig ned och frsamlingen med honom. Det var ddstyst i
kyrkan. ven de livdmde bdo--bdo, att den dde mtte resa sig upp
fr att dagalgga deras oskuld och deras frfljda lras sanning.

Nr ntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela frsamlingen
att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahllen andedrkt
vad komma skulle.

Prsterna, ikldda sina hgtidsskrudar, samlade sig kring Petros och
tgade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den ldste
presbytern frambar ett kors och stllde det vid likets ftter.
Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.

Frn lktaren ver huvudingngen uppstmdes av osynliga sngare en
hgtidlig, sakta tonande hymn.

Petros korsade armarne ver sitt brst och syntes bedja. Drefter lade
han sin ena hand p den ddes panna, den andra p hans hjrta,
upplyfte sina gon mot hjden och sade:

- Herre allsmktige! Lt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
namns ra och till vittnesbrd fr din sanning! Herre allsmktige, lt
vr tro icke komma p skam!

- Amen, amen! instmde frsamlingen.

Efter dessa ord lutade sig Petros ned ver den dde och ropade med hg
rst:

- I den heliga Treenighetens namn besvrjer jag din ande att ter liva
denna hydda, som han lmnat! I den heliga Treenighetens namn besvrjer
jag din ande att ter tala genom denna frstummade mun! I namn av
honom, som brckte ddens udd och sprngde gravens port, besvrjer jag
dig, Simon--vakna!

Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig ngra steg tillbaka. De
vriga prsterna frdelade sig t mse sidor. Sngen frn galleriet
hade tystnat. Man bidade med andls spnning vad komma skulle.

Mellan rkelsekarens skyflikar sgs den ddes orrliga anlete. Vid
detta voro skdarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
inbillningskraften fregycklade: n det ena, n det andra tecknet till
tervndande liv--en rrelse av gonlocken, en ryckning i munnen
under det lnga ver brstet liggande skgget--men i nsta gonblick
var villan borta.

Han lg dr orrlig, med stelnade drag. Den mktiga Dden trotsade de
trognes brinnande bner. Frstrelsens makt ville icke slppa sitt
byte; hon stllde den lag, hon ftt ifrn tidens upphov, mot bnens
kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.

Dock, nu frvridas den ddes anletsdrag p ett stt, som borde vcka
fasa, om ej det vldsamma muskelspelet osvikligt bdat bnhrelsen,
livets tervndande i de stelnade lemmarne, det vntade underverket
till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden msom
spnnes, msom frdjupar sina fror; gonen ppna sig med en glasartad
blick, vari dd och omedvetenhet nnu rda, men som hastigt
genomskimras som av en eldslga, det nytnda livets tersken. ver
kyrkan breder sig, i trots av ymnig rkelse, en lukt av brnt ktt, en
stinkande lukt, som alla knna och alla tillskriva andedrkten av
Ddens flyende onde ngel. Simons armar rra sig p brtcket, hans
huvud vnder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, fr handen till
sina gon, lik en, som vaknat ur en drm, och hans lppar rra sig.

Men talar han, hres det icke, ty kyrkan sklver av frsamlingens
jubelrop.

Petros stiger fram till den teruppvckte och lgger sitt ra till
hans mun. Drefter fatta prsterna katafalken, lyfta den p sina
skuldror och bra den med Simon till ett fr prsterskapet avskilt
rum.

Petros uppmanar frsamlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker p
kn och leder frsamlingens bner. En segerhymn uppstmmes:
jubelsngen om Kristus' seger ver dden.

Nr psalmen ndat, frkunnar Petros vad den tervckte viskat i hans
ra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gng
kunna hras, men icke mer tergivas, burna frn lammets tron av ett
till jorden terkommet blodvittnes ande.

Frn hopen av de bundna kttarne hrdes en rst, som ropade:--Du
ljuger. Herren skall straffa dig.

P dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som p
den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina bner, och de
voro vertygade, att Simons lppar hade vittnat om sanningen av deras
lra. De  sin sida tillmpade p Petros allt vad denne sagt om
Atanasios och funno det icke underligt, att en kttare, som vrngde
Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vrnga utsagor frn
dda, som uppstigit ur graven.

Atanasios' och nicnska kyrkomtets anhngare, de bundne och livdmde,
som kallades kttare, lto sledes icke beveka sig att vergiva sin
tro. De voro redo att d fr henne. Med en sdan dd fljde ju
martyrkronan, det bsta av det efterstrvansvrda, det, fr vilket s
mngen med hnfrelse kastat sig i ddens armar.

Petros, uppbraren av den hrskande kyrkans rttigheter och plikter,
hade sledes fruktlst anvnt vertygandets vapen. Det terstod att
nyttja vld. Kttarne skulle fre sin avrttning emottaga den heliga
nattvarden, och detta mste, fr deras sjlars frlsning, ske efter
det homoiusianska ritualet.

I lnga, hgtidliga toner ljd genom kyrkan sngen om Guds lamm, som
borttager vrldens synder. Petros och den ldste presbytern trdde
inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet vntade sina
gster.

Och dessa framfrdes, ngra i snder, med bakbundna hnder av
soldaterna. De strvade emot, de skte slita sina band fr att
frsvara sig, och nr det icke lyckades, kastade de sig till golvet
fr att lta slpa sig till altarrunden. Deras frtvivlan gav sig luft
i genomskrande rop, som blandades med den hjrtgripande sngen:--O
Guds lamm, som borttager vrldens synder!

Framslpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjd
dem knbja. De lydde icke. Soldaterna mste bja deras knn med vld
och trycka dem ned mot altarringen.

Nr Petros rckte dem hostian, mtte henne sammanpressade lppar,
hopbitna tnder. Personligheten tillgrep det sista medlet att sprra
sitt heliga omrde mot yttre vld.

Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
flitigt anvnt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.

Ett verktyg frambars, varmed de motspnstiges munnar uppbndes och
hostian nedskts deras svalg.

Den frste, som underkastades detta vld, knde sina lppar knappt
befriade frn det ohyggliga verktyget, frrn han frskte utspotta
hostian. Men nr det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
och utbrast i jmmerrop.

Under detta skdespel tonade genom valven alltjmt sngen om Guds
lamm, som borttager vrldens synder.

Bland prsterna, som stodo i koret, visade sig en orolig rrelse. Man
sg i deras grupp en man, vars ankomst verraskat dem, och som nu, i
trots av frsken att kvarhlla honom, skyndade fram till altaret.
Mannen var Teodoros. Hans ansikte var verskljt av trar, men d han
nu hjde sin rst, ljd den kraftig av harm och smrta.

Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lra, som vill helga
mnniskan, men ej dda det ofrytterligaste i hennes vsen, bjd han
Petros att lossa de fngnes band, befallde han biskop och frsamling
att nedkasta sig i stoftet och kalla om frbarmande den Gud, vars
vrede de samkade ver sig, eller ville han, Teodoros, vpna sig med
Elias' ande och kraft till att nedkalla eld frn himmelen ver deras
huvuden.

Medan han utsnde dessa vingade ord hrdes vapenskrammel frn kyrkans
tvrskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den ofrvgne
talaren, voro den hpna, uppskakade frsamlingens gon fsta p en
hjlmkldd, spjutbrande skara, som intrngde i koret och omringade
altaret.

I spetsen fr soldaterna sgs prokonsuln av Akaja.

Petros vart hgeligen verraskad vid denna anblick. Han avbrt
frrttningen vid altarringen och gick Annus Domitius till mte.

- Du hr, min son? Vad har franlett din s ovntade terkomst?
frgade biskopen bleknande, men utan att frlora fattningen.

- Jag har terkallats hit av det frfrliga upplopp, som brjade hr
efter min avresa. Jag frgar dig, Petros, vem har anstiftat det?

- Jag vet ej av ngot upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna
kttare sjlva nedkallat ver sina huvuden. Men hr r det icke i sin
ordning, att du frgar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gr, att
du infinner dig hr med alla dessa. Hr mste timat ngonting
utomordentligt. Min son, har du haft underrttelser frn
Konstantinopel eller Antiokia?

- Ja, min biskop, frn bda hllen. Men detta rum synes mig icke vara
stllet att vidlyftigt avhandla sdana renden.

- Du har rtt. Sg i korthet dina nyheter!

- De ro av den art, att de bra meddelas bde dig och frsamlingen.
Om du frdenskull tillter mig tala till folket ...

- Hr? Nej, min son. Vad tnker du p? Vad du har att meddela
frsamlingen mste hr ske genom min mun.

- Nvl, sg frsamlingen, att kejsaren, bedrvad ver de lidelser och
teologiska meningsskillnader, som snderslita vrlden, beslutit stta
en damm emot kyrkostridernas raseri; att han pbjudit vrlden en
allmn trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop,
presbyter eller lekman, som hdanefter av teologiska eller andra skl
frgriper sig p ngon, skall straffas som gemen frbrytare. Sg
frsamlingen, att kejsaren vid hrt vite frbjuder ordet kttare, och
att du genast mste lsa de band, varmed dessa olycklige ro bundna,
emedan prokonsuln av Akaja r nrvarande fr att i annat fall ... jag
sger det med ledsnad ... fr att i annat fall binda dig sjlv.

- Hll, infll Petros, det sprk du frer lter frmmande i din mun.
S talar icke en rtttrogen till sin herde. Vad n hnt ... och jag
anar det vrsta ... s ro inom dessa murar jag biskopen och du
katekumenen. G, stll dig bland hrarne! Dr r ditt rum. Utanfr
kyrkans port r du prokonsul av Akaja, men icke hr. Hr vore din
rtta plats bakom de dpte. Har kejsaren pbjudit trosfrihet, s r
denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten
bjuder, att ingen gudstjnst m stras, ingen helgedom skndas. Vad du
har att frkunna m sledes ske efter gudstjnstens slut. D vilja vi
ven se, om vrlden i sjlva verket s frndrat sig, att en mbetsman
ostraffat kan trampa lagen under ftterna, kan tillgna sig ett befl
ver kejsarens trupper, vartill han icke har rtt, och lsa fngar,
vilka han sjlv frhrt, funnit skyldiga och dmt till dden.

- Min Petros, du br mrka, att hr icke r tid att tala, utan att
handla, infll Annus Domitius och skyndade att med terstllande hand
ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplsa sig.

Prokonsulns och den vpnade styrkans ankomst hade liksom frorsakats
av Teodoros' bner. Sjlv var han drom vertygad, och medan de
hnder, som fattat i honom fr att rycka honom bort, slppte honom vid
sina gares verraskning ver soldaternas inryckande i koret,
utstrckte han sjlv sin arm och pekade p dessa som inseglet p sin
bnhrelse och Guds beslut att stta grns fr de rysliga grningar,
som skedde i Hans namn. Bland de frsamlade homoiusianerna uppstod den
strsta frvirring. Mnga stodo slagna av hpnad; andra trngde sig
fram fr att hra vad som var  frde--vad prokonsulns ankomst och
upptrdande betydde; andra ter stormade fram emot Teodoros, som med
djrva hnder brjat lsa en fnges band. Legionrerna frskte hlla
menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och
massan, som hotade verg till blodiga upptrden. Kyrkan genljd av
frvirrade rop.

Det var i detta gonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av
koret och bjd tystnad.

Prsternas och soldaternas frenade anstrngningar och massans egen
nyfikenhet understdde honom.

Nr det var ngorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annus Domitius den
besvrjelseformel, som ensam mktade tminstone fr stunden dmpa
stormen.

Han frkunnade, att kejsar Konstantius gtt till sina fder, och att
hans frnde cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats
till kejsare och herre ver romerska riket. Han frkunnade, att den
nye kejsarens frsta ord varit samvetsfrihet, hans frsta befallning,
med tusen bud avfrdad till romerska vrldens alla landsndar, att
varje underste, medborgare eller slav, som bure bojor fr sin tros
skull, skulle frigras, samt att envar, som hdanefter i trons namn
vgade stra ordningen och den personliga skerheten, skulle sls i
bojor och som gemen frbrytare verlmnas t rttvisan.

Dessa ord mottogos frst med verraskningens tystnad, drefter, frn
de avlgsnare delarne av kyrkan, dr ingen kunde utpeka
majesttsfrbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och
missnje.

Tjutet upprepades, nr soldaterna p Annus Domitius' vink lsgjorde
de fngna atanasianerna, som, nr de knde sig befriade, fllo i
varandras armar och tackade Gud.

- Tysta din frsamling, befallde Annus Domitius Petros, eller r du
deras medbrottsling. r det p detta stt man hyllar kejsaren?

Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och hll till
fljd av den ovntade underrttelse, som anlnt, ett tal till
frsamlingen ver sprket: Given kejsaren vad kejsaren tillhrer och
Gud vad Gud tillhrer.

Hans ord voro som alltid vltaliga och under de nrvarande
omstndigheterna djrva. Han upphjde den avlidne kejsarens egenskaper
och hga frtjnster om den rttrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
mktiga svrd av dden var ryckt ifrn den stridande frsamlingen, och
tvekade ej frutsga, att den tid, som nu inbrutit, mste varda en
hrd tid, en prvningens tid; men han manade sina hrare att trofast
hlla sig till det sanna ordet och under motgngen trsta p den Gud,
som i dag s mktigt uppenbarat sig fr deras jordiska gon.

- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
nrstende, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppvckt
Simon helgonet ifrn de dda.

Annus Domitius ville se den dde och uppvckte.

Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
biskopliga palatset.

P de soldater, som fljt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annus Domitius, som
tvivlade p allt och tvivlade p intet, alltefter lynne och
omstndigheter, var i dag icke ppen fr den bevisande kraften av ett
underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslt att frn
kyrkan begiva sig till biskopliga palatset fr att se den uppstndne.
Med en nrmare skildring av undrets frlopp skulle han utan tvivel
fgnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet dr ovan p
galleriet och skerligen var mycket verraskad av sin Annus' brda
upptrdande i storkyrkan.

- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
Simon Magus hava ocks uppvckt dda. Det r en konst, som nu fr
tiden odlas med framgng. Att i vra dagar d och ej varda uppvckt r
en ogynnsam tillfllighet, ett dligt trningkast, canicul och
ingenting annat.[1]

  [1] Underverk av sdant slag som det hr skildrade vet historien
  tyvrr att omtala alltfr mnga inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
  Augustinus uttalade sina bekymmer drver, att prsterskapet p hans
  tid fr flitigt visade sin frmga att uppvcka dda, och uppmanade
  det att drmed upphra, emedan sdana underverks ndaml att vittna
  fr den rtta lran mot ktteri och hedendom redan vore vunnet.

Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hrnpelaren till
tvrskeppet, och vars syn strkt de livdmdes mod, trngt sig genom
hopen, som skilde honom frn koret, och nrmat sig prokonsuln. Han
drog sig genast Annus Domitius' uppmrksamhet genom den tysta, men
synliga hyllning, som dessa gnade honom.

Mannen vxlade ngra ord med prokonsuln av Akaja, och nr han kort
drefter vid Annus Domitius' sida, omgiven av sina trosfrnder
lmnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig ga, flugit genom
soldaternas leder, meddelat sig prsterna, fortplantat sig till
menigheten, s att alla gon voro fsta p honom och ett sorl av
rster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.




SEXTONDE KAPITLET.

Under den nye kejsaren.

Aftonen av den dag, d ovan skildrade hndelser intrffat, emottog
Krysanteus ett handbrev frn kejsar Julianus, vilket tfljdes av en
offentlig skrivelse frn denne till folket och rdet i Aten.

Genom anslag, fsta p tempeldrrarna och stamhjltarnes stoder,
kallades atenarne fljande dag till allmn folkfrsamling fr att hra
kejsarens skrivelse upplsas. Pnyx, samma kulle, dr atenska folket
under sin storhetstid verlade om krig och fred, om sin inre politik,
om belningar och straff, om skdespel och fester, bevittnade nyo en
folkfrsamling. Flera tusen medborgare infunno sig hgtidskldda;
Annus Domitius i spetsen fr de kejserliga mbetsmnnen anlnde till
stllet i hgtidligt festtg; ett rkoffer till de himmelska makterna
frrttades infr folket av en kransad, purpurkldd offerprst; den
nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus upptrdde p Demostenes'
talarestol och frelste Julianus' brev till folket och rdet i Aten.

Detta brev, ett vltalighetsprov, vrdigt de stora och snillrika
folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde fr de omstndigheter,
som ndgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
hnskt till atenska folkets omdme, om det i hans grningar och
bevekelsegrunder kunde finna ngot tadelvrt. Denna dmjuka hemstllan
syftade icke att smickra atenarnes ffnga. Fr Julianus var det en
hjrtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och
fr honom, som var hellen till sin natur och svrmade fr den
hellenska forntidens ideal, var Aten nnu den viktigaste staden i hans
rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lrans och
filosofiens blverk.

Nr det kejserliga brevet var fredraget, upplste prokonsuln av Akaja
den nye kejsarens frsta edikt, vilket frkunnade allmn trosfrihet
som den grundsats regeringen antagit och folket borde flja. Drefter
upptrdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
retorer, som med hnfrelse skildrade den nya och lyckligare
tidslder, vilken bdades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
folket att genom samma dygder, som prydde deras fder, frtjna sin
lycka och gra henne varaktig.

Sedan man drefter verenskommit om de festligheter, med vilka
styrelseskiftet skulle firas, upplstes folkfrsamlingen. Jublet och
hnfrelsen fortplantades genom staden av de hgtidskldda skaror, som
drogo ned frn Pnyx.

Kungrelsen om trosfrihet innehll emellertid en punkt, som mste
synas tminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungrelsen
frbjd orden kttare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
som vldsamt frfore mot olika tnkande, skulle straffas som gemena
frbrytare. Den gamla lrans beknnare fingo tillstnd eller rttare
befallning att ppna sina tempel; de tryckande plagor och
tvngslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
girighet underkastat dem, upphvdes. Alla genom Konstantius
landsfrvista eller avsatta biskopar och prster fingo med sina
frsamlingars medgivande tertaga sina mbeten.

Ngra dagar drefter reste p Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
dag de anlnde till det nya Roma mnstrade kejsaren de sterlndska
legioner, som voro samlade dr. Dessa soldater voro till strsta delen
kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade mnat omintetgra
den gamla lrans sista sjlvrddningsfrsk. Nu fingo Julianus'
atenska gster bevittna ett skdespel av eget slag. Julianus hade
uppstigit p en prktig tron, omgiven av Roms och republikens
fornldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo tv t gudarne
helgade altaren, p vilka soldaterna, svida de funne det frenligt
med sin vertygelse, borde under defileringen offra ngra rkelsekorn.
De fleste gjorde det; de voro endast f, som avhllo sig drifrn,
ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig vergng till den
gamla lran. De galliska legionerna hade redan frut avsvurit korsets
fana och upprest de gamla baneren, p vilka stod tecknat: Romerska
Senaten och Folket. De kejserliga mbetsmnnen fljde i massa
legionernas fredme. Det var ett skdespel, som  ena sidan kunde
gldja den gamla lrans vnner, men  andra sidan mste uppfylla dem
med frtvivlan om mnniskonaturen och avsky fr tidens uselhet.
Kristendomen syntes vilja vika utan vld. Det var som om
mnniskoslktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
ensligheten, och solen sken p mnniskosvrmar, i vilka de, som
fasthllo sina fders lra av from vertygelse eller av omtanke fr
den hotade odlingen eller av krlek till den republikanska frihetens
skugga, frsvunno i mngden av de lyckskare, som omfattat samma lra
fr att vinna kejsarens ynnest och enskilda frdelar.

Legionernas avfall var ej det enda fr kristna kyrkan nedsttande
skdespel, som Krysanteus och Hermione sgo i Konstantinopel.
Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne fr de olika kristna
meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, fr att
vertala dem till enighet eller tminstone beveka dem att leva i fred
och frsonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man sg prster
av det nyss rdande homoiusianska partiet, prster av de nyss med eld
och svrd frfljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
novatianska och vriga beknnelserna. Om det var Julianus' uppst att
frlusta sig och sina gster med synen av de kristna prsternas
frdrv och ilska, vann han sitt ml. Det kejserliga majesttet kunde
lika litet som blygseln fr ett ovrdigt uppfrande infr hedniska
filosofers gon hlla ordningen vid makt. Mtets medlemmar verskreko
varandra, okvdade varandra med de grvsta skymford, anklagade
varandra fr de grsligaste brott. Julianus ropade flera gnger
frgves:

- Hren mig d, I kristianska prster! Vra fiender Germaniens
barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hrt mig!

Julianus och Krysanteus hade dagliga frtroliga sammankomster, p
vilka de verlade om bsta sttet att rena den gamla lran, bringa
henne i verensstmmelse med tidens krav och till klarhet i henne
utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en mnniskoslktets
frbttring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de
voro tillfyllestgrande fr mnniskans lycka, drom knde sig bda
vertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vgrat emottaga
titeln dominus eller envldshrskare och redan brjat omgiva makten
med alla den forna frihetens symboler, drmde om den romerska
republikens terstllande och hoppades att genom ndamlsenlig
uppfostran av det uppvxande slktet kunna stadkomma inom romerska
vrlden, vad Moses med den fyrtioriga vandringen i knen ville
stadkomma inom Israel: trlandens frtrngande av ett fritt, friskt
och delt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hnfrelse. De
uppgjorde, till vinnande av detta ml, planer, vilkas djrvhet och
genomgripande syftning borde stngt dem varje utsikt till
frverkligande, om ej de litat p himmelens bistnd, sina avsikters
renhet och den ofantliga makt, som vilade i hnderna p en romersk
imperator. Julianus var endast trettio r gammal, full av kraft,
klokhet, snille och hngivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna
vnta av honom?

Att tillgripa vldsamma medel, drifrn avstodo de bde av grundsats
och klokhet. De hndelser, mitt i vilka de levde, hade lrt Julianus,
att det vrldsliga svrdet lika litet kan utrota villfarelsen som
sanningen. Han ville mhnda ven framstlla fr vrlden ett fredme
av mildhet, utvad av den gamla lrans beknnare, vid sidan av de
rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt vldes dagar
gjort sig skyldiga.

Julianus hade beslutit att fr alla romerska rikets provinser utse
mn, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora ml
han syftade. Han valde i samrd med Krysanteus de prster och
filosofer, som fr dessa ndaml syntes lmpligast. Krysanteus sjlv
fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med gldje
frtroendet. D han tervnde till Aten, medfrde han till dess
myndigheter ett kejserligt pbud, som samtidigt spreds i rikets vriga
provinser. I detta pbud uttalade Julianus till en brjan sina planer
i avseende p den gamla lrans prsterskap. Han pbjd, att i varje
stad prsterna skulle, utan avseende p stnd eller frmgenhet,
vljas bland sdana medborgare, som utmrkt sig framfr de vrige
genom vishet och mnniskokrlek. Deras heliga frrttningar krva bde
kroppslig och andlig renhet, och d de lmna templen fr att tertaga
det vanliga livets omsorger, bra de strva att ven i statsborgerliga
dygder freg sina medborgare med efterdmen. Prstens studier bra
verensstmma med hans kall. Knner han sig dragen till epikurernas
eller tvivlarnes grundsatser, br han nedlgga sitt mbete; i annat
fall br han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas
filosofi, emedan dessa lra, att vrlden styres av en himmelsk frsyn,
som r kllan till varje timlig vlsignelse och bereder mnniskosjlen
ett kommande tillstnd av straff eller belning. Pbudet stadgade, att
prster, som vore ovrdiga sitt kall, skulle avsttas.

I samma kungrelse frklarade Julianus, att han ville dela med
kristianerna den ra de frvrvat, d de ordnat barmhrtighet och
vlgrenhet i stort. Srskilt pminde han atenarne, att deras fder
voro de frste, som inrttade allmnna sjuk- och frsrjningshus fr
fattiga, och han uppmanade dem att teruppliva detta deras fders bruk
i enlighet med tidens krav.

Slutligen frordnade han, att de allegoriska frklaringar, som
filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas
som allmn skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de
eleusinska hemligheterna kostnadsfritt st ppen fr fattiga
medborgare och slavar.

Till frfallna tempels teruppbyggande och nyas uppfrande i de
helleniska stderna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde
tillika, att kristianerna p egen bekostnad skulle teruppbygga eller
laga sdana tempel, som de frstrt eller skadat fr den gamla lrans
anhngare.

Judarne, som under den fregende styrelsen varit p mngahanda stt
frfljda, stlldes srskilt under kejsarens hgn. Han gav dem
tillstnd att tervnda till Jerusalem och beslt att med penningar ur
romerska statskassan teruppfra Jerusalems tempel i dess forna
hrlighet.

Sedan han ordnat rikets frvaltning och tryggat dess lugn mot
trosflockarnes inbrdes hat, lmnade han Konstantinopel fr att draga
i hrnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
fretrdares styrelse hrjat och intagit romerska grnsland.

--------------------------

P terresan frn Konstantinopel beskte Krysanteus med sin dotter det
gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle
terf sin forna prakt och den pytiska orakeltjnsten terstllas; han
hade t Krysanteus anfrtrott utfrandet av denna plan. Vintern hade
nu avlvat den ldriga, t Apollon helgade lunden och bddat drivor i
dalen. Krysanteus och Hermione funno templet de. Dess siste prst,
den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gng
gstat, var dd; hans tjnarinna hade flyttat till den nrbelgna
staden. Nr Krysanteus och Hermione lmnade templet--Hermione
frdjupad i minnena frn den natt hon dr upplevat--varsnade de en
man, som lngsamt steg uppfr den ena av dalens branta vggar och
frsvann bakom en klippa. Han bar hjlm p huvudet, svrd vid sidan,
men var i trots av den strnga klden endast skyld av ett djurskinn
kring midjan. Anlnd till staden, hrde Krysanteus dr, att det
rvarband, som innstlat sig i Parnassens klyftor, nnu fortfor att
hrja i omgivningen.

Stadsboarne trodde sig veta, att fridstrarne tillhrde den kristna
sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius pbjudit
utrotningskrig, och som under mngriga frfljelser hade urartat till
ytterlig vildhet. Flyktande frn sina nedbrnda byar till demarker
eller otillgngliga bergstrakter, hade de dr ordnat sig till
rvarband, som oroade de afrikanska provinserna och ven andra nejder
p andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
undan.

Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
frn brjan endast utgjort ett litet antal, men smningom kats med
rymda slavar och soldater samt missddare av varjehanda slag. Icke nog
hrmed. Bland de ensligt boende herdarne och kerbrukarne i de
parnassiska dlderna hade de vunnit mnga anhngare t sin tro, och
dessa med sina familjer hade icke tvekat att lmna lugnet och
torftigheten i sina hyddor fr att med trosfrnderna dela deras vilda
levnadsstt.

Krysanteus beslt att uppska dessa donatister. Stadsboarne avrdde
honom frn det vdliga fretaget, men han stod fast i sitt uppst.
Hermione ville flja honom; han gav henne lov drtill. Ledsagade av
vgvisare, som knde bergstrakten, begvo de sig ditin. Det drjde
icke lnge, innan de mttes och anhllos av ngra i lumpor kldda, men
vlvpnade karlar, som, frvnade ver deras djrvhet, nalkats dem,
icke fr att plundra, utan fr att frga dem om deras rende och om
meningen med deras resa.

Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
Konstantius avlidit och makten vergtt i hnderna p Julianus, en man
tillgiven ingen av de kristna beknnelserna, utan den gamla lran,
samt att han, Krysanteus, uppskte dem i kejsarens namn, fr att
kungra dem den allmnna trosfrdragsamhet och fria religionsutvning,
som nu var pbjuden i romerska riket. De vpnade mnnen lyssnade
misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans nskan att visas
till bandets stamhll, dr han kunde f tala med dess samlade
medlemmar.

Donatisterna hade valt sitt tillhll i en svrtillgnglig, mot
stormarne skyddad klyfta, vars sndersplittrade vggar bjdo dem
naturliga bostder, som de, s lngt sig gra ltit, hade frbttrat
med sammanfogade trdstammar. I dessa boningar, otillrckliga vrn mot
vinterklden och snyran, dvaldes mer n fyra hundra mn, och ven
mnga kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst vckte stor
frvning och samlade folket omkring sig. De halvnakna mnnen, de i
trasor hljda kvinnorna och barnen buro alla prgeln av vildhet och
gruvliga frsakelser. Det enda de gde i verfld voro vapen och dessa
av mngfaldiga slag, frn den spikslagna klubban--alla donatisters
lsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de
hjlmar, spjut, svrd och skldar, vilka de hemfrt som segerbyte
efter slagna legionrer.

Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, fr att
frkunna dem tillgift fr vad de brutit mot den lagliga ordningen,
samt skydd fr deras personer och religisa vertygelse, ifall de
ville tervnda i samhllets skte. Fr att underltta denna tergng
tillfrskrade han dem en tillrcklig jordstrcka i sydligaste delen
av Attika, dr bostder ven voro uppltna t mnga av deras i
religionen liktnkande, men fredligare sinnade brder, novatianerna.

Intilldess att frberedelserna till denna bosttning trffats, lovade
Krysanteus, att deras menighet skulle frses med allt vad till livets
underhll hon tarvade, emot det hgtidliga lfte frn deras sida, att
de icke vidare skulle oroa nejden med strvtg.

Efter lng verlggning mellan donatisternas prster och ldste
tillknnagvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt
emottoge det. Dock ville de nnu icke giva ngot bindande lfte, innan
de rnt, huru vrlden utanfr deras berg i sjlva verket hade artat
sig. Fr detta ndaml hade en av deras ldste tillbjudit sig att
flja Krysanteus, fr att sedan tervnda till de sina och meddela dem
vad han sett. Krysanteus gav detta frslag sitt bifall och tervnde
till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, lngskggig,
vilt blickande gubbe.

Av Delfis innevnare emottogs underrttelsen om den lyckade
underhandlingen med gldje, ty donatisterna hade varit dem ett svrt
plgoris. Dessas ombud tervnde snart till sina berg fr att styrka
sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus verenskom med Delfis
myndigheter om tillfrsel av ndvndighetsvaror till donatisterna, och
tre av deras ldste tfljde honom p resan till Aten fr att sjlva
lgga hand vid frberedelserna till den nya bosttningen.

I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter.
Annus Domitius, som, efter att hava rnt flera prov p kejsarens
ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till
Aten, hade p en allmn folkfrsamling freslagit och utan motstnd
genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas t kejsarens vn och
lrare, Atens frste medborgare.

Krysanteus sammankallade frsamlingen och meddelade henne kejsarens
reformatoriska avsikter. De hnfrda medborgarne lovade att av alla
krafter samverka till uppnende av det stora gemensamma mlet. Den
gamla lrans prsterskap rensades, och de utmrktaste medborgare
tvlade att intaga de hrigenom uppkomna lediga mbetena;
offertjnsterna inrttades med frnyad prakt, skolor byggdes fr alla
klassers barn, barmhrtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet
bemdade sig att terg till en enklare och strngare levnadsordning,
sjlva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, vergav med ngra
f undantag sina yppiga och bullrande njen och skyndade till
gymnasiernas hrdande lekar och filosofernas lrosalar. Allt syntes
bda, att en ny och bttre tid var kommen.




FRSTA KAPITLET.

Ett r drefter.


- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort
och torde icke terkomma s snart. Nr, vet jag icke sjlv. Om drfr
juden Baruk infinner sig i morgon fr att fra dig bort, s bryt detta
brev och visa honom det.

Alexander sg frundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke
nmnt ett ord om ngon resa, ej heller voro frberedelser fr en sdan
trffade. Men n mer n han undrade frskrcktes han av den ofrmodade
utsikten, att Baruk skulle komma och fra honom bort. Vad betydde
detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig s god mot Alexander
och njd med hans tjnster, nu pltsligt ledsnat vid honom och slt
honom till Baruk, den rike kpmannen, som med sina fartyg utfrde
slavar till alla delar av jorden, ja, ven till barbarerna, dr, ssom
man trodde, deras de var att slaktas p blodtrstiga gudars altaren?

- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rdd, du! Giv mig en bgare
vin och g sedan att sova!

- Herre, frgade Alexander med frsagd rst, har du slt mig till
Baruk?

- Huru kan du komma p ett sdant infall? N, fr att lugna dig, m
du d veta, att brevet, jag rckte dig, r ditt frihetsbrev. Du r
fri, min gosse, fri som fgeln under himmelen. Du r icke slav lngre.
Frstr du mig?

Alexanders ansikte ljusnade.

- Fri? O, vad sger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
han, i det han vnde och synade brevet. r det mjligt?

- Det r visst.

Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.

- Det r bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
glmmer bgaren. Skynda dig!

- Fri! upprepade slavgossen med frtjusning. Men varmed har jag
frtjnt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vederglla dig ...

- Bgaren! Skynda dig! ropade Karmides.

Alexander hade svrt att hmma utbrottet av sin tacksamhetsknsla. Men
p en frnyad vink av Karmides ilade han ut fr att tervnda med den
fyllda bgaren i hand.

Karmides tmde den.

Alexander frgade tvekande:

- Fr jag icke flja dig p din resa?

- Nej, det r ondigt. Jag behver dig icke.

- Vart mnar du?

- Ingen nyfikenhet! G din vg!

- Men fastn jag r fri, tillter du mig vl att stanna i ditt hus och
vara dig nra? vgade Alexander tillgga, i det hans tillgivenhet
speglades i hans ansikte.

- Lmna mig i ro fr dina frgor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill sga dig
ngot. Omstndigheterna bjuda, att vi mste skiljas, min vn. I morgon
r Baruk gare till detta lanthus. Jag reser i natt frn Aten, och det
kan hnda, att du icke mer fr terse din forne herre. Det var
frdenskull jag gav dig friheten. Det r nu din egen sak, huru du
skall nyttja din frihet fr att sl dig fram igenom vrlden. Flj din
natur och fatta lyckan, nr du kan, i lockarne! Se dr mitt rd, ltt
att giva, men svrare till sin senare del att flja. Men dri bestr
just levnadskonsten, Alexander. Jag har mrkt, att du r vetgirig, att
du hnger ver mina bcker, att det finns en grammatiker i dig, om n
icke en filosof. G i morgon till Krysanteus' hus. Begr att f tala
med hans dotter, Hermione. Sg henne, att du varit Karmides'
kammarslav, sg henne, att du varit icke alldeles likgiltig fr hans
hjrta, men att du nu saknar bde boja och brd. Du kan skriva. Bed
Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
ansikte r hos sdana mnniskor som Krysanteus och Hermione ett
anbefallningsbrev; de skola fgna sig t din nskan. Krysanteus skall
frelgga dig ngot verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
i hans vetenskap, ifall du tnker, medan du skriver. Han skall ordna
det s, att du kan bilda din sjl genom samma arbete, varmed du
frtjnar ditt brd. Och mrker han, att du begagnat dig av detta
tillflle, s skall han frn avskrivare gra dig till sin lrjunge,
fra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och sner
av romerska senatorer. Drmed r ju din lycka gjord, Alexander. Du
varder, vad kejsar Julianus r, en lrjunge av Krysanteus. Du blir
knkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
och ider, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att sga dig, om
icke det, att du frambr min mantel och tnder lampan i bokrummet. Fy,
inga trar, Alexander! Du r ful, nr du grter. G din vg!

En stund efter att Alexander hade avlgsnat sig, gick Karmides till
det lilla bokrummet invid sngkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
stmpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
vilken han skt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
ppnade boken, men glmde att lsa och frsjnk i sina egna tankar.

- Dock, jag mste skriva till henne ... endast ngra rader ... fr
att rttfrdiga mig ... befria mig frn varje ytterligare tanke p
henne.

Han steg upp igen, lmnade boken och satte sig att skriva:

Karmides hlsar Rakel fr sista gngen. Jag tog det steg, vartill min
plikt manade mig, och varav vi bda hoppades fastare knutna de band,
som frenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det frgves.
Nr jag i dag hos din fader anhll om din hand, frstummades han av
harm och frvning. 'Du, hedningen, du, den lttsinnige, liderlige,
utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behvde ingen utlggning av
det; jag behvde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
Tyvrr, min Rakel, har din fader rtt. Oss emellan r en skiljemur,
som ej kan verstigas. M det stdse vara dig vnligt! Vad mig
vidkommer, har jag varit vis nog att gra mig utledsen p samma gng
som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
kpa ett nje fr, d jag ej ens vill hava alla vrldens njen till
sknks? Livet r mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
Jag gr till ett land, dr man lika litet besvras av gldje som av
smrta, lika litet av fruktan som av frhoppningar, frmodligen icke
heller av tankar. Men kan man tnka dr och minnas det frflutna, s
torde det hnda, att jag ngon gng vill blanda det gudomliga lugnet,
som njutes dr, med en tanke p dig.

- Gott, tnkte Karmides, nu r den saken avfrdad. Vad har jag kunnat
gra mer fr den arma flickan, n jag gjort? Har jag icke, fr att
lyckliggra henne med en sll villfarelse, hycklat fr henne en
lidelse, som lngesedan slocknat? Det var en olycklig stund, d jag
frvirrades av hennes mrka gon. Hon har gjort mig mer bryderi n
alla andra kvinnor tillsammans. Hennes mhet, hennes svartsjuka,
hennes fruktan fr framtiden, hennes olyckliga knslighet, som ikltt
sig tusen former fr att plga mig, allt detta har jag burit med ett
tlamod utan like.

Hon lskar mig! I denna stund gr det mig gott att vila vid den
tanken. ven Alexanders trar behagade mig. Jag r d verkligen lskad
av tv mnniskor! Min bortgng skall sledes frorsaka smrta hos tv
varelser! En trst fr mnniskonaturen!

Att frsvinna ur vrlden och efterlmna ett tomt intet av knslor, det
r en avskyvrd tanke. Det tomma intet framfr mig och bakom mig, och
mellan dessa svalg en ohygglig ddsryckning! Nej, nej, tminstone
ngot bakom mig!

Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
faders rikedomar. Vad hade d skett? Jag hade rest till Baj, fr att
med havssltan terstlla mina livsandar. Jag hade ter brjat njuta
--en liten tid och mer av vana n av ungdomslust--hade drefter
hemfallit t lkaren och besvurit honom oddliggra en usel tillvaro.

Epikuros' lra r den smsta, som en mnniskohjrna frambragt. Jag
avskyr denna fega lra att njuta mttligt fr att njuta lnge. De ska
njet, men g att uppblanda det med en stadigvarande fruktan fr
verdriftens fljder--och drfr finna de icke vad de ska. De blanda
gudarnes vin med mnniskonaturens uslaste drgg, som r feghet. En
sdan blandning var mig vmjelig. Jag skte njutningen oblandad och
gick min bana utan att se till hger eller vnster.

Andra akten av livet r hrlig. Den frsta r intetsgande, den tredje
trkig, den fjrde neslig. Jag har alltid avskytt lderdomen.
Frfattarens vlvilja yppar sig, p bekostnad av hans snille, dri att
femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--

Dessa betraktelser terfrde Karmides' tankar till boken, som han
ppnat. Det var en avhandling om dden. P sdana verk var den
helleniska bokvrlden rik. Trstegrunder mot dden utgjorde fr
filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelra.

Som en resande hves ville Karmides i frvg veta ngot om det land,
dit han beslutit frdas.

Frfattaren uppstllde frst den frga, om det fr mnniskans lycka r
bttre att omsorgsfullt undfly varje tanke p dden eller i tid vnja
sig drvid fr att icke gripas av fasa och mista sin jmvikt, nr den
oundviklige nalkas. Han kallade dden med de mildaste smeknamn--en
ljuv drmls slummer, smnens broder, ett tervndande i moder Jordens
skte, en av den goda Naturen sjlv franstaltad upplsning av vr
kropp och dess bestndsdelars blandning med vnliga element--och han
undrade drver, att mngen hade fredragit det frra medlet framfr
det senare. Det lugn, de drigenom hoppas vinna, hotas ju varje
gonblick, ty naturen ppnar fr vra gon gravar i tusental,
orkneliga varelser med liv och knsla omkomma varje gonblick. Vilken
frskrcklig ngest mste ej gripa den, som till och med i sitt friska
tillstnd, med ofrsvagade nerver ej lrde frdraga tanken p dden,
nr han slutligen angripes av en sjukdom, nr denna sjukdom gr
framsteg, nr lkaren tvekar, nr lkaren verger honom! Endast fega
och tanklsa mnniskor kunna frdenskull vlja ett medel, s
otillfrlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
frfattaren, att ven fr jordens dlaste och tappraste stammar,
hellenerna och romarne, var dden ett skrckord, av lagen frbjudet
att nmnas vid offerhgtidligheterna och andra festliga sammankomster,
av hviskheten utvisat frn enskilda sllskapskretsar.

Detta, fortfor frfattaren, visar hvilka djupa rtter avskyn fr dden
likvl ger i mnniskonaturen. Denna avsky mste vervinnas, svida
icke sjlens klarhet skall grumlas av de alldagligaste hndelser.
Frdenskull verensstmde frfattaren med alla hellenska filosofer
dri, att en mnniska, som lskar sitt lugn, br s tidigt som mjligt
vnja sig vid ddstanken och underska, vad dden egentligen r. Han
pminde om Epikuros, som under en plgsam sjukdom och nra sin
upplsning skrev till en vn, att hans sjls gldje motvger kroppens
plgor, och att hans sista dag ven r hans lyckligaste. Mngen hmtar
i tron p sjlens oddlighet och frjder i ett kommande liv ett mod,
som icke lter nedsl sig. Frfattaren ansg dock ovrdigt fr den
vise att hmta styrka frn ngot, som mjligen r en villa. Man br
finna styrka i sig sjlv. r det icke, frgade han, tillrckligt
trstande att hava levat och i sin levnad hava utrttat ngot nyttigt,
och att med denna terblick p det frflutna frmla den
lyckliggrande frestllningen att frenas med jorden, som alstrar och
nrer allt gott och sknt, att genom sin lekamens upplsning nnu
efter dden varda nyttig fr de likar, som man i livstiden lskat?

Frfattaren upprknade och skildrade en mngd fall, som kunna gra
mnniskan, i trots av hennes inrotade avsky fr dden, likgiltig mot
honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglmde han icke
de vllustingar, som tmt frjdernas bgare till drggen. Mnga av dem
hade av fruktan fr dden rusat i hans armar och fredragit
frintelsen framfr frintelsetanken.

Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma hren att
resa sig p lsarens huvud och frflytta honom bland de skildrades
antal.

Frfattaren uppehll sig lnge vid frestllningen om frintelsen.
Hans iakttagelser verensstmde med Plutarkos' sikt dri, att rdslan
fr dden hos de flesta mnniskor uppstr icke s mycket genom tanken
p de plgor, som ledsaga ddskampen, ej heller genom Tartarens eller
helvetets skrckbilder, som just genom tanken p frintelsen. M mina
hnder och ftter frlamas, m blder hlja min kropp, m mina kval
komma tnderna att hacka och gnissla; blott livet terstr mig, r jag
njd, om ock jag hngde naglad vid korset, sger Mcenas. Och mnga
mnniskor tnka som han. Mnniskoanden, liksom hela naturen, fasar fr
det tomma. Han kan frlika sig med, ja, till och med efterstrva ett
tillstnd av ofrnderlighet, oavbrutet lugn, otillgnglighet fr sorg
och gldje, hopp och fruktan; men ett sdant tillstnd r nnu icke
frintelse. Det klder sig i skepnaden av en ljuv, drmls smn, som i
sitt djup ger mjligheten av teruppvaknande och under den domnade
ytan gmmer en knsla av behaglig vila. Men dr varje mjlighet till
frndring r borta tillika med det, som skulle vara mktigt av
frndring, dr icke ens ett tillstnd gives, dr fantasien neddyker i
en grnsls tomhet, ffngt famlande i evigt mrker efter ngra
atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, dr gapar
frintelsen.

Karmides kastade boken ifrn sig och steg upp. Hans sjlsliv hade
under den frflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
tryck: han var frslappad, delagd, hoppls, det var allt vad han
knde om sig sjlv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
vntade honom, vore tom p allt utom frsakelser. Att nedsjunka till
samhllsdrggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjrna
bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
ett ml fr lje eller medlidande av dem, p vilka han bortslsat sin
rikedom, att fljd av fraktet vandra en frtidig brcklighet, en
neslig lderdom till mte, detta hade mlat sig med hemska frger fr
hans inbillning. Han kunde undg detta de genom frivillig dd. Den
hade han lnge motsett som slutet p sin bana. Frivillig dd ingick i
hans filosofi, och han hade icke funnit ngon svrighet att frsona
sig med tanken drp. Sjlvmordet hade tvrtom frekommit honom som
ett lmpligt slutupptrde i livets lustspel, hjande verkan av det
hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lmna vrlden,
medan han nnu blndade henne och syntes henne avundsvrd och lycklig,
att ungdomlig, vacker, frisk och freml fr kvinnors mhet slita sig
ur njets famn och ila i gravens, det vore ju den enda dd, som kunde
anst en Karmides!

Vidare hade Karmides icke tnkt ver dden. Han emotsg den som en
ndvndighet och ville begagna till och med denna ndvndighet p ett
stt, som smickrade hans hgmod. Dock, nr hans timliga vlfrd hotade
som en lutande byggnad att sammanstrta ver honom, hade han frn dag
till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
verlevde han ven den, s hade han ven verlevat sig sjlv, och
dden, frdrjd med ngra timmar, skulle varda lika neslig, som om den
vntade honom efter en lng bana av frakt och elnde.

Han hade frdenskull i en kall och lugn sinnesstmning beslutit, att
den nu stundande natten skulle varda den sista.

Men i detta gonblick, nr han kastade boken ifrn sig, knde han vad
han hitintills icke knt--tvekan. Mnniskonaturens fasa fr
frintelsen, s kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den oknde
frfattarens arbete, hade gripit ven honom.

Han gick ngra slag ver golvet, ffngt kmpande mot en rysning, som
genomilade hans lemmar. Drefter lmnade han rummet, kastade manteln
ver sig och skyndade ut.

Svarta och frvirrade vlvde tankarne i hans hjrna. Han var icke i
stnd att rda ver och ordna dem fr att med lugn vervga sin
stllning och med frstndsgrunder kmpa mot sjlvbevarelsedriftens
anstrngningar.

I detta tillstnd vandrade han framt, utan att se, vart han gick.
Frst i grannskapet av staden fick han ga fr sin omgivning. Han sg
dubbelporten och hrde frn gatan Kerameikos sorlet av de talrika
lustvandrande, som njto den svala stjrnsmyckade nattens klarhet.

Han stannade, ty i denna sinnesstmning frdrog han icke att se eller
ses. Bakom honom lg begravningsplatsen. Han vnde om och gick dit.

I porten hejdades han av tv mtande mn. Som han gick frbi, lade den
ene av dem sin hand p hans arm och uttalade hans namn.

Obehagligt verraskad, stannade Karmides, mnstrade mannen och
igenknde Petros, homoiusianernas biskop.

- Klemens, sade denne till ynglingen, som fljde honom, g fre mig
till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.

Biskopen och frelsaren kommo frn pelarfltet, sedan de till Simon
helgonet burit hans aftonmltid. Simon hade efter sin uppvckelse nyo
bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om mjligt n mer
beskdad och beundrad n frr.

- Vad kan du hava att sga mig? frgade Karmides.

- Mycket, svarade Petros, om du har tid att hra mig.

- Det r vad jag icke har ...

- Man kan sga mycket p f minuter. Vart mnar du dig? Jag kan flja
och under vgen meddela, vad jag vill sga.

- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gng?

- Det kunde d vara fr sent ...

- Dri har du rtt. Nvl, det r mig likgiltigt vart vi g.

- Lt oss d vlja frsta bsta stlle, dr vi ostrt kunna samtala.
Vi hava ett sdant hr i grannskapet.

De satte sig p en bnk, som skuggades av cypresser.

- Vad har du att sga? frgade Karmides.

- Ngot, som torde frefalla dig underligt och vgat, svarade Petros.
Vi knna varandra s fga, och likvl fr du hra, att jag vill
inblanda mig i frhllanden, som synas rra mig alls icke och dig helt
nra...

- Det r gott. Lt endast hra vad det r.

- Min vn, jag har flera ntter drmt om dig, sist frliden natt, och
d s livligt, att jag i dag knt en oemotstndlig nskan att samtala
med dig. Jag skulle uppskt dig, ifall jag icke mtt dig hr. Vad tror
du i allmnhet om drmmar?

- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
hos mig ro de ingivelser frn magen, hos dig frmodligen frn
himmelen. Vad drmde du?

- Jag har tre ntter efter varandra sett dig st vid randen av en
avgrund, och jag frlste dig frn att falla druti.

- Och det var detta du ville frtlja mig?

- Nej, jag vill ven sga dig, att jag tror p vissa slags drmmar.
Det finns drmmar, som sjlva bra ett oemotstndligt vittnesbrd om
sin sanning. Jag r i denna stund vertygad, att Frsynen utsett mig
till sitt redskap att rdda dig frn ofrd.

Karmides vart uppmrksam. Petros fortfor:

- Jag har frgat mig sjlv: vilken r den olycka, som hotar Karmides?
Och huru skall jag kunna hjlpa honom? Det r ju s mycket, som
skiljer oss t, som nekar mig hans frtroende. Vra banor hava
hitintills aldrig sammantrffat, min skdning av livet r en helt
annan n hans, vr vrldserfarenhet s himmelsvitt olika. Han skulle
icke frst mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjrta;
han skulle kanske icke ens vilja hra mig. D jag frgade, vilken den
olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, s fann jag intet annat
svar n detta: hans olycka r det, som han sjlv betraktar som sin
lycka, och du skall frgves kunna ndra en sikt, vilken s att sga
r grundad i hans blod, hans ungdom, de gvor och fretrden, varmed
naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till njen, njutningar,
sinnesrus. Du frmr hr intet; endast tiden kan utrtta ngot. Den
dag skall vl en gng komma, d han med vedervilja stter njutningens
bgare tillbaka, om ven rckt av den sknaste hand. Han skall d
sjlvmant sansa sig. Du kan nnu ingenting utrtta ... Men drmmen
terkom. Du var redo att kasta dig i brddjupet; du gick ej med lyckta
gon till dess rand; du gick med ppna, du sg det, ditt ansikte var
mrkt och dystert, som det r nu, och likvl, nr jag fattade dig i
armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svrighet fra dig ur
farans grannskap. Sdan var min sista drm.

- Jag, som tror p drmmar, fortfor Petros, emedan vra heliga bcker
giva mig skl drtill, och emedan mngfaldiga rn giva std t denna
tro--jag knde mig av detta vertygad svl drom, att faran, som
hotar dig, str omedelbart fr drren och att du sjlv knner hennes
tillvaro, som ven drom, att jag verkligen kan rdda dig, och att du
villigt skall sknka mig det frtroende, som fr detta ndaml r
ndvndigt. Har jag misstagit mig?

- Frmodligen.

- Jag tror det icke. Du r i denna stund olycklig, Karmides ...

- Bah!

- Och du trnger till en hjlpare. Tiden r redan inne, d njutningens
bgare cklar dig ...

- Dri har du rtt ...

- Nvl, se dr en brjan till det frtroende jag nskar vinna. Jag
behver knappt veta mer, ty drmed har du sagt, att du str p en
vndpunkt av ditt liv, att du vill brja en annan bana, vrdigare de
hrliga gvor, varmed Frsynen utrustat dig, och som, rtt anvnda,
bra bereda dig en framtid av lycka och ra ...

- Du kommer mig att le ...

- Du tvivlar p en sdan framtid och knner likvl vedervilja fr det
liv du frt allthitintills. Men detta r ju frtvivlan?

- n sedan?

- Du, som har ungdomens drskaper bakom dig och det bsta av livet
framfr dig! r din hlsa frstrd? Din unga natur skall tervinna
henne. r din frmgenhet frstrd? Du skall frvrva en ny. Eller har
din frtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig lkedom
fr sjlen, liksom det gives en sjukdom, som frer till den verkliga
hlsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag
skulle taga din hand och fra dig till lkaren. Kanske r det ock s
--och jag skulle lycknska mig drtill--fastn du sjlv icke riktat
blicken int, i din egen barm. Kanske grumlas din sjlvprvning av
tankar p jordiska ting, av fruktan fr din timliga vlfrd. Denna
fruktan skall frjagas. Frr hr du mig icke, och jag undrar ej
drver, ty att predika fr en drunknande r en galenskap. Man drager
honom frst ur djupet och predikar sedan. Sledes, r din egendom fr
slsad, rdes du fordringsgare, fattigdom och frdmjukelse, s giv
mig ditt frtroende. Jag skall mjligen kunna hjlpa dig.

- Du?

- Jag.

- Om du nu gissat rtt, skulle du kunna avvnda ett slag, som vntar
mig med nsta uppgende sol?

- Det r icke omjligt.

- Jag vet, att du r en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana
bland de kristne, att du uppvckt en dd och gjort andra underting.
Jag vore drfr nstan frestad tro p mjligheten av din frmga ven
i detta fall ...

- Ah, jmfr icke vad som ej br jmfras! Hllom oss till mnet!
Antag, att Baruk r din fordringsgare, att du behver anstnd ...

- Petros, hur vet du detta?

- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behver
anstnd av honom. Du kan d lugn g hem att sova. Jag lovar, att Baruk
skall hava tlamod.

- Petros, r detta ditt allvar? Kan du hlla vad du lovar?

- Jag kan lova och hlla mer. Det beror av dig sjlv och det
frtroende du visar mig.

- Men vad r din avsikt med allt detta? Vilka ro dina
bevekelsegrunder? ... Dock, jag lmnar dessa frgor sido. De m vara
vilka som helst. Mitt lge r frtvivlat, jag beknner det ... och
rddar du mig s, som jag vill rddas ...

- S att allt sker i tysthet, s att din stolthet icke sras ...

- Sg hgmod eller stolthet ... orden gra ingenting till saken ...
d lgger jag mitt de i dina hnder, och du m gra med mig vad du
vill ... ehuru jag omjligen inser, i vilken mn jag skulle kunna visa
dig min tacksamhet med tertjnster.

- Jag krver inga sdana ... endast ditt frtroende. Med detta
frtroende skall jag n det vriga, och vad jag vill n, r din lycka.
Till att brja med: vill du beska mig i morgon efter skymningen, d
jag tervnt frn mitt arbete? Du har mhnda sett mig slpa sten till
Afrodites tempel. Det r nu mitt dagliga groml, och jag delar med
gldje mina frtryckta trosbrders mdor. D Israel var mktigt,
strtade vi avgudarnes altaren; vi mste nu teruppbygga dem, men, som
vi hoppas, fr att en gng nedriva samma vra hnders verk. Du har nu
att beska mig icke i biskopliga palatset, som r frvandlat till ett
fattighus, utan i en koja p Skambonide. Vem helst du sprjer skall
kunna visa dig till min ansprkslsa bostad. Vi skola d i morgon
vidare verlgga.




ANDRA KAPITLET.

Petros och Baruk.


En befallning hade utgtt frn kejsar Julianus, att de kristne p egen
bekostnad skulle teruppbygga de tempel, som de under fregende
kejsare hade nedrivit fr den gamla lrans beknnare.

I Aten bar detta pbud strnga fljder, ty icke allenast Petros, utan
ven hans fretrdare p biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av
de gamla gudars altaren, drutinnan understdda av den kejserliga
makten, som dels stadfst sdant vld, dels ltit det vara ostraffat.

I och med Konstantius' dd hade ven de rika bckar sinat, som frn
statens skattkammare strmmat i de rttrogna biskoparnes kassakistor.

I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mngden av
dem tillhrde hr den fattigaste befolkningen, och de voro fr vrigt
sndrade i tv lger, av vilka det under Konstantius frtryckta var
det strre. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty ven det
gde nu rtt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av
Akaja klagat ver att det mste plikta fr vldsamheter, till vilka
det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit ngra tempel;
varfr skulle de d drabbas av fljderna utav grningar, som icke de,
utan deras motstndare homoiusianerna hade frvat?

Man hade funnit deras klagoml rttsgilla och befriat dem frn
deltagande i tempelbyggandet. Hela brdan hade slunda fallit p
homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.

Den strnghet, varmed Krysanteus vervakade och pskyndade arbetet,
gjorde brdan dubbelt tryckande.

Under denna tid av lidanden och svrigheter fr den homoiusianska
menigheten hade Petros visat sig vrdig den plats, till vilken
frsamlingen upphjt honom. Han hade utan att knota utrymt det frra
biskopliga palatset, som var en byggnad tillhrig staden Aten, och
inflyttat med Klemens i ett litet hus p Skambonide. Han deltog
outtrttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin
frsamlings medlemmar och var stdse frdig att med sin egen person
trda i stllet fr dem, som av sjukdom eller andra omstndigheter
hindrades fullgra sitt liggande. Man sg honom nu dagligen i hopen
av arbetande mn, kvinnor och barn slpa sten till Afrodites tempel.
Hans underordnade prsterskap livades av hans fredme och fljde det.

Morgonen efter sitt samtal med Karmides beskte Petros Baruk.

Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade
frberedelser fr en resa till Jerusalem. Alltifrn kejsar Fladrianus'
tid hade judarne varit frbjudna att vistas i denna sin forna
huvudstad. Sjlva dess vrdnadsvrda namn var utplnat och ersatt av
ett romerskt. Nu var allt frndrat. Kejsar Julianus hade icke
allenast upphvt detta frbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
judarne tervnda till sitt gamla fdernesland. Han hade beslutit att
p det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
nya medelpunkten fr Jehovas dyrkare, i prakt tvlande med Salomos och
Herodes den stores.

En allmn hnfrelse hade fattat judarne. Templets teruppbyggande och
det p nytt fdda Israels frening kring dess heliga murar hade under
deras frtryck och smlek aldrig upphrt att vara deras hopp. Nu
syntes det nra sitt frverkligande. Till de stora summor, som
Julianus av statsmedel anslagit t fretaget, kommo de frivilliga
bidrag, som judarne lmnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
de fattige lmnade sin skrv. Frn Gallien, Britannien, Medelhavets
ar och Afrika strmmade judarne till Palestina, de fleste icke fr
att bostta sig dr, men alla fr att sjlva f lgga hand vid
fretaget. Hnfrelsen var icke minst i Aten. Brev frn Jerusalem till
synagogan i Aten frmlde, att grundvalarne redan brjat resa sig, att
gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som frrttades under
hymner och jubel, att mnga rika, som tvlade med de fattigaste i
outtrttlighet, nyttjade spadar och hvstnger av silver och icke
ansgo purpur- och silvermantlar fr goda att i dem bortbra gruset.

Det var ibland de kristne en allmn vertygelse, att Jerusalems tempel
aldrig mer skulle resa sig, emedan frstrelsedomen fr evigt var
avkunnad ver den mosaiska lagen. Mhnda var innersta
bevekelsegrunden hos Julianus, d han s nitiskt omfattade tanken att
ter uppbygga samma tempel, ingen annan n den att komma en slik
vertygelse p skam och med sin kejserliga allmakt nedsl de
profetior, p vilka kristianerna stdde sin tro. Judarne, som lnge
varit behandlade med vermod och frakt, hmtade ven ur denna
synpunkt ett skl att uppbjuda alla krafter till det stora fretagets
snara frverkligande.

Den gamle Baruk ansg sig icke hava gjort tillfyllest, d han lmnade
en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
ven han, lekamligen lgga hand drvid; han ville tminstone hava
framburit en sten till de andra, och han prisade sina fders Gud fr
lyckan att hava upplevat den tid, som ntligen skulle se Israels hopp
uppfyllt. Nu utrustade han tv skepp, som skulle fra honom och en
mngd av hans trosfrnder, rabbi Jonas inrknad, till det heliga
landet. D han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke
lngre med Platon och Filon; deras ord och tankar vlvde sig kring
templet, resan och den ljusa utsikten fr Israels framtid.

Under mnga r hade Baruk anvnt en del av sin lediga tid till den
fromma sysselsttningen att avskriva lagens heliga bcker. Vilken
omsorg han hade nedlagt p varje bokstav! Huru sirliga de mste vara
och huru fullkomligt liknande bokstverna i den ldre handskrift, som
lg framfr honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas
frskrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga
avvikelse frn den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som
vissa av dessa otaliga bokstver gde. Frdenskull var det av vikt,
att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var sledes
ett mdosamt arbete, men dess mer frtjnstfullt, nr det ntligen var
fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa gldje fr den
fromme kpmannen. De voro frdiga, samtliga rullarne, och lindade
kring gyllne stavar, vilkas ndar pryddes med juvelknappar av
ofantligt vrde. Han hade ursprungligen bestmt dem fr synagogan i
Aten; men nu hade en regirigare tanke uppstigit i hans sjl. Han
ville sknka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att
deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlrde skulle gra
honom ovrdig en sdan ra.

Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en lngre tid stanna i
Jerusalem, n mindre att bostta sig dr. Han ville endast terse
Davids stad, gra sin bn p Moria, bevittna verksamheten vid
tempelbyggandet och frambra sin sten till detta och drefter
tervnda med en handfull mull av dess heliga jord, varp hans huvud
skulle vila, nr han gtt till sina fder. Hans maka, den lderstigna
Ester, var fr sjuklig att ventyra en resa ver havet; hon och Rakel
skulle drfr stanna hemma och avbida hans terkomst, d han fr dem
ville frtlja allt vad han sett och rnt, s noggrant, som om de
skdat det med egna gon.

Baruk hade lagt Ester att under hans frnvaro noga vaka ver Rakels
uppfrande, vilket vore s mycket mer av nden, som ven rabbi Jonas,
hennes trolovade, skulle flja tget.

Mitt under dessa frberedelser hade Baruk blivit verraskad av
Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som knde sin
gldenrs grnslsa lttsinne, ville i brjan uppfatta anbudet som ett
nrgnget gyckel och tillbakavisade det som sdant med mycken
vrdighet; men nr Karmides, fr att giva kraft t sina ord, antydde,
att bjelsen var msesidig, att Rakel lskade honom, vart gubben ej
endast vred, utan hpen och frskrckt.

Han behvde ngra gonblick fr att samla sig.

Men sedan det skett, avfrdade han ynglingens frieri i ordalag av
skenbart lugn, men fulla av det djupaste frakt, vergick drefter
till penningfrgan och frklarade, att som han till sin frestende
resa hade av nden de summor han lnat Karmides, s mnade han
omedelbart indriva de frfallna lnen och i ndfall begagna hela den
makt, vilken som fordringsgare tillkom honom ver hans gldenr.

Karmides, som icke ville lmna slagfltet vervunnen, svarade hrp
med en antydan, som kom blodet i Baruks dror att isas och i nsta
gonblick, nr Karmides redan avlgsnat sig, att sjuda som lava.

Baruk avvaktade under plgande oro ett tillflle att mellan fyra gon
frhra sin dotter om hennes frhllande till den unge hedningen. Han
ville icke med en frtidig upptckt av ngonting nnu outrett
frorsaka den gamla Ester sorg och stadkomma uppseende i huset.

Nr ntligen detta tillflle yppat sig, fll den bvande flickan till
sin faders ftter och beknde, att hon lskade Karmides. Baruk kvvde
sin frskrckelse vid denna upptckt och skte varsamt utleta, p vad
stt bekantskapen mellan henne och den lttsinnige ynglingen uppsttt,
och huru lngt den hitintills utvecklat sig. Han bemdade sig att
vinna Rakels frtroende och gjorde vldsamma anstrngningar fr att
synas lugn, men Rakel hrde, hur hans rst darrade--hon hade icke mod
att beknna allt.

Hon hade ofta sett Karmides och ven vxlat ngra ord med honom, nr
han infann sig i huset fr att ska Baruk. Likaledes hade hon ofta
mtt honom, d hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon d
besvarat hans blickar och hlsningar, ja, hon hade flera gnger
samtalat med honom frn altanen av huset. Karmides hade vackra
mnskensaftnar infunnit sig under denna, medfrande en cittra,
spelande p henne och talande p ett stt, som intog Rakels hjrta.
Han hade ntligen frklarat, att han lskade henne och att han icke
kunde leva utan hennes krlek. D hade Rakel trstat honom drmed, att
ven hon lskade honom.

Detta var allt vad Rakel vgade tillst. Hon gjorde det stammande,
rodnande av blygsel, alltsomoftast dljande sitt ansikte i hnderna,
rdd att mta sin faders gon. Sjlv hade hon icke klart begrepp om
det frskrckliga i det, som hon frteg, men hennes jungfruliga knsla
vgrade att lta ett ord drom komma ver hennes lppar, och hon
anade, att en upptckt skulle krossa hennes faders hjrta.

En sten fll ifrn Baruks brst. Han upplyfte sin dotter, bad henne
lugna sig och frklarade, att han skulle glmma hennes felsteg, om hon
hdanefter toge sig nogsamt till vara och komme i hg, vad hon vore
skyldig sig sjlv, sina frldrar, sin trolovade, sina fders tro och
sitt namns ra. Dessa plikter voro heliga; brte hon dem, s skulle
hon fra sin faders gr hr med sorg i graven. Han bad henne vpna sig
med tanken hrp; d skulle hon ltteligen vervinna bjelsen fr en
yngling, som icke blott var hedning, utan ven en stor slsare, en
lastbar, frdrvad och samvetsls mnniska.

Baruk hoppades, att dessa skl skulle verka, och trstade fr vrigt
p sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nra att falla i en
avgrund, men lyckligtvis var hennes ra, s tnkte den gamle, nnu
oflckad. Sledes nnu ingenting frlorat. Frfraren hade drat henne
med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels bjelse fr
honom kunde nnu icke hava djupa rtter. Den skulle snart frsvinna,
sedan hon insett, att en overstiglig skiljemur stod mellan henne och
honom.

Emellertid hotade upptckten av detta frhllande att stra Baruks
resplaner och blandade sig obehagligt med hans hnfrelse fr
Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han vga resa och lmna Rakel
ensam under den sjukliga Esters vrd?

Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besk, han
verraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, trda ver
trskeln. Baruk hade vid flera tillfllen sttt infr dennes domstol
och med ytterlig dmjukhet i ord och thvor talat fr sin rtt emot
krngliga kristianska gldenrer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
vdjat frn den vrldsliga domstolen till sin sjlaherde. Petros hade
vid dessa tillfllen iakttagit en rttvisa, fr vilken Baruk knde sig
dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
hrde till regeln, nr fordringsgaren var jude.

Nu var dmjukheten borta bde i ord och thvor, och Baruk stod
hvlig, men rak infr den kristne prsten, vars domsrtt var upphvd,
vars makt var bruten.

Biskopen nskade ett hemligt samtal. Mklaren beviljade det. Petros
brjade tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande
fr dennes person och penningrenden; varfr, det knde han icke och
hade aldrig brytt sig med att grubbla drver.

- Jag vet, sade Petros, att du str redo att vidtaga strnga tgrder
fr att indriva dina fordringar av den lttsinnige ynglingen ...

- Alldeles.

- Jag undrar icke hrver. Det r din rtt, och de fleste skulle i din
stllning gra detsamma. Medgivas mste ven, att Karmides r den, som
minst av alla frtjnar undseende, ifall undseende ver huvud str i
en fordringsgares ordbok.

- Det str icke i min tminstone, genmlde Baruk. Ordet barmhrtighet
str dr vl, men jag behandlar aldrig penningsaker som
barmhrtighetsverk och aldrig barmhrtighetsverk som penningsaker.

- Riktigt. Jag inser, att kpmnnen mste skilja emellan s olika
ting. Ocks var det icke min mening att taga din barmhrtighet i
ansprk fr Karmides' rkning. Han skulle dessutom vara fr hgmodig
att emottaga den, fastn strnghet, tillmpad av dig i detta
gonblick, mste tillintetgra hela hans framtid.

- Det r illa det, men nu mnar jag verkligen vara strng, s strng
som mjligt.

- Jag ser saken frn samma frstndiga sida som du, fortfor Petros,
men skillnaden r, att jag just i denna samma sak ser ngot lngre n
du.

- Vad menar du?

- Jag menar, att om du fullfljer ditt uppst mot Karmides, s terfr
du p lngt nr icke allt vad du lnat honom ...

- Bah, det vet jag, infll Baruk med en axelryckning; den vissheten
har frorsakat mig en smnls natt, men nu skall jag finna mig i mitt
de.

- Och du stter honom ur stnd att fr framtiden gottgra dig.

- Du kommer mig att le. Nr skulle han ngonsin varda i stnd drtill?
Du talar om hans framtid som om ngot stort och lysande. Jag vill icke
ge en slant fr den. M var och en be den allsmktige bevara sig fr
en sdan framtid! Man tarvar icke spdomsande fr att se, varthn den
lutar.

- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag r den rikaste man i
Aten?

- Han skulle d rva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann
underrttelse om hans slkt och hans utsikter t det hllet. Tyvrr,
de ro, icke heller de, vrda s mycket som en slant. Han har rvt en
gng fr alla. det vill icke sa mer guldstoft i det sllet.

- Hr r icke frga om arv, utan om gifterml.

- Om gifterml? infll Baruk verraskad. Om gifterml och rik hemgift?
r det s du menar?

- Just s.

- Hm, det skulle d frmodligen vara med mina penningar i hemgift han
ville glda sina skulder till mig, tnkte Baruk. Min biskop, tilllade
han hgt och i betnksam ton, vem skulle d den rika arvtagerskan
vara, till vilken Karmides friar?

- Han friar, svitt jag vet, nnu icke till ngon.

- D vet jag mer n du, tnkte Baruk. Men, sade han hgt, jag frstr
dig icke. Karmides, sger du, friar icke till ngon, och likvl
frespeglar du mig ett rikt gifterml, som han skall ing.

- Han kommer inom r och dag att gifta sig med den rikaste mannens
dotter i Aten.

- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk frvnad. Du
mste d mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?

- Ja.

- Huru vet du det?

- Jag kan endast upprepa vad jag sade.

- Det mtte d vara genom spdomskonsten du kommit till denna blick in
i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var vertygad, att den
kristne biskopen, som kunnat uppvcka en dd mnniska, stod i
frtroligaste frbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina
landsmns vidskepelse, som vid denna tid var om mjligt strre n
vidskepelsen bland kristianer och hedningar.

- Emellertid, fortfor Baruk, br din frutsgelse alla tecken av
osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men
hans lttsinniga levnadsstt har gjort deras frbindelse om intet.
Ryktet har lnge ordat om att Krysanteus frbjudit honom sitt hus, och
drtill kommer vad jag nyligen hrt sgas, att Krysanteus ville hava
honom utvisad frn Aten, emedan han frleder ungdomen med dliga
fredmen.

- Allt detta uppvges av den enda visshet, att Hermione lskar honom.

- r det verkligen s? Nog vet jag bst, att unga kvinnor lta dra
sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett
undantag frn sitt kn...

- Du skall pminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit
tillsammans, att de voro bestmda fr varandra frn de frsta
ungdomsren. Du br vidare ihgkomma, att Hermione, sedan trolovningen
upphvdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon
lskar honom nnu, ehuru han visat sig ovrdig hennes krlek? Och om
detta ej kan vertyga dig, s vill jag i frtroende sga, att nnu
helt nyligen har hennes mun icke frnekat hennes hjrtas bjelse.

- Du sger ngot! Det tyckes vid nrmare pseende verkligen troligt.
Men hennes fader skall aldrig samtycka ...

- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon nskar. Den strsta
svrigheten ligger hos Karmides sjlv. Allt kommer att bero av hans
uppfrande, ty frst genom ett frbttrat levnadsstt kan han hoppas
tervinna Hermiones aktning.

- Riktigt. Men hr stta vi ju p en omjlighet!

- Nej, ingen omjlighet, men en skenbar svrighet. Du knner
ynglingarnes art. De mste rasa ut. Ju draktigare de levat, dess
grundligare r ofta deras frndring till stadga.

- Sdant hnder visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det frefaller
mig omjligt.

- Jag knner Karmides bttre n du. Jag ansvarar, att en sdan
frndring skall ske, svida icke du omjliggr det. Hans des trdar
ligga i bdas vra hnder. Han har vandrat vgen till frdrvets
avgrund och str nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se,
gapar nu vid hans ftter, och han ser det. Om han icke redan tervnt,
s r orsaken hos dig, ty du str bakom honom, en envldsherre ver
gonblicket, och det r du, som skall nedstrta honom eller lmna
honom tervgen ppen. Krossar du hans hgmod, s r han frlorad.
Alla ana, att han r utfattig, men ingen vet det, ty han har intill
denna dag frsttt att dlja sitt lge under ett levnadsstt, som
mste locka till den tro, att Indiens rikedomar st honom till buds.
Under allt detta r han uppfylld av ngest och frdig till vilket
frtvivlat fretag som helst. Strtar du honom, kan du icke berkna
fljderna; lmnar du honom vgen fri, s skall han ila till en
framtid, vars famn str honom ppen och tillbjuder honom lugn och med
lugnet allt, som han kan efterstrva. Om han i besittning av en ny
rikedom skall terfalla i sitt frra levnadsstt, det r ngot, som
vidkommer ingendera av oss bda. Det r nog fr mig, att Hermione
varder hans maka ... det r mitt ml ... och fr dig br det vara nog,
att han till sista obolen gldar dig sin skuld. Det r du sjlv, som
skall stta honom i stnd drtill. Lmna honom i ro, och han skall om
ett halvt r hrefter fr andra gngen vara trolovad med den rike
Krysanteus' dotter, om ett r hrefter vara hennes make och arvinge
till hela hans frmgenhet.

Baruk hade uppmrksamt lyssnat till Petros' frestllningar. Ehuru den
gamle mklaren alltsedan grdagens upptrde med Karmides och
upptckten av frhllandet till Rakel knde fr honom ett hftigt
uppspirat hat, s att han vore frdig lycknska sig till Karmides'
ofrmga att betala, emedan detta gve honom tillflle utkrva hmnd;
s frnam han likvl nu en bjelse att se saken ur annan synpunkt. Han
hade att vlja:  ena sidan frlora en betydlig summa penningar p en
slsaktig son av de fraktliga gojim, att bra harmen av en misslyckad
berkning;  den andra att terf hela huvudstolen med de faststllda
rntorna--trettio till fyrtiofem fr hundra! Det lg fr honom en
stor retelse i att genom klokhet, frutseende och tlamod terstlla
en som ohjlpligt frlorad ansedd sak och frvandla den vntade svra
frlusten till en lysande vinst, och det s mycket mer, som det alltid
varit hans stolthet att frelysa de yngre kpmnnen bland sina
landsmn med en omtanke, ett frutseende och en frmga att nyttja
omstndigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
ledsagare. Hans yngre yrkesbrder menade redan, att han skulle frlora
p Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
lngre n de--att han ven i avseende p Karmides vetat, vad han
gjorde, nr de trodde honom handla som allra blindast och
ofrsiktigast.

Men Baruk hade ett annat, fr gonblicket n vltaligare skl att giva
sitt samtycke till Petros' begran. Han trodde Karmides vara i stnd
till vilket frtvivlat fretag som helst. Hans fruktan fr sin dotters
trygghet var ju s stark, att han, d biskopen steg ver hans trskel,
just frgade sig, om han skulle tras lmna Aten och antrda den
efterlngtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
Petros berttat honom--och ngot skl att tvivla hade han icke--s
var en utvg funnen, och hjlpen hade kommit i rtta gonblicket
liksom frn himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphra att lgga
sina krokar fr Rakel, s snart han ftt en vink om den vida strre
lycka, som vntade honom och vore lttare att vinna p annat hll.
Baruks lilla oskyldiga lamm skulle st skyddat fr den glupske vargens
anslag, medan denne, ikldd skepnaden av en ruelsefull och botfrdig
syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
frtrffligt.

Och om Rakels bjelse verkligen vore djupare n blott ett flyktigt
tycke, s skulle hon vervinna den, om icke frr, nr hennes luftslott
ramlat, nr hon funnit, att Karmides' krleksfrklaringar vore idel
munvder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina
planer p Hermione. Hennes gon skulle tminstone ppnas, nr
underrttelsen ndde hennes ra, att samme Karmides, som hon lskade,
var trolovad med Hermione.

P grund av dessa skl drjde det icke lnge, innan Baruk fattat sitt
beslut. Han lovade Petros att tminstone under ett halvt rs frlopp
icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obengen att
frstrcka Karmides ett och annat ln, s snart det brjat visa sig
skra tecken till en sdan sakernas gng som Petros frespeglat.--

Aftonen av samma dag, p vilken biskopen beskt mklaren, satt han
ter efter ndat dagsverke i sin koja p Skambonide, en kammare, vars
bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa.
Det enda i hans omgivning, som pminde om det frra biskopliga
palatset, voro bckerna och Kristusbilden, men ven denne var nu
avhnd sina delstenar. Biskopen delade sin ansprkslsa bostad med
sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss frtrt sin tarvliga
aftonmltid, som tillretts dem av deras vrdinna, en from nka av den
homoiusianska beknnelsen. Petros, vilande p en soffa invid lampan,
ppnade sin Tertullianus. Klemens, frdig att g ut, ikldde sig sin
kpa.

- Hlsa min son Eufemios, sade Petros, och lten icke frleda er att
syssla fr lnge i natt med avskriften av den helige Johannes'
uppenbarelse. Du har arbetat i dag p det hedniska templet och mste
vara trtt, min Klemens.

- Jag r icke mycket trtt, men jag r uppfylld av bitterhet, min
fader. Det r frskrckligt, att vi kristianer skola uppfra tempel t
hedniska avgudar. Vi bygga ju hus t de onda makterna, t djvlarne!

- Kejsaren vill det, Klemens. Vi mste.

- Nej, man mste mer lyda Gud n mnniskor. Vi borde neka att gra det
och hellre lta kejsaren dda oss.

- Min son, vi underkasta oss, emedan vra frmn vilja det, och vi
kunna gra det, emedan vi ro vertygade om seger. De byggnader vi
uppfra varda icke tempel t avgudarne, utan kyrkor.

- Ah, dri har du rtt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi
endast fasthlla det hoppet, kunna vi arbeta under vlsignelser i
stllet fr frbannelser. Det r sant; denna byggnad skall en gng,
nr vi ftt en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hnda
snart nog, om det r sant, vad Eufemios sagt mig, att mnga av de vra
omgiva avfllingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillflle
att frskaffa honom till avgrunden.

- Har Eufemios sagt det?

- Ja.

- Sdana ord ro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios fr att tala
s. Du fr icke lyssna till slika ord och n mindre upprepa dem.

- Men vore det d ortt att dda en avflling, som frfljer oss och
vill utrota frsamlingen frn jorden?

- Klemens, jag har mrkt, att du p senare tider ofta framkastar
frgor, med vilka du aldrig borde sysselstta dina tankar. Akta dig,
ty har man en gng brjat frga, s stannar man sllan, frrn man
ifrgastter det heligaste.

- Bevare mig Gud fr detta!

- Bevare dig Gud fr lsa, kringirrande tankar! Du har dina plikter
att tnka p och de bcker, som jag stter i din hand. De svara p
alla sprsml, som ro ndiga och tilltna. Bevaka din sjl och g
icke drutver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?

- Ja, nstan dagligen, fader. Han tyckes uppska mig och flja mina
steg.

- Nvl?

- Jag undviker honom.

- Du fr icke lyssna till vad han sger.

- Jag har sagt honom det.

- Du gjorde ortt ven dri, ty jag har frbjudit dig att svara med
ett enda ord.

- Frlt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller
fr lyssna till honom, och jag bad honom hdanefter lmna mig i fred.

- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill hgmodet och
frgvisheten leda. Han missaktade mina rd, litade p sitt frnuft och
lste de heliga skrifterna icke med dmjuk ande, icke med vrdnad fr
kyrkans fders meningar och mtenas av Gud ingivna tolkning, utan i
trstan p sin egen vishet. Och fljden var hans sjls frdrv. Hans
villfarelser ro vrre n sjlva atanasianernas. Han frnekar mtenas
rtt att giva regeln fr skrifternas ordafrstnd, han frnekar
kyrkans och det av Kristus instiktade prstastndet, han ordar, liksom
flera kttare fre honom, om de kristnes allmnna prsterskap, och
under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de ro mktiga, han
umgs med filosofer och besker dagligen Krysanteus' hus.

- Jag har glmt omtala, fader, vad som dag hnde mig under arbetet,
sade Klemens. Krysanteus infann sig, ssom han plgar gra ...

- Ja, han njuter av att se vra mdor, sade Petros. M vi unna honom
denna korta frjd!

- Han infann sig, den frhatlige, och han fljdes i dag av sin dotter.
Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!

- Du betraktade henne sledes noga?

- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har lagt mig att vnda blicken
bort frn unga kvinnor, och jag gjorde det ven nu ...

- Nvl?

- Men hon kom sjlv till mig och talade till mig ...

En skymt av oro for ver Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort
rullen och reste sig upp.

- Du stod sledes i hennes grannskap? infll han.

- Nej, det stlle, jag hade under arbetet, var tmligen lngt frn
gatan, men hon gick emellan vra brder fram till mig, och hon lade
sin hand p min axel, nr jag vnde mig bort.

- Ah, du har d ter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt
dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte hljt av kpan, nr du r
ute?

- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!

- Det r sant. Jag glmde det.

- Solen stod hgt p himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi
frsmktade alla under trlandet i den svra hettan. Jag bar endast
min korta arbetskiton, nr detta hnde, och likvl badade jag i svett,
ty jag hade anstrngt mig mycket fr att freg brderna med lydnad
fr arbetsfrestndaren ...

- Det var rtt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon
dig?

- Hon frgade mig, vad jag heter--huru gammal jag r ...

- Ah!

- Var jag r fdd och vilka mina frldrar ro ...

- Och du? Vad svarade du?

- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros r min fader,
och nr hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag r prst.

- Vidare!

- Hon log t denna rttelse, men jag sade henne allvarligt, att hon
borde omvnda sig och tnka p sin sjls vlfrd. Drefter vnde jag
mig bort och gick ifrn henne.

- Var detta allt?

- Ja.

- Lovad vare Gud! tnkte Petros. Detta br lra mig att hdanefter
vara omtnksammare. Jag skall icke vidare tillta, att Klemens
deltager i arbetet.--Min son, sade han hgt, du stannar hos Eufemios
i natt. Men uppehll dig icke allt fr lnge med avskrivningen, ty du
skall sova och hmta krafter ...

Klemens nskade biskopen en god natt och avlgsnade sig.

Medan han vandrade nedfr Skambonide, gick han frbi en kvinna, som,
d hon sg honom, vnde om och tilltalade honom med tveksam rst:

- Jag ser av din kpa, att du r kristen prst. Tillhr du den
homoiusianska beknnelsen? Frlt mig, att jag uppehller dig med
denna frga!

Klemens stannade. Han sg framfr sig en ung flicka av vackert
utseende, kldd som slavinna i ett frmget hus.

- Jag igenknner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
r frelsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mtte dig! Min avsikt
var att ska biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
gnger och alltid vnt om vid hans drr. Jag dristade ej g in, men
icke heller har jag vgat g hem, frrn jag ftt tala med honom eller
dig. Huru vl, att jag trffade dig!

- Vad vill du mig?

- O, jag r mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
strng husmoder, och jag rkade i afton, medan hon var frnvarande,
att sndersl hennes dyrbaraste toalettask. Hon plgar straffa mig
hrt fr den minsta frseelse ... och p detta konstverk satte hon s
stort vrde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
bort ... och trs nu icke tervnda, utan att du fljer med mig hem
och utverkar mig hennes frltelse. O, vgra icke detta, frommaste
broder! Min hrskarinna r s strng, ja, hon r grym, nr hon r
vredgad; men annars r hon god och gudfruktig och nitisk i den rtta
lran ... och om du, som r prst, fljde mig hem, s skulle hon nog
p din bn frlta mig.

Flickan fattade hans hand. Klemens drog den frskrckt tillbaka; han
hade nnu aldrig varit en kvinna s nra. Men han knde medmkan med
den stackars slavinnan och ansg fr sin plikt att villfara hennes
bn.

- r din hrskarinnas bostad avlgsen? frgade han.

- Nej, gode broder.

- Jag fljer dig.

- Jag blir dig evigt tacksam.

Flickan frde Klemens tvrs ver gatan Kerameikos och in i en grnd,
dr hon stannade utanfr bakporten till prokonsulns palats.

Porten ledde till fruntimmersgrden. De intrdde, utan att ngon
portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vnta p grden och
frsvann genom en drr i portiken. Hon terkom och frde Klemens genom
en korridor, i vars nde var en drr, p vilken hon pekade viskande:--
Hr! Stig in! Min hrskarinna r hemma.

Klemens ppnade drren och sg sig i en guldglnsande, av vllukter
uppfylld budoar. P en soffa drinne vilade en kvinna, kldd i en ltt
drkt av spetsar. Skenbart verraskad av besket, reste hon sig upp
och sg honom med frvnade blickar.

Klemens igenknde Annus Domitius' maka, den skna Eusebia, och det
mod, varmed hans rende vpnat honom, eftertrddes av frvirring. Han
stod blyg och frsagd infr denna skna kvinna, som med strsta undran
i sin ton frgade honom:

- r det du, unge frelsare? Vad fr dig hit vid denna sena timme?




TREDJE KAPITLET.

Teodoros.


Krysanteus gde i grannskapet av hamnstaden Pirus en lantgrd, dr
Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.

Huvudbyggnaden lg p en kulle; utsikten ppnade sig t ena sidan ver
havet och den livliga hamnen, t den andra ver en brdig, av
vingrdar och olivdungar omgiven dld. Kullens sydliga sluttning
nedsteg i avsatser, prydda av trdgrdskonsten och skuggade av ldriga
trd.

I en lvsal p en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes
vnner Ismene och Berenike hade nyss lmnat henne. Hon hade drefter
gtt hit, dr hon grna njt ensamhetens stunder, emedan denna plats
varit lskad av Elpenike, hennes moder, och pminde Hermione om
barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes
frsta och enda krlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans
Fdon--men minnenas makt och aftonens fridfulla sknhet fngslade
flickans tankar och sinnen, s att hon glmde att ppna boken.

Havet glnste i den sjunkande solens prakt. Tv fartyg sgos lmna
hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de bda
Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga
verksamheten i Pirus blandade sig, mildrat genom avstndet, med
fgelsngen i trdens kronor och tonerna av en fljt, som uppstego
frn dalen p andra sidan kullen.

D solens skiva nrmade sig synranden, strdes Hermiones ensamhet
genom ankomsten av en man, som var kldd i kpa, sdan som de kristna
prsterna brukade. Den frtrolighet, var med han nrmade sig
Krysanteus' dotter och satte sig helt nra henne, visade, att han icke
var en frmling p stllet.

- Teodoros, sade hon. Vlkommen.

- Jag anade, att jag skulle finna dig hr, sade den unge prsten, och
styrde frdenskull hit, innan jag ville ska dig druppe i byggnaden.
Den vackra aftonen och hgen att tvista med dig hava lockat mig ut
frn staden. Jag kan hlsa dig frn din fader. Jag sg honom p Pnyx,
dr folket r samlat fr att verkstlla det nya valet till arkont. Det
str i denna stund en het drabbning druppe, och mhnda avgres just
i detta gonblick segern.

- Tvivlar du d, att min fader skulle varda tervald? frgade
Hermione.

- Han har en mktig hjlp i kejsarens gunst. Det r frdenskull
sannolikt, att Krysanteus segrar.

- Vad sger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nden till seger?
Jag vet att min fader p den senare tiden frvrvat mnga fiender
bland atenarne; men den stora mngden mste vl dock vara honom
tillgiven.

- Jag vill grna tro det, men r likvl oviss drom.

- Men en sdan otacksamhet vore omjlig, utbrast Hermione. Han
uppoffrar ju allt fr dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
uthrdar fr deras skull, huru varmt han nskar deras vlgng, huru
han lever endast fr den hga sak, som Julianus och tidens dlaste mn
vilja frverkliga, o, d skulle de icke kunna annat n lska honom.
Har du mrkt, Teodoros, att min faders hr brjat grna? Det r icke
av lder, du, utan av omsorger och rastlsa tankar. Min arme, lskade
fader!

- Ja, om detta frtjnar hat, vad r det d, som frtjnar tacksamhet
och krlek? sade Teodoros. Men du fr icke tyda mina ord till det
vrsta, Hermione. Med sin knnedom om tiden och mnniskolynnet mste
Krysanteus frn brjan hava frutsett det motstnd han nu rner.
Frtjusningstiden kunde icke vara lngvarig. Det gr an att mla
idealer och stlla dem fr mnniskornas gon; alla skola hnfras, ty
alla igenknna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
mnsklighet; men att ska frverkliga dem, Hermione, att med kraftig
och skonsls hand gripa in i verkligheten fr att omskapa den till
ngot sannare och sknare, det framkallar alla trghetens, vanans och
ondskans makter till frtvivlat motstnd. Det uppstr d en strid, som
icke ndar, frrn idealets kmpe har segrat eller dukat under. Det
sista r det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
Guds vrldsordning, att s skall vara. Ty idealets kmpe r, ven han,
en mnniska, full av fel och misstag, och med det sanna, varfr han
kmpar, blanda sig villfarelser, som gra motstndet rttsgillt. Vad,
om Julianus och Krysanteus i mycket hava ortt? Om de skulle vilja
terfra en tid, som r dd och br vara det, en tid, som genom
avstndet hgrar fr deras gon med en glans, som han i sjlva verket
aldrig gde? Vad om deras strvanden skulle motverka i stllet fr
frmja mnniskoslktets sanna vl?

- Det lter icke tnka sig, sade Hermione, ty frnuftet och sanningen
hava i alla tider till sitt inre vsen varit desamma och skola alltid
frbliva det.

- Visserligen. Ingen tid har varit frnuftls och osann. Men du,
liksom jag, r vertygad om en Guds uppenbarelse i vrldens gng och
mnniskoslktets den. Vari skulle d denna uppenbarelse best, om ej
dri, att hans hrlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
allt klarare framstode fr de varelser, som ro skapade till hans
avbilder? I viljen terkalla en frfluten tid. Det r fruktlst,
Hermione. I viljen ter uppliva tron och vrdnaden fr de gamla
gudarne. Det r omjligt, att detta fretag skall lyckas. Det r
frtvivlat, ty det br en osanning inom sig. Ack, drutinnan ligger er
svaghet. Varfr skolen I inblanda denna fallna gudavrld i er kamp fr
sedernas bttring, fr tankens rtt och den borgerliga friheten? Vad
har Zeus, den otrogne kta mannen, att gra med sedligheten eller
frnuftet, han, den avundsamme, som fngslade Prometeus vid klippan,
emedan denne med eldens gva vart mnniskoslktets vlgrare? Vad hava
de frgudade tyrannerna, som I givit ste Olympen, vad hava de att
gra med frihetsandan och mnniskovrdet? Dessa brottsliga, lastbara
gudar, frtjna de sina rkoffer och altaren? ro de gudar, till vilka
man kan stta sitt hopp i livet och i dden? Det r sant: I viljen
avtv dessa vanstllande flckar frn deras anleten. I frdmen som
hdare de skalder, som frtalat dem. Men sedan I utplnat dessa drag,
vad terstr dem d av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
opersonliga krafter, utstrmmade frn den ende evige Guden.

- S anse vi dem ven, invnde Hermione. Vra filosofer sga, att
dyrkandet av flera gudar uppsttt genom mnniskornas svaghet, som
frdelat fullkomlighetens egenskaper p mnga.

- Men varfr frneken I d den Gud, som ltit sig uppenbaras fr edra
filosofers slutledningar? Emedan han r ofattlig fr mngden, skolen I
svara. Ja, han r i sanning ofattlig, om han, ssom mnga av edra
filosofer frmenat, endast r den outgrundliga, p alla egenskaper
tomma enheten i tingen, ett vsen, som ej bryr sig om mnniskornas
den; men r han en god, allvis och krleksrik frsyn, s r han icke
blott fattlig fr den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
okunnigaste hjrtan i alla tider lngtat.

- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ren stolta aristokrater;
I talen om en tro fr de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga;
om en annan fr den stora hopen. I viljen hava krnen fr er och kasta
skalet till mngden. Mot denna uppfattning har samma hop sjlv
frklarat sig, och denna motfrklaring r kristendomen. I villen icke
omstrta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra
deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er
funnos ven sdana, som fr statens, fr ordningens skull ville
befsta den gamla vidskepelsen, frutan vilken de frmenade, att allt
skulle sammanfalla i grus. Som om en lgn vore det starka band, som
sammanhlle vrlden! D frkunnades ur folkets lgsta kretsar, ur
fiskarhyddor och verkstder, samma ofattliga sanningar, som I haden
lagt hand p fr egen rkning. Detta verraskade tvivelsutan de vise.
Det var en omvlvning, och s demokratisk, Hermione, s
frihetssyftande hon kunde vara. Hon frkunnade en gud fr alla, en
vishet fr alla. Hon frkunnade, att den hge och lge, imperatorn och
slaven, ro brder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel.
Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi ro alla mnniskor. Bort
med herren och slaven! Vi ro alla skapade till frihet, till den sanna
friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjlp, mot vra
tyranniska onda bjelser! Bort med den hgsta och svrverstigligaste
av alla skiljemurar mellan mnniskor--skiljemuren mellan rttfrdiga
och frtappade! Ingen r mer s rttfrdig infr Gud, att han icke r
en syndare; ingen s fallen, att han ej kan upprttas! Bort med
sjlvbeltenheten liksom med frtvivlan! Den sjlvbeltnes hgmod
skall dmjukas, och den dmjukes frtrstan hjas, ty i himmelen r
strre gldje ver en botfrdig syndare n ver alla rttfrdiga inom
havets grdel! Detta, Hermione, r kristendomens lra, de sanningar,
som frkunnades av Jesus av Nasaret. Sg mig, finner du ingen skillnad
mellan honom och undergraren Apollonios? Han uppvckte dda,
Apollonios, och frrttade underverk, som liknade Jesu; men vad voro
dessa mot nasarenens strsta underverk, som r hans levnad och lra?
Hava edra cesarer, som I upphjt till gudar, strre rtt till detta
namn n nasarenen? I frskrckens ver vra ord, d vi sga, att Gud
var i Kristus och frsonade vrlden, och likvl har ert eget frnuft
uppenbarat er ndvndigheten av Guds mandoms anammelse, och edra
myter, bland vilka mnga hava rtt att kallas profetior, antyda det,
frebda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus,
den hgste gudens lsklingsson, som nedsteg till jorden, kmpade med
de onda makterna, led en smrtsam jordisk dd och genom denna dd,
varifrn han uppstod, vart mnniskoslktets frlossare? Vem r denne
Dionysos Zagreus, om icke en drm, som edra fder drmt om den
kommande Kristus? De skaror, som vallfrdade till Eleusis, tror du,
att de frdes endast av trngtan efter hgre kunskap i gudomliga ting!
Nej, de visste vl, att invigningen icke frvandlade ngon till
djupsinnig filosof. De hastade dit i vertygelsen att finna rddning
fr sina sjlar. Ocks har i vra dagar, sedan Julianus ter ppnat
mysteriernas tempel, mngen nyinvigd frvnats att hra dr i mrker
och lndom frkunnas samma lror, som kristendomen predikat i klara
dagen, men enklare och renare, och mngen har ifrn Eleusis tervnt
med lngtan att utbyta den drmde Dionysos mot den verklige. Prometeus
sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en
hgre vrldsordning. Edra myter uttala klart och tydligt p
mngfaldiga stllen sin egen otillrcklighet och, liksom judarnes
heliga bcker, frebda den kommande Messias. De nyplatonska
filosoferna lra ju ven frn filosofiens stndpunkt Guds
mnniskovardande. ven de tala om ordet, genom vilket allt r skapat;
ven de tala om tro, hopp och krlek som fromhetens grundval. Men nr
de fr vrigt lra, att Guds tankar ro ting och verkligheter, r det
ej d en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse
endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord
i en mnniska? Ack, en filosofisk tanke r icke tillrcklig att
tergiva den frtvivlade sjlen lugn och salighet.

Tnk dig, Hermione, en mrdare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus
och ser det blodiga offret vid sina ftter. Han har utfrt ett odd,
som ej kan gottgras. Hans nger, hans frtvivlan, hans huvud, om n
frivilligt lagt under lagens svrd, tergiva icke den slagne hans liv.
Tnk dig, vad som r n rysligare, en sjlamrdare, en frfrare, som,
insatt till vrdare av ett vlartat och lovande barn, frdrvar dess
natur, utvecklar dess onda anlag, nedstrtar det i sinnlighetens dy
och slutligen ser sin skyddsling omkomma dri. Tnk dig honom vckt
till inseende av sin grnings ryslighet. D fljer en nger, som ingen
filosofisk tanke kan avvnda frn frtvivlan och evigt frdrv. Tarvas
ej fr dem den fulla vissheten om en personlig frlossare, som ven
fr deras skull, fr att ven deras synder skola frltas, burit Guds
vrede och lagens frbannelse? Det steg, Hermione, som leder frn din
tro till min, r sledes steget frn tanken till den levande
verkligheten, frn den sljade sanningen till den avsljade och
uppenbarade.

Samtalet fortfor lnge i denna riktning. Det var icke frsta gngen
Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade lnge gripit
varje tillflle, som yppade sig drtill, och sdana tillbjdo sig
mnga, ty Teodoros var, ehuru kristian och prst, en nstan daglig
gst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem bda uppsttt en vnskap,
som, grundad p msesidig aktning, icke strdes av olika trosmeningar.
Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjlp t Krysanteus,
nr han i enlighet med kejsarens avsikter brjade inrtta fattighus
och sjukhus i Aten och vriga stder i Akaja. Teodoros syntes icke
frga efter sina trosfrnders omdme i detta avseende; han vart
rkehedningens ivrigaste medhjlpare i allt vad han ansg gott och
nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser fr ktteri och avfall, som
kristianerna allmnt gjorde honom. Han beskte de nyinrttade skolorna
och tvekade ej att infinna sig i filosofernas frelsningssalar, dr
han dock fr mngen var en besvrlig gst, ty han inskrnkte sig icke
till att hra, utan uppsteg sjlv i sin ordning p talarestolen till
frsvar fr den kristna lran, frvnande de bildade hrarne med
synen av en kristen prst, som lugnt lyssnade till motstndarnes
tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. ven till Akademia
gick han ofta fr att offentligt tvista med Krysanteus och hans
lrjungar. Vart han dr den ena dagen besegrad--ty hr fann han sina
mstare i dialektiken--s tervnde han den andra dagen med nya
bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
tankeutbytet; han saknades slutligen, nr han uteblev, och de unga
akademikerna brjade betrakta honom ssom en medlem av deras krets, en
kristen platoniker.

Verkade han med allt detta ingen omvndelse, s avtvang han likvl
aktning fr kristendomen och utstrdde kanhnda mnga frn, som frst
i framtiden skulle uppspira.

I Akademias trdgrdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione,
bemdade han sig, tvrtemot kristianernas frestllningsstt, att
visa, det den gamla och den nya lran icke stode som fiender emot
varandra, icke som ett djvulens och mrkrets rike emot Guds och
ljusets, utan som en senare utveckling till en fregende, som
mannaldern till ynglingaldern, som en profetia till sin uppfyllelse.
Han gav den gamla bildningen all hennes ra och medgav s mycket
hellre frnuftets rtt, som, enligt hans sikt, Guds enhet och
frsoningens ndvndighet kommit till uppenbarelse ven i detta. Men
bredvid frnuftets filosofi talade han ven om den religisa knslans,
och gav henne fretrdesrtten och emellan olika meningar den
avgrande rsten, emedan hon stder sig p den ofrvillade driften,
som trffar sanningen hastigare och skrare n all slutledningskonst.

Han bad de unga filosoferna lsa kristendomens heliga urkunder, och de
skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de
grundsanningar, p vilka allena mnskligheten kan bygga ett tempel,
vrdigt Herren, s lmna de dock i alla andra avseenden det friaste
svngrum fr tankens verksamhet och sporra honom till letande i de
gudomliga tingen, i stllet fr att binda och fjttra honom.

Detsamma frestllde han i afton Hermione, och han framtog under sin
mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes'
evangelium. Han avtvang Hermione med entrgna bner det lfte att icke
frdomsfullt lgga denna bok sido, utan lsa och prva henne. De
skulle drefter vidare samtala om innehllet.

D Hermione invnde, att man av frukten mste dma trdet, samt att
den senaste tidens rn p ett frskrckligt stt visat, att
kristendomens mlsmn strvade att utbreda den mest oerhrda andliga
och vrldsliga trldom, och att de kristnes inbrdes frhllande,
lngt ifrn att framstlla en tavla av krlek och frdragsamhet, varit
ett, som verginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtrst; d
svarade Teodoros, att dessa sorgliga freteelser hrflte ur en helt
annan klla n kristendomen, att hierarki, kyrkomten och
dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvrtom
vore hans strsta och farligaste fiender. Frvillelsen hade uppkommit,
emedan man ville tillmpa filosofiens strnga begreppsbestmningar p
tron. Men ur de blodiga och frskrckliga striderna, som alstrats
hrigenom, skulle en gng insikten av denna frvillelse dess klarare
framtrda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor fr
kristendomens fdselsmrtor; han bad Hermione endast lsa urkunderna,
och hon skulle d inse, att Jesu lra ej r roten till de kristnes fel
och vrldens olyckor, utan roten till gldje och salighet i de
enskildes hjrtan.

Nr Hermione frebrdde de kristne deras frakt fr mnniskans
sknhetsdrift och det raseri, varmed de frstrde konstens verk,
svarade Teodoros, att d sknhetsdriften r av skaparen inplantad i
mnniskorna, s mste den en gng komma till verksamhet ven hos
kristianerna.--Frtljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
mktig fiendes annalkande kullstrtade sina pelare och minnesvrdar
fr att anvnda dem till skansar? De gjorde det, utan att ngon
frdenskull har frebrtt dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
konsten, utan endast de tillflliga former, vari hon nnu uppenbarar
sig fr deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade p den
nedgende solen, som purpurfrgade hav och himmel, naturen, mitt i
vilken vi leva, r ju en terglans av Guds sknhet. Vart vi vnda vra
blickar, omgivas vi av sknhet. Mnniskan r snkt i ett hav av
sknhet, och hon mste blunda, om hon ej vill vervldigas. Tror du
d, att sknheten r ngot frgngligt, att spegeln, som sjlen hller
mot naturen, kan ngonsin slppas och krossas som en vanlig spegel?
Nej, spegeln r sjlen sjlv, sknhetsdriften r ofrgnglig, och
frstrdes n allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
frstrelsen ett nytt och hgre framg.

D Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle tervnda frn
staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han nskade Hermione en
god natt och gav sig p vg till Pirus, otlig att f hra utgngen
av arkontvalet.

Underrttelsen om folkfrsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
sig i hamnstaden.

- Medborgare, sade Teodoros till den frste han mtte p gatan. Du har
frmodligen vervarit folkfrsamlingen?

- Ja.

- Vem r den nye arkonten?

- Krysanteus r tervald, svarade mannen harmset.

- Ah, det var en utgng, som jag knappt frmodat.

- Ej heller jag.

- P vem rstade du, min vn?

- P Krysanteus.

- Och likvl tillhr du det andra lgret, svida jag icke misstager
mig.

- Du misstager dig. Jag rknar mig till hans anhngare, ehuru jag har
mycket att anmrka emot honom. Han uppfr sig som envldsherre ver
det fria folket i Aten. Han tynger oss med plagor, oerhrda intill
denna tid. Vi medborgare skola underhlla alla sjuka och fattiga i
staden. Vi skola underhlla skolor ej blott fr vra egna barn, utan
ock fr vra slavars. Har man ngonsin hrt slikt? Det r en
himmelsskriande orttvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
hellre n att tla sdant, flytta ut i ngon demark.

- Och i trots av dessa klagoml ver Krysanteus gav du honom i dag din
rst, sger du.

- Ja, han fick nstan alla de nrvarandes rster; men icke vill jag
sga, att valet frdenskull r lagligt.

- Vad menar du?

- D vi skulle skrida till hemlig omrstning, uppsteg Karmides ...

- Karmides, var han nrvarande? infll Teodoros frundrad.

- Ja, fr frsta gngen, och frmodligen endast fr att roa sig och
tillstlla oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
freslog ppen omrstning i stllet fr hemlig.

- Nvl?

- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
naturligtvis tystnaden fr samtycke. Den ppna omrstningen brjade.
Du kall nu ltt frestlla dig utgngen.

- Nej. Varfr skulle icke den ppna omrstningen hava samma pfljd
som en hemlig?

Borgaren log medlidsamt t denna enfaldiga frga.

- Du begriper vl, sade han, att ingen just vill ppet bryta med
Krysanteus, som r rik och mktig och har kejsaren bakom sig. Med
hemlig omrstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen fr
sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sdan r vrlden, min
vn.

- Vl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus r
eder dlaste och bste medborgare. Den bildstod, som man fr ett r
sedan reste t honom, br inskriften t Atens frste medborgare. Om
han redan d frtjnte detta namn, s frtjnar han det nu tusenfalt.

- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hlsade
Teodoros och fortsatte sin vg.

       *       *      *       *       *

Vid pass en timme sedan Teodoros lmnat lantgrden, anlnde Krysanteus
dit frn staden. Hermione hrde med gldje, att valet p lysande stt
utfallit till hans frmn. Teodoros' farhgor hade sledes icke sannat
sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men p Krysanteus' panna
lg dock en skymt av dysterhet och smrta. Han anade, att valets
utgng berott av det frslag, som Karmides framstllde. Han hade p
senare tider rnt mnga bevis p medborgarnes likgiltighet, hade ofta
mtt tminstone trghetens motstnd; han brjade mrka, att han stod
s gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
tnkestt. Men han ville icke frtvivla om sitt ml. Han hoppades p
det unga slkte, som var kallat att uppvxa under de samhllsformer
Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utstrmmade frn
honom. Och liksom i frknsla av att Julianus' bana ej skulle varda
lng, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
otlighet. Det var frdenskull han icke ville lmna makten ur sina
hnder; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
detsamma som nu.

Frst nr han satt bredvid sin lskade Hermione, frsvann det dystra
molnet frn hans panna, medan hon spelade p sin cittra och sjng ett
stycke, som varit Elpenikes lsklingssng. Vid aftonmltiden infann
sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlnt
brev. Det var frn Ammianus Marcellinus, som nu fljde Julianus i
kriget mot perserna. Krysanteus upplste och Hermione lyssnade med
strlande gon till den skildring, som Ammianus lmnade ver Julianus'
bragder. De tvlade med Alexanders, om icke vertrffade dem. Den
romerska krigsrans mest lysande dagar hade tervnt: kejsarens
fredme hade frvandlat varje romersk krigare till hjlte. Perserna
hade frlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
sin hjlp, genombrutit dammarne och ltit vattnet versvmma det
vidstrckta slttland, varp legionerna framtgade. Men ven detta
hinder vervanns av soldaternas ihrdighet, som livades av anfrarens
ande. Han tgade till fots i spetsen fr hren, uppmuntrade de
modfllde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
terfrda inom sina brddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
de utskurna vgarne. Hren nalkades den persiska huvudstaden.
Perisabor, den andra i ordningen av Persiens stder, vl befst och
vrnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fstning,
belgen endast tv mil frn huvudstaden. Staden frsvarades, skrev
Ammianus, av sexton torn, djupa lpgravar och dubbla murar och hade i
alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lt grva en mina under
murarne, och medan belgringstornen framrullades och kastmaskinerna
slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
gngen intrngt i staden, vars besttning strckte vapen eller grep
till flykten. Nu stod romerska hren i huvudstadens omedelbara
grannskap.

Den gldje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
dotter, blandades med oro och farhgor, nr han skildrade den
ofrvgenhet, varmed Julianus blottstllde sin egen person. Han
tycktes ven i detta avseende hava tagit Alexander till sin frebild.
Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
fstningsportarne; d soldaterna arbetade p att sprnga den, hade
fienderna frn murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
mot den purpurkldde anfraren. Vid Maogamalka hade tv perser
framrusat frn ett bakhll fr att nedgra honom. Julianus avvnde med
sin skld deras frtvivlade hugg, ddade med egen hand den ene fienden
och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
grannskapet, hunnit ila till undsttning. Ammianus anfrde flera
liknande drag och klagade, att knappt ngon dag frflt, d ej
kejsaren blottstllde sig fr faror, ur vilka han liksom endast genom
underverk rddades.

D Hermione gick till sin sovkammare, dr hennes kammarflicka Alkmene
vntade fr att bitrda henne vid avkldseln, sken den uppgende mnen
emellan slingervxterna utanfr det ppnade fnstret s lockande in i
det lilla rummet, och nattvinden medfrde s ljuva vllukter, att
Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens sknhet, gav
vika fr sin lust att tillbringa n en stund i det fria, innan hon
ginge till vila. Alkmene band kappan ver sin hrskarinnas skuldror
och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
ville vara ensam. Fljd av kammarflickans gon, styrde hon kosan till
sitt ensliga lsklingsstlle.




FJRDE KAPITLET.

Mtet.


D Hermione var ensam, sjnk hon p kn och bad, med blicken riktad
mot den stjrnstrdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, mtte hgna
undan krigets faror Julianus och frlna honom en lng, lyckosam och
vlsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.

Nattens lugna sknhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
vidstrckta havet, de fr ltta sommarflktar susande lundarne ingvo
den bedjande flickan knslan av det hgsta vsendets nrvaro omkring
henne och i hennes egen sjl.

Kunde i denna natur, s uppfylld av sknhet, s hrligt skipad av sin
store byggmstare, kunde i henne finnas ett rum fr blinda, regellsa
makter, gjorde sig ej samma krlek och frutseende vishet gllande
ven i mnniskoslktets liv och den? De slla knslor, som med bnen
genomstrmmade Hermione, upplste denna frga i en lyckliggrande och
lugnande vertygelse. Vrt slktes den ledas av Gud; det sanna och
goda skall segra ver osanning och ondska; den hgsta lott, vartill en
ddlig kan koras, r ett rum bland stridsmnnen fr den goda saken;
hans strid r aldrig gagnls, han vinner, ven nr han dukar under,
och han segrar ven genom sin dd.

Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Men bilden vek, utan att hon visste huru, fr en annan, som pltsligt
stod fr hennes andes ga. Det var en skn man, i vars anlete strlade
en verjordisk mildhet och renhet, vars gon, fsta i Hermiones sjl,
syntes i sin blick hava samlat och frmnskligat det hgsta vsendets
ofattliga krlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
kransen var icke vriden av lager, utan av trne, och bloddroppar
sipprade p hans vita nne. Han framrckte sina hnder--ven de
bldde ur djupa sr, men han log och sade:--Se, ven jag har segrat
genom min dd.

Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenknde
nasarenen, om vilken Teodoros talat med s innerlig hnfrelse, och
fr vilken han redan frmtt ingiva henne ej blott den vrdnad hon
mste knna fr en stor teurg, en av himmelen lskad mnniska, utan
ven en hgre knsla, i vars vrme hon anade och fruktade en gryende
krlek.

Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne frhatligt. Hon hade
frn barndomen lrt och genom sin egen knnedom av vrlden ndgats
frknippa med detsamma frestllningarna om det fula, lga, grymma och
dumma. De tv kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit lmska, menediga mn, som rasat mot sin egen slkt, liksom mot
sina understar. De kristna prsterna predikade emot frnuft och
frihet; det kristna livet frekom henne som en svngning mellan vild
hngivelse t vllust och laster och en lika otyglad hngivelse t
kttets ddande genom avskyvrt sjlvplgeri. I bda fallen framstod
det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
med krlek till smuts och lumpor. Lran om naturens frfall var henne
en lgn, d hon sg naturens sknhet; frestllningen om ett i grunden
frdrvat mnniskovsen frekom henne lika ovrdig som farlig, och
Hermione betraktade som en frukt av denna lra de gruvliga missljud,
den brist p sjlvbehrskning, det t ytterligheter hemfallna, t
fanatism och alla slags lidelser verlmnade liv, varp den kristna
kyrkan framvisade s talrika prov--skrande motsatser till de lugna,
harmoniska bilder av frdlad mnsklighet, som den hellenska
filosofien hade danat, och fr vilka Julianus var ett s hrligt
mnster.

Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade fr Hermione, var ju en
helt annan n den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
skdningsstt och inbrdes strider. Han var ju det sknaste och
fullkomligaste vsen i mnniskoskepnad. Hans lra var ju den enklaste
och likvl den mest upphjda, som en mnniskas lppar uttalat. Hans
gudamnsklighet frekom ju ven Hermione som en frnuftsndvndighet,
och det budskap han frkunnat, det kall han med sin dd fullbordat,
som det hgsta bevis p gudomlig vishet och krlek.

Vad skulle hon d tro, vad skulle hon d gra? Umgnget med Teodoros
hade stt tvekan i hennes sjl. Hon knde det djupt i detta gonblick,
sedan bnens hnfrelse frsvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
tnkte p sin fader, p hans grsprngda lockar, p den strid, dr han
kmpade i frsta ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
Denna frga frskrckte henne. Skulle hon d undfly umgnget med
Teodoros? Nej, detta innebure ett erknnande, att hon vore den
svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
till varje skl och behjrta dem, som icke kunna vederlggas. Men hon
beslt att nsta gng vara bttre rustad till frsvar. Dess klarare
skulle d sanningen framtrda ur de motsatta meningarnas strid.
Hermione skulle hra sin faders frelsningar och vpna sig med alla
de skl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
skrift emot den kristna lran. Dessa skl ville hon d infrliva i sin
egen tankebyggnad. De skulle tergiva denna byggnad jmvikt och stta
Hermione i stnd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
fr vilken hon knde en varm, systerlig tillgivenhet.

Dessa tankar eftertrddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
att minnena instllde sig av brodern och av lskaren, som hon bda
frlorat, men som hon bda hoppades terfinna i ett annat liv.

Huru verraskad, ja bestrt hon vart i frsta gonblicket, d hon
bland kristianerna, som arbetade p Afrodites tempel, upptckte en
yngling, vars anletsdrag s liknade Elpenikes, hennes moders, och den
bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Frst sedan
hon nrmare betraktat den unge prsten, frsvann i ngon mn denna
likhet och p samma gng en villa, hnfrande och tillika smrtsam.
Hon kunde dock icke glmma den unge frelsaren, och om ej hennes
senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, s hade hon
redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomstndigheter.

Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkfrsamlingen
och rstade fr honom. Detta verraskade Hermione. Vad skulle det
betyda? Hon visste, att Karmides och hans lttsinniga vnner smdade
Krysanteus' strvanden, liksom de hnade allt, som lg utanfr grnsen
av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det mjligt, att
Karmides frndrats? Ack, sedan denna frmodan instllt sig, ville hon
icke vergiva den, huru osannolik den var.

Ljuden av annalkande steg ndde Hermione och strde hennes
betraktelser, d de voro p vg att verg i vemodigt svrmeri. Hon
trodde, att det var Alkmene, och steg upp fr att mta henne.

Men i samma stund visade sig framfr ingngen till lvsalen en manlig
skepnad, hljd i en mrk mantel. Mnskenet fll p hans bleka, men
vackra ansikte. Hermione igenknde Karmides.

Hon frvirrades vid denna ovntade uppenbarelse av fremlet fr sina
tankar. ven Karmides syntes verraskad. Det uppstod en kort tystnad,
som brts d Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
vrdnadsfullt, sade:

- Hermione, var icke frskrckt. En tillfllighet har frt mig hit,
och jag anade ej ett sdant mte vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hllit mig fjrran frn denna nejd. Men d det nu s
fogat, att jag rkat dig ... trs jag d nalkas dig? Vgar jag bedja
dig stanna och hra ngra ord frn Karmides' lppar?

Det lg ej blott i Karmides' ton utan ven i hans drag ett uttryck,
som Hermione trodde fr alltid frsvunnet drifrn, och som pminde
henne om den forne Karmides. Hlsans rosor hade vissnat p hans
kinder, och hans blick var dyster, men i trots hrav liknade han i
denna stund sig sjlv, sdan han var, d Krysanteus nnu kallade honom
sin lskade lrjunge. Han syntes densamme, men uppstigen frn en
lngvarig sjukdom.

Hermione besegrade sin frvirring och sade:

- Jag vill hra dig, Karmides.

Och d efter dessa ord nyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
syntes tveka, vad han skulle gra eller sga, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
ankomst verraskade mig i frsta gonblicket, ty jag vntade dig icke,
och det r nu s lngesedan vi sgo varandra. Den vackra natten har
lockat mig att tillbringa timmen, fastn lngt framskriden, i det
fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
stlle, dr du ser havet lyst av mnen, och dr du kan pminna dig s
mnga barndomshndelser. r det icke s?

- Jag vet icke, om natten r vacker eller ej, sade Karmides, i det han
satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
intet ga fr naturen. Jag ser, att mnen skiner, jag finner natten
tyst och nejden lugn, det r allt. Men barndomsminnena ... du nmnde
dem. Det var mhnda de, som frde mig hit. Jag vet det icke sjlv,
men jag vet, att dessa minnen ha brjat plga mig ... Lt mig tala
fritt om mig sjlv, Hermione! Dlj din motvilja och hr vad jag sger!
Jag skall sedan lmna dig och undvika ditt grannskap.

Jag vill frga dig: hava de rtt att plga mig, minnena av min
barndom, av din faders godhet och din egen krlek? Har jag frfelat
min bestmmelse och frslsat min lycka? Har jag varit otacksam emot
din fader? Har jag frorsakat dig sjlv smrta? Du finner vad det r,
som jag frgar mig sjlv. Hr nu ven de inkast jag gr emot sdana
frgor. Din fader uppfostrade mig till att lska vishet och sknhet.
Han ingav mig trngtan till bdadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och vrlden och mig sjlv, jag ville inrtta min vandel
efter hans eget mnster, och jag var lycklig i min inbillning att
kunna gra det. Men jag rnte omsider, att jag icke r skapad till
dykare i filosofiens bottenlsa hav; ligger sanningen dr frborgad,
s skulle hon tminstone icke kunna upphmtas av mig. Det var en
upptckt, som avkylde min iver och nedstmde mitt hopp. Jag skulle
blivit en mklig platonsk filosof, men jag ville vara ngot helt och
fullstndigt. Krysanteus lrde mig lska det skna. Tyvrr var det
endast med dina drag, Hermione, jag kunde tnka mig ngot sknt. Jag
lskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkrlek gjorde
mig lycklig fr en kort tid ... som r den enda slla tiden i min
levnad. Men det drjde icke lnge, innan jag insg, att vi ej ro
skapade fr varandra. Jag insg mer och mer, att du r mig verlgsen
ej endast p hjrtats, utan ven p tankens vgnar. Min krlek
blandade sig med beundran, min beundran med frdmjukelse. Jag r
egenkr och hgmodig; men vore jag intetdera, vore jag den dmjukaste
bland mnniskovarelser, skulle jag likvl icke vilja ga till maka en
kvinna, som vertrffade mig i allt, och i vars gon jag gde intet,
som kunde frlna mig ett fretrde framfr henne eller avtvinga henne
aktning. Knslan av din verlgsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
utan att avkyla min krlek. Vad jag d nnu gde och som frlnade mig
vrde i mina egna gon, var det sedliga ideal, som din faders lror
fr mig uppenbarat, och hgen att i min egen levnad frverkliga det.
Detta ideal str nnu fr min blick, men hgen att frverkliga det
frsvann, nr jag insg, att det fr mig var oupphinneligt och ven
hr min kraft otillrcklig. Om jag nnu i gosseren lskade det fr
dess egen skull, s hyllade jag det som varmblodig yngling endast fr
din skull, Hermione, fr att vara utan flck och tadel infr dig. Men
sedan viljan en gng dukat under i striden mot lockelserna, vad
terstod mig d? Att tillfredsstlla min relystnad genom att spela en
roll i statslivet? Ack, Hermione, drtill fordrades, att ett statsliv
i vra dagar skulle finnas. Att sjlv vara hrskare skulle kanske
behagat mig, men att vara en hrskares verktyg, drtill knde jag
ingen bjelse. Men det ppnade sig fr mig en annan bana, rosenstrdd
och ltt att g. P henne kunde jag n en viss fullkomlighet och
verglnsa mina likar. Drom vart jag snart nog vertygad genom en
nrmare knnedom om vrlden. Jag har nu vandrat denna bana till dess
ml. Hon ndar i en demark. Ett ondligt avstnd skiljer oss ifrn
varandra, Hermione. Den smrta jag frorsakat dig br lngesedan vara
lkt. Du kan drfr vervga med lugn vad jag nu fr dig framlagt ur
mitt inre liv. Du finner, att jag frsker rttfrdiga mig och lgga
en del av min brda p dets skuldror. Har jag ortt dri, s mste
din dom falla mycket strng. Men huru ditt frstnd n dmer, s
vdjar jag till ditt hjrta, Hermione, ty av ditt hjrta hoppas din
fosterbroder frltelse och glmska.

Hermione svarade:

- Behver du min frltelse, s skiljas vi icke av ett ondligt
avstnd. Jag giver dig henne grna.

- Du sger detta i s kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
frltelse kyler mitt hjrta stllet fr att vrma det.

- Vad nskar du mer n frltelse och glmska?

- Nej, infll Karmides livligt, jag borde nska ingenting eller allt.
Jag borde fordra, att du lskade mig i trots av allt vad jag gjort fr
att slcka din krlek, att du avsade dig din sjls verlgsenhet och
vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjrta ven frn
den ovrdigaste, nr hon en gng lrt lska honom. Sdana kvinnor
givas, Hermione, men icke fr mig. Var skall jag finna henne, som vill
fatta min hand och flja mig, vart jag gr, till lycka eller frdrv,
till hghet eller elnde, till salighet eller eviga plgor?

Karmides' ord buro vittnesbrd om en strid, som snderslet hans inre.
Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
av vemodiga knslor. Dessa bleka drag voro outplnligt fsta i hennes
sjl. Han var olycklig, han ngrade sig, och han skulle vnda om p
sin vg, om en hjlpande hand rcktes honom av den han lskade. Och i
kampen mellan sin stolthet och frtvivlan hade han uttalat en fordran,
som var trotsig, men frrdde, att i djupet av hans vsen vilade nnu
hans frsta krlek.

Hermione knde sig djupt upprrd. Skulle hon stta honom tillbaka? Hon
hade d handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som hr om
ngonsin haft rtt, men hon hade frnekat sitt hjrta, som knde
krlek, mhet, medlidande och gldje ver mjligheten, att Karmides'
nger och sjlsstrid vore vgen till hans upprttelse.

Hon svarade honom:

- Bed gudarne om en sdan maka, Karmides.

- Jag vill icke bedja om det omjliga, sade Karmides. De kunna icke
sknka mig henne.

- Gr dig endast vrdig deras gva, och hon skall icke utebliva. Gud
ser, att du r olycklig, Karmides, och han, som r vrldens hjrta,
skall giva dig vad ditt eget hjrta skar.

- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprttelse och
hopp nnu givas fr mig?

Han dolde ansiktet i sina hnder. Med vilka berkningar han n
infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och fljde de
vervldigande knslor, som uppsprungit ur hans bttre natur. Det var
i sjlva verket medvetandet av underlgsenhet och ovrdighet, som hade
avlgsnat honom frn Hermione, sedan han frsta gngen dukat under fr
njutningslystnaden och sitt blods frfrelser. Han hade drefter dvat
sin ungdomskrlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Krleken
upptrdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione nnu
icke frgtit honom, undanrjt frsken av hans hgmod att infr sig
sjlv frneka tillvaron av en obesvarad och hoppls bjelse. Och nu
hade krleken uppflammat i full lga i Hermiones grannskap, vid synen
av hennes skna, milda och lugna anletsdrag.

Karmides knde en len hand, som fattade hans och frde den ifrn hans
panna.

Han sg upp. Hermione stod framfr honom, och hennes gon skimrade av
en fuktig glans.

Karmides blickade djupt in i dessa gon. Han ville vertyga sig, att
vad han sg icke var synvilla. D hon sakta drog sin hand tillbaka,
skyndade han att fasthlla den.

- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har terfunnit dig.

- Hermione!

Karmides' gon skymdes av en tr, men det ljuva leende, som lg ver
flickans anlete, terstrlades av hans eget. Det rdde en tystnad, som
ingen ville stra. De betraktade varandra och knde i detta gonblick
endast den lnga, smrtsamma skilsmssan, den slla, ovntade
terfreningen.

- Min lskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glmma dina
sorger och vara lycklig.

- Ack, mina sorger! Sg: mina frvillelser, Hermione!

- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
hjrta nskar, som avsger sig allt fr att flja dig i lycka och
olycka, till hghet eller ringhet. Jag vill ven bedja gudarne om
denna gva, den bsta av alla, t min terfunne Karmides.

- O, gr det, Hermione. Dig skola gudarne hra.

- Jag vill omtala fr min fader detta mte ...

- Ack, din fader hatar mig, och han har skl drtill ...

- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala fr
honom vrt mte, och det skall icke drja lnge, innan han uppsker
dig och terfr dig till det bo, frn vilket du flg bort.

- Nr fr jag terse dig?

- Snart och hdanefter ofta, Karmides.

- Kanske i morgon?

- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nsta gng
mtas ppet fr hans ansikte ...

- Det torde drja lnge, Hermione, men nu behver jag ditt grannskap.
Och om din fader vgrar, vad skall d ske? ro vi d nyo skilda? Det
kan ju hnda, att han bannlyser mig ifrn din nrhet, att han icke ens
vill hra talas om Karmides.

- Han skall icke gra det.

- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag d ter f tillflle
att se dig? Jag har s mycket att sga dig ... och det r mig svrt
att lmna dig, d jag r osker, om ej det r fr alltid.

Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
smekte Hermiones ra.

- Vi skola i varje hndelse terse varandra, sade hon. Detta stlle r
min lsklingsplats och timmen vid solnedgngen r min lsklingstimme.
Du vet sledes, var du har att ska mig ... Se, Karmides, vad mnen
stigit hgt p himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
vntar mig, mste vara mycket smnig. Kanske r hon nu p vg att
uppska mig. God natt, Karmides! Mrk denna afton med en vit sten och
drm i natt dina barndomsdrmmar!

Karmides tryckte Hermiones hand till sitt brst. De bytte nnu en
vltalig, men obeskrivlig blick. Han slppte lngsamt hennes hand,
vnde sig om och gick. Hermione sg honom frsvinna mellan trdens
skuggor. Hon lmnade lvsalen och riktade sina steg till villan, medan
hennes barm vidgades av slla knslor och hennes ga gldjedrucket och
tacksamt hjde sig till stjrnvalvet ver det omtliga tempel, vari
frsoningen med hennes lskade nu var firad.

Alkmene vntade troget i sovkammaren sin hrskarinna. Den unga
kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbgen stdd mot
nattduksbordet, nr Hermione intrdde. Men nr hon uppslog sina gon,
betraktade hon frstulet forskande sin hrskarinnas anletsdrag och
hade icke svrt att upptcka deras strlande uttryck.

- Han har sledes lyckats, tnkte hon. Det var ju det jag sade
biskopen.

Under avkldningen samtalade Hermione glttigare och frtroligare n
vanligt med kammarflickan.

- Men sg mig, Alkmene, sade hon, varfr lter du den gode Okos g och
sucka frgves? Tror du icke, att jag upptckt det? Du r icke s
kallsinnig fr honom, som du ltsar, Alkmene.

- Vad du talar, min hrskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
lste diademet frn Hermiones lockar.

- Okos r en god yngling, Alkmene. Min fader och jag vrdera honom
mycket.

- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmlde kammarflickan.
Icke skall man tro vart ord en sdan sger. D vore man ofta narrad.

- Ack, du enfaldiga! Ser du d icke, att du pinar honom med din
ltsade kallsinnighet? Fy att hyckla s! Men du r p lngt nr icke
s enfaldig som du ltsar. Eller vill du, att jag skall sga Okos, att
Alkmene vl r road av hans mhet, men icke kan besvara den?

- Nej, vid allt i vrlden, min hrskarinna! Detta fr du icke sga
honom.

Hermione talade om den vackra arrendegrden nere i dalen, som
Krysanteus utsett t Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter s mngrig frivillig tjnstgring borde
finna det trevligt att ppna och stnga en egen drr och sola sig p
egen trskel.

Alkmene ter talade om sin hrskarinnas vackra lockar, som det vore en
gldje att ordna, och om hennes sknhet, som i afton var mer blndande
n vanligt.

Hermione lyssnade denna gng med tlamod, ja synbart behag till hennes
ord.

- Jag tnker p Eusebia, sade Alkmene, och undrar ver hennes
blindhet. Hon vill vara sknare n du, Hermione, och hon r avundsjuk
p dig, det vet jag.

- Huru vet du det?

- Jag talar ofta med hennes frsta kammarslavinna. Eusebia vill alltid
veta, huru du var kldd, nr du senast visade dig p Kerameikos. Och
nr man sagt henne det, s utropar hon: Huru smaklsa dessa atenskor
ro! Och likvl efterapar hon din hrkldsel och varje veck p din
kiton. Det frargar henne, att hon icke kunnat infra de romerska
kldseltyckena i Aten. Ack, jag mste skratta, nr jag tnker p de
frsta dagarne hon tillbragte i vr stad. Hon ville frvna atenarne,
det r visst och sant. Och nog vckte hon uppseende, dr hon kom i sin
vidunderliga blommiga sidenkiton, stdjande sig p tv slavinnor och
fretrdd av en slav, som anmlde: Hr r en ojmn sten i din vg ...
hr gr gatan uppfr ... hr gr gatan nedfr ... liksom hon sjlv
hade varit blind och icke kunnat se ett steg framfr sig.

- Jag minnes allt det dr, Alkmene.

- Det var idel hgmod av henne, min hrskarinna.

- Nej, s var det icke, Alkmene. Eusebia r van vid de romerska
sederna. Damerna bruka s i Rom.

- Men det r ju fult och ljligt.

- Det nekar jag icke. Endast vanan kan frsona med sdana bruk.

- Men var det icke hgmod, nr Ismene hlsade henne p gatan, och
Eusebia icke sjlv besvarade denna hlsning, utan lt sin slavinna
gra det?

- ven det bruket r vligt i Rom.

- Ismene fann det s ljligt, att hon icke kunde lta bli att vnda
sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket ltt fr att
skratta, som du vet. Men Eusebia sg det och kunde sedan aldrig tla
Ismene.

- Jag har hrt sgas det.

- Men vet du, varfr Eusebia lade bort sina blommiga klder? Jo, d
skolgossarne sgo henne p gatan, pekade de p henne och ropade till
varandra: Ser du, vren r redan kommen.

- De atenska skolgossarne brs i elakhet p sina fder ... Vl,
Alkmene, jag behver dig icke mer. G nu till vila, min smniga
flicka.

- Jag nskar dig ljuva drmmar, min hrskarinna.

- Jag nskar dig detsamma.

Alkmene avlgsnade sig. Hermione var snart drefter frflyttad till de
glada drmmarnes rike.




FEMTE KAPITLET.

Skeptikern.


- Vad slags filosof jag r? Var det s du frgade, gamle hedervrde
portvakt? Jag beknner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
r tvivlare ... I behven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
hr bgaren vin r tillrcklig att slcka min trst, tvivlar jag ven,
att du, min kre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
ngonting emot att genast fylla den, d jag nu ter tmmer den. Skl,
mina vnner! ... Krysanteus' vin r gott. Se dr den tomma bgaren,
Okos. Ila, unge Ganymedes, att brdda honom nyo. Det r icke var dag,
som I fn ran att se en filosof som frtrolig medlem av er fr vrigt
aktningsvrda krets. Fgelsteken r god, min kre kock, men jag
tvivlar, att du kan tillaga en trana s bra som kocken hos min vn och
lrjunge antikvarien. Lt icke sra dig av min anmrkning,
aktningsvrde kock. Jag pstr det icke med bestmdhet, ty ver huvud
lter ingenting med bestmdhet sga sig. Jag endast tvivlar, frstr
du.

Den, som talade s, var ttlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
gng infann sig hos Petros som ndeskande, men d, vid det ofrmodade
mtet med Krysanteus, hastigt pminde sig, att han gtt vilse och
egentligen rnade sig till sin vn antikvarien, biskopens granne.

Den unge mannen, knd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
filosofiskt snitt och hade under ett rs tid frsakat rakstugan, s
att han, som naturen frlnat med god skggvxt, numera pryddes av ett
vrdnadsbjudande skgg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
och utbytt funderingarna p katekumenskapet och dopet mot
funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
sig p filosofien och, som vi hra, p den skeptiska.

Naturen och vnskapen hade gemensamt understtt den gode Kimons
framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nmnt, begvat honom med
stark skggvxt, och vnskapen, som i antikvariens person frlnat
honom den grova, men hela manteln. Man m dock icke misstnka, att det
endast var skgget och manteln, som gjorde Kimon till tnkare. Han var
ven hemma i logiken; det var just i ett gonblick av lutter frvning
ver Kimons frdighet att gra de mest utomordentliga hornslut och
krokodilslut, som antikvarien hnfrdes till sin frikostighet. Manteln
och skgget voro endast de yttre knnetecknen, som han anlagt fr att
vinna den aktning, varp hans personlighet gjorde ansprk.

Kimon var emellertid blygsam nog eller ocks avundsjuk nog om sin
visdom, fr att icke upptrda i de offentliga lrosalarne. Han umgicks
ej heller med sina brder inom vetenskapen, antingen fr det att han
ringaktade dem, eller fr att de icke ville erknna honom. Men om
lrosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
matsalarne hos hederliga, frmgna hantverkare, som hllo ngorlunda
gott bord och brukade drgliga viner. Hos sdana vrdar stllde han
ingalunda sitt ljus under skppan. Han frvnade dem med djupsinnigt
tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgngliga fr logiken,
s avtvang han dem vrdnad genom att tala om sin lysande brd och
frtroliga vnskap med kejsar Julianus. Kejsaren, frskrade han, var
i allmnhet vn av filosofer, men fretrdesvis av filosofen Kimon.
Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gvan, emedan han lskade
fattigdomen av grundsats och icke ville lmna sina goda vnner i Aten.

Kimons umgnge var dock ej helt och hllet inskrnkt till den krets i
samhllet, som utgjordes av vlmende hantverkare. Hjd ver alla
frdomar nedlt han sig  ena sidan, d han nmligen var mycket
hungrig, nda till slavarne, fretrdesvis kockarne i frmgna hus; 
andra sidan var det icke sllsynt, att han sgs som gst hos de unga
epikurerna, ja till och med hos prokonsuln Annus Domitius, vid
dennes frtroliga symposier, nr ingen bttre snyltgst fanns att
tillg, p vilken sllskapet kunde uttmma sin lust fr gyckel och
upptg.

Vid sdana tillfllen visade Kimon prov p en sann filosofs
sjlsstyrka. Det skmt, varfr han d var freml, rubbade aldrig hans
lugn, n mindre hans hunger och trst.

Kimon lskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
pelargngarne i staden, utan ven utflykter i den fria naturen. I dag
hade han, med hamnstaden till utgngspunkt, fretagit en lustfrd i
grannskapet av Krysanteus' frtjusande villa, d han verraskades av
ett regnvder, som gav honom anledning att ska skydd under dess tak.
Han skulle dock sannolikt fredragit att uthrda ovdret under ppen
himmel, om han ej vetat, att bde Krysanteus och Hermione voro
frnvarande. De hade begivit sig till staden, dr Krysanteus skulle
hlla ett offentligt fredrag ver religionen. Han och hans lrjungar
hade nmligen verenskommit att i den gamla lrans utvning infra
samma bruk, som gjort och nnu gjorde den kristna lran s viktiga
tjnster: offentliga religionstal.

Kimon fann hos villans husfolk det vnliga emottagande, varupp han
rknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbrliga verkan p den gamle
Medes och de andra tjnarne. Kimon frgade efter Krysanteus, och man
upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
Hans nskan att finna hgn mot ovdret, och hans antydan, att en
fotvandrande filosof kunde tarva ngot att frfriska sig med, funno
villiga ron. Man skyndade att duka ett bord under en av
pelargngarne, och den frtrolighet, varmed gsten behandlade sin
omgivning, hans sprksamhet och det goda lynne, som han dagalade,
sedan han tskilliga gnger tmt och ltit ifylla bgaren, hade samlat
flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.

Det var nu tmligen lngt lidet emot aftonen. Himmelen var verdragen
av moln, som jagades av blsten frn havet, och regnet fortfor att
falla i strida strmmar.

- Det finnes sledes, frgade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
kalla sig tvivlare?

- Ja visst. De ro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
tuggande p en bit fgel.

- D mtte min herre Krysanteus tillhra den skolan, sade gubben,
eftersom de ro de klokaste.

- Nej, upplyste Kimon, din herre r visserligen mycket vis, mycket
djupsinnig, hunnen mycket lngt i vetenskapen, men till vr skola hr
han icke.

- S. Men varp tvivlen I d egentligen?

- Vi tvivla p allt, min gubbe, till och med drp, att vi tvivla.

- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmrkte Medes.

- Min vn, det lter besynnerligt fr dina ofilosofiska ron, sade
Kimon, blickande efter Okos, som drjde med bgaren, men i sjlva
verket r det mycket naturligt, och den enda stndpunkt, som r vrdig
den sanne vise. Jag vill frska att gra det dr begripligt fr dig,
ehuru jag fr detta ndaml mste uppoffra grundligheten fr
tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
icke hade gon?

- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som r litet skumgd p
lderdomen.

- Och att du icke skulle kunna hra, om du icke hade ron?

- Ja, det frstr jag ven.

- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom berring knna, ifall
du icke hade nsa, gom och knsliga lemmar?

- ven det begriper jag. Jag knner nog, att jag har lemmar, jag som
har gikt i vnstra benet.

- Nvl, d br du ven inse, att det r de fem sinnena--synen,
hrseln, smaken, lukten och knseln--som uteslutande giva oss kunskap
om att det finnes en vrld omkring oss.

- Hm, ja.

- Men om sinnena ofta gcka oss, bra vi icke d tvivla p deras
vittnesbrd?

- Vad menar du?

- Hnder det icke ofta, att man ser ortt?

- Jo. Nr man r skumgd, som jag, s ...

- Vore du klargd som rnen, skulle det likvl hnda dig, min gubbe.
gonen ljuga oupphrligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
De inbilla oss, att det gives vila och rrelse och olika hastigheter.
ven det r lgn. Ty om vi rdfrga frnuftets slutledningar, s komma
vi till den vertygelse, att sjlve Akilleus, s snabbfotad han var,
aldrig skulle upphunnit en lngsamt krypande skldpadda, sedan hon en
gng ftt ett litet frsprng.

- Hm, det var hgst underligt, anmrkte Medes. Skmtar du icke nu med
vr okunnighet, min filosof?

- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skmtar icke, frskrade Kimon,
i det han brjade angripa en pastej. Frnuftet motsger vad sinnena
vittna. Pstode jag nu fr min del, att sinnena ro lgnaktiga, s kan
en annan med samma rtt pst, att det tvrtom r frnuftets
slutledningar, som ro falska ...

- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, frklarade Medes. Ty om jag och
min son Okos sprunge kapp, s r jag fullt vertygad, att Okos skulle
springa frbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rr mig, det r
skert, min filosof.

- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill gra den hr saken tydligare
fr dig. Du mste dock medge, att man ofta ser galet, hr galet o. s.
v.?

- Ja, det vill jag medgiva.

- Sinnena giva sledes tminstone oskra vittnesbrd, om ock de
stundom vittna sant?

- Javl.

- D du nu medgiver, att sinnena ro oplitliga, och du likaledes 
andra sidan pstr, att frnuftets slutledningar ro n oplitligare,
s vill jag d frga dig, vad det r, som r plitligt?

- Hm, det vet jag icke.

- Nvl, du mste d ven medgiva, att vi mste tvivla p allt,
eftersom de oplitliga sinnena och det oplitliga frnuftet ro vra
enda kunskapskllor.

- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vnstra benet? invnde
Medes. Det knner jag, vid Zeus, emot alla vderskiften. Frga Okos,
om icke min gikt i dag frutsade, att det skulle regna.

- Vad r gikten, min vn? frgade Kimon.

- Vad gikten r? Det r ngonting, som sticker i mitt vnstra ben, s
att jag ibland r frdig att jmra mig som ett barn.

- Vad r det d som sticker?

- Vad det r som sticker, det vet jag icke.

- Nvl, br man icke tvivla p vad man icke vet, d man, enligt vad
jag nyss bevisade, mste tvivla p vad man tror sig veta?

- Hm, min filosof ... men gikten r kvar alla fall, om jag tvivlar
eller ej.

- Du sade, att din gikt hller sig i vnstra benet. Icke s?

- Jo visst. Kan du mhnda giva mig ett lkemedel emot den?

- Det bsta av alla lkemedel, min vn, ty jag vill lra dig att
tvivla p giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vn?

- Ha, ha, ha! Frlt, min filosof! Men nu mste jag skratta t dig.
Huru skulle jag kunna g, om icke jag hade ben!

- Jag antydde nyss, att all rrelse r skenbar. Dina bens tillvaro
bevisas sledes ingalunda drav, att du inbillar dig g. Men, invnder
du, jag ser ju mina ben, och jag knner mina ben. Hrtill svarar jag
med en frnyad pminnelse drom, att synen och knseln, liksom de
vriga sinnena, giva oplitliga vittnesbrd. Fr vrigt ser du icke,
att benen ro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
verallt, dr du sjlv inbillar dig vara; du knner icke, att benen
ro dina, utan knseln lter dig blott rna, att det finnes ett par
ben, de m nu vara dina eller icke dina. Sledes skall du frst
bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
dina, och fr det andra, att dessa ben verkligen ro dina. Fr den
frra frgan ger du inga andra vittnesbrd n de oplitliga sinnena
men ven om vi i detta fall godknna dem, s ger du i den senare
frgan intet annat vittnesbrd n en inrotad och mjligen alldeles
falsk inbillnings. Men godknna vi ven detta vittnesbrd, s terstr
att bevisa tillvaron av ett hger och ett vnster--ty det var i
vnstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
p begreppet hger och en annan p begreppet vnster. Kan du detta, s
terstr nnu att bevisa, att dessa begrepp hava ngon grund i
verkligheten. Men detta lter sig icke gra, lika litet som det lter
bevisa sig, att det gives en mngfald i tingen. Den djupsinnige
Parmenides lrde, att allt r ett och detta ena r evigt och
ofrgngligt, ofrnderligt och grnslst. Till denna sikt kom han
genom tnkandet; men som ven tnkandet r oskert, s r det vl
mjligt, att det gives en mngfald, och frn denna synpunkt kan man
vl antaga, att det finnes hger och vnster, att du har ben, Medes,
att dessa ben ro tv, det ena ett hgerben, det andra ett vnsterben;
men det r och frbliver endast ett antagande, en osker och
tvivelaktig mening, som du gr bst uti att alldeles lmna sido, enr
denna ofrnuftiga, p intet grundade mening endast omakar och plgar
dig med en inbillad knsla av ett ngot eller ett intet, som du kallar
gikten. Skl, min vn!

Den djupsinnige Kimon tmde bgaren, som Okos stllt framfr honom,
och fretog drefter ett nytt angrepp p kvarlevorna av den
vlsmakliga pastejen.

- Hm, det dr gr ver min fattning, mumlade Medes. Det var en
underlig filosofi. Men, sade han hgt, om du tvivlar att jag har gikt
i benen, s tvivlar du vl ven, att du i denna stund spisar pastej,
och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt fr din
nsa.

Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
stolt ver detta slags motbevis, nr han sg, huru verraskad Kimon
vart hrver och vilka snla gon han skickade efter fatet.

- Min vn, sade Kimon efter ett gonblicks tystnad, jag tvivlar
visserligen, att jag t pastej, innan du p stt som skett strde mig
drutinnan; men det r en stor skillnad emellan att tvivla och
frneka. Jag frnekar det ingalunda. Och om det fr vrigt var en
inbillning, s var det dock en angenm inbillning, av vilken jag med
strsta nje lter gcka mig. Jag ber dig frdenskull, Medes, besinna,
om du handlar rtt och passande, d du avhnder en vn till din herre
en ljuvlig villfarelse, varp han som gst i Krysanteus' hus ger
heliga ansprk.

Detta skl bevekte Medes att ter stlla pastejen framfr den
skeptiske Kimon, som skyndade med frnyad iver att frdjupa sig i sin
angenma villfarelse.

Nu tog ven Okos till ordet fr att understdja sin fader, Medes.

- Min bste filosof, sade han, antag, att jag rnner huvudet i vggen,
s att jag knner, att skallen vill spricka. Vore det ocks en
inbillning, det?

- Visserligen, svarade Kimon; du rnner ett inbillat huvud emot ett
inbillat ngot, som du kallar vgg, och frnimmer genom denna
inbillning en smrtsam knsla, som i sin ordning ej heller r annat n
inbillning.

- Vid Dionysos, det vore hgst besynnerligt, om det skulle vara s,
som du sger. Men om jag stter huvudet s hrt i vggen, att jag dr?

- Gr icke det, sade Kimon, ty d gr du illa mot dig sjlv. Med allt
vad jag hr sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
mste tvivla p allt, men frneka intet. Det r mjligt, fastn
oskert, att du verkligen ger ett huvud, och att det finnes ngot,
som kan kallas vgg, och att du kan fretaga en rrelse, varmed du
krossar det ena mot det andra. Allt det dr r mjligt, och d
intrder ett tillstnd, som kallas dden, vilket, om inbillat eller
verkligt, dock avskys av varje frstndig mnniska.

Medes, som tyckte, att filosofen nu brjade tala begripligt, frgade,
om ven Kimon avskydde dden.

- Ja, min gubbe, det m icke frvna dig. Allt levande skyr
frintelsen.

- Frintelsen? Vad talar du om frintelse? Icke frintas man genom
dden? genmlde Medes och fste sina skumma gon med ett uttryck av
fruktan p den vise Kimons lppar.

- Om vi lmna den filosofiska stndpunkten och stlla oss p den
vanliga, som lter antaga, att det gives ngot, som kallas liv, s
mste jag sga dig, min vn, att dden enligt mitt och de flesta vises
frmenande icke r annat n en fullstndig frintelse.

Kimon hade nu slutat sin mltid och utstrckte sig bekvmt p sin
soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.

Dessa, som i brjan skrattat och funnit sig roade av hans sikter,
brjade nu, d samtalet fick en allvarsammare vndning och ingick p
en frga, som rrde dem alla, att samla sig nrmare omkring honom fr
att uppmrksamt hra, vad hans vishet mnde uppenbara dem.

Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
slavarne tnde en lampa och stllde henne i skygd av en pelare under
portiken, dr gruppen var samlad.

- Mina vnner, sade Kimon, sjlen liknar den dr lampan, vars lga
flktar fr draget. Slckes hon ej i frtid av vinden, s slocknar hon
en gng av sig sjlv, d hennes olja r frtrd. Du, gamle Medes,
tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.

Denna anmrkning berrde Medes obehagligt. Gubben var nnu lngt ifrn
levnadsmtt.

- h, svarade han, du har icke mtt mitt oljemtt. Och vad min lder
vidkommer, s r jag nnu icke sjuttio r. Jag kan f se mnga
ynglingar rusa i graven fre mig.

- Det vissa r, att du i graven tminstone glmmer din gikt, sade
Kimon.

- Tack skall du ha. Men jag behller hellre min gikt och lever.

- Jag trodde, att man vid dina r skulle vara utledsen vid att leva.

- Bah, ju mer man fr, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
kvar, dess krare r det lilla man ger. Det borde du veta, som r
filosof.

- Du torde ha rtt, Medes. Men sg mig, varfr r du rdd att d?
Fruktar du den trehvdade hunden?

- Bah, den ene portvakten fr vl vara hvlig mot den andre. Kerberos
r jag icke rdd fr.

- Eller fruktar du frden ver den stygiska lven? Man sger, att
gamle Karons bt nu lr vara lck och murken.

- h, skuggorna, som han verskeppar, besvras ej av fetma. Bten kan
vara god nog fr sdan last, och sedan man dtt hr uppe, lr man icke
drunkna dr nere.

- Bra sagt, anmrkte Kimon. Men du, Okos, vad sger du om dden och
underjorden?

- Jag? Jag r ung och behver icke tnka p sdant. Fr vrigt lr det
nog vara ohyggligt dr nere i underjorden. Jag lngtar icke dit.

- Jag undrar icke drver. Vad mste icke frest slaven, nr den
lott, som i underjorden vntar hjltar och halvgudar, r s mklig?
Pminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?

- Nej, vad sade hon?

- Homeros tergiver det p fljande stt:

dle Odysseus, nmn ej ett ord till trst fr min bortgng!
Hellre som dagsverkskarl p kern ville jag trla
hos en behvande man, som sjlv knappt ger sin brgning,
n att behrska som drott de ddes frbleknade skaror.--

- Tnken er nu, fortfor Kimon, ett sdant tillstnd ofrnderligt och
evigt, icke mildrat av skiftet emellan smn och vaka, och I msten
medgiva, att oddligheten r ingenting att fika efter. Bttre r d
att emotse frintelse.

- Frintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
underjorden n frintas, sade Medes. Hu, det r ohyggligt att tnka p
frintelse ...

- Ja, helst i kvll, d det r mrkt och ruskigt, tillade en av
hrarne.

- Fr vrigt, sade Medes, har jag mer n en gng talat med min herre
om dden. Han sger icke, att mnniskan frintas, och han skildrar
icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga sjlar, sger han,
komma till ett stlle, sknare n jorden, fr att njuta ett lyckligare
liv n detta. Du m urskta, min filosof, att jag tror min herre mer
n dig.

Kimon smlog medlidsamt och skakade p huvudet.

- Han sger det fr att trsta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
fr dden. Krysanteus r en del man, och jag kan omjligt tillskriva
honom annat n dla bevekelsegrunder. Helt annat r frhllandet med
mnga av hans likar och med de statskloke, som ocks vilja
upprtthlla tron p skuggvrlden, emedan hon r en mktig tygel p
den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus sjlv r viss om vad
han sger i detta avseende? Visst icke, min vn. Ddens port ppnar
sig int och vrider sig ltt p sina gngjrn fr de intrdande; men
utt ppnar han sig icke, och ngon skugga har nnu aldrig terkommit
frn Hades till jorden. Av en sdan har Krysanteus sledes icke hmtat
den frmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han vl
det icke heller, ty, som du hr, det gives mnga filosofer, som
druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel p
oddligheten. Dremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
som frtlja oss om ett Hades och om sjlarnes tillstnd dr, om
Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glmska, om de tre
domarne, som med strnghet nagelfara de avlidnes levnad p jorden, och
annat mer, som mste frekomma varje frstndig mnniska ljligt.
Platon talar vl ven tskilligt om de ddes boningar, av vilka en
skall vara mycket hrlig; men hon lr icke uppltas t sdana som dig,
Medes, utan endast t oss filosofer, som gjort oss henne vrdiga genom
en levnad, gnad t letandet i tingens hemligheter. Men allt det dr
r endast gissningar, osannolika frmodanden. Ngon visshet gives
icke.

- Ingen visshet, sger du?

Alls ingen, hederlige Medes.

-Ingenstdes ngon visshet?

Ingenstdes.

- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likvl
ngonstdes hava funnit en visshet.

- Bah, g d lika grna till kristianerna, sade Kimon.

- Till kristianerna? Varfr till dem?

- Emedan de ro de ende som ro fullkornligt vissa om sanningen av det
allra orimligaste.

- Kunna de ven giva oss visshet om oddlighet och ett annat liv?
frgade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.

-Det r fr dem en smsak.

- I sanning, tnkte Medes fr sig sjlv, det kunde dock vara skl att
hra vad de ha att sga ... ty frintas, det vill jag icke.

Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade frst p de jagande
skyarna, sedan p den bakom pelaren flmtande lampan.

Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nje det
brjade samtalet, s mycket mer som regnet nnu avhll honom frn att
bryta upp och tervnda till staden.

Han brjade nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina hrares
frskrckelse nekade. Vrlden, upplyste han, har tillkommit ur ett
ursprungligt kaos genom atomernas tillflliga freningar. De ingingo
naturligtvis otaligt mnga sdana, innan slumpen fogade, att en s
skn och ndamlsenlig byggnad kom till stnd. Han hmtade en
jmfrelse frn trningsspelet fr att frtydliga detta, och sade:

- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu trningkast och drefter
tager trningen i hand, fr att kasta den s lnge, tills samma kast i
samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten frekommit, s
skulle jag drtill frmodligen tarva lngre tid n tio slkten kunna
leva. Den vrldsbildande slumpen, som spelade trning med atomerna,
har haft en grnsls tid fr att lsa en n svrare uppgift, men d
man betnker, att hans spel fortgtt genom svarta evigheter, s m man
icke undra, att ven denna sammanstllning av trningkast, som kallas
vrlden, ntligen skulle infinna sig. Frstn I mig, vnner? Tron I,
att gudar styra molnen, som driva dr uppe p himmelen, att de hava
tyglar p vinden, som nu blser frn havet, och kunna, nr de vilja,
hmma hans fart? Tron I, att det krves gudar, fr att dimman skall
uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och ter nedfalla
som regn? Naturen fljer sina egna blinda lagar, gudarne ro alldeles
ondiga, och jag ... r trstig och fryser. Det r kallt i afton.
Okos, din herres vin r gott och vrmande. Bringa mig n en bgare fr
att styrka mig till vandringen. Jag mste tervnda till staden,
oaktat det frdmda regnet, som faller Olympen och mnniskor till
trots.

Sedan Kimon ftt vad han stundade, svepte han sig i sin mantel,
tackade fr den visade gstvnligheten och gick, sedan han lovat att
vid tillflle terkomma och d ytterligare inviga dem i sin filosofis
hemligheter.

Hos flertalet av dem, som hrt honom, och framfrallt hos gamle Medes
kvarlmnade han en dyster, av oro genomtrngd sinnesstmning.

Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla p gudars
tillvaro och sjlens oddlighet. Han lskade livet, men hade icke ryst
fr tanken p dden, som skulle fra honom till ett bttre land, dr
han finge terse sin bortgngna maka och sina kraste vnner. Han hade
p sin hjd hyst sm betnkligheter fr den trekftade Kerberos, den
trumpne Karon och den strnge domaren Radamantos, betnkligheter, som
kommo honom att nska den ndvndiga resan s lngt som mjligt
uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig terse
de hdangngne, som han lskade? Skulle det vitnade skgget vara--
icke tecken till mognaden fr ett kommande liv--utan frebudet till
en fullstndig frintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan r
frtrd? Denna tanke ingav Medes ngest.

Hade solen skinit p himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
medan Kimon talade, skulle hans ord mhnda icke gjort det intryck som
nu, d de understddes av skymningen, molnens mrka skridande skaror
och regnets vemodiga sorl. Medes lngtade efter Hermiones hemkomst, ty
han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med ngra ord av sin
vishet. Han lngtade att komma i grannskapet av hennes lugna vsen,
under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes gon,
som ensamma fr sig frefllo Medes som bevis p oddligheten.

Han verkstllde samma afton sitt beslut. Hermione var frdig att g
till vila, nr den gamle portvakten knackade p drren till hennes
sovkammare och frgade, om han finge stiga in, emedan han hade ngot
viktigt att sprja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
morgondagen.

Hermione lt honom komma. Den gamle slaven tog frtroligt plats
bredvid sin hrskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione p sina knn, d hon var liten, och var van att av henne
behandlas ej blott med vnlighet, utan med den vrdnad, varp ett
silvervitt skgg, trohet och redlig vandel ha ansprk.

- Min goda hrskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu fr
tala med dig. Jag skulle annars ftt en smnls natt.

- Vad r det d, som oroar dig, min gamle vn? frgade Hermione.

- Jag har i afton brjat grubbla, sade Medes, och det p ting, som jag
icke fattar.

- Nvl? sade Hermione.

- Ack, min hrskarinna, det r en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
om det finnes gudar och om sjlen dr med kroppen eller om hon
fortlever efter dden.

- Huru? Tvivlar du drp?

- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat drp ... frrn nu i afton
...

- Och varfr i afton?

Medes omtalade det besk, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
han haft med denne.

Medes tillade, att han sedan det samtalet knt sig orolig i sin sjl,
och hans rende var nu att ska lugn hos Hermione.

Han var vertygad, att Hermione, som inhmtat s mycket av sin faders
visdom, nog skulle vara i stnd att frjaga de tvivel, Kimon ingivit
honom.

- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Lt mig hra Kimons skl, och
jag lovar dig att vederlgga dem.

- Hans skl? Ja, vet du, min hrskarinna, om han hade ngra sdana, s
har jag nu alldeles frgtit dem. Men han pekade p lampan och sade,
att ssom hon slocknar, s slocknar ocks sjlen. Och vad gudarne
vidkommer, frnekade han dem och sade, att vrlden tillkommit genom
ett lyckat trningkast. Kan du vederlgga sdana pstenden?

- Det har ingen svrighet, Medes, om du nu vill hlla din
uppmrksamhet spnd fr att fatta, vad jag sger ...

- Ondigt, min goda Hermione. S snart du sger, att du kan vederlgga
Kimon, s tror jag dina ord mer n min egen uppfattning. Sjlen
slocknar sledes icke som lampan, utan fortlever ven efter kroppens
dd ... det r ju s?

- Ja, svarade Hermione, och hon skte nu p s klart och tydligt stt
som mjligt framstlla de bevis, som Platon lmnat fr sjlens
oddlighet.

Hon gjorde detta, i det hon fr Medes omtalade och efter hans
fattningsgva frenklade innehllet av Platons bok om den dende
Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med anstrngd uppmrksamhet. Han
frstod vl icke mycket av sjlva de teoretiska bevisen, men dess
livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates sjlv. Han sg
filosofen timmen fre hans dd i fngelset, omgiven av sanningsskande
unga vnner, som kommit fr att hra och uppfylla sin lskade lrares
sista nskningar och omgiva honom i hans ddsstund; men vilkas klagan
och trar hmmas genom hans egen lugna, lyckliga stmning och giva rum
fr en aningsfull knsla av en nrvarande hgre vrld, en obeskrivlig
blandning av frjd och smrta, en till dden bedrvad segerviss och
segerglad hnfrelse. Det r under inflytelsen av denna
sinnesstmning, medan fngvaktaren river giftet varmed ddsbgaren
skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vnner om
sjlens oddlighet, ber dem framstlla sina inkast och tvivelsml och
upptager dem till genmle. Och nr samtalet r ndat, gr han lugnt
att bada, hr sig fr om vad han br gra fr att underltta giftets
verkningar, tager farvl av hustru, barn och vnner, inkallar
fngvaktaren, som grtande rcker honom bgaren, och han tmmer den
utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig frd till den
andra vrlden. Han frebrr milt sina vnner de trar de nu icke
lngre kunna terhlla, och ber, innan hans gon brista, sin lrjunge
Kiton offra  hans vgnar t hlsans gud det offer, som tillfrisknade
sjuklingar hade att gna honom.

Hermione tillade:

- Du finner, Medes, att Sokrates lste sin uppgift ej blott genom
frstndsskrpa och forskning, utan ven genom sin levnad och dd. Med
mogen vishet frenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
vrld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
vandel en medborgare i den hgre och delaktig av oddligheten. Om du
icke lugnas av de bevis, som nu ro anfrda, s tnk p Sokrates
sjlv, och denna tanke skall ur din sjl frjaga varje oroande tvivel.
Rdsla fr dden hves icke ett s vrdnadsbjudande silverskgg som
ditt, min gamle vn.

- Druti har du rtt, min hrskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
de trar, som skildringen av Sokrates' dd hade framkallat i hans
gon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu tergivit mig lugn. Den dr
Kimon mtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
begriper jag icke, att jag ett gonblick kunde frvirras av hans ord,
s enfaldig jag annars r. Det r besynnerligt, att du, unga flicka,
som jag gungat p mina knn, skall vara visare n den hr gubben med
det lnga skgget.

Frn Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan lg i sin bsta
smn; men gubben skakade honom s lnge, tills han vaknat, och detta
fr att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.

- Det r vl det, min far. Men jag r ung och behver icke tnka p
sdant, svarade Okos och vnde sig p andra sidan fr att somna igen.

Medes njt under natten en ostrd smn, utan att vidare oroas av
grubbel. ven den fljande dagen var han lugn och tnkte icke p
Kimon. Men efter ngon tid tervnde minnet av samtalet med denne, och
Medes brjade ter frga sig, om han ej mjligen hade rtt. De bevis,
som Hermione anfrt, begrep han vl icke; men han ansg det mjligt,
att de icke voro tillfyllestgrande; mnskliga frstndet r ju svagt
och lter ltt frleda sig att antaga det nskvrda som verkligt.
Sjlve Sokrates kunde ju vara offer fr en villa. Medes hade glmt att
frga Hermione, om filosoferna, vidkommande oddligheten, gde
fullstndig visshet eller endast kommit till ett mtt av sannolikhet.
Medes knde inom sig, att han icke kunde nja sig drmed, utan mste
hava just den fullstndiga vissheten, en visshet s ovedersglig, som
om en gud uppenbarat sig och givit honom den.

En vacker dag vnde han sig till sin herre med det sprsml, om
sjlens oddlighet r viss eller endast sannolik.

- Min vn, svarade Krysanteus, r ej sannolikheten nog fr dig, s
frvandla henne till visshet genom tro. En frnuftig tro r gudarne
behaglig; det r ett vgstycke att vinna henne, men att vga i denna
sak r en manlig grning.

- Men varfr, frgade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
som r ndvndigt fr vr lycka?

- Svara du p en annan frga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
tjnare, som fullgr sin skyldighet endast av fruktan fr straff eller
hopp om belning?

- S gra nog de flesta tjnare, min herre.

- Varfr det?

- Emedan de icke lska sina herrar.

- Om de lskade dem, skulle de d fullgra sin plikt av krlek, i
stllet fr av fruktan?

- Visserligen.

- r ej Gud en herre, som mnniskorna, hans tjnare, kunna lska?

- Jo visst.

- Nvl, han har d ven rtt att krva, att vi lyda honom av krlek,
men ej av fruktan eller hopp om belning. Fr en jordisk herre kan det
vara nog, nr tjnaren gr sitt arbete, han m gra det med vilket
hjrtelag som helst. Vrldens herre dremot varder varken rik eller
fattig genom mnniskornas dagsverken. Det arbete, som gller infr
honom, r hjrtats rening och sjlens frdling. Men detta frmjas
icke, utan hmmas genom berkningar p ett kommande liv. Vi mste leva
som om vi vore frgngliga vsen, grande det goda fr dess egen
skull. Mannen, som tvivlar p oddligheten, men fullgr det goda,
emedan han ftt insikt om dess gudomlighet, r behagligare fr
gudarne, n den som tror p oddligheten och drives till samma
handlingar av hopp eller fruktan.

Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den
fullkomliga vissheten genom sin herre.

- Det r sledes likvl mjligt, att jag slocknar som lampan, nr jag
en gng dr.

Denna tanke fresvvade Medes oupphrligt. Han pminde sig vad Kimon
sagt om kristianerna. Fr dem skulle det ju vara en smsak att giva
fullkomlig visshet om sjlens oddlighet. Medes brjade tnka p att
ska ett hemligt samtal med Teodoros eller ngon annan i sin lras
mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppvckt Simon
pelarmannen frn de dda. Medes avhlls frn detta steg endast av
tanken p sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men
slutligen kunde Medes icke lngre bra sin oro. Han beslt att vid
frsta lgliga tillflle uppska Petros.

Detta tillflle bjd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptckt
orsaken till den gamle portvaktens grubbel, frrn hon, som from, fast
hemlig kristinna, varsamt begagnade sig hrav fr att vinna en
anhngare t kristendomen.

Det drjde icke heller lnge, innan Medes hade kvvt sina
betnkligheter. Han fljde en afton Alkmene till biskop Petros, ej fr
att varda kristen, men fr att vinna den dr fullkomliga vissheten,
efter vilken han lngtade.

Men Medes vertygades hr, att vissheten och kristendomen vore
oskiljaktigt enade. Tron p den korsfste var villkoret fr
oddligheten. Vilken som tror p mig, han skall leva, om han n dd
bleve.

Petros var vltalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens
omvndelse. S obetydlig n denne proselyt kunde synas, att vinna
honom vore dock att tillkmpa sig en seger ver Krysanteus, att under
kyrkans trldomstillstnd frdmjuka den vermodige fienden, infra
kristendomen i hans eget hus och drmed giva ett handgripligt bevis p
lrans oemotstndliga, lik en naturmakt verkande kraft.

Medes sjlv behvde blott en gng hra Petros fr att lngta att hra
honom oftare. S snart tillflle kom, frnyade han sitt besk hos den
kristne biskopen. De lror, i vilka han invigdes, voro s hga och
gripande och likvl s klara, att han tyckte sig frst alltsammans.

Och vad oddligheten vidkommer, s var det ju Gud sjlv som talat
dessa ord: Vilken som tror p mig, han skall leva, om han n dd
bleve. Vad vore filosofernas bevis och det mnskliga tnkandets
omogna frukter emot en sdan utsaga?

Den gamle Medes kristnades och hans namn infrdes i katekumenernas
bok.

Biskopen uppmanade honom att tills vidare flja Alkmenes fredme och
dlja sin tro. Han frskte det, men frmdde det i lngden icke, ty
denna tro uppfyllde nu hela hans sjl och utgjorde hans lycka. Han
frmdde ej heller hyckla infr sin lskade herre--lika litet som
underkasta sig de husliga bruk, som stodo i frbindelse med den gamla
lran. Medes yppade en dag fr sin herre, att han vergtt till
kristendomen.

Krysanteus verraskades smrtsamt av denna upptckt. Freteelsen var
likvl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
mnga av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stllet fr att
strkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall frn denna
lra, vilka tfljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
rensat henne frn en mngd ogrs, och de ersattes genom ett tillopp av
nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
bruten, syntes hennes inre hava mngfaldigats.

Den unge Okos fljde snart sin fader och vann hrmed Alkmenes hand.
Krysanteus sknkte det nya paret den frut omtalade grden i dalen
under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
Filosofens hus var slunda rensat frn den intrngde fienden. Men
skilsmssan var smrtsam  mse sidor. Medes trivdes icke p sin egen
trskel. Han gick nstan dagligen till villan och satte sig p sin
forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
trotjnarens gon voro ofta trade, nr Krysanteus visade sig och med
en kall hlsning gick frbi honom. Ack, han har frndragit mig sitt
hjrta, tnkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
alltid. Men striden emellan den nyfrvrvade lyckan och den bittra
skilsmssan var fr tung fr den ldrige. Vid pass tv mnader efter
flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.

De religionsfredrag, som Krysanteus och hans vnner, i likhet med de
kristna prsterna, brjat hlla, fingo talrika hrare, icke minst
inom den klass, fr vilken de srskilt voro mnade: den fattigare och
okunnigare. Hr lmnade han sido alla spekulativa forskningar och
framstllde den praktiska sidan av sin lra som ett frdigt och
fullndat religionssystem. Han frkunnade en enda allsmktig gud, vars
enhet bryter sig, som solljuset i regnbgen, till den mngfald av
gudamakter, t vilka fderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade
om religionen som mnniskans strvan till Gud och till utbildande av
sin egen hgre natur, som ven han, i likhet med alla bildade
hedningar, fattade som Guds belte[1]. Detta frverkligas genom sanning,
sknhet och frihet. Religionen r icke blott mnniskosjlens
sjlvfrsnkning i Gud, utan ock en strvan att i den yttre vrlden
utfra Guds avsikter. Fr den fromma mnniskan r drfr hela livet en
religionsvning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och
statslivet.

  [1] S kallar Ovidius mnniskan en bild av allting styrande gudar,
  en varelse fdd av gudomlig sd.

Han talade ven om mnniskoslktets avfall och ndvndigheten av en
frsoning. Men denna frsoning har icke, som de kristne sga,
intrffat i en viss tidpunkt, utan brjat tillika med den frste
syndarens allvarliga nger och fullbordats genom den hos slktet
klarnade bilden av idealmnniskan.

Krysanteus' fredrag upptogos med stort bifall av hans egna vnner och
lrjungar. Men den stora mngden av de bildade hedningarne nedsatte
dem av htskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gng fr alla
var emot Krysanteus.

Men den folkklass, fr vilken hans religionstal huvudsakligen voro
avsedda, frblev kall och oemottaglig. De frstodo honom icke. Deras
religisa behov, om de hade ngot sdant, tillfredsstlldes ej. De
vrige tillbakastttes av den sedliga strnghet, som han krvde. Hans
mdor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett gonblick
svvat i okunnighet hrom, s fanns Teodoros vid hans sida, och denne
var fr sanningens skull obarmhrtig nog att taga fjllen frn hans
gon.

Nr drtill kom det oupphrligt vxande missnjet och motstndet, som
Krysanteus frn sina medborgare rnte vid frsken att genomdriva sina
frbttringsplaner, s var hans stllning mitt under den gamla
vrldsskdningens skenbara vervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt
vemod och kvvde sin misstrstan under en rastls verksamhet, men det
var med inre bvan han emottog varje brev frn krigsskdeplatsen, ty
han var uppfylld av fruktan fr Julianus' av faror omringade, av
fientliga svrd och lejda dolkar hotade liv. Och p detta hngde
likvl allt!

Han anade nnu icke, huru hans dotter, Hermione, huru ven hon, hans
stolthet, gldje och enda frtroliga vn, utstod inre strider fr att
icke bortfras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
gnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mrka gonblicken
jagade molnen frn hans panna och gt olja p hans hopp. Skulle ven
hon en dag vergiva honom?

Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen prst,
uppfostrad i och genomtrngd av de grundsatser, som filosofen
fraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
son, vars minne han nstan avgudade, bar avsky fr sin oknde fader.

Han anade lika litet, att Karmides, fr vilken han nu ter ppnat sin
faderliga famn, och vars ndrade levnadsstt berett honom den enda
oblandade gldje han p lnge knt--att Karmides var dpt och genom
denna handling med oupplsliga band frenad med kristna kyrkan.

En numera obetydlig man, som om dagen slpade sten till Afrodites
tempel och om aftonen vilade i en usel koja p Skambonide, samlade s
smningom hans des trdar i sin hand.

Detta anade han minst av allt.




SJTTE KAPITLET.

Karmides och Rakel.


En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annus Domitius, i aulan till sitt hus.

- Och nu till slut, sade prokonsuln, ngra ord om vra gemensamma
vnner. Jag har frlorat flera av dessa lskvrda och glada
uppenbarelser ur sikte, sedan jag lmnade Aten och tervnde till mitt
Korintos. Sledes, min vn, huru mr ... vem skall jag giva frmsta
rummet? ...

- Olympiodoros?

- Bah, Olympiodoros! Lt oss icke tala om honom. Han r ofrbtterlig
...

- Ja, han fortstter att dikta dliga epigrammer ...

- Och fortstter med sitt dliga levnadsstt, sade Annus Domitius;
jag vet det. Jag trffade honom nnu i dag. Han r, som jag sger,
ofrbtterlig. Tnk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
stackars Zeus. Vilken gudlshet! han upplste henne fr mig. Jag kunde
icke annat n ogilla henne och varna frfattaren. Drefter inbjd han
mig till en vaktelfktning. Jag fll i snaran, ty kttet r svagt, min
Karmides. Jag fann, tyvrr frsent, att vaktelfktningen endast var
frspelet till en ungkarlstillstllning av det dr slaget, som du vet,
att jag avskyr. Jag gick frn denna tillstllning hit. Jag behver
icke sga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde
sllskapets krna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de dr
vriga outtrttliga veteranerna, njets argyraspider, kring vilka jag
till min frtvivlan sg, att ett yngre slkte av hoppfulla eller
hopplsa epikurer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har
svikit vrt gamla flttecken; men man var rttvis nog att medgiva de
talande sklen fr ett sdant frrderi. Trefalt lycklige Karmides,
som en dag skall hemfra den rika Hermione som brud! Men p tal om
brudar, min vn, kan du gissa var Praxinoa uppehller sig?

- Nej, jag har aldrig brytt min hjrna med att efterleta det.

- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus frn Aten. Huru frvnad
vart jag icke, nr jag fr ngra dagar sedan, vid ett besk i
Afrodites ryktbara tempel i vrt Korintos, upptckte henne bland
prstinnorna dr! Hon r nnu retande ... naturligtvis icke fr mig,
som r en trogen kta man och ftt blicken ppen fr det ofrgngliga
... men jag tillter mig hr dma fremlet frn dess egen stndpunkt.
Och p tal om vra minnen ... var hava vi den stackars Myro? ven hon
synes frsvunnen frn skdeplatsen. De arma flickornas liv r som
dagslndans. Men vart taga de vgen?

- r det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av
tankspriddhet. Frlt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken
anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvnde sig och
vart rlig, sedan han frlorat tnderna. Myro har gtt sina
medsystrars av det utstakade bana, men ngot hastigare n de. En
sjukdom rvade hennes behag. Olympiodoros, som fretrdesvis var
hennes vn, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom
leda. Hon gick d, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer p de
sollysta hjderna. Mhnda dvljes hon ngonstdes i det mrka djupet.
Lt oss icke tala mer drom. Hur befinner sig din skna maka, Eusebia?

- Ypperligt, s lnge jag tillter henne vistas hr i Aten. Hon r
tyvrr ohjlpligt fngen i kristianernas villfarelser och skulle d,
om hon icke en gng i veckan finge hra den skurken Petros'
straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag
tillfredsstlla sin nyck. Det r min plikt att gra allt fr hennes
lycka.

- Du gr klokt dri. Den fromma Eusebia kan varda en mktig
fresprkerska fr avfllingen Annus, om det skulle foga, att en
kristen kejsare....

- Tyst, min vn! Inga hgfrrdiska, frskrckliga frutsttningar!

- Och p hennes frbn er torde det vara mjligt, att prefekturen ver
Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur hnderna....

- Ditt politiska djupsinne r stort, men str ej s visa ord fr
vindarne! Lt oss tala om annat! Ser du, min vn, att jag har magrat?

- Nej, vid Zeus, det r mig omjligt att upptcka.

- Eller kanske rttare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag
arbetar som en slav emot mitt eget ktt. Och kan du gissa av vilken
orsak? Fr att bibehlla den rrlighet, som fordras fr en krigare.
Julianus' lagrar vcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag mste,
ven jag, vinna lagerkransar och murkronor.

- Gnge ditt hopp i uppfyllelse! M du varda lyckligare n Augustus
och dygdigare n Trajanus! Nr mnar du dig till lgret?

- Ack, vid Herakles, det torde nnu drja ett r. Kriget mot perserna
behagar mig icke. Jag fredrager de frankiska och allemanniska
barbarerna, och hoppas till gudarne, att de nyo skola brja rra sig.
Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min
skyddsling, att vxa mig ver huvudet. Han r nu illustris och
clarissimus liksom jag och anfr en avdelning av kejsarens rytteri. En
vacker dag skall denne uppkomling se sin vlgrare ver axlarna, s
vida jag icke skjuter i hjden lika fort, som han sjlv. Det r tid
att brja vxa, fortfor prokonsuln och frde handen ver sin kala
hjssa. Man skrdar ingen ra i fredens vrv. Man frbises och
glmmes, nr man gnar sig t en s simpel sak som provinsen Akajas
frkovran och utveckling. Sjlva gudarne, fr vilka jag uppoffrat s
mycket ...

- Du menar din katekumeniska vertygelse ...

- Javl.

- Och dina teologiska studier ...

- Alldeles ...

- Och vad som r n mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har
nst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i
romerska riket ...

- Alldeles, alldeles, och likvl frgta mig dessa otacksamma gudar!
De hava utverkat mig ett handbrev frn kejsaren, visserligen mycket
smickrande fr min ffnga ... men ... nog av, jag vill ha krig och
skrda lagrar.

- Du har rtt. Du behver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar p
vgen. Vad r prefekturen ver Egypten mot imperatorns purpur? Det r
legionerna, som i vra dagar utgra bde senaten och folket.

- Vad menar du?

- Du r rik, min Annus ...

- h, icke ver hvan ...

- Och frikostig ...

- Du smickrar mig.

- Nej, vid Zeus, jag menar, att du r frikostig, dr frikostigheten
understdjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet ro egenskaper,
som alltid vinna soldatens hjrta och nu hava dess strre utsikt att
gra det, som Julianus ingalunda bortskmt sina hrar med verdrivna
sknker. Lt oss fortg i upprknandet av dina bttre egenskaper. Du
har ett vinnande stt att vara, en egen frmga att gra dig omtyckt
av hopen ...

- Gott. n vidare?

- Du r dygdig med de dygdige, frck med de frcke, patricisk bland
patricier och plebejisk bland plebejer ...

- Karmides, du verdriver mina frtjnster, sade prokonsuln blygsamt.

- Nej, nej, jag verdriver icke. Du r homousian och homoiusian efter
omstndigheterna, du erknner mnga gudar, en enda gud eller ingen,
allteftersom frhllandena bjuda ...

- Karmides, du strr rosor fr mina ftter ...

- Du r skarpsinnig, frutseende, frslagen, vrldserfaren, listig,
verksam, outtrttlig, lugn och kallblodig ...

- Hll, jag dignar under brdan av s mnga egenskaper, min vn. ka
dem icke, jag besvrjer dig! Lgg icke sten p brda, Karmides!

- Jag tror till och med, att du r tapper och har fltherrefrmga.
Eller vad sger du sjlv?

- Hri verensstmmer min vertygelse med din.

- N, vad fattas dig d, min Annus, fr att en gng vara gare ver
din Karmides' och alla vriga romerska medborgares huvuden?

- Vad menar du?

- Att du, en patricier och Senekas ttelgg, med gammalt romerskt blod
i dina dror, br kunna vinna samma lycka, som kommit sner av
illyriska bnder och arabiska rvare till del.

- Karmides, du talar i gtor. Jag fattar icke ett ord av vad du sger.

- Jag frutser mjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.

- Mina lockar? Elake vn! Mina lockar ro offrade p statens och en
gagnls teologis altaren. Mitt huvud r kalt som Julius Cesars.

- Gr d som han! Diademet r efterstrvansvrt, om ej fr annat, s
emedan det dljer en skallig hjssa.

- Jag brjar frst dig och mste varna dig. Ditt tungoml nrmar sig
hgfrrdarens. Julianus, min vn, r yngre n jag. Lt oss icke spela
okloka och narraktiga infr varandra!

- Perserna ro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det
kringlper spdomar, som icke lova kejsaren lng levnad.

- Styr din tunga! Gudarne hgne kejsarens liv! Om du fortfar med detta
gudlsa tal, mste jag bryta upp och frsaka den enkla mltid, varp
jag gjorde rkning fr att i afton njuta ditt sllskap. Skymningen r
inne, och jag tervnder frst i morgon till Korintos. Jag har
dessutom till dig ett srskilt rende, som jag icke fr frgta. Du
knner min svaghet fr Eusebia. Eusebia har bland andra nycker ven
den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge
Alexander och uppmanat mig att kpa honom. Vad r ditt pris?

- Jag sljer honom icke.

- Bah, du sger det endast fr att gra mig ivrigare. Vid bordet torde
dock ditt hjrta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta
underhandlingen om saken. Du har frmodligen avsagt dig spelets njen?

- Ja.

- Jag kunde vnta detta av Krysanteus' blivande svrson och Hermiones
trolovade. Vi skulle under andra frhllanden rafflat om slaven.
Mrkvrdiga de! Vad vi bda ro frvandlade! Vi ro nu stadgade och
sedliga mnniskor. Mig sjlv tillrknar jag detta ingalunda som
frtjnst, ty jag r fyratio r och drutver ... min mognadstid r
inne. Jag anmrker det blott som ett frvnande bevis p tv enskilda
mnniskors frmga att omskapa vrlden och ingjuta en bttre anda.
Sdan kejsaren, sdant hans folk. Och vilken trogen vktare kejsaren
ger i Krysanteus! Han stter oss i skola och vakar med riset i handen
ver vrt uppfrande. Den dle Krysanteus, jag kan icke nog rosa
honom. Tanken p honom har alldeles kvvt min sinnliga natur. Jag
studerar nu min Platon p fristunderna mellan mbetsgromlen och
vndas mycket fr att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan
grna framkasta en antydan hrom till Krysanteus, nr du nsta gng
trffar honom. Jag vill, att han skall knna sin prokonsul av Akaja i
botten. Huru r det? Brevvxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av
vapenbrak och hrtg, med kejsaren?

- Ja, min vn.

- Dess bttre.

Medan samtalet fortgick i denna ton, anmlde Alexander, att bordet var
frdigt. Detta fretedde en s rrande enkelhet, att prokonsuln
misstnkte, att Karmides ville skmta med den strnghet i levnadsstt,
som hans vn nu hycklade. Annus Domitius hll emellertid god min,
frrttade med from uppsyn den vliga libationen t vinguden, talade
om nyttan att i tid vnja sig vid fltlivets omak och beslt inom sig
att inbjuda Karmides till Korint fr att dr uppvakta honom med en
sup av samma asketiska slag.

Efter mltidens slut lmnade Annus Domitius Karmides och gick som en
ordentlig kta man till sin Eusebia fr att supera fr andra gngen i
sllskap med henne.

Nr prokonsuln hade avlgsnat sig, ikldde sig Karmides manteln och
lmnade sitt hus.

Kvllhimmelen var stjrnklar, utom i vster, dr en svart molnslja
hngde ver synranden.

Karmides vandrade ett stycke nedt Piralska gatan och drefter genom
ett av de i Lnga Murarne anbragta portvalven till ett ensligt, av
bcken Ilissos vattnat och av ldriga trd skuggat flt.

- Jag kommer ngot sent till mtesplatsen, tnkte han, men jag tvivlar
icke, att jag nnu skall finna henne p det verenskomna stllet. Det
artar sig till regn. Dess bttre. Det skall frkorta mtet. O I gudar,
given detta en lycklig utgng fr bde mig och henne!

Med denna bn styrde han kosan till en grupp pilar, som vxte vid
bckens rand. Hr stannade han och sg sig omkring.

- Skulle hon hava avlgsnat sig? tnkte han,d han ingenting sg, och
allt var tyst omkring honom. Srades hon av mitt drjsml eller
frskrcktes hon fr mrkret och ensligheten? Dess bttre! Men nej,
jag fr icke lta behaga mig, att det ndvndiga uppskjutes, hur
oangenmt det n m vara. r hon nu borta, s mste jag i morgon ska
ett annat tillflle till frklaring. Vad som skall ske, br ske snart.
Hon underhller en oupphrlig oro i min sjl. Detta tillstnd mste
brytas. Karmides ropade med dmpad rst Rakels namn.

I nsta gonblick hrde han ett prasslande i sitt grannskap och
upptckte en skepnad i skuggan av piltrden.

Det var Rakel.

Karmides knde, d han fattade flickans hand, att hon darrade.

- Har du vntat mig lnge? frgade han.

- Jag vet icke, svarade Rakel, men det r vl, att det r du. Jag satt
i mina tankar, d jag sg din gestalt. Jag tyckte i mrkret, att det
var min fader.

- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag knner, att du darrar. Lt mig
svepa min mantel kring dig.

- Nej, nattvindens kld r behaglig. Den kommer icke ifrn ett kallt
och otroget hjrta. Fr vrigt vad bryr du dig om att jag r sjuk, att
jag snart skall d?

- Rakel, huru kan du frga mig s?

- Det r du ... du Karmides ... som ger mig dden. ro mina ord d
hrda och orttvisa?

- Rakel, du r upprrd och betnker icke vad du sger. Samla dina
tankar och lt oss tala med lugn! Vi mtas nu fr sista gngen. Lt
oss d nyttja tillfllet fr att skiljas som sig br: lugnade,
trstade, strkta i en msesidig, varm och varaktig vnskap. Stt dig
hr vid min sida! Lt oss tala om de lyckliga stunder vi sknkt
varandra och om den hrda ndvndighet, som bjuder oss skiljas. Frmr
du icke detta, och synes dig denna ndvndighet nnu som en grym makt,
s lgg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga fr sista
gngen ver ett de, som r oundvikligt, och lyssna till din
frstvalde vn, som vill intala dig mod och styrka. Varfr drager du
din hand tillbaka, min Rakel? Vill du drmed uttala en anklagelse mot
Karmides, s r det du, som gr dig skyldig till hrdhet och
orttvisa. r jag brottslig, s r det endast min krlek, som gjort
mig drtill. Sg mig, Rakel, r det jag, som uppbyggt den
overstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min lga, aldrig skt vinna
din genkrlek. Skall du anklaga ngon, s mste det vara din fader;
han fraktade och frskt mig som en frmling fr hans folk. D jag
begrde din hand, tillbakavisade han mig p skymfligt och upprrande
stt. Jag r svag nog att harmas nnu, nr jag ihgkommer detta
gonblick. Han kunde i mindre hrda och hnande ordalag uttalat domen
ver vr krlek. Men i grunden hade han likvl rtt, ty det gives
rvda tnkestt och plgseder, som ro heliga och som man mste vrda.
Du, Rakel, som r ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
veta det.

- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi mste skiljas. Den ton, vari du
talar, vertygar mig bst drom.

- M vi d frsona oss med vrt de och finna vr trst i ett troget
uppfyllande av ndvndiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
skulle talat med varandra. Du r dotter av ett folk, som r spritt
kring vrlden och vars enda styrka ligger i dess trohet mot rvda
stadgar och krlek till det gemensamma namnet. Du har frldrar,
vilkas hopp du r och vilkas sllhet du br bereda genom lydnad och
mhet. Och om de krav de stlla p din lydnad ro hrda, s lyd
likvl! Din gud skall belna dig och sknka dig en ny och hgre lycka
fr den, som du offrar p den barnsliga undergivenhetens altar.

- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
lycka mer att begra.

- Sg icke s, Rakel!

- Lt oss icke tala mer drom, fortfor Rakel. Jag har dock nnu ngot,
varom jag kan bedja mina fders Gud, och det r om dden. Jag har
givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det r allt vad jag
ger kvar. Tag ven det, om det kan vara dig till ngon gldje. Fr
mig r det nu endast en brda. D jag gick hit, s gde jag nnu en
frhoppning. Jag var svag nog att i vissa gonblick inbilla mig, att
det kalla stt, varp du besvarade mina brev, var hycklat; att du
ville plga mig fr att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
emedan du lskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
mig, att du lskar Krysanteus' dotter och gr att trolova dig med
henne. Jag pminde mig, att du hade lovat mig evig krlek, och ville
icke lta vertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
gng gav mitt hjrta, emedan han var olycklig och behvde det. Jag
avvaktade tillfllen att nrmare betrakta denna Hermione, om vilken
man talade s mycket, och som jag knde mig bjd att hata. Ja, hon r
skn och vrd att lskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
trst, att mina gon ro mer strlande n hennes, och att mina lockar
och icke hennes ga den frg, som du fredrager. Hon syntes mig s
kall och marmorartad, och jag visste, att du lskade en vrme och
hngivenhet, sdan som min. Det var d endast hennes vishet, jag
fruktade; men nr jag pminde mig, vad du sagt, att du lskar min
enfald, emedan du sjlv var vis, s lugnade jag mig ven d ...
tminstone fr gonblicket, ty jag har varit gruvligt plgad under
denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrvelse. Jag har tillbragt mina
ntter med grtande och dagen med vntande. Jag har suttit dr uppe p
altanen med gonen riktade p kullen, bakom vilken jag s mngen gng
i forna dagar sg dig framtrda och vinka mig ... Men varfr talar jag
nu om detta? Jag inser nu, liksom du, ndvndigheten att vi skiljas.
Du lskar Hermione och icke mig. Det tjnar d till intet att tala om
mina sorger eller verhopa dig med frebrelser. Och eftersom vi nu
mtas fr sista gngen, s terlmnar jag den ring du gav mig,
Karmides. Se dr!

Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty trarne, som hon icke
lngre kunde bekmpa, hotade att kvva hennes rst.

- Rakel, sade Karmides, dina fders gud m skda i mitt hjrta och
dma det! Har jag handlat ortt emot dig, s m han straffa mig, ssom
den hmnande rttvisan fordrar! Och om jag synes hrd emot dig, s m
han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina nskningar fr
din lycka. Vad skulle jag gra, sedan din fader visat mig tillbaka och
utplnat varje hopp om ditt gande? Huru borde jag handla, sedan jag
brjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
frldrar lgga dig att ur din sjl avlgsna varje tanke p Karmides?
Rakel, du skall glmma mig och ter vara lycklig. En tid skall komma,
d din faders och ditt eget val bestmmer t dig en make, som r
vrdig att ga ditt hjrta. Vi skola d mhnda terse varandra och
pminna oss det frflutna endast som en drm, blandad av bitterhet och
ljuvhet ...

- Det r nog, nog, infll Rakel. Tala icke s! Du r en usel trstare,
och dina ord, i stllet fr att lugna mig, bringa min sjl i uppror.
Jag kunde sga dig ngot, som skulle isa ditt blod, men nr jag icke
lngre ger ditt hjrta, frsmr jag ditt medlidande och vill icke
tala till ditt samvete.

Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
vgade icke framstlla ngon frga, vars besvarande kunde sannat hans
aning. Han teg och lt Rakel fortfara:

- Lt oss drfr skiljas. Vi hava intet mer att sga varandra. Farvl,
Karmides! Vrt sista mte r slutat.

- Giv mig din hand och lt mig fra dig hrifrn, sade Karmides, d
Rakel frblev dr hon satt.

- Nej, Karmides, lmna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
jag tervnder till mitt hem.

Hon vnde sig bort och lade sljan ver sitt ansikte.

- Det brjar regna, sade Karmides. Natten r mulen och kylig. Jag fr
icke lmna dig hr. Lt mig ledsaga dig tminstone till Piriska
gatan.

Rakel svarade honom icke.

- Skola vi skiljas p detta stt? sade Karmides i bedjande ton. Vr
skilsmssa r ndvndig, men varfr gra henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Sg dock till avsked ett ord av frsoning!

- M Gud miskunda sig ver oss bda!

- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
hjrtas tervndande frid och styrka ... Men att lmna dig hr, ensam
under en dyster natt! Vill du icke flja mig? Har du ej i grannskapet
en tjnarinna, som vntar fr att ledsaga dig hem?

- G du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
och jollra med henne! Jag vill vara hr, och terstr mig n en
nskan, s r det att f vara ensam med mig sjlv, fr att samla mina
tankar, ty jag gr hrifrn till offeraltaret.

- Vad menar du? Skall du icke tervnda till din moders hus?

- Jovl, s ofta dess drr vill ppna sig fr hennes dotter. Det skall
komma ntter, mrkare n denna, nr trskeln skall sga: drag tillbaka
din fot, och drren skall sga: jag knner dig icke.

- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
hand. Mitt sista innerliga farvl! Min nskan om ett lyckligt
terseende, d sren ro lkta och vra gemensamma minnen luttrats
frn sin bitterhet!

- M Gud bevara dig fr ett terseende! Det skulle grumla din lycka,
sade Rakel med rsten av en sierska.

Karmides svepte manteln omkring sig och lmnade sitt offer. Hon satt
orrlig vid bckens strand i grannskapet av pilgruppen, s lnge
Karmides nnu kunde sknja henne genom nattens mrker. Regnet fll nu
i strida strmmar, och vinden suckade i den gamla frfallna muren, som
skilde den de platsen frn Piriska gatan.

D hon var ensam, gav hon luft t den djupa frtvivlan, som,
tillbakahllen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
skenbar styrka och hmmat hennes trar. Hon vred sina hnder, kallade
sig en vergiven nka, kastade sig till jorden, ryckte sljan frn
sitt huvud och strdde sand sitt hr.

Mellan dessa utbrott vankade hon fram och ter vid bckens strand med
krampaktigt sammanknutna hnder och de upplsta lockarne fallande som
ett sorgedok ver det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
och tryckte hnderna mot sin barm. Hon knde under sitt hjrta en
rrelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistfrflutna
dagarne mer n en gng rnt samma knsla.

Hennes krafter sveko. Hon skyndade att stta sig p den vta marken
och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet vergav
henne.




SJUNDE KAPITLET.

Klemens och Eusebia.


Vi lmnade Klemens i en ventyrlig belgenhet hos den skna Eusebia.
Han hade kommit, dels fr att utverka hennes frltelse t den arma
slavinnan, som snderslagit den dyrbara toalettasken, dels fr att
hlla en straffpredikan ver den grymhet, hon, Eusebia, understundom
utvade mot sina tjnarinnor, en grymhet i hgsta mn ovrdig en from
och kristlig husmoder.

Men synen av den skna kvinnan och hennes frga, vad han ville hr
vid denna sena timme, bragte, med den undran, som dri lg uttryckt,
Klemens helt och hllet ur fattningen. Han brjade frst, att han av
sitt nit och sin godhjrtenhet ltit frleda sig till ett mycket
opassande steg. Han stannade vid drren, blyg och frlgen, och
framstammade slutligen en osammanhngande urskt.

Eusebia var delmodig nog att sjlv bryta denna frlgenhet. Hon intog
ter sin bekvma plats i den purpurkldda soffan och bad sin fromme
vrdnadsvrde broder lmna drren och sga sitt rende, som utan
tvivel vore viktigt, eftersom det icke ltit sig uppskjuta till
morgondagen.

Drefter och utan att avvakta ngon frklaring av Klemens brjade hon
frga efter biskopens hlsa, rosade hgligen hans senaste predikan och
utgt sig i bitter klagan ver den trogna frsamlingens nuvarande
betryck.

Under tiden tervann Klemens sin fattning, och nr Eusebias tal fll
p det sistnmnda mnet, som var hans eget lsklingstema och det
stndiga fremlet fr hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
i samtalet och instmde hjrtligt svl i den fromma Eusebias bittra
klagan ver det nrvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
ett snart skifte i vrldens tillstnd. Han kunde nu detta, utan att
blndas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller frvirras av
Eusebias strlande gon, som skto blixtar msom av harm eller gldje
och ledsagades av ett vxlande tonfall i hennes vlklingande rst
alltefter samtalets gng och naturen av det mne, som vart dess
freml.

Frst sedan detta samsprk varat tmligen lnge, tycktes Eusebia
minnas, att Klemens kommit i ngot srskilt rende, och hon frgade nu
i glttig ton, vad som franlett det sena besket av en s ung, men
vrdnadsvrd man.

Klemens omtalade nu sitt mte med den unga slavinnan och hennes
fruktan att tervnda hem med anledning av den snderslagna asken, och
han bad Eusebia frlta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
icke av ont uppst gjort sig skyldig.

Den andra delen av sitt rende, nmligen det att straffa Eusebia fr
hennes hrdhet mot slavinnorna, beslt Klemens att alldeles utelmna,
ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han brjat vertyga
sig, att denna grymhet endast vore frtal, ty den vore ju omjlig hos
en s from, skn och vlvillig kvinna.

Klemens hade sledes funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
vlviljans oskattbara egenskaper, ven gde sknhetens.

Men huru verraskad vart han ej ver den frvandling, som Eusebias
vsen tycktes underg, s snart han nmnde den stackars slavinnan
ochden snderslagna asken!

Vreden mlade sig s tydligt i samma anletsdrag, dr Klemens nyss lst
fromhet och vlvilja. Hon tycktes knappt hava tlamod nog att hra
honom till punkt, och nr han talat ut, steg hon upp och stampade med
den lilla foten i golvet.

Hon frgade den unge frelsaren i hftig ton, huru han kunde vga att
taga en vrdsls och uppstudsig slavinna i frsvar mot hennes egen
husmoder, samt frklarade, att hennes fel skulle p det strngaste
straffas, henne sjlv till skrck och det vriga husfolket till
varnagel.

Nr den frsta verraskningen var verstnden, lt Klernens icke
avvpna sig av Eusebias vrede. Det frundrade och smrtade honom, att
en kvinna, s knd fr sin fromhet och krlek till det gudomliga
ordet, kunde lmna herravldet ver sin sjl t en otyglad vrede, d
saken gllde, icke teologiska sprsml och den rena lran, utan en
obetydlig toalettsak.

Han uttryckte i milda, men ppna ordalag sin frvning hrver och
frestllde Eusebia, att om det vore en naturlig och frltlig svaghet
att i det frsta gonblicket giva vreden rum, s vore det likvl
ovrdigt en kristen att framhrda i ett beslut, som freskrivits av
krlekens och frdragsamhetens huvudfiende.

Men Eusebia syntes icke hgad lyssna till dessa frestllningar. Hon
riktade nu sin harm ven mot Klemens. Hon pminde honom om sin hga
rang i samhllet och hans egen ansprkslsa stllning; hon ville icke
emottaga frmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga fr biskop
Petros ver hans opassande uppfrande, svida icke Klemens genast
ville erknna sitt fel och bedja henne om frltelse.

Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hlla sig inom en
grns, dr harmen nnu lter para sig med behag och frfriskt vsen.
Hon liknade i Klemens' gon icke en furie, utan en stolt och bjudande
kejsarinna.

Klemens, vars bleka kinder verdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
medvetandet att ga rtten p sin sida. Han svarade, att ifall
biskopen underrttades om detta upptrde tillika med dess orsak, s
skulle det smrta honom mycket, icke fr Klemens' skull, utan fr
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
kristliga vandel drigenom skulle lida avbrck.

Klemens frestllde henne, att ingen samhllsstllning kan hja
mnniskan ver det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
minskas genom ungdomen hos den, som frkunnar det.

Han frgade henne, om det vore sant, att hon, under sdana utbrott av
vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
slavinnor.

Och d Eusebia icke svarade p denna frga med annat n ett trotsigt
leende, kastade den unge frelsaren alla betnkligheter ver bord och
brjade en vldig straffpredikan, som ingalunda saknade vltalighet,
emedan orden ingvos honom av ett brinnande nit att bde npsa och
frbttra Eusebia.

Eusebia syntes i brjan gra vld p sig fr att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt lnge kvar p hennes lppar. Men smningom
var det frsvunnet och hade lmnat rum fr allvar och uppmrksamhet.
Hennes gon voro oavvnt riktade p den unge frelsaren, vars
djrvhet och hnfrelse gjorde honom vackrare i hennes gon. Det var
ngot nytt och retande att emottaga frmaningar av en oerfaren gosse.

Det r mjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande fr
straffpredikanten slutligen gav vika fr sjlva straffpredikningens
styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillgnat sig mycket av
Petros' kraftiga vltalighet; men nr hans billiga frtrytelse
ntligen urladdat sig, vergick bestraffningen i milda
frestllningar, s varma, knsliga och bevekande, att de icke kunde
annat n gra intryck p Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
knslorus, och som i ngern, botgringen och upprttelsen hade
upptckt vllustiga efterknningar av synden, ljuvare n sjlva
syndandet.

Nr Klemens' rst vart osker och alltmer darrande av den rrelse, som
han frnam i sitt hjrta, s meddelade denna ton sin dallring t samma
knslostrng i Eusebias; och vare sig att hon knt sig vckt av hans
frmaningar eller icke, verkade ensamt medknslans makt och sinnenas
lust drhn, att trar framtrngde under hennes gonfransar, som nu
sljade de nyss s djrvt blickande gonen.

Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' ftter, fattade hans
hand och frde den till de trdrnkta gonen.

Drefter fljde med bruten rst en beknnelse, att hon hade varit en
grym hrskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens frlta hennes
hgmodiga uppfrande och lovade hgtidligt bot och bttring.

Klemens rrdes av denna pltsliga dmjukhet, och ven hans gon
trades, p samma gng som han knde innerlig gldje ver denna
vckelse, vars medel han varit.

Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, hll hon
nnu emellan sina, d hon tervnde till soffan och vervldigad av
sinnesrrelse nedsjnk dr.

- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din vckelse
mtte bra varaktiga frukter och skapa en sinnesfrndring, som
vervinner ditt hftiga lynnes frestelser.

- Gr det, lskade broder, viskade Eusebia.

Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nra intill hans barm
och tryckte, i vermttet av sin rrelse, hans hand till sitt hjrta.

Klemens knde, huru Eusebias brst hjde och snkte sig fr stormen
drinom.

Hans mhet och deltagande frmldes med en knsla, som han ej frstod.
Ocks lt han utan motstnd sin hand kvarhllas, och d Eusebia nyo
viskade:--lskade broder! ljd det som den ljuvaste musik i hans
ra.

Nr Eusebia hunnit dmpa sin knsla, frmdde hon honom med lindrigt
vld att taga plats soffan vid hennes sida.

Hon ville bikta fr sin broder, fr honom upptcka all den hrdhet och
orttvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjnare och
tjnarinnor, fr att genom en uppriktig nger vinna hans frskran om
frltelse.

Och sedan Klemens hrt hennes beknnelse och tillfrskrat henne
syndafrltelsen, hade hon n en bn till den unge frelsaren.

Denna bn framstllde hon djupt rodnande och med synbar frlgenhet.

Hon nskade, att detta mte, detta upptrde skulle frbliva en
hemlighet fr biskopen. Han var ju i allmnhet s strng, och hon
ville fr ingenting i vrlden, att de goda tankar han hyste om henne
skulle minskas drigenom, att han finge kunskap om hennes hftiga
lynne och hrdhet mot slavinnorna.

Hon hade mnga gnger biktat fr biskopen och beknt fr honom alla
andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktltenheten, det
frskrade hon, hade dock ingen annan grund n hennes svaga frstnd,
som hitintills icke kunnat inse, att hrdhet emot mnniskor, fdda
till slaveri och av frsynen utsedda att lyda andra, kunde innebra
ngot ortt och straffvrt.

Eusebia tillade dmjukt, att denna brist p urskillning, denna
ofrmga att uppfatta visade, huru vl hon behvde en vn och
rdgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, fr vilken hon nu lagt
sitt hjrta i dagen, att icke vergiva henne, utan vara denne hennes
trogne vn.

Klemens kunde mjligen ursktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
mindre lmplig fr ett sdant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
som ingav honom frtroende till kraften av sina ord, han knde
dessutom ett s innerligt deltagande fr Eusebia och ville nu icke
lmna henne utan ledning vind fr vg, sedan han en gng riktat hennes
led emot en god hamn.

Han samtyckte blygsamt till hennes nskan.

- Ack, kom d snart och ofta, min lskade broder, fortfor Eusebia.
Jag har s mycket att sga dig och s mnga sorger att yppa, som nu
knnas dubbelt tyngre, emedan jag mste sluta dem inom mig sjlv.
Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
himmelske, utan ven samme jordiske fader. Du skall vara min frtrogne
och hra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstr i min sjl.
Det r en sdan m och frtrogen biktfader jag efterlngtat och funnit
i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, lskade Klemens!

Huru lnge Eusebia hade avvaktat detta gonblick, d hon ppet och
utan frlgenhet kunde uttala dessa ord: lskade Klemens!

Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet fr sig sjlv--i sin budoar,
p torget, d hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
frelsaren i ngot mtande prsttg, i kyrkan, dr hon frn sin
lktare betraktade honom, nr han upplste sndagens evangelium. Det
lg ocks mycken mhet och halvfrborgad segergldje i tonen, varmed
de yttrades.

Eusebias uppst var i hennes egna gon det oskyldigaste p jorden.
Hennes bjelse fr Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig krlek alldeles omngd med jordiska bestndsdelar. Hon nskade
den lyckan att kunna vcka en genkrlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svrmeri, liksom hos henne
sjlv. Om under utvecklingen av detta msesidiga ideala frhllande
svrmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra knslor, s
ville Eusebia ingalunda flla en strng dom varken ver sig eller
Klemens; hon medgav tvrtom fr sig sjlv, att hon nskade ngot
sdant, ty det vore eldprovet fr renheten av hennes bjelse. Hon
skulle d, fr att va sin sjlsstyrka, medgiva dessa knslor ett
visst spelrum--lta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, lta dem framtrda och nrma
sig i all sin frfriska sknhet, men endast fr att nedsjunka och
upplsas fr trollkraften av hennes vilja. Danade de sig ter, s
finge de ter nalkas, men fr att lida samma tillintetgrelse. Det
vore en stridslek, nyttig och tillika s ljuvligt lockande, utan att i
ngon mn vara farlig, nr hon blott ngorlunda vakade ver sig. Ty
umgnget mellan henne och Klemens skulle ju i sig sjlv vara av
religis natur, vara en vning i fromhet och en frening i bnen.

Men komme det en gng drhn, att de bda knde sig halvt besegrade
och msesidigt upptckte varandras svaghet; huru rrande vore icke
denna upptckt, huru kraftigt de d skulle understdja varandra i den
gemensamma kampen mot samma bjelse, huru varmt de skulle bedja vid
varandras sida!

I frknslan av en sdan mjlighet snkte sig redan nu Eusebias blick
med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonmhet i
Klemens' stora, vemodiga gon.

Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en nskan, varver han
sjlv frundrade sig. Han kunde icke begripa varfr--men han
nskade, att Eusebia nyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
hrt som frut till sitt hjrta.

Ett viktigt steg till den mma frbindelsen var redan taget. Ingen,
icke ens Petros, fr vilken Klemens ansg som en plikt att yppa alla
sina tankar och handlingar, skulle f kunskap om detta mte.
Kammarslavinnan, som varit ett verktyg fr dess stadkommande, skulle
lggas tystnad. Det fanns sledes redan en hemlighet emellan Eusebia
och Klemens, och denna hemlighet mste utstrckas ven till deras
frestende sammankomster. Eusebia bad honom tervnda snart och ofta,
ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjlp, hans vnskap och
frtrolighet. Men enr deras sammankomster skulle vara lnliga, s
vore den sena aftontimmen den lmpligaste; frst d vore Eusebia
verlmnad t sig sjlv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
varigenom Klemens denna gng inkommit, skulle d st ppen, och som
inga fnster vette t grden, s hade han icke att frukta oinvigda
blickar.

Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade s systerlig,
ppen och oskuldsfull. Fr Klemens lg i detta lnliga ngonting
tjusande, som han ej kunde frklara. Han fann intet skl att svara
nej, och om en aning sagt honom, att han borde gra det, s skulle han
i detta gonblick knappt varit mktig en sdan uppoffring.

Frst sedan han lmnat Eusebia, medan han var p vg genom de
folktomma gatorna till sin mbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
nu var lngt skridet in p natten och att han komme nog sent till det
heliga arbete, som hos denne vntat honom. Kanske hade Eufemios redan
gtt till vila. Men att tervnda till sitt hem p Skambonide ville
han dock icke, ty Petros vntade honom icke i natt, och han knde fr
tillfllet en viss ovilja mot att fr sin fosterfader redogra fr det
stt, varp han tillbragt dessa timmar.

Men huru skulle han fr Eufemios frklara sitt lnga uteblivande? Och
huru hdanefter finna tillflle att uppfylla Eusebias nskan om
upprepade besk? Skulle han ljuga fr Petros? Nej, det vore en gruvlig
synd och blotta tanken drp en frbrytelse.

Sedan han lnge verlagt med sig sjlv, stannade han vid det beslut
att ppet sga sin fosterfar, att han genom en tillfllighet kommit i
berring med en person, vars sjlstillstnd fordrade hans besk och
umgnge. Vem denna person vore och vriga hrmed sammanhngande
omstndigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
fosterfader vrda, emedan den vore lmnad honom, Klemens, s gott som
under biktens insegel.

Nr Klemens anlnde till Eufemios' bostad, lg den korthalsade
presbytern i djupaste smn. Klemens fann S:t Johannes' uppenbarelse
uppslagen p bordet och dr bredvid den nnu endast halvfrdiga, av
Eufemios och Klemens gemensamt frfrdigade avskriften. Vid en blick
dri sg den unge frelsaren, att hans svartlockige vn icke skrivit
en bokstav under hans frnvaro. Dremot sg Klemens tskilliga
papyruslappar, p vilka Eufemios flitigt vat sig i den dla
punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjlp av de insikter han
frvrvat i denna egna art av spdomskonst egentligen ville avlocka
framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tnkte han
drver. Utan att vcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
smnen slutligen vervldigade honom och han gick till vila.

Eufemios fann strre nje i punkteringskonsten n i avskrivningen av
bcker. Han hade tillbragt sin afton p ett njsamt stt och ingalunda
varit otlig ver Klemens' drjsml.

Fljande morgon, d de vaknade och hlsade varandra, frgade Eufemios
ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogra fr den
fregende aftonen. Eufemios steg upp, kldde sig i sin arbetsdrkt
och gick till arbetet p Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
honom att deltaga dri.

Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
kammare. Eusebias bild stod livliga drag fr den unge frelsarens
gon. Hans inbillningskraft sysslade oupphrligt med densamma, och han
genomgick i tankarne gng efter annan hela det upptrde, som
frefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet bde
av sin vrede och sina trar! Vad hennes barm hvde sig, d hon lade
Klemens' hand p sitt hjrta! Och det var han, som dmjukat hennes
hrda sinnelag och kommit henne att besinna sig!

Han pminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
ngon frtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och fresatte sig
att fr henne vara den vn, som hon behvde fr sin lycka. Skulle han
redan i afton kunna frnya sitt besk och smyga till det hemliga
mtet? Han tnkte sig den lilla bakporten, som om ntterna skulle st
ppen, den tysta grden han hade att verskrida, den mrka
frstugugngen och den lilla guldskimrande budoaren med sin skna,
ngerfulla garinna. Om blott ett tillflle yppade sig, skulle han
icke frsumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
krvde ju detta.

Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som frvnade
honom. Han mste avbryta sina angenma betraktelser fr att skynda
till sin fosterfader, biskopen, instlla sig hos honom och emottaga
hans befallningar.

Nr Klemens hunnit till kojan p Skambonide, var Petros ute; men han
hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga mltid, sade
han Klemens, att denne hdanefter icke skulle deltaga i arbetet p
Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
avskrivning av uppenbarelseboken eller ngon annan nyttig
sysselsttning.

Den frra befallningen frvnade Klemens mycket, men han var van att
aldrig frga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett varfr? ngon
gng stal sig vg ver Klemens' lppar, s vart svaret ofta blott en
genomtrngande blick, mer sllan en redogrelse, vars ton d tillika
gjorde den till en tillrttavisning.

Dremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen stlldes till hans
fria frfogande. Han tervnde till Eufemios' kammare och tillbragte
det terstende av dagen med fantiserande ver Eusebia och grubbel
ver den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kmpade om
fretrdet till hans uppmrksamhet; den frra fick dock nnu, ehuru
efter starkt motstnd, vika fr den senare, men segern var icke
fullstndig, innan Klemens hunnit snka sig mycket djupt i det
religisa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
striden mellan sanningen och antikrist, som skall freg vrldsbranden
och det nya Jerusalems grundlggning, hade avseende p hndelserna i
hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, drom var han
vertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det vriga, och dess mer
brann hans hg att intrnga i gtan. Vad skulle det mrkvrdiga talet
666 innebra? I detta var frmodligen nyckelstenen, som sammanhll den
mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade ltit honom frst, att
man med den kabbalistiska konstens tillhjlp sannolikt skulle kunna
lsa uppenbarelsebokens gta och avslja dess innersta hemligheter.
Klemens knde frdenskull stark tr att lra denna vetenskap. Men
biskopen hade frbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
ltt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lra i
paradiset och med vars tillhjlp han gav djuren och tingen de namn,
som motsvara deras vsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
uppfunnen av djvulen och genom honom spridd bland mnniskorna. Ingen
kabbalist kunde med visshet avgra, om hans konst vore den himmelska
eller den djvulska, ty bda funnos och bda vades, den senare
frmodligen vida mer n den frra. Under sdana frhllanden vore det
klokast att alldeles avhlla sig frn densamma; Petros lade Klemens
det som plikt.

Denna uppoffring var fr Klemens den tyngsta, som han hitintills
hemburit t sin lydnad. Han var av naturen fallen fr mysticismen, och
de sikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
Frnuftets ddande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
det enda villkoret fr hans rddning undan de ktterska villfarelser,
med vilka djvulen fngar s mnga sjlar. Hans fromma sinne, bervat
frnuftets ledning, hans rika knsloliv, stngt inom sig sjlv fr att
ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
genom en vrldsskdning, som fyllde naturen med demoniska makter,
mste ovillkorligt leda honom in p denna farliga vg, som gr igenom
mrka ngder, dr vansinnet lurar likt en tiger, frdigt att hugga
sina klor i vandrarens hjrna. Vad Klemens ej fick n med den
frbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla hndelser
tilltet medel: bnen. Det var efter ivriga bner om upplysning fr
sitt mrka frstnd, han gjorde de barnsliga frsken att tolka
skriftens frborgade mening. Avskrivningen gick under sdana
frhllanden mycket lngsamt framt. Han stannade vid varje punkt fr
att begrunda den, ska sammanhanget med det fregende och det
efterfljande. Med lutat huvud och sammanknppta hnder satt han
frsjunken i dimmiga tankar, gripande i tcknet fr att forma det till
varaktiga gestalter. Nr s hans huvud vrkte av de fruktlsa
anstrngningarna, tog han nyo sin tillflykt till brinnande bner,
eller vervldigades han av sin inbillning och levde en stund i
prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, vrldens
frstring och yttersta domen.

Huru skakande mste icke dessa bilder inverka p hans sinne, nr han
trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, nr han i varje dag
emotsg den hgtidliga och frfrliga, d det sista inseglet skall
brytas och domen frkunnas ver vrlden!

Bland dessa bilder uppdk nyo Eusebias. Kvinnan, som flydde fr
draken, hade ftt hennes drag. Klemens vaknade ur sina drmmar.
Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
Klemens drog kpan ver huvudet och gick.

Bakporten till prokonsulus palats var ppen. Frelsaren hann obemrkt
och utan alla ventyr Eusebias budoar.

Hon tycktes hava vntat honom. Gldjen strlade tydligt i hennes gon,
nr Klemens intrdde; hon hlsade honom frtroligt vlkommen.

Eusebia var i afton svartkldd, och ett milt vemodigt allvar lg ver
hennes anlete. Den blyghet Klemens knde i hennes grannskap frsvann
inom kort fr det ppna, hjrtliga och dmjuka stt, varp hon emottog
honom. Sjlva det mne, vilket liksom av sig sjlv vart fremlet fr
deras samtal, var gnat att vcka msesidig frtrolighet och nrma dem
varandra. Eusebia omtalade fr Klemens sin barndomshistoria, som
fretedde mnga rrande drag.

Hon var fdd i rikedomens och verfldets skte, men hade likvl
prvat tskilliga motgngar, som kunde taga ett knsligt hjrtas
medlidande i ansprk. Hon uppehll sig isynnerhet vid sina spda
barndomsr och talade med hnfrelse om sin fromma moder, som tidigt
hade bortryckts av dden, lmnande henne, det stackars lammet, s gott
som vrnls t den onda vrlden.

Det var minnet av denna moder, frskrade Eusebia, som upprtthllit
henne i striden mot vrldens frestelser och styrkt henne i den rena
lran.

Drefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. Nr
Eusebia hrde (vad hon frut redan visste), att han var ett hittebarn,
upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes gon, och hon
frde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
lockar och smekte systerligt hans bleka kind.

Klemens yppade fr Eusebia, huru varmt han lngtade att lra knna
sina frldrar, ifall de nnu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
hans moder mste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Mhnda
var hon alldeles oskyldig; mhnda hade man stulit honom, medan hon
sov; eller hade hon dtt, d hon gav honom livet, omgiven av frmmande
mnniskor, vilkas elnde kvvde medlidandet fr hennes barn.

Genom samtal sdana som dessa vxte frtroligheten mellan Klemens och
Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svrt att
uppfylla det strnga bud, som hans levnadsregler lade honom: att sky
och fly blotta synen av en kvinna, svida icke kristlig barmhrtighet
eller hans plikt som prst ndgade honom nalkas henne. Ett sdant
tillflle hade nu frt honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
gra sig frebrelser, sitta vid Eusebias sida och lta henne trycka
hans hand. Hans nskan att ga en syster--hitintills den enda
lngtan, som hans inbillningskraft frenat med en kvinna--var
uppfylld. Huru lycklig han knde sig hrver! Vilka hitintills icke
anade knslor, som detta vckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
frestllt sig syskonknslan s skn.

Medan samtalet fortgick, slppte Eusebia liksom tillflligtvis hans
hand. Det var d nstan, som om han frlorat henne, fastn hon satt
vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
den emellan sina.

Tillfllen att frnya besken hos Eusebia tillbjdo sig fr Klemens
lttare n han vntat, och han lt intet enda slippa sig ur hnderna.
Varken Petros eller Eufemios tycktes ana ngot. Med Klemens hade en
frndring intrffat. Nyss skulle han stmplat som ett brott emot de
heligaste plikter att ga en hemlighet fr sin fosterfader; nu fgnade
det honom, att denne icke framstllde ngon frga, vars besvarande
skulle ndgat honom till tminstone en antydan om sitt frhllande
till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, kade dess behag. Men ngot
sdant berknade Klemens icke. Mhnda fanns hos honom en aning, att
biskopen skulle ogillat hans frtrolighet med Annus Domitius' maka;
men sjlv vertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
och oklanderlig.

Eusebia gjorde allvar av sin fresats att vlja Klemens till sin
biktfader. Han var ju en from yngling, som icke efterstrvade ngot
hgre n helgonglorian, hon dremot en stor synderska; vad betydde d
de tio r, som biktbarnet var ldre n biktfadern? Denna skillnad i
lder var ocks alldeles frsvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
ungdomliga utseende, hennes barnsliga stt att vara, den vrdnad hon
visade honom, de rd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
upplysningar hon nskade i de mrka punkterna av den rtta lran
verkade drhn, att Klemens tyckte sig vara ldre n hon och
betraktade henne som en yngre syster.

Bland de sorger, som tryckte hennes hjrta, rrde den frsta, som hon
yppade fr Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans terfall i
den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smrta. Vad
skulle hon gra fr hans sjls rddning? Hon kunde nu knappt vistas
under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig strnghet alla
av de hedniska fderna rvda religisa bruk. Husgudarne hade terftt
sin plats i hans aula, och rkverk brann stndigt p deras altare. Vid
festerna fr Apollon voro drrposter och pelare lagerprydda, och vid
varje mltid bgarne kransade. Han deltog i offerhgtidligheterna och
spisade av offerkttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
ord: han var fullstndig hedning.

Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
prokonsulns avfall. Umgnget med denne filosof och med hans dotter,
Hermione, hade smningom frdrvat den stackars Annaus och frt honom
till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
trar. Klemens knde sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med kad
styrka, nr han hrde detta.

Det frsta frtroendet, som Eusebia sknkte Klemens, fljdes snart av
andra, som rrde henne n nrmare. Det hnde stundom, att han trffade
henne i ett mycket upprrt tillstnd. Hon hade d under dagens lopp
givit vika fr sitt hftiga lynne och var nu offer fr en nger, som
nstan grnsade till frtvivlan. Klemens mste uppbjuda allt fr att
trsta henne. Vid andra tillfllen verraskade han henne, knbjande
under ivrig bn och kldd i botgrerskans enkla drkt. Ofta bad hon
att f bikta, och bikten vart steg fr steg djupare. Hon yppade icke
blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att ngot felsteg dolde
sig, utan smningom ven varjehanda knslor, som rrt sig i hennes
barm och dem hon misstnkte vara av syndig art. Klemens frvirrades
och ver-vldigades av dessa meddelanden. Det lg ngot tjusande i att
s hava ett kvinnohjrta ppnat fr sitt ga. Det var en hel ny vrld,
vari han fick blicka in, en rikedom av freteelser, som vordo hans
egendom. Och denna vrld gde sin mystik, om mjligt mer fngslande n
den som S:t Johannes upprullat fr hans syn. Han visste icke frklara
de knslor han rnte: det var ngot outsgligt och hitintills aldrig
anat, nr Eusebia slunda biktade fr honom. Hon gjorde det i en ton
av barnslig okunnighet om rtta halten av det, som hon yppade, och
likvl kldde sig hennes beknnelser i en mystisk drkt, liksom om
sprket icke gt ord fr att med klarhet uttrycka dem. I denna drkt
fingo de ocks ohindrat intrde i Klemens' sjl; varje yttring i den
varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade slunda anstndigt sljad
in i den nittonrige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
gster voro, som han emottog.

Ett av de samtalsmnen, p vilka Eusebia grna inlt sig med Klemens,
rrde det frn vrlden tillbakadragna liv, som under de senast
frflutna rtiondena blivit s allmnt bland fromma mnniskor och
varfrutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
svrmade fr detta levnadsstt. Hans beslut var att vlja det, s
snart han drtill ftt tilltelse av sin fosterfader. Han ville draga
till en ken och leva dr som ensling. Religionen fordrar ju hela
mnniskan. Hon krver att vi skola frsaka allt fr henne. Vrldens
omsorger draga oss frn Gud. Vad r d rttare n att fly dem? Kunde
Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
framstllde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
som han sjlv. Vad hade hon att ska i vrlden? Hade icke hennes make
s gott som vergivit henne? Hon hade sledes rnt nog av vrldens
bitterhet, men dess frfrelser terstode, och hon vore en svag
kvinna, som rddes striden. Vad vore d bttre ven fr henne n att
ska demarkens ensamhet, dr intet str den fromma sjlens vila i
Gud?

Klemens gillade hennes ord och gjorde allt fr att stadga hennes
beslut. De verenskommo att samtidigt draga sig frn vrlden. De
skulle som bror och syster tfljas till demarken. Eusebia mlade med
hnfrelse det liv de skulle fra i helig tillbakadragenhet, och
Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
rttade och frbttrade de drag i tavlan, som icke verensstmde med
hans egen inbillning.

- Vi skola, sade Eusebia, uppska en dal, fjrran frn alla
mnniskoboningar, dr dag efter dag frflyter, utan att ett
mnniskoga skall skda oss.

- Nej, hellre en ken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
ken. Och dr skymmes icke solen bakom berg, nr hon gr upp. Hennes
frsta strle lyser utan hinder ett overskdligt, frtorkat och
dsligt flt. Det r d som vi knbjande skola hlsa den nya dagen
vlkommen. Hennes sista strle slocknar ver samma flt, Det r d vi
skola g till vila.

- Vi skola hjlpa varandra, sade Eusebia, nr vi inreda vra grottor
och anlgga vra sm trdgrdar.

- Ja, och vi skola bo helt nra varandra.

- Nej, icke helt nra varandra, genmlde Eusebia, det gr icke an,
Klemens.

- Du har rtt, medgav den unge frelsaren med en suck, som Eusebia
frstod bttre n han sjlv. Men vi f icke frgta att vlja vra
bostder i grannskapet av en klla. Kllorna ro f i knen, och vi
skulle tskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.

- Du har rtt. Vi skola vlja vra grottor s, att kllan r p samma
avstnd frn dem bda. Dr skola vi mtas en gng om dagen, nr vi
hmta vatten. Vi skola d hlsa varandra, bedja tillsammans och
skiljas fr att nsta dag n en gng terse varandra vid samma tid och
p samma stlle.

- Men om ngondera frgves vntar den andre, sade Klemens, d r det
ett tecken, att brodern eller systern r sjuk ...

- Eller dd, sade Eusebia. O, mtte detta icke ske! Vi skola bedja
att f d p samma dag, s att den ene icke har att sakna och srja
den andre.

Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' knslosvrmeri
stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plgade nda med
gemensamma bner. S hnde det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
svrmiskt samtal och lsningen av gldande krlekssnger till Kristus
och Maria fljt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjnko bn vid
sidan av varandra och att, i vermttet av deras knslorus, deras
lppar mttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade bda,
men de framviskade orden broder och syster vittnade ju s tydligt, att
det var syskonkyssen, den bland kristianerna vliga, oskyldiga och
tilltna, det skna tecknet av andlig krlek.

Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det mste
legat ngot av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
ngonting n mktigare, ty hans verkan ville icke upphra, utan
stegrades genom minnet och inbillningskraften. Nr Klemens nsta gng
beskte Eusebia, var hans blick lik en svrmisk lskares, och han
lngtade efter den hnryckningens stund, d andakten och de
versvallande knslorna nyo med kraften hos en naturmakt skulle ndga
dem till den gonblickliga, ljuva freningen.

Och ju oftare de frnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
tid lt detta hnryckningens gonblick vnta sig. Det var som om
vningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig fre
bnen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
frrn hon emottog honom med en omfamning nog varm fr att vara
systerlig, och som han tergldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars vsen han missfrstod och p vilken han frdenskull icke
lade tyglar.

Klemens var frsnkt i ett hav av hnfrelse. S:t Johannes var nu
alldeles undantrngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
uppenbarelse fortgick p de timmar, som drt gnades, vida hastigare
n frut, ty Klemens grubblade icke mer ver varje ord, som han med
pennan verflyttade. Den yttre vrlden var s gott som frsvunnen fr
hans ga; den var uppgngen i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
som ngonting yttre, utan som en del av honom sjlv. Klemens hade nu
ntligen hunnit den punkt, vartill han strvat; vrlden med dess
frestelser fanns fr honom icke mera. S tycktes honom, och minst av
allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville dda, nu
genomtrngt hela hans liv, att hon rdde ver varje rrelse i hans
sjl, varje bloddroppe i hans dror.

Klemens hade frut srjt ver att han icke kunde fasthlla och
freviga den lyftning i sjlen, som bn och betraktelse frlna. Nr
andaktens tillstnd slappades, ansg han det som ett terfall frn
himmelen till jorden, frn Gud till vrlden. Och dessa terfall hade
p senare tider intrffat oftare n frr, han visste icke varfr,
ehuru det med ltthet lt frklara sig drav, att den stndiga
sysselsttningen med samma bilder och frestllningar, samma
terkommande andaktsvningar slutligen frsla sjlen och gra henne
mindre emottaglig fr deras intryck. Nu dremot var frhllandet ett
annat. Klemens levde i en stadigvarande hnfrelse; andaktens
gonblick var fasthllet och frevigat. Hans fromhet hade funnit ett
nytt och mktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
tidigt uppstmdes inom kristna kyrkan, vordo hans kraste lsning
--dessa jmte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
egna knslor och terfinna sin egen erfarenhet ptryckt en himmelsk
prgel. Fr Klemens, som frut avlgsnat ifrn sig allt, som kunde
pminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjrta. Det r till
hjrtat bnen syftar, hon m riktas till en mnniska eller en gud. Vad
under d, om allt, frn skaparen till hans hrskaror, frsvann fr
Klemens och vart till den heliga ungmn?

Men de anletsdrag, under vilka han frestllde sig henne, voro
Eusebias, ty ngot sknare n dessa, sdana de nu voro fr hans
blickar, kunde han icke framtrolla.

Eusebia sknkte honom en afton sin bild, mlad p elfenben och icke
strre n han kunde bra den p sitt brst. Dr fick bilden sin plats.
Men nr han var ensam, framtogs mlningen och var freml fr
omttligt skdande. Nr han bad, s var det med gonen p den, ty det
var ju icke endast Eusebias, utan ven Marias bild.




TTONDE KAPITLET.

Krysanteus terfinner sin son.


Tv mnader hade frflutit frn Klemens' frsta besk hos Eusebia.

Det var en het augustidag. Kristianernas arbete p Afrodites tempel
fortgick nnu. Byggnaden var nra sin fullndning och glnste med
praktfulla pelarrader i solens sken.

Arbetet hade i dag varit plgsamt till fljd av den tryckande vrmen.
Och i dag var det p samma gng den strngaste av alla uppsyningsmn,
som vakat ver det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
kristian av den homousianska beknnelsen. Han hade frlorat frnder i
den frfljelse, som homoiusianerna anstllde i Aten vid tiden fr
Julianus' tronbestigning. Mhnda var det minnet hrav som kade
skrpan i hans rst och hade satt den knliga kppen i hans hand. Nog
av, denna kpp anvndes flitigt som uppfostringsmedel p arbetarne,
nr dessa, badande i svett och utmattade av mdor, frrttade sina
groml med mindre raskhet och iver n han fordrade, och hans
fordringar voro utan hov och mtt.

Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
de trlande, och man sg dem ska skuggiga stllen fr att intaga sin
mltid.

Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
arbetet. Kldd i en grov tunika instllde han sig p varje punkt, dr
det tyngsta arbetet frrttades och uppsyningsmannens kpp syntes
svngande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka frvnade pdrivaren,
och ivern, varmed han anvnde den fr att spara de sina lidanden,
skulle hava rrt honom till mildhet, om ej hjlparen tillika hade
varit den frhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.

Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppfrda
skuggiga tempelportiken. Hr vandrade han av och an i djupa tankar.
Han hade dagen frut genom en frn vsterlandet kommen prst ftt
underrttelser frn Rom. Biskopen dr var, nr budbraren lmnade
vrldsstaden, sngliggande av sjukdom. Man kunde icke frmoda, att den
lderstigne mannen skulle leva lnge, och rnker spunnos redan av dem,
som hoppades varda hans eftertrdare. Den homoiusianska frsamlingen i
Rom hade vunnit en ansenlig tillvxt under senare tider. Den atenske
biskopens namn var knt och lskat ibland dem, och de skulle vid ett
frestende val utan tvivel giva honom sina rster.

Men de romerska homoiusianernas antal var, jmfrt med homousianernas,
nnu ett vida underlgset. Konstantius' dd hade minskat omvndelserna
frn de senares beknnelse till de frres. Petros hade inga utsikter
att denna gng f sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
och sannolikt hade han nnu en lng tid att leva. Om en homoinsiansk
kejsare nyo komme p tronen, skulle allt ndras till Petrus' frdel.
Hans namn var redan knt i Rom. Det gllde nu att outtrttligt
fortstta den en gng brjade omvndelseverksamheten drstdes. De
penningemedel han drtill gde voro icke stora; men den nstan vilda
tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhngare, vore en dess
mktigare rrelsekraft. Han ville ingalunda frtvivla om framgngen.
Han kunde icke tillfredsstllas med mindre n apostelns stol, och nr
han vunnit den, skulle han ocks samla tyglarne p vrlden i sina
hnder.

Allt vilade i sista hand p lngden av Julianus' styrelse. Men Petros
kunde icke frestlla sig annat n att denna snart skulle vara till
nda. Om ej den hedniske kejsaren frlorade sitt liv i ngon av de
faror, som omgvo honom i kriget, och fr vilka han oupphrligt
utsatte sig, s mste han frr eller senare falla fr ngon
lnmrdare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
nyligen ftt anstllning i det kejserliga kket. Detta visste Petros
ven genom sina vnner i Antiokia. Tyvrr spisade Julianus av sina
soldaters enkla kost och medfrde inga srskilda kockar p sitt
flttg. Men nr han en gng tervnt frn kriget, skulle det vl
ngon gng hnda den besynnerlige mannen, som parade krigarens
frsakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
regler tillagad kejserlig mltid. D vore gonblicket kommet fr den
nyanstllde kocken att frvrva sig himmelens och jordens gunst.
Lyckades han undanrja kejsaren, skulle hans namn i tysthet vlsignas;
upptcktes och straffades frehavandet, s var han av patriarken i
Konstantinopel tillfrskrad ett rum ihelgonens strlande krets. En
srskild dag i ret skulle d uppkallas efter martyren, och denne i
alla tider vara freml fr fromma kristianers dyrkan.

Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, s hade Petros
beslutit att se till vad han sjlv kunde utrtta. Han tnkte p sin
fosterson, den svrmiske ynglingen. Han kunde stta dolken i Klemens'
hnder. Denne skulle utan tvekan offra sig fr kyrkans sak. Men denna
tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fste helt andra
frhoppningar vid Klemens' person. Det fanns dremot andra och icke s
f, bde prster och lekmn bland biskopens underordnade, som kunde
anvndas fr samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
omjligen rcka lnge. Om det icke tcktes Gud sjlv att omedelbart
stta grns fr hans farliga levnad, s skulle det ske medelbart genom
ngon rttrogen. Detta vore otvivelaktigt.

Var det med ngest och bvan som Petros skdade dessa sina tankar i
anletet? Nej, den strid, vars utgng avgjorde riktningen av hans
levnadsbana, hade lngesedan utkmpats. Hennes ml var givet. Den
svindlande hjden kunde icke hinnas, om han skdade ned i de
avgrunder, mellan vilka han mste ska sin vg. Han sg mot detta ml
med religis hnryckning och knde icke som en frnedring, utan som
ett dmjukt hemburet offer, d han tillspillogav sin sedliga mnniska
att slaktas p sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
hals, som hon i nsta gonblick avskar--var hon dock vrd att prisas
som en Israels hjltinna; s kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
bra sitt huvud hgt, ty vilka medel han n valde, ett var visst: han
hade aldrig hycklat vnskap fr sina fiender, aldrig smekt det huvud,
som han ville avhugga.

Petros hade under frfljelserna i Aten trffat tgrder fr att
avvnda varje fara frn Krysanteus. Denna mhet fr filosofens liv
hade sin grund i de planer, som biskopen byggde p sin unge fosterson.
Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erknnas
som sdan. Frgan gllde endast, nr detta borde ske. Den gldje, som
d vntade Krysanteus genom terfinnandet av den som frlorad ansedde
och nnu saknade Filippos, mste f en stark bismak av bitterhet genom
upptckten, att denne son var kristian och prst. Ja, om Petros knde
Krysanteus, s mste bitterheten och smrtan komma att vida vervga
gldjen. Det vore ett slag, som skulle trffa hans hgmod hrdare n
ngot annat. Fr Klemens' religisa tro fruktade Petros intet av denna
upptckt. Hans sjl var fastvuxen i den strngaste rttrogenhet, och
intet umgnge med fadern och systern, inga fredmen, inga lror, inga
bner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros
skulle alltid mkta upprtthlla sitt vlde ver Klemens.

Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky fr allt, som
bar kristna namnet, skulle erknna Klemens som sin frsvunne son,
Filippos, sedan han sett de intyg, som dagalade dennes hrkomst. Men
ett vore att erknna honom som son, ett annat att instta honom till
arving av sin ofantliga frmgenhet. Skulle Krysanteus ven detta?
Petros betvivlade det p goda grunder. Det vore att lmna det vldiga
vapen, som han rastlst nyttjade mot den gamla bildningens och lrans
fiender--att lmna det just i hnderna p samma fiender fr att
vndas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt mste
uppst mellan far och son, kunde ven bidraga att frsvaga, ja kanske
kvva fadersknslan. Och vid sidan av en sdan son stod ju en dotter,
som hitintills ensam gt ansprk p arvet--som gde sin faders hela
krlek och frtjnte den. Petros hade hrt ett rykte, att Krysanteus
gjort ett arvsfrordnande, i vilket han bestmt hlften av sin
frmgenhet till Hermione, den andra hlften till den filosofiska
skolan i Akademia. Detta rykte var ven till sin senare punkt
sannolikt, ty det hade frn gamla tider varit ett bruk bland rika
atenare att gra arvsfrordnanden till frmn fr denna skola, och
Krysanteus hade dess strre skl  drtill, som han var hennes
stdjepelare, rknade sig som en Platons eftertrdare p hennes
lrostol och i Akademia sg den mktigaste upprtthllaren av den
gamla lran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros gra? Fr
honom var det av strsta vikt, att Klemens rvde Krysanteus'
frmgenhet, ty frn Klemens' hnder skulle den inom kort vandra ver
i Petros' egna, och vl i besittning av densamma skulle ingen makt p
jorden kunna utestnga honom frn biskopsstolen i Rom, sedan rikets
spira vergtt i den vntade homoiusianske kejsarens hnder.

Sedan en s lycklig tronfrndring timat--och hon mste enligt
Petros' sikt tima--s vore utsikten till en fr honom lycklig
lsning av arvsfrgan given. Ty Krysanteus mtte instta Klemens till
sin arving eller icke--om blott han erknt denne som sin son, s
skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillknna
hans frmgenhet t den unge prsten, genom vilken den frr eller
senare skulle verg i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara go.

Klemens skulle frmodligen icke leva lnge. Hans kroppshydda var svag,
hans sjlsstmning antydde en tidig bortgng, hans bjelse fr
mysticismen bidrog att tra hans livs olja, de oundvikliga tvisterna
med fadern, de stridiga knslor, t vilka hans stllning till denne
mste prisgiva honom, skulle pskynda hans dd. Drefter vore det tid
fr Petros att framvisa det arvsfrordnande Klemens skrivit och givit
honom i hnderna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans
arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie frvaltaren av
huvudstolen.

Det fanns nnu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken dttrar icke
fingo rva. Denna lag var alltfr strng fr att ej i tidens lngd
varda frgten, tminstone allt mindre tillmpad. Men fr Petros var
det nog, att lagen fanns; fr tillmpningen p Hermione ville han
sjlv srja. Men om Krysanteus till hennes frmn hade trffat ngon
srskild tgrd, s var Petros vertygad, att han skulle taga den
tillbaka eller inskrnka den, sedan han ftt gra den verraskande
upptckt, att ven hans dotters make vore kristian.

Petros hade mnat bereda Krysanteus denna verraskning p sjlva hans
dotters brllopsdag, som nu icke vore avlgsen, ty trolovningen
emellan Karmides och Hermione var redan firad.

Karmides, sade biskopen till sig sjlv, var ett redskap, med vilket
Herren genom Petros skulle ytterligare straffa rkehedningen och hans
dotter. Hermione lskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna gra
deras frening om intet, sedan ktenskapets oupplsliga band en gng
knutits. Men huru olycklig denna frening mste varda, sedan Karmides
funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att
teruppbygga sin frstrda ekonomiska stllning!

Hans bjelse fr Hermione mste kallna och lmna rum fr den ovilja,
som r naturlig frukt av en dylik misslyckad berkning. Hans hg fr
utsvvningar skulle dremot vakna, om Petros knde sin Karmides rtt.
Huru skulle den stolta Hermione kunna uthrda brdan av ett sdant
ktenskap? Hennes sjl mste otvivelaktigt bjas eller brytas.

I frra fallet--bjd till jorden, hoppls och lidande--skulle hon
icke lnge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes fr ett
sdant tillstnd. Hon skulle icke kunna motst Petros' vltalighet.
Hon skulle lyssna till evangelium och omvnda sig.

D tillhrde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan.
Kristendomens htske fiende vore frdmjukad. Han skulle st som ett
trd med skalad bark och brutna grenar.

I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma,
hastigt vissna och d.

I bda hndelserna hade biskopens berkningar p Krysanteus'
frmgenhet ingenting frn hennes sida att frukta.

Petros hyste blott en enda farhga--att Krysanteus skulle d, innan
Filippos framdragits ur mrkret och erknts fr hans son.

Petros hade talande personliga skl att dlja Klemens' brd, s lnge
Julianus var romerska rikets kejsare och makten lg i hnderna p det
hedniska partiet.

Frst nr purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att
underordna den vrldsliga rttvisan under kyrkans och lrans heliga
frdelar, vore det rdligt att taga det viktiga steget. Ty under
nuvarande omstndigheter vore det i sanning icke blott mjligt, utan
troligt, att Petros genom en frtidig upptckt av frhllandet skulle,
i trots av sitt mbete, anklagas och dmas som frlupen slav och
barnatjuv.

Ty en domare, vars frstnd var omtcknat av hedniskt mrker, skulle
naturligtvis icke fsta ringaste avseende vid den omstndigheten, att
barnet stals i den dla avsikten att frlsa dess sjl frn
frtappelsen.

n mindre skulle han frm inse, att om avsikten till och med varit en
annan och vida mindre del--om hon helt enkelt varit en berkning p
Krysanteus' frmgenhet--hon likvl borde vara tillrcklig att
rttfrdiga den anklagade, nr denne hrmed syftat ej blott sin egen,
utan ven den heliga, allmnneliga kyrkans frdel.

Man kan hrav frestlla sig, huru livligt Petros lngtade efter den
dag, som skulle medfra underrttelsen om Julianus' dd.

Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och ter i
tempelportiken.

Han lt sig icke stras av uppsyningsmannens klocka, nr denne gav
tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som sjlvvilligt deltagande
i sina trosbrders mdor stod det honom fritt att infinna sig vid
arbetet, nr det behagade honom.

Hans betraktelse avbrts frst en god stund drefter, nr han vid en
tillfllig blick utt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som
nalkades stllet.

I samma gonblick hrde han frn andra sidan av portiken, dr
arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av rster. Han lmnade
portiken fr att se vad som var  frde.

Den frste, som mtte hans blick, var Klemens, som frmodligen
ditkommit fr att ska honom. Frelsarens kinder voro verdragna av
vredens rodnad och hans hllning sdan, som om han hade utmanat ngon
till strid. Alla de nrvarandes blickar voro riktade p honom eller
den ett stycke frn honom varande uppsyningsmannen, som frt bda
hnderna till sitt huvud, frn vilket blodet rann ur ett sr utfr
hans ansikte.

Klemens, som kommit fr att trffa sin fosterfader, hade vid sin
ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet
och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot
kttarens huvud.

- Fly! Fort hrifrn! ropade de nrmast stende homoiusianerna till
den unge prsten.

Andra samlade sig kring den srade uppsyningsmannen.

- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros frfrad. Skynda hrifrn
... till Eufemios, och dlj dig hos honom.

Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med
vreden blandade sig frvirring ver hans egen handling. Petros fattade
hans arm och ville, begagnande sig av den allmnna hpenheten,
skyndsamt fra honom undan, d en man, som frn ngot avstnd
bevittnade upptrdet, ilade fram och frekom hans avsikt. Det var
Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens'
mantel, med den andra i biskopens tunika och skte fasthlla dem, i
det han ropade:

- Nej, nej, lugnen er, mina vnner! Varfr han I s brttom? Rrelsen
r mhnda skenbar, och det tjnar d till intet att fjska.

Och d Petros med en kraftig stt befriade sig och Klemens frn Kimons
tag, s att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av
sina lungor:

- Mrdare, rvare! Hjlp, hjlp! Alla goda medborgare hit!

Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och
gripit ett fast tag i den unge brottslingen, fr att hindra honom
komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till
stllet, frenade sig med honom. Petros insg omjligheten att rdda
Klemens. Han slppte gossens arm, och d han varsnade Krysanteus och
Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till
tempelportiken fr att drifrn bevittna upptrdets vidare utveckling.

Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att ngot
vld var frvat. Han lmnade Hermione, som stannade p avstnd, och
skyndade in i hopen fr att underrtta sig om frhllandet.
Uppsyningsmannen hade trffats av en sten; Kimon och flera med honom
hade sett, att den unge kristianske prsten slungat den med tydlig
avsikt att trffa ett visst ml. Kimon, som i egenskap av vittne
gjorde sig mycket viktig, frklarade p det bestmdaste, att olyckan
icke uppsttt av vda, utan med uppst. Det rjdes s otvetydigt av
brottslingens utseende och rrelse, d han upptog stenen och kastade
den. Dock tillade Kimon, att han hr talade ur rent sinnlig synpunkt.
Fr egen del tvivlade han, att ngon sten funnes i hela vrlden, och,
om han funnes, att han kunde kastas, ty all rrelse vore ju mjligen
endast ett gckande sken.

Krysanteus vnde sig bort frn Kimon utan att lyssna till hans prat.
Han verraskades synbarligen, nr han fann, vem den anklagade var.

Man torde pminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig
underrttelse om Klemens' framfarna den. Men Teodoros hade kort efter
det mte vi skildrat mellan honom och Hermione lmnat Aten fr att
beska det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian-
och donatist-nybygget. Frst dagen fre den, som nu var inne, hade
Teodoros terkommit till Aten och d skyndat till Krysanteus fr att
meddela honom gldjande underrttelser om nybyggets blomstrande och
lyckliga tillstnd. Hermione, som under sin nya lycka icke frgtit
den unge frelsaren, hade d av Teodoros begrt de upplysningar denne
kunde lmna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende
endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spdaste lder ftt
Petros till fosterfader.

Men denna upplysning var tillrcklig fr att styrka Hermiones aning.
i hgsta mtto verraskad av densamma ilade hon till sin fader och
meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hrt av Teodoros.

Detta hnde om aftonen, och fljande dag hade Krysanteus och hans
dotter frn sin lantgrd utanfr Pirus begivit sig till staden fr
att ska Klemens.

De kommo just nu frn Skambonide, dr de uppletat den homoiusianske
biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.

De hade drefter gtt till Afrodites tempel, i hopp att finna bda
eller endera av dem bland de kristianer, som anvndes till
byggnadsarbetet.

Sedan Krysanteus vertygat sig, att det sr, som Klemens tillfogat
uppsyningsmannen, icke var farligt, vnde han sig till den frre och
frgade:

- r du saker till det, varfr man anklagar dig?

- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han r
kttare den dr, och jag sg, att han misshandlade en rttrogen.

- Om s r, s skall han avsttas och straffas, sade Krysanteus. Du
borde vnt dig till mig och talat honom. I stllet har du utvat en
sjlvhmnd, som gr dig hemfallen under lagen. Betnk, unge prst,
huru ltt det kunnat hnda, att du ddat honom. Du kunde i detta
gonblick sttt fr mina gon som mrdare.

- n sedan? infll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts fr det?
D jag slungade stenen, s var det min avsikt att dda honom. Gr nu
med mig vad du vill. Jag r icke rdd fr dig.

- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick p de
kringstende, som hrde denna farliga beknnelse; ditt frstnd r
frvirrat. Dina ord kunna icke tillrknas dig ... Mina vnner, fortfor
han till hrarne, denne gosse vet icke vad han sger.

- Jag vet det alltfr vl, I egyptier, som frtrycken Israel. I
tvingen oss, liksom fordom, att slpa sten t Farao. Edra
arbetsfrestndare misshandla oss. Men de, som lgga sin hand p
Herrens folk, ro saker till dden. Moses ddade en egyptisk man, som
misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den
heliga lagen. Och d han sade: du skall icke drpa, s stllde han
visserligen ingen kttare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars
skulle han dmt sig sjlv. Emellan er och oss r krig p liv och dd.
I skolen utrota oss eller vi eder. Men vr sak r Herrens och segern
ligger i Herrens hand ...

- Var r din fosterfader? frgade Krysanteus, avbrytande Klemens'
vilda ordsvall.

- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? infll Kimon.

- Ja.

- Nvl, fr att tala ur filosofisk synpunkt och med sidosttande av
mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rrelsens verklighet--han
var hr nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han r
icke mindre skyldig n den hr pojken. Tnk dig blott: han vgade sl
en fri medborgare av Aten till marken, nr denne, brinnande av iver
fr lag och rtt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken
skall bli en srskild rttegng, s sant som jag heter Kimon. Fr
vrigt kommer han hr sjlv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina
vnner ro vittnen till hans uppfrande.

Petros framtrdde nu med lugn hllning, hlsade Krysanteus och sade:

- Denne yngling r min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en
verilad och farlig grning. Jag kom till stllet nyss efter att det
skett. Vad vill du gra med honom? Skall du draga honom infr
domstolen, eller vill du tillta mig frsona den slagne och straffa
min felaktige son p det stt, vartill min egenskap av hans frman och
min faderliga myndighet frplikta mig? Jag vill frskra dig, att
kyrkans tukt r strngare n den vrldsliga lagen. Han skall
frdenskull icke varda onpst, om du, miskundande dig ver hans
ungdom, verlmnar honom i mina hnder.

- I dina hnder? Du som uppfostrat denne yngling i s farliga
grundsatser?

- Min arkont, det r hrt att stlla lraren till ansvar fr varje
ord, som lrjungen fller ...

- Tiden r i sanning inne att nrmare skrskda de lror, som I
prediken i mrkret. Den frdragsamhet, som kejsaren visat er, r icke
lngre p sin plats, nr det yppar sig, att I hyllen och utspriden en
sedelra, som hotar samhllet. Jag vill, att du och din fosterson
skolen flja mig hem. Jag skte dig och honom i och fr ett viktigt
rende, nr detta upptrde drog sig min uppmrksamhet. Den ena saken
lter nu frena sig med den andra. De rra bda din fosterson.

Petros bleknade mrkbart vid dessa ord. Men han tervann hastigt sin
sjlvbehrskning och sade lugnt:

- Jag str till ditt frfogande, varefter han vnde sig till Klemens
och uppmanade honom flja sig.

- Vart g vi, fader? frgade frelsaren, vars hela vsen uttryckte
en feberaktig spnning.

- Till Krysanteus' hus.

- Varfr till honom och icke till domstolen eller fngelset? Vad har
jag med Krysanteus att gra? Jag vill icke trda inom hans trskel.

- Klemens, viskade biskopen, du r i dag icke lik dig sjlv. Glm ej
vad du r mig skyldig! Det nalkas mhnda en viktig stund. Tygla dig,
och vad n m hnda, s frneka icke den krlek, som ditt hjrta hyser
fr din barndoms vrdare.

- Min fader, jag vill frska vara lugn.

Krysanteus tervnde till Hermione. Medan de lmnade stllet och
styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han fr henne vad som
frefallit utanfr templet och den del, som Klemens haft i detta
upptrde.

Petros och Klemens fljde dem p ngot avstnd, omgivna av en hop
nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade
tilldragelsen.

Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:

- Det torde frest oss ngot helt annat, n du vntar, Klemens. Jag
menar nu icke straffet fr din verilade handling. Detta r
jmfrelsevis en obetydlighet ...

- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...

- Men det r mjligt, att din tillgivenhet fr mig gr den hrdaste
prvning till mtes. Jag besvr dig frdenskull: var stark, min son!
Lt icke vervldiga dig!

- Ah, hur kan du tvivla p styrkan av min tillgivenhet och vrdnad?
Var finnes en makt p jorden, som kunde rubba dem?

- Och likvl sger jag dig, Klemens, att det r mjligt, att jag ett
gonblick skall st infr dina gon som en skuidbelastad man, som en
fiende till din lycka ...

- Det r omjligt, fader.

- Lt mig hoppas det. Jag gr d, vad n m hnda, till seger i
stllet fr nederlag.

Nr man anlnt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione p
sin faders nskan till sin kammare fr att dr avvakta utgngen av
samtalet.

Klemens kvarlmnades i aulan. Krysanteus bjd Petros flja sig till
ett avskilt rum i husets vre vning.

Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, p vilken
Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen frutsatte, s
gllde det att icke hpna fr den ogynnsamma skickelsen, utan att
tvinga henne att verg p Petros' sida.

Nr de bda mnnen sgo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var
Petros den frste, som tog till ordet.

- Jag intrder ogrna i ditt hus, min arkont. synen av dina bilder
och bcker hves lika litet mina gon, som mina grova sandaler detta
vackra golv. Men d jag icke avtager dem i kyrkan, s m du urskta,
att jag ej heller avklder mig dem hos dig.

- Se hr, sade Krysanteus och pekade p en drr som frde ut till
balkongen. Lt oss taga plats hrute. Dr lider du ej av ngon syn,
som kan stra din uppmrksamhet p mina ord, och dr skall dagens
klara ljus falla p ditt anlete.

- Frukta icke. Jag r i mrkret densamme som i den klaraste dager,
sade Petros, i det han fljde Krysanteus till balkongen. Det r ju
tvenne renden, rrande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala.
Det ena knner och beklagar jag. Det andra knner jag icke. Vill du
hava ngra upplysningar om honom, s str jag till din tjnst. Jag
knner honom frn hans frsta barndom och r frdig att meddela dig
allt vad jag vet.

- Det r gott, sade Krysanteus med en genomtrngande blick, som
biskopen med lugn uthrdade. Jag har hrt sgas, att Klemens r ett
hittebarn. Frhller det sig s?

- Ja.

- Huru kom han i dina hnder?

- Genom den, som funnit och upptagit honom.

- Du vet mhnda, att jag sjlv frlorat en son. Det r nu omkring
sjutton r sedan han frsvann, jag vet icke huru, men tillika med
honom frsvunno tv slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa
mnniskor voro kristianer, och det r sannolikt, att de rvat honom.
Du kan drav fatta det deltagande jag hyste fr din fosterson
alltifrn den dag, d jag fick veta, att han var ett hittebarn, och
det s mycket mer, som han, att dma av utseendet, har samma lder,
som min olycklige Filippos skulle haft, om han nnu levde.

- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag
beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller p dig och
icke p din son, om det r sant, att han bortrvades av kristianer.
Detta talat frn min synpunkt, Krysanteus. Dremot skulle jag ansett
honom mycket olycklig, om han frblivit i din vrd och av dig
uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den
tanken kan trsta dig, att de bortfrt honom i delt uppst och att de
gnat honom den mmaste vrd, varav de varit mktiga, s lt mig
vertyga dig, att s skett, ty jag knner mina trosbrder.

- Dina ord styrka sannolikheten, att de bda slavarne bortfrt min
son ...

- Detta r ven min vertygelse.

- Olycksaliga lra, som frvirrar de enklaste rttsbegrepp, upplser
familjebanden och splittrar vrlden! Men lmnom vra olika sikter
sido! Jag nskar utfrligare upplysningar om Klemens, ty en aning,
mhnda vilsefrande, men naturlig i mitt lge, vill intala mig
ingenting mindre n att han r min son.

- Du sger ngot! ... Huru mrkvrdigt, att denna tanke icke
lngesedan uppsttt ven hos mig! Men antalet hittebarn r nnu i vra
dagar s stort, att vi vid nrmare eftersinnande icke m undra
drver. Konstantius frbjd det rysliga bruket att utstta barn. Det
fortfar dock nnu; men mrk vl, Krysanteus, vi kristianer gra oss
aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.

- Huru gammal var din fosterson, nr du emottog honom av hans frste
vrdare?

- Han syntes vara omkring tre r gammal.

- Vem var den man, av vilken du emottog honom?

- En slav frn Aten.

- O,I barmhrtige gudar! Skulle d denne Klemens verkligen vara min
son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet
om denne man och dlj intet. Den till utseendet obetydligaste smsak
kan fra oss p de rtta spren, kan styrka eller omintetgra den
sannolikhet du givit mig.

- Tyvrr, min arkont, du fordrar mer n jag kan uppfylla. Den
ifrgavarande mannen lg p sin ddssng, nr han anfrtrodde Klemens
t min vrd, och vad han meddelade mig var fga och skedde under
biktens insegel, som icke fr brytas.

- Var vistades du d?

- I Antiokia, dr jag studerade vr heliga teologi.

- Och mannen var en slav frn Aten?

- Ja.

- Och han yppade, att barnet, som han anfrtrodde dig, var ett
hittebarn?

- Han sade ngot mer, som jag ej fr omtala. Nog av, han hade rddat
den spda varelsen frn att drunkna ... frmodligen i den gamla lrans
dy.

- Du har sledes icke ngra vidare upplysningar att meddela mig?

- Jo, nnu en omstndighet, som mhnda r av strre vikt n alla de
frvirrade upplysningar, som den dende slaven lmnade mig.

- Nvl?

- Som ett minne frn Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan
bidraga att avslja hans brd, har jag frvarat en duk, som
ursprungligen synes hava varit ett vaggtcke. Det r av dyrbart mne
och visar i mitten ett konstmssigt vvt Medusahuvud. Kan du minnas,
att din son gde ngot sdant?

- Var frvarar du detta tcke?

- I mitt hem.

- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista
tvivel, att jag i Klemens terfunnit min son, Filippos. Den frsta
aningen hrom uppstod hos min dotter, nr hon sg honom och frvnades
ver hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma
moder, Elpenike.

- Elpenike? Du sger att detta var hennes namn?

- Ja.

- Elpenike, Hermogenes' dotter?

- Ja.

- Detta namn finnes invvt i duken, sade Petros. Varje tvivel r
sledes frsvunnet. Jag lycknskar dig att hava terfunnit en son, som
du s lnge srjt som frlorad.

- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.

- Men p samma gng jag mste lycknska dig, fortfor Petros, mste
jag beklaga mig sjlv, ty vad du vinner r en frlust fr mig. Det
uteslutande ansprk jag gt p hans mhet skall hdanefter delas med
dig. Blodsbandet skall uttaga sin rtt, vilket svrligen kan ske, utan
att det andliga slappas, som frenar honom och mig. Jag har lskat
Klemens och jag lskar honom nnu, som om han vore min egen son. Allt
vad jag har kunnat gra fr hans lycka har skett. Jag vet, att vi ro
av mycket olika tankar om villkoren fr en mnniskas lycka, och att
den vg till sllheten, p vilken jag infrt Klemens och han
ofrvitligt vandrat vid min sida, r motsatt den, som du sjlv skulle
anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingsstt,
och dem br du icke kunna missknna. Jag nskar detta erknnande frn
dina lppar, nr jag verlmnar Klemens i din hand. Det r den enda
belning, varp jag gr ansprk fr att jag tog mig honom, d han var
ett vrnlst barn, och denna skall du icke kunna vgra mig.

- Vi skola frst, svitt mjligt r, vertyga oss, att ingen
villfarelse ger rum. Drefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt
ansprk ger. Jag r icke villig att genast erknna det. Tillter du,
min biskop, att jag gr dig ngra frgor om dina egna
levnadsomstndigheter?

- Varfr icke?

- Du synes vara ett tiotal r yngre n jag. Var r du fdd?

- I Efesos av kristliga frldrar, svarade Petros. Min fader var en
ringa hantverkare, men hans minne lever i min vlsignelse. Genom
trget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understdde
mig p den heliga, men med frsakelser stenlagda bana, som jag av fri
bjelse valt och p vilken jag fortgtt, tills jag vart vad jag r:
biskop av Aten och en ringa Herrens tjnare. Se dr i korthet min
levnadsteckning.

Krysanteus gjorde honom ngra ytterligare frgor om hans faders namn
och slkt, om det hantverk, varmed denne frsrjde sig, nr han dog o.
s. v., vilka frgor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte
sin nskan, att de genast skulle g till Petros' bostad i Skambonide,
fr att se det mrkvrdiga vaggtcket.

Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att flja dem.
Han hade nnu icke en aning om vad frgan gllde.

Nr de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gmmor framtog
den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det
skulle betyda, och hans undran frvandlades till en orolig aning, nr
Krysanteus noggrant mnstrade denna lmning ifrn hans hemlighetsfulla
barndom och slutligen frklarade, att han igenknde den, och att det i
duken invvda namnet tryggade honom mot varje fara fr misstag.

- Jag pminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom ven
gde en halsprydnad, en amulett eller ngot dylikt. Men jag
bortkastade den, d jag sg, att figurerna p densamma hade en hednisk
betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slnda, och
skulle frmodligen frestlla de tre parcerna ...

- ven detta trffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter ger en
alldeles liknande prydnad. Det var frn gamla tider ett bruk inom min
slkt, att barnen fingo en sdan ... Och ju mer jag betraktar denne
yngling, dess tydligare terfinner jag i hans ansikte de ofrgtliga
dragen av min bortgngna maka. Mitt hjrta sger mig, att det r han.
O ve den man, som frn brjan rvade honom frn hans fader! Klemens,
fortfor Krysanteus,--ty jag mste kalla dig vid detta namn, emedan
du nnu icke knner ngot annat ... jag har i dag terfunnit en son,
vilken jag lnge srjde som frlorad.

Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig
mhet, som lade tyglar p sig sjlv, emedan hon tvivlade p att finna
gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt
brst; men Klemens gjorde sig ls och drog sig tillbaka med hpnad och
tvivel uttryckta i sitt ansikte.

Han riktade en frgande blick p sin fosterfader, och nr denne teg,
utbrast han:

- Det r icke mjligt. Skulle denne man, som du lrt mig hata, vara
min fader?

- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din brd, som hitintills
varit mig sjlv en hemlighet, nu r uppdagad. Den stund, som du
dagligen efterlngtat, r nu inne ... Frvna dig icke, Krysanteus,
ver hans uppfrande! Han var icke frberedd p denna upptckt; du m
sledes icke undra, att hans hpnad vervger hans gldje.

- Nej, fortfor Klemens efter ngon tystnad, jag tror det icke. Det r
nnu icke bevisat, att denne man r min fader, och innan detta r
fullkomligt dagalagt, vill jag icke erknna honom fr att vara det.
Han, som frfljer min tro och frnekar den gudomliga uppenbarelsen!

- Klemens, sade biskopen, varje tvivel r undanrjt, att du i
Krysanteus terfunnit honom, som gav dig livet. Men lt icke ditt mod
nedsls av denna upptckt! Omfamna honom och tacka Gud, som ntligen
uppfyllt din varmaste nskan: den att lra knna dina frldrar.

- Nej, vad har jag att gra med denne man? Du hr, jag erknner honom
icke. Jag har aldrig nskat att lra knna min fader, ty du, Petros,
r min rtte fader, den ende jag kan tnka mig. Det r efter min moder
jag har lngtat och icke efter honom.

--Du mste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin frsta
verraskning frgter han det gudomliga budet, att en son skall hedra
sin fader. Han har tid av nden fr att vnja sig vid tanken, att han
r din son.

- Petros, du fr icke vergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till
denne man, om han beropar ngon rttighet, som skulle skilja dig och
mig frn varandra. Jag r ett hittebarn, De frldrar, som utsatte mig
till att lida hungersdden, hava icke lngre ansprk p mig. Jag
frnekar dem.

- Dock, infll han, min moder skulle jag vilja terse. Jag vill sga
henne, att jag lever, och frga henne, varfr hon frskjutit mig.

- Din moder, sade Krysanteus, r dd. Hon dog, nr du lg i vaggan.

- O, min Gud, vad sger du? Bedrager du mig icke?

- Du vill frga, varfr hon frskjutit dig. Hon tryckte dig i
ddsstunden till sitt brst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i
hennes armar. Hennes sista bn var fr din vlgng. Dock, nog hrom
fr denna gng. Din dla moders minne skall en gng st rent och
strlande fr dina gon. Det r nu till dig, Petros, jag vill vnda
mig med en frga. Varfr har du i din fosterson inplantat, att han r
ett hittebarn, utsatt av grymma frldrar t hungersdden? Tarvades
denna lgn fr att lra honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta
emot ditt bttre vetande, enr du frmodade eller kanske med visshet
knde, att din fosterson var stulen ifrn sina frldrar?

- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett
hittebarn.

- Minnes du den.atenske slavens namn?

- Nej.

- Jag skall d ska pminna dig drom. Vad var ditt eget namn, innan
du kallade dig Petros?

Biskopen bleknade mrkbart vid denna frga.

Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:

- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra
frhllanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat pminna mig om
en person, som jag minst av allt skulle vntat att terfinna hr i
Aten. Likheten r vl icke stor, ty sjutton r kunna frndra mycket,
och biskopskpan var fr icke lngesedan mktig att frvandla slavens
skygga blick till en vermodig hrskares. Det r i dag icke frsta
gngen du br den grova arbetsdrkten, Petros. I den r du mer lik dig
sjlv, sdan du var i din ungdom. I dag ro ock mina gon ngot
skarpare, och jag tror mig icke gra ett misstag, nr jag pstr, att
du, homoiusianernas biskop, r min frrymde slav Simmias.

- Vilken frmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan
givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag r fdd i
Efesos av fria, ehuru fattiga frldrar?

- Det r mjligt, att jag misstager mig. Men det r ocks mjligt,
att du ljuger. Jag skall snda en plitlig person till Efesos fr att
utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, ngonsin
funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav,
liksom han sjlv, frrycktes av religionssvrmeri och en ursinnig
bjelse fr min maka och flydde med sin son, nr jag mnade insprra
honom p drhuset. Lever denne din far nnu?

- Min arkont, jag kan icke svara p en sdan frga. Din gissning r
ogrundad. Hon ingiver mig p en gng harm och lje.

- Ditt lje skall dmpas, nr du hktas som frrymd slav och
barntjuv.

- Du skall icke vga en sdan anklagelse.

- Ur denna villfarelse skall du nnu i dag tagas.

- Det r sant, du, som r kejsarens gunstling, kan vga allt,
isynnerhet mot en beknnare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag
vpnar mig med min oskuld och skall infr domaren sl dig med blygsel
ver din otacksamhet. Det r p detta stt du vill belna mig fr den
omvrdnad jag gnat din son.

- Ofrskmde, utbrast Krysanteus, det r denna omvrdnad, som skall
kosta ditt huvud. Du har stulit honom frn hans fader, lrt honom hata
denne, skndat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig
svrmare. r det detta, som frtjnar min tacksamhet? Simmias, jag har
igenknt dig. Frn detta gonblick gr jag min rtt ver dig gllande.
Du r min slav. Jag fr dig hrifrn till fngelset fr frlupna
slavar, och frn fngelset infr domstolen.

- Jag ber, att du betnker dig, innan du lter fngsla en romersk
medborgare. Vore jag n den Simmias, om vilken du talar, s lter det
likvl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du terfunnit din son,
och trsta dig hrmed ver frlusten av en slav. Simmias skall du
aldrig terfinna, ven om du verkstller din hotelse. Frvrigt r jag
redo att flja dig till fngelset eller vart du vill fra mig. Du r
envldshrskare i Aten, och motstnd mot din vilja tjnar till intet.
Men fljderna av din obetnkta handling skola terfalla p ditt eget
huvud. Bevekelsegrunden r mig fullkomligt klar. Jag r kristian och
biskop: detta r nog fr att vara brottslig i dina gon. Du vill ej
lta g ett tillflle ur hnderna att kasta en svart skugga p en
sdan mans levnadsbana, ty om ven anklagelsen r obevislig, skall hon
dock, som du hoppas, fsta en flck p hans namn, en flck, varp
frtalet kan peka och sga: se sdana ro den nya trons frkmpar och
kristianernas herdar. Och n mer, du vill i min Klemens' gon nedstta
mig till en usling, emedan du frbittras ver att hans hjrta tillhr
mig och r frmmande fr dig sjlv. Jag vedergller detta drmed, att
jag sger dig, Klemens, att denne man r din naturlige fader, och att
du br vrda och lyda honom som sdan--lyda honom i allt, som icke
strider emot Guds bud. Jag verlmnar dig i hans hnder, viss, att
fastn vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken frgta
den Gud, som jag lrt dig knna, eller den fosterfader, vars gldje du
hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, s vet
jag, att slaven i dina gon icke r en fraktlig varelse, utan en
mnniska, frigjord i Kristus; och kan han vertyga dig, att jag stulit
dig frn din fader, s minns, att det skett fr att rdda din sjl och
fra dig till en bttre fader himmelen.

Petros omfamnade den frvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:

- Om du nnu icke besinnat dig, utan vill verkstlla ditt uppst, s
r jag nu frdig att flja dig. Jag hade visserligen tskilliga
renden att ordna, innan jag trdde inom fngelsedrren, men jag vill
icke besvra dig med en bn om uppskov, som du frmodligen icke skulle
bevilja.

- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne.
Jag fruktar p goda grunder, att ditt samvete icke r s rent och din
sjl icke alldeles s lugn, som du vill lta pskina. Det kunde hnda,
att du skte rdda dig med flykten. Vl ur min syn, skulle det varda
svrt fr kejsarens hela makt att uppspra dig. Jag r mn om en
underskning, som sprider ljus ver de minsta enskildheterna av ditt
frflutna liv. Endast drigenom kan jag vinna en fullstndig visshet,
att jag ej gr ett misstag, d jag lagligen erknner denne yngling fr
min son. Tvivel drom hava ter brjat vakna inom mig. Blodets
frndskap skulle vl annars givit sig tillknna i ngon droppe av hans
hjrta, nr jag kallade honom min terfunne son. Underskningen skall
ven bra en annan frukt--skall fr kejsarens gon avslja den
ohyggliga sedelra, som I kristianer predikan och vars grundsatser I
tillmpen. Frdragsamheten med eder tro m icke strcka sig till denna
eder sedelra. Sammanhnger er tro oskiljaktigt med henne, s mste de
bda utrotas. Mnniskor, som predika barnarov, andligt sjlvmord,
frakt fr medborgerliga plikter och dd ver alla, som icke svrja p
deras egen narraktiga metafysik, m icke tlas mer n andra slags
tjuvar och mrdare. Vad srskilt dig vidkommer, s r det nnu icke
utrett, vilken andel du haft i de blodiga frfljelser, som vid tiden
fr Konstantius' dd rasade i vr stad och kostade tusentals mnniskor
livet. Min vertygelse r, att du var deras anstiftare, och att allt
det blod, som d utgts, kommer p ditt huvud. ven detta r en sak,
som frtjnar utredas. Det var ett frhastat lfte, d kejsaren lovade
glmska av det frflutna t dessa kristianska illgrningsmn, som
hrjat ster- och vsterlandets stder med mord och brand. Han br
tminstone tillse, att de fr framtiden gras oskadliga. Flj mig nu!




NIONDE KAPITLET.

Anden och Kttet.


Klemens ledsagade Petros, nr denne frdes till fngelset, och lmnade
honom frst efter en varm omfamning och de livligaste frskringar om
sin tillgivenhet.

Drefter fljde han sin fader till sitt nya hem. Under vgen iakttogo
bda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det lg smrta och
vemod i den blick, varmed han betraktade sin terfunne Filippos, som
stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.

Frst sedan de anlnt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
Klemens' ansikte och en m knsla brjade rra sig i hans barm. Han
besvarade med mycken hftighet hennes systerliga krleksbetygelser;
han betraktade med frtjusning hennes rena och dla anletsdrag och
lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes gldje ver att hava
terfunnit honom.

Krysanteus lmnade de bda syskonen att tillbringa aftonen med
varandra. Hermione frde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
synen av denna framkallade hans trar. Hon visade honom hans vagga
och de leksaker, som tillhrt honom i hans barndom, och vilka man hade
frvarat som kra minnen. Hon berttade fr Klemens, huru djupt hans
fader srjt hans frlust, huru de undrat och fruktat hans oknda den,
och huru de ntligen kommit p hans spr. Hennes berttelser avbrtos
endast av mhetsbetygelser, d hon i vermttet av sin gldje frnyade
gnger omfamnade honom, smekte honom och skdade honom djupt i gonen.
Allt detta smlte skorpan kring Klemens' hjrta, och nr han om
kvllen tersg sin fader, skyndade han i dennes armar.

Krysanteus hoppades, att den knsla av blodsbandet, som slunda vaknat
i hans brst, skulle genom den krlek, som visades honom, strkas och
varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens pminde sig
ter, att Krysanteus var rkehedningen, antikrists frnmsta verktyg
och medhjlpare, ja, n mer--hans lrare och den som frmtt honom
till avfall frn kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
fasa, kunde han s mycket mindre frjaga, som tusen freml i hans nya
hem, de vanor, som dr iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
mste pminna honom drom. Krysanteus och Hermione sgo, att dessa
omstndigheter samverkade till att frdystra honom och gra honom
otillgnglig. Krysanteus stllde frdenskull en srskild del av huset
till hans frfogande, lt smycka det med alster av kristlig konst,
skaffade honom homoiusianska tjnare och frsg honom med en liten
boksamling av kristna frfattare.

I Teodoros, som ofta beskte Krysanteus' hus, hoppades denne ga en
vn, vars umgnge skulle p en gng vara Klemens angenmt och
hlsosamt. Men varje frsk av Teodoros att nrma sig den unge
frelsaren och vinna hans frtroende strandade. Klemens misstnkte i
honom en frledare, som ikltt sig skepnaden av en ljusets ngel, och
visste honom bestmt vara en kttare, och drtill en kttare,
farligare n ngon annan, ty han frnekade kyrkan som hierarkisk
inrttning, frnekade den Helige Ande som en magisk, i
handplggningen verksam kraft, frnekade prsterskapet som ett
srkilt medlarestnd och hade p senare tider i Aten och dess
omgivning vunnit en mngd anhngare fr sin farliga lra, vilka samlat
sig omkring honom och bildat en frsamling.

Det enda tvng, som Krysanteus ville plgga Klemens, var det att icke
plga vidare umgnge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
krlek och ovillkorlig lydnad.

Klemens beskte ofta biskopen i fngelset. Krysanteus knde det
olycksdigra inflytande, som denne utvade p hans son, utan att likvl
ana det hela dess vidd. Han befallde, att fngelsedrren icke vidare
finge ppnas fr ynglingen, och hoppades drigenom hava avbrutit
frbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
hinder fr Klemens att mta sin fosterfader. Han smg nstan varje
natt till fnghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
biktade fr honom och emottog hans vlsignelse. Petros uppmanade
Klemens att s ofta som mjligt frnya dessa besk, emedan de voro
honom en borgen, att fostersonens hjrta bevarat sig rent frn den
farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros frklarade, att han med
undergivenhet bar sin fngenskap, och att den enda oro, som plgade
honom, gllde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
faderlig och systerlig krlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
och en kttersk vltalighet omgve denne. Denna oro, frskrade han,
var frskrcklig och kunde endast stillas genom Klemens sjlv. Han
besvor frelsaren att noga hava akt p sina tankar och knslor. Genom
de ringaste medgivanden t lockelserna vore han frlorad, ty hade de
vl ftt insteg i hans sjl, skulle de snart helt och hllet rda dr:
det vore ju svrt att vervinna en belgrande fiende, sedan muren och
portarne, som skulle utestnga honom, fallit i hans hnder. Klemens
lmnade sllan sin andlige fader utan en pminnelse om de orden: den
som lskar fader eller moder mer n mig, han r mig icke vrd. Ocks
drog han sig s mycket som mjligt tillbaka inom sig sjlv, visade sig
sllan fr sin fader och syster, emottog endast besk av Eufemios och
andra medbrder i mbetet, umgicks med sina bcker och sina fantasier,
avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvllarne, innan
han smg till Petros, i Eusebias budoar fr att med henne bedja,
svrma och kyssas. Om han frut saknat ngon anledning till
sjlvprvning och underskning av den knsla, som han hyste fr den
skna romarinnan, s var han nu fullkomligt invaggad i skerhet, sedan
han under en bikt fr Petros omtalat sitt frhllande till henne och
denne gillat det, emedan det var ett band mer p hans sinne och ett
freml, som tog i ansprk den mhet, som han mjligen annars skulle
riktat p sina frnder.

De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
sin fregende levnad lt anstlla i Efesos och Antiokia, frdrjde
den underskning, som vntade fngen infr domstolen. Krysanteus
hoppades, att sedan Simmias var avsljad, skulle Klemens' vrdnad och
undergivenhet fr denna mnniska upphra och bytas i avsky. Men Petros
frekom honom med en frivillig beknnelse, som han gjorde fr Klemens,
nr denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fngelse. Han
berttade fr Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
misstnkte honom vara, skildrade de svra strider han haft att utst,
d han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, vergick
till kristendomen; skildrade vidare den gldje han knde, sedan hans
beslut var stadgat och hans sjl hrdad mot det hn och den ovilja,
som detta steg dragit honom av hans herre, liksom av hans medtjnare;
den iver, varmed han p sina frn arbetet lediga stunder gnade sig t
de heliga skrifternas lsning, och den lycksalighet, som med det nya
ljuset genomstrlade hans sjl och uppfyllde honom av medlidande fr
alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
fddes. Nr Klemens var rsgammal och vid sin moders eller skterskas
hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fngslad av ett
fr s spda barn ovanligt uttryck i hans skna ansikte. Det lg ngot
himmelskt i hans gon, och han frekom Petros som en ngel. Dess
odrgligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppvxa i
hednisk villfarelse och frakt fr honom, som r barnens himmelske
vn. Petros kmpade ett helt r mot tanken att fly med den lille
Filippos ur det hedniska huset fr att slunda rdda hans sjl och
tergiva lammet t den rtte herden. Han hade under denna tid gtt
sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rtt infr Gud eller icke.
Men orden: lten barnen komma till mig hade natt och dag genljudit i
hans sjl och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hnt,
det visste Klemens. Petros hade lnge irrat omkring, under oupphrliga
faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga mbetsmnnen,
som efterjagade honom verallt. Hans fader hade fljt honom under
flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
ett icke mindre underverk, i trots av de mmaste omsorger, att Klemens
s spd kunnat uthrda de lidanden, som de bda flyktingarne icke
frmdde avvnda frn honom nr de som oftast ledo brist p det
ndvndiga.

Allt detta berttade Petros s vltaligt och rrande, att Klemens, nr
Petros uppmanade honom att dma ver hans handlingsstt, lngt ifrn
att ogilla det eller knna avsky fr sin rvare, tryckte hans genom
gallret utstrckta hand till sina lppar, kallade honom sin strste
vlgrare och frklarade honom sin eviga tacksamhet. Frhllandet
mellan Petros och Klemens var mmare, bandet, som frenade dem,
starkare tillknutet n ngonsin.

Inom den homoiusianska menigheten vckte Petros' fngslande vild
frbittring, som endast vntade p tillflle att giva sig luft.
Eufemios, den ldste presbytern, sktte under tiden hans mbete och
infann sig dagligen i fngelset fr att inlmna sina redogrelser och
emottaga sin frmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
hllning var dmjukare n ngonsin, d han stod infr sin biskop, och
fr det goda han kunde utrtta var han ansprksls nog att giva denne
ran. P lediga stunder sysselsatte han sig nnu alltid med
punkteringskonsten.

Genom denna ville han utleta, huru lnge Julianus skulle leva; om den
kejsare, som komme p tronen efter honom, vore homousian eller
homoiusian; om Petros i den rttegng, som vntade honom, skulle
friknnas eller fllas, vilket senare vore detsamma som att dmas till
dden; om Petros, i hndelse av friknnelse, skulle varda biskop i
Rom, patriark i Konstantinopel, eller p annat stt bortryckas frn
sin hjord i Aten; nr detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
eftertrdare, Eufemios eller ngon annan--alltsammans frgor, som
dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.

En bland Eufemios' skyldigheter som ldste presbyter var att hlla
sina yngre mbetsbrder till studier och vaka ver dessas kristliga
och renlriga art. Nu hade Eufemios gjort det rn, att man svrligen
kan inhmta en boks innehll grundligare, n nr man tskilliga gnger
avskriver densamma. Han plgade drfr till frelsarne, besvrjarne
och de vriga unga prsterna lmna till avskrivning dels de mngahanda
evangelierna, svl de allmnt erknda som de andra, dels sdana nyare
skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar vckt strre
uppseende och frdenskull kunde prkna ltt avsttning. Med de
slunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios fr egen rkning en
inbringande handel.

Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
kallades Ensamhetens faror, och vars frfattare var eller uppgav sig
vara en munk, som vistats mnga r i den egyptiska knen fr att
fjrran frn vrldens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
betraktelser och sjlens rening. Men under denna tid kom han till en
dyrkpt kunskap drom, att man frgves flyr till demarkens tomhet,
nr man dit medfr sitt hjrta och sin inbillningskraft. I dem
frborgar sig en vrld, farligare n den, frn vilken man dragit sig
tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna ger, men mktigare
och oemotstndligare, emedan de hr ro liksom eteriserade, befriade
frn den grvre materie, i frening med vilken de visa sig i den yttre
vrlden. Ifrn att vara tillflliga uppenbarelser, som i livets flod
och i den friska verksamheten giva rum fr andra, gripa de i
ensamheten hela sjlen och gra sinnligheten till envldshrskaren och
demiurgen, som inblser sitt liv i varje tanke och knsla. Till dessa
inre fiender komma yttre, fr vilka de ppna portarne. Frfattaren
pminde om skriftens ord, att djvlarne, nr de utdrivas ur de
besatte, uppska torra och de platser, dr de dvljas under avvaktan
p nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle frsts ej endast
bokstavligen, utan ven bildligt, s att dessa torra och de platser
vore icke blott demarkerna i den yttre vrlden, utan ven de genom
ensamheten sjlvskapade i mnniskosjlen. Ensamheten r mnniskans
vn, trstare och upplysare, s lnge hon icke missbrukar och trttar
vnnen genom entrgenhet, ty d blir samma ensamhet vr farligaste
fiende. Sedan frfattaren genom egen erfarenhet vertygats om denna
sanning, men nnu tvekade att lmna det av s mnga heliga mn
lovordade kenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, dr
andra eremiter slagit sig ned. Hans nrmaste granne var en kvinnlig
anakoret. Han beslt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
umgnge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgngar
och krossad av ett efter mnga frvillelser vaknat syndmedvetande,
hade dragit sig undan vrlden. Han skildrade nu sitt frhllande till
henne fr att visa, huru sjlafienden insmyger sig i knslor, dr man
minst av allt anar hans nrvaro, huru han klder sig i medlidandets
och syskonkrlekens drkt, hur han strr jordiskt stoft p sjlva
bnens vingar och blandar sitt gift i andaktens dlaste vin. Det
drjde likvl lnge, innan frfattaren hade kommit till inseende
hrav. Han svvade i fullkomlig villfarelse om sina knslors halt och
stod redan vid frdrvets avgrund, d en strle av det gudomliga
ljuset fll i hans sjl och uppenbarade hans rtta tillstnd. Hans
enda rddning var en skyndsam flykt frn demarken tillbaka till
vrldens vimlande liv. Och lngt ifrn att frlora sig sjlv, hade han
nu kommit till den kunskap, att sjlen endast behller sin hlsa i ett
verksamt liv, som parar de religisa plikterna med plikterna mot
mnniskor och samhlle.

Denna bok, som bland de kristne vckt mycken uppmrksamhet, men funnit
vida mer klander n lovord, lmnade Eufemios en dag till Klemens att
avskriva, sedan de bda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
Johannes' uppenbarelse.

Eufemios tillade, att boken innehlle mnga nyttiga lrdomar, men att
Klemens skulle taga sig till vara fr att gilla den slutsats, till
vilken hennes frfattare kommit. Denna slutsats gde endast giltighet
fr honom sjlv och hans likar, men icke fr alla, och allra minst fr
dem, vilkas bner till Gud om ett nytt hjrta blivit hrda och
uppfyllda.

Med den mrkvrdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
och, vl ensam i sin kammare, ppnade han henne och frdjupade sig i
lsning.

Med flyktigt ga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
vari frfattaren omtalade sitt mte och sitt umgnge med den kvinnliga
anakoreten.

Hr mtte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
fngslade hans ga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
varje mening.

Klemens hade hoppats att nnu samma dag hava genomlst det lilla
arbetet fr att, efter vunnen knnedom om innehllet, redan fljande
dag brja avskrivningen.

Nu frflt aftonen och natten nda till morgongryningen under fortsatt
lsning och eftersinnande av det lsta, och Klemens hade nnu icke
hunnit slutet av boken. Han genomlste gng efter annan det
ifrgavarande kapitlet. Vad som fregick detta var fr honom
betydelselst, och vad som efterfljde det retade ej mer hans
vetgirighet. Han upptckte till sin utomordentliga verraskning den
mest slende likhet mellan sitt frhllande till Eusebia  ena sidan
och de bda anakoreternas  den andra. Vad de senare upplevat med
varandra, det hade ven Klemens med Eusebia, dels redan i
verkligheten, dels och nnu mer i de bilder, som de skapat av sitt
tilltnkta kenliv. Dessa bikter, bner, andaktsstunder, gemensamma
trar ver syndaelndet och gemensamma frjder ver den tillbjudna
nden, dessa knslorus, denna mystiska trnad, som frde kind till
kind och mun till mun, medan sinnet frossade i knslor, ditintills
icke erfarna och slunda utan tvivel flutna ur syskonkrlekens och den
gemensamma andaktens rena klla--allt detta liknade till sina minsta
drag vad Klemens sjlv upplevat. Klemens lste denna framstllning med
strsta uppbyggelse och fgnad, emedan han dri sg ett vittnesbrd,
att hans eget tillstnd med dess skiftande knslor icke var ngonting
fr honom srskilt, utan lg inom den kristliga erfarenhetens allmnna
omrde. Frfattaren berttade nnu utan att gilla, utan att klandra
eller varna och lt icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
prgeln av samma genom bristande sjlvknnedom framkallade skerhet, i
vilken han den tiden var invaggad.

Men huru hpnade icke Klemens, nr frfattaren brjade ett nytt stycke
med ett pltsligt uppdagande drav, att det tillstnd han ditintills
skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lgnaren frn begynnelsen,
att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
den listige fienden upputsat med frger, som fr det gckade gat
hrmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
vedervrdighet bakom nglamasker. Hade denna upptckt redan i
berttelsens brjan \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
igenknna sig sjlv i skildringen; han skulle letat efter frmmande
drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
likheten redan erknd, och han kunde icke tillbakataga denna
beknnelse. Han hpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
honom nu att se de skl, med vilka frfattaren rttfrdigade sin
strnga frkastelsedom. Mhnda hade han ortt. Dock, han utvecklade
sina skl p ett klart och vertygande stt. Han snderlade de olika
erfarenheterna ur sitt knsloliv och framvisade verallt en
bottenfllning av sinnlighetens slagg. Han frfor drunder lika lugnt
som skonslst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
sig sjlv och dr, s vitt sig gra lter, genomskdat den allmnna
mnniskonaturen. Han var tillika en sanningslskande man, som icke
ville lmna sig sjlv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
av den strlande kldning, som den sjlvbedragne draperar kring sin
nakenhet. Och med sanningskrleken frmlde han en djrvhet, som utan
tvivel lnde hans egen bok till men hos lsaren, ty han vgade sluta
henne med ngra frgor, besynnerliga nog och syftande t ett hll,
vilket nstan lt misstnka hedniska eller tminstone ktterska
avsikter med hela verket. Han frgade frst, vad religionen r, om hon
bestr i de antagna lrosatserna, eller om hon ens r till sitt vsen
beroende av dem. Utva de olika sikterna om personernas frhllande i
treenigheten eller om de tv naturernas frhllande i Kristus ett
vsentligt och omskapande inflytande p religionen? Dessa olika
sikter hava tnt vrlden i lgor och mste sledes vara mycket
viktiga sanningar eller villfarelser; men r det fromma livet i Gud
beroende av det stt, varp de en gng avgras? Om icke, s mste man
medgiva, att lrosatserna och deras omfattande av tron ro ingalunda
detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan
sgas st i ovillkorligt beroende av det frra.

r sledes detta liv ett liv av lsande och sndrande tankar? Eller r
det ett allt sammangjutande knsloliv, vari mnniskan frnimmer sin
frening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och
grningar f en egen riktning, alla hennes den och erfarenheter en
egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen
sledes vilar p knslan, s frgas d, huru frekomma sinnlighetens
inblandning i detta knsloliv?

Det var just avsikten med frfattarens verk att ppeka denna stndigt
hotande fara. Och r hon icke strre, ju mera av sinnliga
bestndsdelar som inblandas i lran om den Gud, som vill dyrkas i
anden och sanningen? Men kan kristendomen best frutan sdana
bestndsdelar--frutan de frlsarens sr, i vilka den fromma
kvinnans inbillning s grna dvljes, frutan den himmelska ungm, som
ynglingen s varmt tillbedjer, frutan ndegvornas fstande vid
synliga ting och frutan en himmel med obeskrivliga frjder?

P Klemens utvade dessa frgor icke ngon verkan, som minskade det
intryck han redan mottagit av boken, ty full av ngest hade han kastat
henne ifrn sig, innan han hunnit slutet.

Den oknde frfattaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans
inre liv. Men upptckten var fr Klemens frfrlig; den kom s
ovntat, och han var s fngen i sina ofrstdda begr, att han
frtvivlade om att ngonsin varda befriad.

Aftonen av den fljande dagen beskte han icke, ssom han annars
plgade, Eusebia. Men nr natten inbrutit, ilade han till sin
fosterfader, biktade fr honom och bad om hans rd.

Petros skte lugna honom, emedan ett motsatt frfarande kunde utva
det olyckligaste inflytande p hans sjls hlsa och rubba de planer,
som biskopen byggde p sin fosterson. Utan att gra honom
frebrelser, rdde han honom i milda ordalag att hdanefter undvika
Eusebia och taga sin tillflykt till trgna bner och trget arbete.

Men det drjde icke lnge, innan Klemens fann dessa medel
otillrckliga. Han knde i vissa stunder den starkaste frestelse att
nyo beska Eusebia; han var en gng redan hunnen till bakporten av
prokonsulns palats, nr han vnde om och flydde tillbaka hem; han
ville tminstone sga henne ett farvl eller med ngra ord besvara de
sm brev, som han slutligen emottog frn henne, fulla av mma
frebrelser ver hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
avbryta varje frbindelse med henne, och han medgav fr sig sjlv, att
detta var ingivelser av frestaren, som borde motsts.

Men det btade fga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
frestaren hade hans inbillningskraft i sina hnder och framtrollade
mitt under Klemens' bner hennes bild, om mjligt mer tjusande n
ngonsin. Den unge frelsaren bjde sig mer och mer under sin ngest.
Han ansg sig utesluten frn himmelens gemenskap och ohjlpligt
hemfallen t djvulen. I vissa gonblick uppgav han striden och var
frdig att g till Eusebia, icke fr att bedja med henne, utan fr att
omfamna hennes knn, beknna sin olyckliga bjelse och fordra hennes
genkrlek; i andra gonblick greps han av frtvivlan ver sin svaghet.
Denna hopplsa strid trde med glupskhet hans krafter; han magrade,
hans gon sjnko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgr. Hans
fader och syster sgo med frskrckelse hans tillstnd; men nr de
nrmade sig honom, bad han med hftighet, att de skulle lmna honom i
fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lmnade han staden
och strvade hela dagen i omgivningarna. Pelarfltet var hans
lsklingsstlle; han kunde tillbringa hela timmar dr, vandrande
omkring pelaren eller vilande i en nra drintill befintlig hla,
varifrn han betraktade helgonet, som nnu med samma outtrttlighet
knbjde druppe. Simon frekom honom som den lycksaligaste bland
ddlige. Han avundades honom och skulle nskat hans plats. Det mste
vara ngot utomordentligt ljuvligt att knbja s dr, med hjssan
brnd av solens strlar, tills tankar, knslor och medvetande domna.
Det var ett sdant tillstnd Klemens efterlngtade, ty det skulle
bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och sknka honom
tminstone ngra timmars ro.

Nr Klemens fann varje annat medel fruktlst, tillgrep han de yttre,
som fromheten uppfunnit fr att spka ett upproriskt ktt. Han
hungrade, tills hans krafter voro nstan uttmda, och frn de
mltider, varmed han d ndtvunget avbrt sin frivilliga, stndigt
frnyade fasta, var varje annan fda n brd, varje annan dryck n
vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flt ifrn
hans axlar. Men ven dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
ndaml. Klemens knde sin tankefrmga slad, sin hjrna frvirrad,
men ehuru han dmde detta som ett gott tecken, s var drmed
huvudsaken icke vunnen. Tvrtom, han gjorde den erfarenhet, att
inbillningen, lngt ifrn att kuvas, fick friare vingar, medan de
vriga sjlsfrmgenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
tjnst. Han brjade plgas av syner, ej blott i det sovande, utan ven
i det vakande tillstndet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
som rasade i hans sjl. Han besktes n av den heliga jungfrun, n av
djvulen, vilken senare gckade honom i otaliga skepelser, men oftast
i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
vansinnets avgrund.

Medan han en dag i detta tillstnd vankade kring gatorna i Aten, mtte
honom en sttlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga tcken
och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande drkter. Det var
Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga frmiddagsutflykt. Klemens drog
kpan ver huvudet och hastade frbi. Men Eusebia hade redan
varseblivit honom. Hon frvnades ver hans bleka, frstrda utseende
och befallde, med en suck ver alltings frgnglighet, sin kusk att
pskynda frden.

Frn den dagen frestades Klemens icke mer av ngot brev frn den skna
romarinnan. Klemens hade frlorat sin fgring och drmed allt, som
fngslade henne vid honom. Nyss en frtjusande vacker yngling, var han
nu helt enkelt en ung prst av det dr vanliga bleka, utmrglade
slaget; och den enda egenskap han nnu gde, som kunde finna nd i
hennes gon, var hans renlrighet; men denna delade han med s mnga,
och den var kanske fr vrigt icke mycket att lita p efter den
mrkvrdiga upptckten av hans brd och sedan han blivit en medlem av
rkehedningens hus.

Eusebias systerkrlek, nyss s varm och lgande, slocknade sledes lik
en lampa fr ett vinddrag. Det fll henne icke ens in att lra knna
orsaken till Klemens' frvandling, om det var en ddlig sjukdom, ett
grymt sjlslidande eller ngot annat. Nog av, hans anletsdrag hade
frlorat sin ungdomlighet, hans gon sin glans, hans hy sin friskhet.
Av medlidande med sig sjlv beslt hon glmma honom, vilket icke
gjorde henne ngon svrighet, d hon hade full sysselsttning med
tankarne p religionen och sin sjls frlsning.

En kort tid drefter lmnade Eusebia Aten. Det fanns intet skl fr
henne att kvarstanna dr, sedan Petros icke lngre kunde upptrda p
predikstolen. Eusebia tervnde till Korint, provinsens huvudstad, dr
hennes Annus Domitius i sin egenskap av prokonsul ver Akaja levde
och verkade. Hon hade fresatt sig en svr uppgift: hon ville omvnda
honom, terfra den arme avfllingen i den rttrogna kyrkans skte.
Hon hade svurit att med alla mjliga konster, som st en from kvinna
till buds, frbittra hans liv fr att drigenom frbttra det. Med
denna dla fresats tgade hon en vacker dag, under pomp och stt, in
i den minnesrika, glnsande handelsstaden.

Nr Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlgsnat en
farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
tungans, ty hans knsla talade ett annat sprk. Han stngde sig inne i
sin kammare och fllde bittra trar. Det hade frorsakat honom en
hemlig gldje, att hon icke var lngt borta, att hon andades samma
luft som han, och att han kunde f se henne nr han ville. Han
frestllde sig, att hennes smrta ver skilsmssan var djup som hans
egen och kad med ovissheten om skilsmssans orsak. Han tnkte sig
hennes syskonkrlek som himmelsk och nglaren; det var endast hans
egen bjelse, som varit blandad med jordiska mnen; skulden lg ensamt
hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.

Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke lngre fanns
inom dess murar, jagade honom drifrn. Han tervnde till sitt hem
med en odrglig knsla av tomhet, eller steg han upp p toppen av
ngon kulle och kastade drmmande blickar emot det fjrran, som dolde
Korintos fr hans syn.

Den rysliga frestllningen, att onda makter oupphrligt omgvo honom
och framtrollade de bilder, som visade sig fr hans inbillning fr att
fasthlla hans sjl i materiens orena bojor och slutligen till fullo
f vld med henne, upplstes nu understundom i sl tungsinthet,
varunder han glmde sina fastor och spkningar. I detta tillstnd var
han mera tillgnglig fr de sina; han visade sig d tminstone icke
plgad av deras nrvaro. Hermione begagnade sig hrav fr att nrma
sig honom och ska vinna hans frtroende.

Hermiones mhet och krleksfulla vsen gjorde ett allt mrkbarare
intryck p brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades
frm honom vergiva sin enslighet, lmna sin kammare och tillbringa
ngon av dagens timmar i hennes sllskap p den vackra platsen, dr vi
en gng sgo henne med sina vninnor--dr springbrunnen sorlade,
fglarne sjngo, pelargngarne bjdo svalka och himmelen vlvde sig
klar och ren ver dem.

Klemens besegrade de frdomar, som ville stta henne tillbaka, men han
skulle icke hava frmtt detta, om icke hastigt en tanke hos honom
uppstigit att omvnda henne till kristendomen. Detta beslut
uppfriskade hans sjl; det gav honom ett vrdigt ml att efterstrva
och avvnde hans tankar frn honom sjlv. Han skyndade till Petros fr
att underrtta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till
fretaget.

Petros kunde naturligtvis icke annat n gilla hans beslut, ehuru han
ingalunda tilltrodde sin fosterson tillrckliga krafter till det vrv
han plade sig.

Frn denna stund skte Klemens sin systers umgnge i stllet fr att
undvika det. Han brjade tala till henne om den kristna religionen,
och Hermione lyssnade grna till hans ord. Med frundran upptckte
han, att det, som han berttade, icke fr henne var ngot nytt. Hon
hade lst de kristnes heliga skrifter, hon knde Jesu levnad och kunde
upprepa hans muntliga lror; det var endast utlggningen och den
kristna metafysiken, varmed hon rjde ngon obekantskap. Hermione sg,
att Klemens talade med vrme och krlek om dessa mnen; hon lnade
honom drfr grna sitt ra och aktade sig att framstlla andra
motsgelser n sdana, som voro gnade att sporra hans nit, emedan han
kunde vervinna dem.

Tyvrr var Klemens' ihrdighet ingalunda s stor som hans iver.
Samtalen strdes som oftast av ngon tredje persons ankomst. n visade
sig Karmides, n Ismene och Berenike, n Teodoros, och fr denne siste
hyste Klemens samma fruktan som fr den lede frestaren sjlv. Det var
fr Hermione omjligt att frjaga denna rdsla. D Teodoros nrmade
sig, avlgsnade sig den unge frelsaren utan att svara p hans
hlsning. Petros hade emellan dem bda upprest en overstiglig mur.
Klemens misstnkte ven, att Teodoros, liksom han sjlv, skte vinna
Hermione fr kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros
frkunnade, var ju en falsk och kttersk, farligare n sjlva
hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig vl till vara fr
Teodoros. Hon lovade att gra det. Men icke lugnad ver detta lfte
ville Klemens, att hon skulle frvisa honom ur sitt grannskap, avbryta
allt umgnge med honom. Hermione frestllde d sin broder, att man
borde hysa frdragsamhet med varandra och lta envars sikt glla vad
den kan. Hon talade med vrme om Teodoros' dla egenskaper och
uttalade livligt sin nskan, att de bda unga mnnen skulle vara
vnner.

Hermione visste icke, att denna vlvilliga nskan kunde sra och
frbittra Klemens. Den verspnde ynglingen steg upp och lmnade
henne. Och frn den stunden var hans hg att med Hermione samtala i
religionssaker frsvunnen. Han ansg henne, liksom sin fader, fr
alltid frlorad fr sanningen och ljuset.

Han drog sig ter tillbaka inom sig sjlv och skte den ostrda
ensamheten. Snart tervnde ocks de olyckliga tecknen av hans frra
sjlslidande. Han brjade ter sina strnga fastor, brjade ter
gissla sig.

Krysanteus, som hitintills av omtanke fr sin sons sjlsfrid
verlmnat honom t sig sjlv och fritt ltit honom flja sina
bjelser, kunde icke lngre uthrda att vara ett overksamt vittne till
ett levnadsstt, som mste strta honom i vansinnets eller ddens
armar. Han beslt att i ndfall med vld rycka honom drutur. Det
visade sig emellertid snart, att bner och frmaningar voro fruktlsa.
Klemens frklarade med bestmdhet, att han icke ville lyda sin fader,
nr dennes pbud strede mot den kristna tron.

Det vart fr Krysanteus ndvndigt att bryta med alla betnkligheter.
Han mste ingiva Klemens tvivel p sanningen av denna lra, som skilde
deras hjrtan och syntes vara kllan till hans dysterhet, hans
sjlvplgeri och fanatism. Krysanteus ndgade Klemens hra, huru han
angrep den kristna lran och frsvarade den gamla. Klemens lyssnade i
brjan med frakt, drefter med en uppmrksamhet, som ingavs honom av
frskrckelse. Denna knsla hrledde sig mindre frn de angrepp fadern
gjorde p enskilda satser, n frn den likhet, som han uppvisade
mellan kristendomens mest upphjda lror och den nyplatonska
filosofien. En sdan likhet hade Klemens frut icke anat, och det
frdmjukade, det plgade honom, att hon verkligen fanns.

Han brjade anfktas av tvivel p kristna lrans sanning. Samtalen med
Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphvde dem icke.
Hans tillstnd vart betnkligare n ngonsin. Krysanteus fruktade fr
hans frstnd, och de lkare, som han i sina bekymmer rdfrgade,
styrkte hans farhgor. De rdde honom avst frn varje
omvndelsefrsk och tillta Klemens fritt umgs med sin fosterfader.

Den unge frelsaren fick sledes nyo tilltrde till fngen. Klemens
ruvade ver ett beslut att rymma frn hemmet till Antiokia eller den
egyptiska knen. Petros frbjd honom detta, men kunde icke besegra
den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste fr sin fader
och varje ord frn hans lppar. Klemens tillbragte nu strsta delen av
dagen med att vandra i stadens omgivningar och att beska fngen.
Hlan vid pelarfltet vart alltmer hans lsklingsstlle, och de fromma
kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
honom dr och i honom vrda en ny anakoret, som kade stllets
helighet, och som mhnda en dag, nr Simon kallats till himmelen,
skulle intaga hans plats p pelaren.

Nr samma fromma kvinnor brjade dela icke blott sin uppmrksamhet,
utan ven sina korgars innehll emellan pelarhelgonet och den unge
prst, som fst sin bostad i hlan, s vande sig ven Klemens att
betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sllan han
nnu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig ndsakad
att lmna honom hans frihet. Klemens var hnfrd ver sitt nya
levnadsstt. Sommarens rosor vxte vid ingngen till hlan, och solen
blickade varje afton ditin, frrn hon dolde sig bakom Aigales kullar.
Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
mossbdd, ett vattenkrus och ett skrin fr det heliga evangeliet var
allt vad han tarvade.

Atens kristianer knde icke ringa uppbyggelse ver den mrkvrdiga
skickelse, att det var rkehedningens son, som blivit pelarfltets nya
prydnad. Liksom Simon vid brjan av sitt upptrdande, s var nu ven
Klemens freml fr innevnarnes uppmrksamhet. Srskilt visade de
unga flickorna deltagande fr den unge eremiten.

Det enda, som i ngon mn strde Klemens' lycka, var Simon
pelarhelgonets besynnerliga uppfrande. Sedan denne i brjan mottagit
sin granne med alla tecken till vlbehag och om kvllarne, efter
solnedgngen, nr det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
fr att tala med honom och vlsigna honom, vart han smningom alltmer
trumpen och brjade hlla frvirrade straffpredikningar och uttala
frbannelser ver ynglingen, lika regelbundet som han frut givit sin
vlsignelse.

Simon hade nmligen mrkt, att han i Klemens ftt en medtvlare om de
beskandes vrdnad. Simon var avundsjuk p sin frre lskling,
Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrmma honom bort.

Klemens tillskrev Simons uppfrande en helt annan bevekelsegrund. Han
trodde, att helgonets skarpa blick sg in i hans hjrta och knde dess
frdrv. Men Klemens skte frgves att genom strng renlevnad blidka
Simon. Bekymrad hrver vnde han sig till biskopen och frgade denne
om rd. Petros uppmanade Klemens att med tlamod uthrda helgonets
vrede, emedan Simon endast ville prva hans stndaktighet. Men tillika
skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
emottagande denne synbarligen vart lugnare och lmnade sin granne i
ro.




TIONDE KAPITLET.

Hos Myro.


Baruk och hans tillmnade svrson, den lrde rabbinen, hade terkommit
frn Jerusalem.

Resan hade varit lycklig. De landstego i Pirus utan aning om vad som
under deras frnvaro tilldragit sig i Baruks hem.

Dess rysligare var den upptckt, som vntade dem. Den gamla Ester var
dd. Hon hade dukat under av sorg och blygsel ver sin dotter. Nr
Baruk trdde ver trskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
ftter. Hennes ansikte var likblekt och stmplat av frtvivlan; hennes
hr, som under mnga dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
skuldrorna. En enda blick var tillrcklig att upplysa Baruk och Jonas
om den arma flickans lge. Den gamle mannen stod som frstenad av
frskrckelse. Han lyssnade, utan att sga ett ord, till Rakel, som
bad om frbarmande och anklagade sig fr sin moders dd. Drefter
utbrast han i hga jmmerrop, slet sitt hr och frbannade det
gonblick, som tergivit honom t hans skndade hrd. Rabbi Jonas, det
stumma vittnet till detta upptrde, hade avlgsnat sig, utan att han
mrkte det.

Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars frbannelse, fr alltid
bortvisad frn hans gon.

Hennes frutsgelse till Karmides, att en sdan dag skulle komma, hade
sledes gtt i fullbordan.

Vi terse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens smst
beryktade kvarter.

Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en smnig lampa.
Rakel br i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille
gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild mhet.

Karmides skulle i detta gonblick svrligen igenknt den rike Baruks
vackra och lyckliga dotter. Frtvivlan och modersgldje kmpa i hennes
trda. infallna ansikte. De insjunkna gonen lysa av en feberaktig
glans.

Nu hras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Drren
ryckes upp, och en kvinna, kldd i en vrdslst sittande kiton,
intrder gnolande p en visa.

- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som intrdde, bort nu med
alla bekymmer! Se hr vad jag i afton har skrdat!

Hon kastade ngra silvermynt p bordet och fortfor:

- Det hr rcker fr tre hela dagar t dig och mig och din gosse. Nr
vinden blser mot hamnen, r jag nnu icke fr svag att skra lagrar.
Leve krleken!

- Tyst, viskade Rakel och pekade p det sovande barnet.

Myro, som synbarligen var ngot rrd av druvans safter, nedstm de
genast den hgljudda tonen.

- Ah, sover han? sade hon och lutade sig ver den lille. Vad han r
vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du r blind, om du icke ser,
att han liknar Karmides, den frrdaren! Vad du br vara lycklig,
Rakel, som ger en sdan skatt! Leve glmskan! Bort med alla minnen!
Den dag, som vi leva, r vr. Vill du slja ungen? Topp, jag kper
honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ...
utan drfr att jag tycker om honom och vill behlla honom.
Vidkommande det, s vill jag sga, att jag i dag har bestllt en vagga
hos vr granne, snickaren, t din pojke. Han behver just en vagga ...
och en sdan mbel br icke misspryda det hr rummet. En vagga skall
ge det en viss anstrykning av hygglighet och anstndighet, en viss
fordran p aktning och erknnande.

- Du r s god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att
tnda kolen i ett fyrfat fr att tillreda aftonmltiden. Jag kan
aldrig vederglla dina vlgrningar.

- h, det behvs icke heller. I dag ro vi rika som persiska
furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett brd, som skall smaka
ypperligt, nr jag rostat det.

- Nr min fader stngde porten bakom sin dotter, och jag irrade
omkring i natten, var det du, som frde mig under ditt tak, fortfor
Rakel med en djup suck. Och frn den tiden har du varit fr mig den
mmaste syster. Mina fders Gud vlsigne dig, goda Myro, och lte dig,
om du blir olycklig, mta ett lika barmhrtigt hjrta som ditt varit
emot mig.

- Bah, jag r njd, nr du blott med tlamod lyssnar till mina
frbannelser ver karlarne. Den ene r s tmligen lik den andre.
Olympiodoros r, tro mig, icke ett hr bttre n Karmides. Jag knner
dem bda, jag--jag som s ofta ltsade mhet fr Karmides fr att
gra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, d jag kallades den
skna Myro, och hela Aten lg fr mina ftter. Du br veta, Rakel, att
jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer n
ngon sedan Aspasias tid. Prstinnorna vid hamnen kalla mig den
avsatta drottningen. De gra det fr att hna mig, de sminkade
furierna, som st dr nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem
tillika med sig sjlva t frstkommande frmling ... de hna mig,
emedan de sjlva aldrig varit ngot bttre n de ro ... men jag r
stolt ver det namnet. Den avsatta drottningen! Just s. Jag kunde
varit rik, om jag velat tnka p framtiden; men det ville jag icke ...
och det ngrar jag nu icke heller. Jag har bott i skna gemak, du
Rakel, och ltit bra mig i gyllene brstol av egna slavar; jag har,
kldd i byssosluft, purpur och juveler, svvat frn det ena njet till
det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava
utgjort min livvakt. Men det r nu frbi ...

Myro brjade ter gnola p en visa, medan hon fortsatte tillredningen
av aftonmltiden.

Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som lskar frgves,

vet, mig ur famnen slets hlften av livet: en vn!

Trefalt lycklig den kl och trefalt sll r den havsvg,

fyrfalt salig den vind, vilken min lskade fr!

O, om jag vore delfin, p skuldran jag bure den hulde

hn till den Rhodiska strand, gldjens och sknhetens .

Mltiden var snart frdig--ngra skivor rostat brd, ngra frukter
och mitt p bordet ett lerkrus med rusgivande vin.

- Kom nu och frjda dig t himmelens och jordens gvor, sade Myro.
Ett offer t Dionysos och drefter en skl fr vra trolsa lskare!
Mtte de evigt plgas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros,
nr han nedtrder i skuggornas vrld, skall best den dom, som vntar
honom dr. Jag skall vara fre honom och anklaga honom hos de tre
strnga domarne. Vad skall han sga till sitt frsvar, nr jag yppar,
att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att
genmla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte
Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade
blivit ful, att de eder han svor endast gllde den vackra Myro och
icke den vederstyggliga, mnne han d icke skall g fri? Jag fruktar
det. Ja, han har visserligen rtt. Mina anprk grundade sig endast p
min sknhet och frfllo med den. Men sg mig allvarligt, Rakel, r
jag verkligen s gruvligt ful, som man sger?... Hm, jag pratar hit
och dit, fortfor Myro, och du hr icke vad jag sger. Men skall du
icke spisa, min stackars vn? Du borde vara hungrig som en varginna,
du som har tv att fda.

- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag r icke hungrig.

- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig flla
en tr. Och dri gr du rtt. Det tjnar till intet att grta. Tiden
r en ypperlig lkare, som endast lngsamt tar livet av oss. Medan han
helar gamla sr, slr han nya fr att hava ngot att syssla med. Den
bsta balsam han ger r likvl vinet. Det innehller bde frjd och
glmska. Kom d och tm tminstone en bgare. Det skall gra dig gott,
Rakel.

- Nej, jag r icke trstig. Om en stund mhnda ...

- Man behver icke vara trstig fr att lska vinet. Se hr, sade
Myro, i det hon lmnade bordet och rckte t Rakel den fyllda bgaren.
Frsk blott, och jag svr, att det skall gra dig gott.

Rakel drack ngot fr att gra sin vlmenta vn till viljes. S mycket
flitigare hll sig Myro till pokalen. Hon lmnade samvetsgrant halva
mltiden orrd fr Rakels rkning; men vinkruset anlitade hon dess
oftare, som hon var ensam drom. Det hade p senare tider blivit
hennes vana att varje afton, nr tillflle drtill yppades, dricka sig
rusig.

- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har ven i dag sett
den lille svartmuskige karlen vandra hr utanfr, gata upp och gata
ned. Mina gon skulle bedraga mig mycket, om han icke r av ditt folk.
I, Judar, han er egen prgel, och alla ren I, tycker jag, mycket lika
varandra. En aning sger mig, att han sker ingen annan n dig. Kanske
att din far har brjat ngra sin hrdhet och vill terfra dig i sitt
hus eller tminstone skicka dig ngon hjlp. Om du icke s strngt
frbjudit mig det, s skulle jag anhllit den lille karlen och sagt:
du sker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall fra dig till henne.

- Nej, Myro, jag besvr dig vid Gud i himmelen, sg icke detta, om du
n en gng skulle mta honom.

- Din far r en hjrtls snlvarg, sade Myro, p vilken det omttligt
frtrda vinet utvade en allt synbarare verkan. Att uppfra sig s
emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut gonen p gamle Baruk.
Borde han icke strukit sitt skgg och tackat sin Gud och prisat sig
lycklig, fr att du sknkt honom en s hjrtans vacker dotterson! I
stllet kr han dig p porten och lmnar dig att d p gatan. r det
icke frskrckligt? r det, icke hjrtlst? O, hjrtat kan smlta
brstet, nr man endast tnker drp.

Myro, som under rusets inflytelse var lika lttrrd som pratsam,
torkade sina gon, som trats.

- Sg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig rst;
skulden r hos mig. Mitt felsteg har ddat min moder och gjort min
faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly fr att
dlja sin blygsel. Jag kan icke grta som du. Jag skulle annars flla
blodtrar ver min brottslighet. M Gud miskunda sig ver mig! Min
brda r strre, n att jag kan bra henne.

- Bah, sade Myro, r du brottslig drfr att du lskat och svikits?

- Drfr att jag brutit mot mina frldrars vilja och mitt folks lag,
sade Rakel. Vr Gud r en mktig hmnare, som straffar fders och
mdrars missgrningar inp barnen. Jag har genom min olydnad och mitt
lttsinne ddat min mor. Det r rysligt, Myro. Jag ser fr mina gon
den stund, d jag icke lngre kunde dlja min belgenhet fr henne.
Hon vart ddsblek och mlls av frskrckelse. Jag fick icke nalkas
hennes bdd, d hon lg sjuk. Hon dog omgiven av tjnarinnorna. Men
jag ser henne stndigt fr mina gon, om dagen och om natten. Jag
sger dig, Myro, att hon i natt har sttt vid min sng, stum och blek
och hotande. Hon pekade p den lille fr att pminna mig, att min
missgrning skall straffas p honom ...

- Hu, det var frskrckligt, sade Myro. Men det r vl endast en
inbillning, kra Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt
grannskap om natten, nr din moder terkommer. Vi skola lta lampan
brinna intill morgonen. Jag trs icke mer vara i mrkret. Att ej din
mor fr ro i sin grav! Det mste d vara ngonting gruvligt du har
gjort, efter ditt folks frestllning, fast jag fr min del tycker,
att du endast lskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi
olja, Rakel? Tnk, om vi icke ha olja till lampan!

- Jag vet icke.

- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nstan nykter av sin
hastigt pkomna fruktan, steg upp frn soffan, varp hon nedkastat
sig. Hon brjade leta p en hylla, belamrad med krukor och flaskor,
hela och snderslagna, men mtte icke funnit vad hon skte, ty hon
slog ihop hnderna och utbrast:

- Barmhrtige gudar! Vad skall jag gra? Icke en oljedroppe kvar.

- Myro, hon sker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud,
Gud, var finner jag frid och frltelse? Bland mnniskor icke. Mitt
folk har frskjutit mig. Jag r utplnad ur Israel. Var barmhrtig,
Herre! Jag flyr frn mnniskorna till dig. Jag lgger mig och mitt
barn fr dina ftter! Frskjut oss icke! Tag tminstone den oskyldige
till nd!

- Oljan i lampan rcker nnu en timme, sade Myro till sig sjlv,
sedan hon underskt lampan, varefter hon nyo vnde sig till vinkruset
fr att ur detta hmta kraft att vervinna sin spkrdsla. Men, kra
Rakel, klaga icke s dr! Det lter s hemskt, och jag knner vid
dessa ord ngonting inom mig sjlv, liksom om jag ocks vore
brottslig. Prisade vare gudarne, det r jag likvl icke. Jag r
uppfostrad till hetr och har levat glatt och muntert, men aldrig
brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig frorsakat mina frldrar
ngon sorg, ty de knna icke mig och jag icke dem. Nog br jag kunna
sova utan att frukta spken. Men du har alldeles jagat smnen frn
mina gon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den hr.

- Frlt mig, Myro. Jag skall frska att icke stra dig mer.

- Bara du icke klagar, s r det bra. Lt oss tala om ngonting
trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig p sin soffa och bredde
kitonen ver sig som tcke, lampan brinner nnu en timme, och sedan
skall jag frska att sova ... Jo, jag vill sga dig, Rakel, att med
dig skall det snart vara bra igen. Ju hftigare sorg, dess kortare. Du
r ung, du, och har framtiden fr dig. Jag tnker som oftast p din
framtid, jag, allt medan du klagar och srjer ver det nrvarande.
Vnta blott, rosorna skola terkomma p dina kinder och elden i dina
gon. Du skall ter varda vacker och vcka mnnens beundran. Det beror
av dig sjlv att gra din lycka. Tnk dig blott, att bo i prktiga
rum, att hava juveler och de sknaste klder, att ga slavar och
slavinnor, vara efterskt och avundad, att ila frn nje till nje och
se de frnma ynglingarne vid sina ftter! Du kan bliva den andra
Myro, den nya drottningen, som hrskar med Lais' och Frynes spira. Det
kan du, endast du sjlv vill. Och med en sdan framtid fr dina gon,
huru kan du d vara dyster och frtvivlad? Lita p mig! Jag skall
frhjlpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina
medtvlarinnor. Jag knner alla de hemligheter, med vilka sknheten
frhjes, och alla de konster, som gra henne oemotstndlig. Det r
ngot, som jag ftt studera alltifrn barndomen, och som jag grundligt
innehade, nr jag var fjorton r gammal. Och sedan dess m du tro, att
jag frskt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir
drottningen, och jag frbehller mig att f vara drottningens
rdgivarinna. Det frsta vi skola gra, blir att flytta frn detta
usla kyffe till ngon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att
skaffa dig vackra klder, att hyra en palankin och leja ngra tjnare.
Allt det vill jag taga mig. Jag behver endast g till en kpman, som
gr affrer av det slaget, visa dig fr honom och upphja dina
egenskaper ... det skall dun tro, att jag ven frstr mig p sdant
... jag har hjlpt mer n en flicka fram i vrlden ... och han skall
frskjuta oss allt vad vi till en brjan ha ndigt. Jag glder mig i
tankarne t din framtid, Rakel. Sl bort sorgerna, min flicka! Leve
vinet och krleken!

Myro frde kruset till sin mun och putsade drefter lampan, som hon
stllt bredvid sin huvudgrd.

Det var icke frsta gngen Rakel hrde Myro tala p detta stt, och
var gng hade dennas ord ingivit henne frskrckelse och kat den
knsla av frnedring, varunder hon dignade.

Men i detta gonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga
intrycket p Rakel. Baruks olyckliga dotter frnam den i sitt ra, men
hennes tankar voro p annat hll.

Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mrka gon, emedan
de lnga gonhren kastade sin skugga drver. Rakel satt bredvid sitt
sovande barn och tryckte hnderna mot sitt brst. Hennes lppar
mumlade mekaniskt en bn, som hon lrt i sin barndom. Myro hrde de
ofattliga ljuden av ett frmmande sprk och frgade:

- Vad r det du sger? Du talar fr dig sjlv. Sl bort dina sorgliga
tankar, Rakel! De taga livet av dig, och d r det ute med alla vra
frhoppningar. Ack, den frrdaren Karmides! Det r han, som
frorsakat din olycka. Och nu glmmer han dig och gr att fira sitt
brllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides?

Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fste sin blick
p Myro och frgade med matt rst:

--Vad var det du sade om Karmides?

- Att jag har sett honom i dag p gatan, svarade Myro, glad att hava
ett samtalsmne, som vann Rakels uppmrksamhet. M gudarne straffa den
trolse uslingen! Han tyckes icke hava ngot samvete. Han sg s glad
och lycklig ut, dr han gick vid sidan av Hermione.

- Han sg lycklig ut, sger du, och han gick vid sidan av Hermione?

- Ja.

- Nr skall deras brllop firas?

- Om ngra dagar. Hela staden talar drom.

- Ser du dem ofta i varandras sllskap?

- Nstan dagligen, sade Myro, nr de vandra till eller ifrn den
vackra lantgrden, som Krysanteus ger ovanfr hamnen.

- O, vad de mtte vara lyckliga! suckade Rakel.

- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall rcka lnge, infll
Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta
knt stark lust att g till Hermione och sga henne vem Karmides r,
ty jag knner honom bttre n ngon; men jag fruktar att mta honom,
ty om han finge se, huru ful jag nu r ... o, det r frskrckligt att
hava frlorat sin sknhet, Rakel. Jag blygs att visa mig fr Karmides;
jag dljer mig, nr jag p avstnd ser honom p gatan. Om han anade
vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville d! De
avundsamma gudarne, som bervat mig det bsta jag gde, det enda varp
jag satte vrde! Nu vill jag ocks hata gudarne. Av dem har jag intet
mer att hoppas eller frukta ... blott de avvnda spkelser och sdant
frn min bdd, ty smnen r nu min bsta vn, och jag har alltid varit
rdd fr spken. Men varfr lgger du dig icke, Rakel? Vet du, jag
brjar nu bli smnig.

Smnigheten hindrade icke Myro att n en stund fortstta samtalet
eller rttare monologen.

- Du r envis, Rakel. Annars skulle du lnge sedan fljt mitt rd, d
jag sade dig, att du skulle taga din gosse p armen och g till
Hermione och sga henne, att han r Karmides' son. Hon skulle d
frgat dig om dina levnadsden, och du hade omtalat allt vad du lidit.
Vad tror du, att Hermione d hade gjort? Fr min del r jag vertygad,
att hon skulle sagt: det r du, som har rttighet till Karmides' hand.
Jag skall visa honom frn mina gon. Men du vill det icke, Rakel, och
dri gr du ortt.

- De ro lyckliga, de lska varandra. Jag r frgten av honom. Dina
ord ro frestelser, Myro. Jag knner mig ofta hgad att flja ditt
rd. Men blygseln hller mig tillbaka. Jag kan det icke.

- Svartsjukan r en gruvlig plga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke
hemskt dig. Hon frvandlar hjrtat till ett ormbo, varur tusen
giftiga gaddar framsticka och sarga vrt inre.

- Jag vet det, sade Rakel till sig sjlv.

Myros av vinet livade tunga brjade ntligen frlamas. Sedan hon
pratat n en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes
andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup smn.

D tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen
vaknade och brjade kvida, men tystnade ter, sedan hon lagt honom vid
sitt brst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta sljan,
som Baruk en gng sknkt sin dotter fr att drmed lysa i synagogan,
gick mot drren, stannade dr, kastade n en blick omkring den usla
kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:

- Farvl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig fr din vlvilja
och mhet. Mtte Gud fr ditt hjrtas skull visa dig barmhrtighet!

Med dessa ord lmnade Rakel kammaren och steg utfr den trnga trappan
ned till en gata, som frde till hamnen.

Det vidstrckta, av tempel, portiker och frrdshus omgivna hamntorget
lg tyst och folktomt under det stjrngnistrande himlavalvet. Man
hrde endast bljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.

Rakel lyssnade till dessa suckande och likvl friska toner. De
frekommo henne som en maning att icke tveka, en vnlig viskning frn
havet, att dess famn stode ppen fr att vyssa olyckliga hjrtan till
ro.

Hon stllde sina steg t det hll, varifrn den manande sngen ndde
hennes ra. Utan att vara sedd av ngon, stod hon snart p en av de
breda marmortrappor, som frde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned,
och en blja stnkte sitt skum p hennes panna. Det kndes friskt och
upplivande.

Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och brjade grta.
Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Drefter lste
hon sljan, vari han var lindad, och knt den kring sig sjlv och
honom fr att de icke skulle skiljas i den vida grav, dr hon skte ro
fr samvetskvalen, svartsjukan och frnedringen.

Tryckande underpanten av sin olyckliga krlek hrt intill sin barm,
gick hon med slutna gon mot randen av trappan.

I detta gonblick frnam en sjman, som hll vakt p det nrmast
liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som fll i vattnet.
Skymningen hindrade honom se vad det var, och nr han icke hrde ngot
rop om hjlp, gnade han icke vidare uppmrksamhet drt, utan
verlmnade sig t sina tankar p den frestende resan och hemmet,
som han gde p fjrran kust.




ELFTE KAPITLET.

Likhuset.


D Myro fljande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.

Undrande vart Rakel med sitt barn gtt, men nnu utan att ana ngon
olycka, rustade sig Myro att gra sin toalett fr dagen.

Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjlp av en liten
metallspegel, en kam och tv sminkburkar.

Den arma Myro mste emellertid fr sig sjlv medgiva, att omsorgen var
s gott som frspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den
sjukdom, som hon genomgtt, hade skvlat de rika lockar och den friska
hy, som frr varit hennes stolthet. Hret var betnkligt glesnat, och
Myro hade icke ens rd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var
uppsvllt genom flitiga offer t vinguden och hyn mrkgul. Detta sista
fel kunde visserligen avhjlpas genom ett skickligt bruk av burkarnes
innehll--och Myro var mstarinna i toalettens konster--men hon
mste likvl fr hundrade gngen inom sig sjlv medgiva, att hr vore
alla bemdanden s gott som fruktlsa. Konsten frmdde icke erstta
den gva, som naturen terkrvt. Den stackars Myro suckade djupt, och
nr hon gnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var
den bsta hon gde, fllde hon trar.

Denna sysselsttning hade upptagit en god del av Myros frmiddag, och
det var frst d hon stod frdig att g ut fr att frska sin lycka
fr dagen, som hon ter kom att tnka p sin rumkamrat och vn.

- Men var r Rakel? Hon, som annars ej kan frms att lmna kammaren,
s lng dagen r!

Myro brjade knna allvarsamma farhgor med anledning av Rakels
uteblivande. Hon pminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som
denna under fregende afton visat. Men Myro ville nnu icke lmna rum
fr den gruvliga tanke, som hrvid uppsteg hos henne. Sjlv var hon, i
trots av sin usla och fraktliga stllning, rdd fr dden och kunde
icke tilltro en varelse av sitt kn tillrckligt mod att frivilligt
strta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne,
snickaren, fr att hra, om denne mjligen sett hennes vn; om han
visste, vid vilken tid hon gtt ut och t vilket hll hon avlgsnat
sig. Snickaren, som just brjat arbetet p den vagga, som Myro ville
sknka t sin lille lskling, Rakels son, kunde icke lmna ngon
upplysning. Men han skakade p huvudet och menade, att det vrsta hade
hnt; han hade vl blott en enda gng sett den stackars judinnan, d
han tillflligtvis mtte henne i trappan, men han mrkte d i hennes
gon ngonting, som han frst nu riktigt begrepe.

Gripen av ngest lmnade Myro denne olycklige trstare och tervnde
till sin kammare fr att lugna sig och vervga vad hon borde gra.

Den stackars hetren hade fattat varm tillgivenhet fr sin
olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av det vida hrdare trffad
varelse n hon sjlv var; hon hade i trots av sin egen nd kunnat visa
henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, d hon var hjlpls
och vergiven av sina nrmaste. Detta var den enda rena gldje, som
Myro p lnge rnt; ocks hade hon knt sig lttare och gladare till
sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vrd, som hon
gnat modern och barnet, hade i hennes gon liksom minskat nesan av
det yrke, som gav henne medel att va denna barmhrtighet.

D Myro nu frskte trsta sig ver Rakels uteblivande och framleta
ngon lugnande och sannolik orsak drtill, rann det henne i sinnet,
att hon under den fregaende kvllens samtal hade till Rakel frnyat
sin uppmaning att med sitt barn g till Hermione och hos henne gra
sina ansprk p Karmides gllande. Myro skte nu intala sig, att Rakel
fogat sig efter detta rd, och att hon slunda begivit sig till
Krysanteus' lantgrd utanfr Pirus.

Myro beslt att fretaga en vandring till nejden av lantgrden.
Mhnda skulle hon d mta Rakel p vgen eller p annat stt f ngon
underrttelse om henne. Myro knde sig fr orolig att stanna hemma och
under tvivel bida sin vninnas terkomst. Dagen var dessutom vacker
och inbjd till vandring. Myro gav sig sledes p vg. Men ingenstdes
fann hon ett spr av den frsvunna. Ingen hade sett ngon kvinna med
ett barn p armen, med utseende och kldedrkt liknande hennes. Myro
vgade slutligen g fram till sjlva villan och till portvaktaren
stlla samma frgor, med vilka hon anhllit alla andra, som hon mtt.
Men han visste icke mer n de. Nedslagen beslt sig Myro ntligen att
tervnda till hamnstaden. Den vg hon valde slingrade lngs
havsstranden och skuggades av oljetrd och plataner. P den
solglittrande vattenspegeln och icke lngt frn stranden sgos tv av
frgyllningar glnsande blomsterprydda btar, som framdrevos med sakta
rslag under sng och strngaspel. Myros skarpa ga igenknde i den
ena bten Karmides och Hermione, som frtroligt sutto vid varandras
sida. I den andra voro ngra av det frlovade parets unga vnner. Den
glada, intagande synen stmde s vackert med himmelens klarhet, havets
lugn och de grnskande strnderna. Men hos Myro vckte synen bittra
knslor; hon tnkte p sin olyckliga vn och p sin egen fraktliga,
gldjelsa lott. Hade kanske ven Rakel bevittnat detta skdespel?
Skulle hon kunnat uthrda denna syn och leva? Myro anade, att det
finnes en frtvivlan, svartare n den hon sjlv i sina olyckligaste
gonblick hade upplevat, och mot vilken dden, lngt ifrn att vara
frskrcklig, r den ende hugsvalaren.

Frsnkt i sdana betraktelser hade Myro stannat och sg nnu efter de
sakta ver vattenytan svvande btarne, nr dr p vgen nalkades
henne en man, som hon ofta mtt p Atens gator, och om vilken hon hrt
mycket talas, nmligen den kristne prsten Teodoros.

Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvnt ngra
av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa
kvinnor hg och berett dem tillflle att trda in p en annan och
bttre levnadsbana. Hans dla och vnliga ansikte hade alltid behagat
Myro, p samma gng som hon knt en hemlig fruktan fr honom och
undvikit, dr hon kunde, att mta hans allvarliga, genomtrngande
blick.

ven Teodoros igenknde kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett
henne strlande av gldje och hlsa, kldd i dyrbara klder och buren
av slavar i en gyllene brstol. Hans hjrta beklagade henne icke
mindre d n nu.

Hetren vertygades snart, att hon ej var oknd fr honom, ty han
hlsade henne med hennes namn Myro, och d han p hennes ansikte
upptckte ett spr av sinnesrrelse, stannade han och ppnade med
henne ett samtal.

Det stt, varp Teodoros under detta samtal framstllde sina frgor
och besvarade Myros, var sdant, att det likt en magisk nyckel ppnade
hennes hjrta fr honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro
svl sin egen levnadshistoria som Rakels.

Nr de kommit i grannskapet av lnga murarne, tskildes de, Teodoros
fr att g till en sjuk medlem av sin frsamling, Myro fr att ila hem
och se, om icke Rakel under hennes frnvaro terkommit. Men
dessfrinnan hade Myro lovat Teodoros att fljande afton infinna sig
hos en ansedd och fr sin vlgrenhet bekant kristen matrona, vars
namn och bostad hon knde. Dr skulle hon ter trffa Teodoros.

Skymningen var redan inne, nr Myro anlnde till sin boning. Kammaren
var tom och intet spr visade, att Rakel varit dr under hennes
frnvaro. Men en stund drefter intrdde Myros granne, den vlvillige
snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, d han frgade Myro, om hon
nnu visste, var Rakel och hennes barn vore.

Myro svarade, att hon frgves hade skt sin vn  Krysanteus'
lantgrd.

- Och jag, som icke skte henne, har likvl sett henne, sade
snickaren. O, det var frskrckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det
likvl frut ... jag sg det p hennes gon. Vaggan lr nog icke bliva
frdig, ty hon behvs icke mer.

- O, I gudar, vad sger du? Vad har hnt dem? Var sg du dem?

- Jag gick helt nyss ver hamntorget, d jag nere vid kajen mrkte en
folkskockning och ville se vad som var  frde. Jag anade, att man
hade upptagit ngon drunknad ur vattnet, och kom genast att tnka, det
frskrar jag, p den stackars judinnan. Jag fljde hopen. Kosan bar
till likhuset, dr man lgger drunknade mnniskor fr att de skola
igenknnas av frnder eller vnner ...

- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? infll Myro
ngestfullt.

- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Dr funnos redan fre henne tv
andra lik, som lgo utstrckta p de svarta bnkarne, och som vid
ljusskenet sgo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot
henne? Det var just icke frskrckligt, men det var rrande, ty hon
hade bundit barnet fast vid sitt brst och hade slagit sina armar s
hrt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behlla
sitt byte! Det r dock en trst att veta, att hennes skugga ej har att
irra till eviga tider vid Stygens lv, utan kommer till sin
bestmmelse och fr lugn i underjorden.

Denna trstegrund, hrfluten ur en allmn frestllning, att de
drunknades sjlar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik
blivit funna och verantvardade t jorden, bidrog fga att lindra
Myros smrta. Hon hljde ansiktet i sin kiton och grt bittert. Nr
det frsta utbrottet av hennes sorg var verstndet, hastade hon till
det omtalade likhuset. Mnga nyfikna voro frsamlade dr, betraktande
den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes brst.
Man undrade vem hon var; ingen knde henne. Men alla stodo rrda
omkring den sorgliga gruppen.

Myro trngde genom hopen och hade knappt varseblivit sin vninnas
bleka ansikte, som nnu i dden bibehll sin prgel av djup, olklig
smrta, frrn hon nyo mste giva fritt lopp t sina trar och sin
klagan.

- Myro, du knner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt skt dden?
Eller har hon omkommit med sitt barn genom vda?

Med dessa och dylika frgor anhlls Myro av de nrvarande.

- Hon var sledes en hetr, sade en annan. Sdana kvinnor brja med
frjd och nda med frtvivlan. Det r vanligt, det.

- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetr, aldrig en fallen och
fraktad kvinna som jag. Ingen m skymfa den arma med ett sdant namn.
Var hon icke olycklig nog i livet fr att befrias frn skam i dden?
Det r Rakel, Baruks dotter, den rike mklarens, som I alla knnen.
Viljen I vara rttvisa, s dmen icke henne, utan Karmides, som
frfrde henne, och den hrde fadern, som jagade henne ur sitt hus,
medan hon bar detta barn sitt skte.

Myro kunde icke sga mer, ty hennes rst kvvdes av snyftningar. Men
upplysningarna, som hon lmnat, gjorde starkt intryck p de
nrvarande, och man hrde dem verbjuda varandra i uttryck av
medlidande med den dda och harm ver dem, som frorsakat hennes
olycka. Det var dock mindre den trolse lskaren n den grymme fadern,
mot vilken deras vrede uttalade sig.

- Han skall nu f veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppska
honom och fra honom hit. Om han har hjrta fr annat n sitt guld, s
skall han ngra sin hrdhet; men hans nger har kommit fr sent, och
det skall vara hans eviga straff.

Myro skyndade ut. En stor del av skdarne fljde henne fr att giva
luft t sin harm mot den rike mklaren och bevittna det stt, varp
han emottoge underrttelsen om sin dotters och hennes barns dd.

Hopen, frd av Myro, begav sig frst till hans handelskontor. Men
gromlen voro dr fr dagen redan slutade, och man fann icke den man
skte. Den outtrttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i
kvarteret Skambonide. Vgen dit var lng, och flertalet av hennes
nyfikna fljeslagar hade skilt sig frn henne, innan hon anlnt till
det p toppen av denna kulle belgna huset.

Myro fann porten lst. Hon fattade portklappen och bullrade s lnge,
tills det slutligen ppnades. En gammal tjnare med judiska drag
visade sig och sporde vad hon ville.

- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville trnga in.

Tjnaren hll henne tillbaka, d han vid portlampans sken igenknde
vem hon var och sg hennes upprrda utseende.

- Min herre r sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besk. Vad r
ditt rende? Jag skall frambra det.

- Nej, det vill jag sjlv gra.

- Hon skall sjlv gra det ... Vi vilja sjlva gra det, upprepades
av Myros ledsagare, till icke ringa frvning fr tjnaren, som
hastigt misstnkte, att ngot vld syftades, och skyndade sig stnga
och tillbomma porten. Strax drefter ppnades en liten lucka p denna,
och tjnarens rst hrdes ter, sgande:

- Men vad r d  frde? I hren att min herre r sjuk, och kunnen
vl begripa, att jag icke kan inslppa en hop frmmande folk p
grden. Sgen ert rende, och jag skall frambra det.

- r din herre icke sjukare, n att han kan stiga upp och taga
manteln p, s skall han flja mig, sade Myro.

- Sg honom, utbrast en annan, att vi hava en hlsning frn hans ...

- Tyst, infll Myro, sg honom ingenting. Han skall ingenting veta,
frrn han med egna gon ser. Vi vilja tala med honom, det r nog. Bed
honom komma ut. Det gller en frga om mycket guld och stor vinning.
Sg honom det!

Luckan stngdes, och man hrde tjnarens steg, d han avlgsnade sig.

Det drjde lnge, innan porten ter ppnades. De som vntade dr
utanfr tillknnagvo sin otlighet genom frnyat buller med
portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftankldd, svartskggig
man av dystert utseende.

- Mina vnner, vad viljen I? frgade han med mild rst, sedan han
stigit ut p gatan.

- Du r icke Baruk, infll Myro. Vi ville tala med den rike mklaren
och icke med dig.

- Baruk ligger sjuk i sin sng. Jag r hans vn och frnde, rabbi
Jonas, och vad I viljen sga honom, kunnen I sga mig.

- Du knner d ven hans dotter, Rakel? frgade man.

- Ja, svarade rabbinen. Vad r det med henne?

- Du skall f se, sade Myro.

- Och skall omtala fr Baruk vad du har sett, som om han skdat det
med egna gon ...

- Den girigbuken, den hrdhjrtade skurken, infll en annan.

- Jag fljer er, sade rabbinen. Vad har hnt den kvinna, om vilken I
talen, och vart viljen I fra mig?

- Du skall snart f veta det.

Rabbi Jonas fljde hopen och hrde utan att svara ett ord de
skymford, som regnade ver Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om
hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men
han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.

Nr de anlnt till hamntorget och rabbinen mrkte, att kosan stlldes
till det av facklor upplysta huset fr drunknade, stannade han och
drog djupt efter anden. Han hade berett sig p ett sorgligt skdespel;
nu gissade han vad som hnt.

Emellertid betvang han sin sinnesrrelse och fljde Myro, som ropade:
kom, kom!

Kort frut hade en liten bt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanfr
de tv marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom
frn Krysanteus' lantgrd, stigit i land drstdes.

Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sllskap med en
lustrodd lngs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden.
Den angenma frden, som frsknades av de deltagandes glttighet och
musikens toner, hade dock till slut frdystrats fr Karmides genom en
syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen
inbillning.

Btfarten hade frn en liten vik, som badade foten av den sluttning,
dr Krysanteus' villa var byggd, blivit utstrckt till grannskapet av
hamnen. Nr man vnde kring en liten svomkransad holme, ster om
hamnen, hade Karmides, skdande ut ver den solglittrande vattenytan,
tyckt sig se ur bljorna uppdyka ett mnniskohuvud, omgivet av lnga,
korpsvarta lockar, vars bleka anlete, nr det fr ett gonblick visade
sig ver det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter.
Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen frsvann
hastigt som den kommit, i sktet av det proteusartade havet, som
alstrar s mnga underbara bilder.

Karmides frteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer n han
haft den. Han vnde sig till Hermione, som satt vid hans sida, fr att
med henne fortstta det viskande samtalet om naturens sknhet, de
gemensamma barndomsminnena och krlekens lycka; men orden dogo
smningom p hans tunga, och han frsjnk i en tystnad, som icke var
det lyckliga, drmmande svrmeriets.

Umgnget med Hermione hade icke frfelat att utva mktigt inflytande
p Karmides. Han lskade henne nu med en krlek, fri frn alla
berkningar. Den ovntade upptckt, som terfrt den frlorade
Filippos till hans faders hus, hade ltit Petros frukta, att Karmides,
sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus'
frmgenhet, skulle beg ngon handling, som kunde frrda den
ursprungliga bevekelsegrunden fr hans nrmande till Hermione och hans
lyckade frsk att terknyta frbindelsen med henne. Petros' farhga
bekrftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones gldje ver
broderns terfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
sjlstillstnd. Hrtill bidrog ven hans frakt fr penningen; nr han
icke lngre jagades av fordringsgare, utan tvrtom nyo gde
penningeutlnarnes fulla frtroende, s glmde han ven sina skulder
och levde som frr i dagens gldje, ehuru denna numera bar en annan
drkt och gde ett dlare skaplynne n frr.


Hans gldje hade likvl under dessa dagar varit lngt ifrn oblandad.
Den strdes av en rst i hans inre. Han ville vara vrdig sin lycka
och kunde det icke, ty emellan honom och detta ml stodo hotande
minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, srjande bild. Hermione
knde icke det frhllande, vari han sttt till denna olyckliga unga
kvinna. Hon hade hrt talas drom, men trodde icke ryktet, sedan
Karmides med heliga eder frnekat dess sanningsenlighet. Han hade
slunda icke vgat giva henne det fullkomliga frtroende, varp han
knde, att hon gde ansprk. Han insg, att han handlade svekfullt.
Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns n en
omstndighet, vars vikt han fr sig sjlv ville frringa, men som icke
dess mindre i vissa gonblick av eftertanke frfrade honom. Han var i
hemlighet dpt. Han var sledes fst vid den kristna kyrkan med ett
band, som visserligen icke p ringaste stt vidkom hans inre mnniska,
men som var erknt av lagen och frestllningssttet, och med vilket
hans egen vidskepelse frknippade en magisk betydelse.

Det skulle i lngden icke kunna dljas, att Karmides emottagit dopet.
Hemligheten var i Petros' vld, och att han en gng skulle nyttja den
fr att giva Krysanteus en hrd stt, var otvivelaktigt. I den stunden
skulle Karmides infr Hermione och hennes fader st som bedragare och
tillika som ett lumpet verktyg i Petros' hnder.

Karmides' framtidshimmel var sledes icke utan moln. En knsla av
ovrdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsfrebrelser tyngde
honom.

En sdan var den stund, d han landsteg vid Piriska hamnens
lejontrappa fr att ver torget begiva sig till sitt hus.

Den hemska syn, som havet pltsligt uppenbarat honom, stod fr hans
gon med frdubblad klarhet, sedan han lmnat Hermione och hennes
glttiga vninnor, och kvllens skymning bredde sin slja ver allt,
som kunde giva hans gon och tankar en frstrelse.

Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla p
likhuset, utanfr vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
ppna drr man sg de nyfikne, som betraktade de dde.

Karmides knde en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
som uppsteg ur havet och som nnu stirrade mot honom, ett foster av
hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
bnkar skulle mhnda kunna svara p frgan.

Karmides stannade och riktade drefter sina steg till det sorgliga
stllet. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
frde honom dit.

Han intrdde, men stannade vid trskeln, ty det frsta, som mtte hans
gon, det var liken av Rakel och hennes barn.

Var det nyo en synvilla? Var det fantasien, som fregycklade honom
denna skepnad med Rakels anletsdrag och mrka lockar--med armarne
krampaktigt knutna kring en spd varelse, vars blbleka anlete lg
tryckt till hennes brst?

- Det r Rakel, Baruks dotter, hrde han yttras bland de nrmaste
skdarne. Orden ljdo i hans ra som en anklagelse fr mord, och hans
dystra ansikte, hans hemska blick frklarade honom skyldig.

I detta gonblick anlnde Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
henne, nr hon gick att uppska Baruk. Karmides mste giva dem rum och
avlgsna sig frn drren, nr de intrdde.

Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
ryckning i lpparne antydde rrelsen i hans sjl.

- Det r Baruks dotter, sade han. Var r frestndaren, att jag m
tala med honom om den ddas och hennes barns begravning?

Frestndaren fr likhuset var tillstdes. Rabbinen vnde sig till
honom och upptog ur grdeln sin penningpung. Detta skedde med en kld,
som frvnade de nrvarande och ingav Myro en harm, som gonblickligen
skulle urladdat sig, om hon ej i samma gonblick varseblivit Karmides.

- Ah, r du hr, min Karmides? utbrast hon. r det fr att frjda dig
t ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
eller andra? Karmides, se hr r Rakel, din trolovade, och hr r din
son, din egen son, Karmides!

Vid namnet Karmides vnde sig rabbi Jonas om. Hans gon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahllen eld, mtte Karmides' skygga blick,
d denne smg bort, ledsagad av Myros hgljudda hn och de vriges
tysta frbannelser.

Ordningen kom drefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplste
sig snart i trar; hon kastade sig ned vid Rakels lger och grt.

Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, verenskommit med
likhusets frestndare om begravningskostnaden och gldat den, stack
han pungen i grdeln och beredde sig att g. Men vid synen av Myros
trar lade han sin hand p hennes skuldra och bad henne flja sig. Han
ledsagade denna bn med en blick, som gjorde den oemotstndlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjrta av sten, att han var en
frhrdad ockrare och ingenting annat, frvnades ver uttrycket i
hans gon.

- Du srjer henne, viskade rabbinen. Du mste sledes i livstiden
hava knt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
dagar. Men lt oss g ut, dr vi ro ostrda. Jag var Rakels
trolovade. Behver jag sga dig mer?

Myro fljde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenknt den lille
svartmuskige karl, som ofta ltit sig se utanfr det hus, dr hon
bodde.

Hon gissade nu, att det var medlidande eller ngon annan
bevekelsegrund, som s ofta hade frt rabbinen dit. Hon pminde sig
ven, att Rakel talat om en lrd och aktningsvrd man, som Baruk mnat
till sin dotters make, och Myros hjrta vart nu vlvilligare stmt
emot den rike mklarens frnde, s att hon ngrade, att hon st s
mycken bitterhet ver hans huvud.

De satte sig ned p fotstllet till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro frtalde fr rabbinen Rakels senaste den.

Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke kldens,
det frnam Myro av en sympatisk ingivelse.

Nr Myro slutat sin berttelse, bad henne rabbi Jonas med ngot
svvande rst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjnsten
--att fljande morgon, vid en tid, som rabbinen tillknnagav, flja
dem frn likhuset till begravningsplatsen fr oknda drunknade, dr
det var bestmt, att de skulle vila. Sjlv kunde han det icke utan att
bryta mot sitt folks heliga lag.

Myro undrade ver en sdan lag, men lovade grtande att uppfylla hans
nskan.

Drefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nstan vldsam styrka och
avlgsnade sig.

Myro tervnde till sin ensamma boning.

Nsta morgon var hon tidigt uppe fr att flja sin vninna och sin
lille lskling till graven. Tv slavar buro den fr mor och son
gemensamma kistan till den ensliga, ovrdade begravningsplatsen.
Hetren i sin slitna kldning fljde dem. Hetrens trar voro det enda
offer, som gnades de bda ddas skuggor.

Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glmt sitt lfte
att mta Teodoros, den kristne prsten. Mot aftonen gick hon till det
hus, dr hon skulle finna honom.

Myro fann i detta hus samlade ngra mn och kvinnor, alla kristianer,
men av olika stnd och villkor. Hon emottogs med vnlighet av alla.
Teodoros hade frberett dem p hennes ankomst. De voro samlade fr att
hra ordet frkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
frlgenhet i dessa aktningsvrda och allvarliga mnniskors sllskap,
satte sig vid drren p en ensam plats, fjrran frn de andra
hrarne, nr Teodoros uppsteg och brjade tala. Han talade om synden
och frlsningen. Synden hade hitintills fr Myro varit ett nstan
oknt begrepp; men nr Teodoros utredde det, s var det, som om hennes
medvetande genom sig sjlv hade klarnat och avhljt dragen av en
sanning, som lnge, fastn sljad, sttt fr hennes sjls ga.

Efter synden talade Teodoros om frlsningen. Han ppekade icke dess
plats i ngon dogmatisk lrobyggnad; han endast upplste och
utvecklade den enkla berttelsen om synderskan, som, d Jesus satt
till bords i farisen Simons hus, intrngde dr, kastade sig till
nasarenens ftter, vtte dem med sina trar och torkade dem med sina
lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, knde skerligen, tminstone i
vissa stunder, sorg ver sig sjlv. Mhnda hade hon ett lttsinnigt
lynne, som tillt henne att frjaga sjlvfrebrelsen, men hon mste
dock ofta funnit sina usla frjder frbytta i kval, knt det
frfrligaste av allt, som mnniskan kan utst, nmligen frtvivlan
under njets larv.

Myro tnkte p sig sjlv vid dessa ord.

Teodoros skildrade, huru farisen, full av avsky, ville stta
synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphjde hennes nger ver
den stoltes rttfrdighet och gav henne frltelse och tillfrskrade
henne frlsning genom krleken och tron.

Myro smlte i trar. Detta enda drag ur galilens levnad var mktigt
att vinna hennes sjl t honom. Hon igenknde sig sjlv i synderskan
och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mstarens
ftter, om han i synlig mtto sttt fr hennes gon.

Detta var ej det enda tillflle, d Myro i samma krets av vnliga och
glada mnniskor fick hra evangelium frkunnat av Teodoros.

Ngon tid drefter hade den frra hetren, Afrodite Pandemos'
prstinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' frsamling och en
rbar tjnarinna i det hus, dr hon gjorde sin frsta outplnliga
bekantskap med det glada budskapet.

Vid samma tid avled den rike mklaren Baruk, ssom man sade, av sorg
ver sin dotter.

Huru frvnades man icke i Aten, nr man fick veta, att Baruk hade
testamenterat en ansenlig summa penningar t hetren! Huvuddelen av
sin frmgenhet hade han sknkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
vriga till sina fattiga trosfrnder i Aten.

Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrttelsen om
arvsfrordnandet. Hon emottog penningsumman, men verlmnade den till
Teodoros fr att anvndas till barmhrtighetsverk, sedan hon frst
srjt fr att en enkel vrd upprestes p Rakels och hennes sons grav.
Vrden var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
ville knna dem, vilka slumrade drunder.




TOLFTE KAPITLET.

Brllopet.


Tillrustningarna till Karmides' brllop med Hermione voro redan
brjade. nnu tv dagar, och man hade hunnit den, p vilken freningen
mellan de bda lskande skulle fullkomnas.

Under den senast frflutna tiden hade Hermione likvl icke knt sig
lycklig. Karmides hade undergtt en pltslig frvandling. Han var
dyster och fordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
sllskap. Huru frklara detta? Hon bad om hans frtroende. Men han
nekade henne det. Han frskrade, att det var sllheten, som gjorde
honom tankspridd. Och medan han frskrade detta, vittnade dock hans
vsen, att han ljg, och i hans blick lg en skygg fruktan, som om
furierna skakat sitt ormgissel ver hans huvud.

Hermione sg sin fader kmpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
henne icke mindre. Sjlv hade hon under de senare dagarne mst rna
flera bevis p den frbittring, som hos atenska folket, hedningarne
svl som de kristne, rdde mot Krysanteus. Till och med det lilla
antal, som hitintills troget understtt honom, hade nu med f
undantag, under inflytelsen av den allmnna meningen, dragit sig
tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hrde
censorn, samlade sig som frr kring Epikuros' vanslktade lrjungar.
Barmhrtighetsstiftelserna voro inrttningar, av vilka endast de vid
dem anstllda tjnstemnnen drogo frdel. Folket knotade ver de
summor, som offrades p dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
emedan onda, mhnda till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
Bland stadens frnmligare slkter fanns knappt ngon, som ej ansg
sig hava skl att klaga ver Krysanteus, emedan enskilda deras
medlemmar trffats av den oblidkeliga strnghet, varmed han sktte
sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerprster och anklagat
och sakfllt oredliga mbetsmn i massa. Till de lediga platserna
funnos f eller inga skande, ty de missnjde hotade varje sdan med
frfljelse. Att de avsatta prsterna kastade sig i kristna kyrkans
armar var en vanlig freteelse. Denna gjorde oupphrligt proselyter ej
blott ibland de ringare klasserna, utan ven inom de bildade.
Krysanteus' verksamhet medfrde helt andra frukter n dem han
syftade. Han var icke blind fr detta. Han brjade i sjlva verket
frtvivla om mjligheten att vinna seger t den sak, vars stridsman
han var.

Till dessa bekymmer sllade sig den sorg och grmelse, som Klemens
ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu brjat,
och var gng han frdes infr domstolen, ledsagades han av folkskaror,
som uttryckte sitt deltagande fr honom. Klemens hade inkallats fr
att lmna upplysningar om sin fosterfader. I stllet fr att vcka
ngon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska hrarnes
jubel kastat sigi biskopens armar och hgtidligt tackat denne fr det
inflytande han tillvllat sig p hans den. Och d Klemens hrde, att
rttegngen utan tvivel skulle sluta med en ddsdom ver Petros,
uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa knslor
utan hejd i folkets syn. Han fortfor nnu att leva i grottan vid
pelarfltet, och hans rykte fr helighet steg med varje dag. De
homoiusianska kvinnorna lskade att kalla honom den helige Klemens.
Uttrycket smekte den unge asketens ra. Han hade segrat i striden med
sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett sjlstillstnd, vari han
oftare sllskapade med nglarne och den heliga jungfrun n med
vrldens verkligheter.

Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis fr att se det nya
tempel, som uppfrdes dr. Det var natt, d han, stadd p hemvgen,
nalkades Aten. En av dessa brda, hftiga och snabbt vergende
stormar, som ro egna fr de sdra landen, hade utbrutit ver den
resandes huvud. Regnet fll i strida strmmar och blixtarnes vita sken
lyste nejden.

Men icke lngt frn dubbelporten upphrde regnet, och formannen, som
hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrmda, fr ljungeldarne
skyggande hstar, kunde ter intaga sitt rum p vagnen framfr sin
herre.

De voro nu i grannskapet av pelarfltet. Medan Krysanteus tnkte p
sin son, som tillbragte natten i den ppna grottan, pekade formannen
mot ett svagt ljussken, som syntes frn fltet, och frgade, varifrn
detta kunde komma.

Krysanteus lmnade vagnen och tillsade formannen att kra vidare. Han
ville beska Klemens. Lampskenet kom frn dennes grotta.

Den unge anakoreten hade frmodligen vakat under stormen, mot vilken
hans usla boning endast kunde hava lmnat otillrckligt skydd.

Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske ocks, att han
nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri brjat lgga sig,
var mer hgad att uthrda synen av sin fader och lyssna till hans
vlvilliga ord.

I denna frhoppning tog Krysanteus sin vg ver den vlbekanta
begravningsplatsen och styrde kosan mot det frn andra sidan fltet
synliga ljusskenet.

Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.

Lampan, stlld intill en vgg, som skyddade henne mot blsten,
upplyste hlans inre. Klemens satt p sin mossbdd. Han var icke
ensam. Gent emot honom, med ryggen vnd mot grottans ppning, satt
hopkrupen p marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
frvning upptckte Simon pelarhelgonet.

Simon hade under det hftigaste skvdret lmnat pelaren och begivit
sig till sin granne. De hade redan lnge samtalat, och samtalet
fortfor nnu, nr Krysanteus stannade utanfr grottan. Simon talade
med hg och vredgad rst.

- n en gng: drag hdan, sade han, vnd till Klemens. Jag knner
dig, yngling. Du r son av den gamle ormen och sjlv en orm, som jag
fostrat vid min barm. Du har hitkommit fr att bestjla mig, men akta
dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hrsel. Tjuven skall komma
p skam.

- Fader, sade Klemens med synbar ngslan, jag frstr icke dina ord.
Varfr vredgas du p mig? r det drfr att mitt hjrta r ont? Jag
beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja hra mig, ty
nglarne och Guds moder hugna mig med sin syn och rena mig med sitt
umgnge. Har icke ven du, Simon, kmpat med synden, innan du vann den
helighet, som nu omstrlar dig? Hav undseende fr min ungdom, fader,
och lt mig vara i ditt grannskap fr att uppbyggas och styrkas av
ditt fredme.

- Himmelen har sjlv talat, infll helgonet. Det var mina bner, som
ppnade hans mun. skan rt i ditt ra, att du skall draga hrifrn,
och blixten hotade att splittra dig, om du nnu vanhelgar detta
stlle. Vad har du hr att skta?

- Jag har sagt det, vrdnadsvrde Simon. Vredgas nu icke lngre.

- Ah, jag knner nog ditt uppst. Du r hitsnd av din frbannade
fader fr att ndga mig d av hunger och trst. O, jag r rysligt
hungrig, klagade Simon med jmrande rst; de fromma och givmilda hava
glmt den gamle fr att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
ingen lskar nu min tunga. Alla g till dig. Ah, ve ver dig,
Filippos!

- Din anklagelse r orttvis, fader Simon. Jag njer mig med ett
brd, och vattnet, som jag dricker, hmtar jag sjlv ur kllan.

- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med vsande rst. Har du
hrt, att man kallar dig den helige?

- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjlp varda vrdig att
bra detta namn.

- Men jag sger dig: g hrifrn! Nu genast skall du g fr att
aldrig terkomma. Denna natt r farlig, Filippos. Himmelen har nnu
icke uttmt sina blixtar. Akta dig fr min frbannelse--och fr mina
klor. Med dessa hnder har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
klmma en strupe. Akta din egen!

- 0, min Gud, vad sger du? Du talar ofrnuft, Simon. Vem sger du,
att du har strypt?

- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glmmer dem
aldrig. Han satt i tornkammaren och lste, som han plgade, i Davids
psalmer, nr jag smg mig in och strypte honom. Det var en Gudi
behaglig grning, som str inskriven vid mitt namn i livsens bok.
Lamaragschugojim. Knde du Paulos? Nej, nej, du kunde icke knna
honom. Du var d ett barn. Den ktterske patriarken hade hungrat i sex
dagar, nr budet kom, att han skulle d. Makedonios ville det, och
kejsaren ville det ven. Makedonios tillfrskrade mig himmelens
salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
gjorde det.

Jag r nu helgon, och min son r biskop. Jag hatade icke Paulos, men
jag hatar dig, Filippos, emedan du r en otacksam, avundsjuk,
frrdisk son. Jag sger dig n en gng: g hrifrn eller akta dig
fr mina klor! Knn sjlv, huru de kunna klmma!

Simon hoppade fram till Klemens, utstrckte sina lnga, magra armar,
och hans kttlsa, mrkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.

Ynglingen gjorde en vldsam anstrngning fr att slita sig ls. Men
frgves. Simons armar och fingrar voro som av jrn. Han slppte icke
sitt tag. Hans gon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.

- Pojke, vste han, svr att g hrifrn ... fr alltid ... eller jag
stryper dig!

Fattad av ddsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
avfordrade honom; men han kunde det icke. Han knde sig nra att
kvvas. Frskrckelsen gav honom en gonblicklig styrka, s att han
frmdde resa sig upp frn mossbdden, dr han suttit under detta
upptrde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens lnga, toviga
skgg; den andra skte instinktmssigt fiendens gon fr att blnda
honom.

Simon uppgav ett skri, liknande ett srat vilddjurs rytande. Hans
hnder slppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena ga. I nsta
gonblick fllo bda under brottningen till marken.

Men Klemens' kraft var nu uttmd. Simon kastade sig ver honom och
grep nyo med de lnga nagelvpnade fingrarne kring hans hals fr att
strypa honom. Klemens frlorade medvetandet.

Hela detta upptrde hade endast upptagit ngra sekunder. I nsta
gonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjlp. Med mda lyckades
han befria Klemens ur pelarmannens hnder. Simon uppgav ett ursinnigt
rop, nr han igenknde sin nye motstndare. Han reste sig p sina
genom den oupphrliga knbjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
intryckta ga; det andra tycktes spruta lgor.

Det brjade nu mellan Krysanteus och pelarmannen en lngvarig
brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
vansinnig, som r i raseri. Lampan nedstttes, och de kmpande omgvos
av mrker p sin trnga valplats. Krysanteus lyckades frflytta
striden frn grottan till fltet dr utanfr, och hr segrade hans
frn ungdomen genom gymnastiska vningar utvecklade styrka. Men segern
var icke avgjord, s lnge Simon nnu kunde rra sina lemmar. Hans
gonmrke under striden var motstndarens strupe, och han hade lyckats
att f tag omkring denna, nr Krysanteus ntligen trngde sin ryslige
fiende mot stadsmuren och med en vldsam stt krossade hans huvud.

Simon fll, ett blodigt lik, till hans ftter.

Klemens hade under striden tervunnit sitt medvetande. Nr Krysanteus
med svettdrypande panna vnde sig bort frn den slagne, sg han
ynglingens vita kiton fladdra fr vinden utanfr ppningen till
grottan.

Frvirrad och sklvande av frskrckelse hade Klemens skadat den i
hans grannskap utkmpade striden mellan tv i mrkret oredigt
skymtande skepnader, som fr hans inbillning antogo jttestorlek och
vidunderliga former.

Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
utsttte, nr det lyckats f tag om sin motstndares strupe,
vertygade Klemens, att den ene av kmparne var Simon, och pminde
honom, tillika med den smrta, han knde i sin hals, om det ohyggliga
upptrdet i grottan och om den ddsfara, vari han nyss svvat. Fasan
kom hans blod att stelna. Mrkret hindrade honom att igenknna sin
rddare, och nr striden var ndad, och den ene av skepnaderna nrmade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
medvetande hade klarnat, men blott ett gonblick, fr att omtcknas av
ett varaktigare mrker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
tillbaka, nr Krysanteus fattade hans hand.

- Filippos, hrdes Krysanteus' rst, det r jag, din fader. Frukta
icke! Uslingen, som ville mrda dig, r straffad. Flj mig hrifrn!

Klemens hrde befallningen, igenknde rsten och lydde. Han lt fra
sig vid Krysanteus' hand ver pelarfltet och genom Kerameikos till
huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vgen gav p sin faders
frgor vittnade om sjlsfrvirring.

Och tyvrr var denna icke av vergende slag.

Upptrdet i grottan hade givit sista stten t ynglingens lnge
vacklande frstnd. Klemens var svagsint.

Den fljande dagens sol fann icke mer Simon p pelaren, varifrn han
s lnge hlsat hennes uppgng. Den gamle Batyllos, vandrande om
morgonen ver fltet, sg honom ligga med krossat huvud och blodigt
ansikte bredvid stadsmuren. Han var dd.

Den pls, som i livstiden utgjort helgonets drkt, terfanns i
grottan, varest den unge anakoreten plgade vistas. P Simons nakna
kropp sgs ver ryggen ett lngt och djupt rr, vars tillkomst ingen
brydde sig med att ska frklara. Det var mrket efter det gldgade
jrn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade frsttt att
uppvcka sin fader frn de dda.

Ryktet om Simon pelarhelgonets ofrd spred sig med utomordentlig hast
genom staden. Man uttmde sig i gissningar ver hans ddsstt. Det som
mest frvnade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
pelare; man kunde d antagit, att han nedstrtat och ftt huvudet
krossat genom fallet. Nu hntydde allt p, att han under natten lmnat
pelaren, och att han dukat under fr ngon fiende efter en vldsam
kamp, varav den genom regnet uppbltta marken i grannskapet av grottan
bar tydliga spr.

Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
skyndade att underrtta myndigheterna om hndelsens frlopp.
Kristianerna fingo veta, att det var rkehedningen, som hade mrdat
deras dyrkade helgon. De omstndigheter, som rttfrdigade hans
handlingsstt, ansgo de fr diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
dmpade deras fruktan fr verhetens svrd. Nr det homoiusianska
prsterskapet avhmtade den dde och i hgtidligt tg frde det
blodiga liket genom gatorna fr att bistta det i storkyrkan, trngdes
kring bren en ursinnig massa, som gav luft t sin vrede i vilda
hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
Konstantius' dd. Om eftermiddagen stormades det fngelse, i vilket
Petros frvarades; drrarna uppbrtos, och fngen frdes, mot sin egen
uttalade nskan, av folkhopen till sitt hus, som han likvl strax
drefter lmnade fr att frivilligt verantvarda sig i rttvisans
hnder.

Upploppet skulle antagit ett n mer hotande utseende, om ej Krysanteus
skyndat att kvva det med vld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
lmnat i hans hand, vertog han beflet ver den i Aten varande
krigsstyrkan och anvnde henne med skonsls strnghet. Legionrerna
angrepo med fllda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
utgts p flera punkter av staden. Emot natten var lugnet terstllt,
och en mngd kristianer, som tillfngatagits under upploppet,
insprrades i fngelserna, fr att fljande dagen sakfras som
upproriska emot den kejserliga makten.

Det var under sdana sorgliga frhllanden dagen inbrt, p vilken
Krysanteus skulle fira sin dotters brllop.

       *       *       *       *       *

Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de rvda bruk och
heliga handlingar, med vilka tv lskandes lagliga frening firades av
fderna. De hade gemensamt offrat t de gudomligheter, som voro
ktenskapets hgnare, t allfader Zeus, t Hera och den jungfruliga
Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem p
vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier frrttades, ssom
vederbrligt, dagen fre brllopet.

P aftonen av brllopsdagen trngdes vldiga folkskaror p Tripodgatan
och torget nedanfr Akropolis fr att se brudtget, nr det frn
Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingngen till
Piriska gatan. Bda husen voro sedan morgonen smyckade med lv och
blommor av brudparets unga vnner.

Slutligen visade sig tget. Det ppnades av en med vita hstar
frspnd vagn, vari bruden kte vid sidan av nymfagogen eller
brudriddaren, en ung, ogift vn till Karmides. Vagnen fljdes av en
vitkldd, kransad skara, som i hnderna bar facklor. Bland de skna
flickor, Hermiones vnner, som tillhrde densamma, sgos Ismene och
Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
strre delen frnma frmlingar och lrjungar av Akademia eller
tillhrde de sdana med Krysanteus eller Karmides nrskylda familjer,
som, i trots av den allmnna oviljan mot arkonten, av bruket ndgades
deltaga i hgtidligheten.

Hermione var kldd i en drkt av byssjs och purpurtyg och enligt
hvdvunnet bruk sljad. Sljan dolde hennes bleka anlete, som annars
skulle rjt oro, lidande och dystra aningar.

Tget ledsagades av musikanter, som lto den lydiska fljten tona i
livliga, sprittande melodier.

Det hela fretedde vid facklornas sken en hgtidlig anblick, men
likvl ingalunda s glttig som andra upptrden av samma slag.

Ynglingarne och flickorna skmtade icke med varandra, ssom annars var
vligt. Frn de talrika skdarne hrdes inga bifallsrop. De iakttogo
djup tystnad. Inga vnner till brudparet trngde sig fram fr att
lycknska det. Inga hgtidskldda gossar hade sjlvmant infunnit sig
fr att str blommor framfr vagnen eller kasta blomsterkvastar p
brudtrnorna.

Innan tgets sista led hade lmnat Krysanteus' hus, strdes det av
ngot, som var och en mste anse fr ett dligt frebud.

Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fnstren. Han hade efter det
hedniska sttet kransat sig, hgtiden till ra.

Han uttalade med hg rst ngra ord, som de nrstende hedningarne
mste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
igenknde den helige siaren Johannes' ord:

- Med sdan hastighet skall du frkastad vara, och ljus och ljusstake
skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds rst skall icke mer
hrd vara i dig. Ve, ve ver dig!

Efter dessa ord frsvann det bleka ansiktet ur fnstret. Mnga av
brllopsgsterna hade hrt dem.

Nr tget anlnt utanfr brudgummens hus, emottogs det av honom och
ngra hans vnner.

Karmides, kransad och kldd i en lysande drkt av purpurtyg, lyfte sin
brud ur vagnen, rckte henne handen och frde henne ver sin trskel.

Drefter tog den egentliga festen sin brjan.

Festen fortfor, som vanligt, till lngt inp natten. Gsternas
frstmning var i brjan synbar. Det olyckliga frebud, under vilket
man lmnat brudens hus, tyngde p sinnena, och det viskades mellan
gsterna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
som syntes glad och lycklig. Men de dla vinerna, som tmdes under
mltiden, vckte ntligen skmtets fjrilar till liv; de utvecklade
sina vingar och brjade fladdrande svva ver det kransade laget.
Annus Domitius, som frestllde brudgummens fader, anslog lyckligt
den glttigare ton, som nu vart rdande. Och nr brllopssngerna
uppstmdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
dystra frebudet glmt, och njet strlade frn alla ansikten, vilka
icke, som brudens, voro dmda att gmma sig under sljan.

Karmides satt bredvid Hermione och viskade, frtjust och lycklig, med
henne, nr utanfr fnstren uppstmdes en bullrande musik. Denna
avlstes av en dubbelkr av vackra rster, ynglingars och flickors,
som sjngo en brllopssng till det unga parets ra.

Det var Olympiodoros, Palladios och en mngd av den glada skara, som
plgade samlas i Epikuros' trdgrdar, vilka p detta stt togo farvl
av en vn, som gick att utbyta den frie Eros' vlde mot hans
allvarsammare broder Hymens.

Sngen vxlade mellan ynglingarnes och flickornas krer, och bda
sjngo gemensamt omkvdet, med vilket varje vers slutade:

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

Flickorna klagade ver aftonstjrnan, den grymmaste av de ofrgngliga
eldar, som efter kaos tndes p himmelens valv. Ty det r
aftonstjrnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders
famn och verlmnar henne t en djrv och hftig yngling. En stad, som
intages av en skonsls fiende, r vl den mer att beklaga n hon? S
sjngo flickorna, men uppstmde icke frty, nr de klagat ut, det
livliga omkvdet:

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

Ynglingarnes kr svarade, att ett bloss med ljuvligare sken n
aftonstjrnans varken lyser fr jordens ddlige eller Olympens gudar.
Vad frldrarne faststllt helgas av henne; vad de lskande lnge
nskat rckes givmilt av henne ...

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

- Systrar, brjade flickorna nyo, aftonstjrnan har ryckt en vn ur
vr krets. Nr vi hdanefter om vren vandra i skogen och p ngarna
fr att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
lskligaste bland oss alla. Hon r bortfrd av en rvare. Onyttig var
all vr vaksamhet. Aftonstjrnan medfr natten, och natten medfr de
lurande tjuvarne. Vad r en brudgum annat n en tjuv, fast namnet r
ett annat?

- Brder, sjng i sin ordning ynglingakren, vad det roar flickorna
att gcka oss med en ltsad klagan! De efterlngta vad de sga sig
frukta ...

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

Flickorna fortforo:--lskad av alla r blomman, som vxer i den vl
omgrdade trdgrden, dr hon varken hotas av det betande lammet eller
den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
henne. Gossar och flickor efterstrva henne. Men plockad vissnar hon
och efterstrvas nu av ingen. Det r med flickan som med blomman.

Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som ofrmld lever dr hon fddes,
p det vilda fltet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
den milda druvan. Hon bjer sig tyngd till jorden. Men frmler hon
sig med den hgvxta almen, s varder hon lsklig fr odlaren och fr
sig sjlv. Det r med flickan som med rankan ... Sjungen drfr med
oss:

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

Bda krerna frenade sig nu i slutversen, vars innehll var detta:

- Leven vl och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
ungdomsuppfostrarinnan, vlsigne er med skna barn! Kypris styrke er
trogna krlek, och Zeus frlne er varaktigt vlstnd! Soven, men
glmmen icke att vakna i morgon! Vi terkomma med morgonens stjrna
...

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!

Efter sngens slut ljdo ter de lydiska fljtema, ledsagade av lyror
och cittror.

                                  *

Bland de talrika hrarne till den ovan skildrade serenaden voro ven
presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.

Bda hade viktiga renden att utrtta. Eufemios kom ifrn Petros och
bar i sin grdel ett brev, som tidigt fljande morgon skulle
verlmnas till Krysanteus.

Detta brev innehll endast ngra rader. Petros lycknskade Krysanteus
och det nygifta paret och uttalade sin vlsignelse ver deras
frening, vilket han frklarade sig gra i den kristna kyrkans namn,
emedan Karmides tillhrde denna p ett oupplsligt och evigt stt
igenom dpelsens undfngna nd.

Denna verraskande upptckt skulle fr Krysanteus inviga den kommande
dagen.

Rabbi Jonas hade ett annat rende, som mste nnu samma natt utrttas.
Rabbinen bar i grdeln under sin kaftan en vlslipad dolk, vars udd
till yttermera visso var frgiftad.

Alltsedan Baruks dd hade rabbi Jonas fga visat sig bland sina
landsmn och trosvnner. Han hade icke heller upptrtt i synagogan.
Man sade, att han var mycket sjuk, att han frtrdes av ngot invrtes
lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade p den senaste
tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken n ngonsin.

Rabbi Jonas hade alltifrn brllopstgets ankomst tillbragt aftonen
utanfr Karmides' hus.

Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nra husets port.
Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frnde till rabbi
Jonas.

Denne man var juvelhandlare och hade under de fregende dagarne ofta
varit kallad till Karmides i och fr valet av de smycken, varmed den
nygifte mannen p morgonen efter brllopsnatten, enligt bruket bland
de rike, skulle begva sin unga hustru.

Juveleraren knde sledes husets inre och hade fr vrigt genom
Karmides' unge tjnare Alexander vetat frskaffa sig s noggrann
beskrivning p stllet, som hans vn rabbi Jonas kunde behva till
utfrande av sin avsikt.

Dr de bda nu stodo, fanns i portgngen, helt nra dem, till vnster
en trappa, som frde till en kammare i husets andra vning. Om drren
till denna kammare var lst, kunde hon utan svrighet ppnas med en
lieformig hake, som rabbinen bar i sin grdel och i vars bruk han
under de senare dagarne, d han varken frmdde studera eller frrtta
sin tjnst, hade haft god tid att va sig. Frn kammaren, som vanligen
var tom, frde en annan drr till en kring husets grdsida lpande
balkong, varifrn hela vningen med dess olika lgenheter var
tillgnglig.

Rabbinen knde mycket noga belgenheten av brudkammaren och de till
denna grnsande rummen.

Om han efter fullbordat uppst vlbehllen lyckats lmna huset, s
voro alla tgrder trffade till en skyndsam flykt ifrn Aten.

Nu avvaktade han den lmpliga timmen fr sitt fretag. Hans vsen bar
prgeln av lugn beslutsamhet. Nr serenaden tystnat och strre delen
av det utanfr huset samlade nyfikna folket avtgat med musikanterna,
lmnade honom juveleraren och fljde hopen. Rabbinen stannade p sin
plats, lyssnade till det glada sorlet frn brllopsgsterna och
rknade dem, som avlgsnade sig.

Nr sorlet frtonat och endast de med brudparet nrmast befryndade
gsterna nnu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppfr den
omtalade trappan.

Han hade vl berknat sin tid. I denna stund frdes Hermione vid
facklors sken till ett  ena sidan om brudkammaren belget rum, dr de
sista ceremonierna skulle fretagas, innan hon av sina vninnor leddes
till brudbdden.

Enligt vligt bruk hade Karmides vid samma tillflle avlgsnat sig fr
att i ett rum  andra sidan, under ett rkoffer t Kypris, avvakta
dessa ceremoniers slut och brudtrnornas bortgng.

Karmides hade alltifrn besket i likhuset varit frfljd av Rakels
och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
lger; om dagen stodo de aldrig klarare fr hans gon, n nr han var
i Hermiones sllskap. Han hade ftt en frestllning om de kval
Orestes, jagad av eumeniderna, uthrdat; och trodde han numera p en
gudamakt, s var det den, som snder samvetskvalen.

Under denna afton hade han likvl knt sig fri frn ngesten. De
gudar, som gynna krleken och ktenskapet, hade utestngt furierna
frn brllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthrdat brllopsgldjen,
utan vikit frn hans sida. Hon skulle tervnt, ifall det olyckliga
omen, varunder bruden lmnade sin fars hus, hade omtalats fr honom.
Men gsterna hade frtegat det. Det var opassande och farligt att tala
om ett olyckligt frebud. Man kunde tillviska varandra, att man
iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns vl ej ngon, som
frgtit att fr sig sjlv tillgga den gamla formeln vid sdana
tillfllen: gudarne avvnde olyckor!

Karmides hade nu blott en nskan: att de sista gsterna skulle g. Han
lngtade att vara ensam med sin brud. Han hrde frn kammaren p andra
sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skmt med Hermione, medan
de enligt bruket tvdde hennes ftter med vatten, hmtat ur den heliga
kllan Kallirhoe. Han pminde sig, att han sjlv hade en from plgsed
att uppfylla, och kastade ngra rkelsekorn i fyrpannan p en trefot,
bedjande hrunder till Kypris, krlekens gudinna.

Kammaren, dr han befann sig, hade tv drrar. Den ena, som nu stod
ppen, frde till brudgemaket, den andra till den frut omtalade
balkongen.

Karmides' uppmrksamhet togs ett gonblick i ansprk av ett obetydligt
buller, som hrdes utanfr. Han trodde, att ngon av gsterna eller
husets tjnare frorsakat det under gendet ver balkongen.

Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
kastat en blick genom drrens tta gallerverk, riglade henne
utvndigt.

Strax drefter ppnades drren mellan samma balkong och brudgemaket,
men s tyst, att Karmides skulle ingenting frnummit, om ej hans blick
varit riktad t detta hll.

Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
sg Karmides en mrk skepnad, som med ljudlsa steg verskred golvet
och styrde kosan rakt emot den plats, dr han stod.

Utom sig av verraskning igenknde han Rakels forne trolovade,
rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.

Rabbinen var dock mycket frndrad och liknade snarare en hemsk
andeuppenbarelse n en levande mnniska, under det han nalkades med
tysta steg, och lampskenet fll p hans bleka ansikte, vars gon,
flammande ur djupet av sina gropar, voro oavltligt fsta p Karmides.

Innan denne var mktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
omedelbara grannskap och stngt drren till brudrummet bakom sig.

- Vem r du som kommer? ... Och vad vill du hr?

Med dessa ord brt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.

- Frga, vilka vi ro som komma, och vad vi vilja hr, sade rabbinen
med dmpad rst; mrker du ej, att vi ro flera?

- Jag igenknner dig. Du r Jonas, rabbinen. Men vad sker du hr?
Vad franleder dig att komma p sdant stt och vid denna timme?

- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag fljes
av flera.

- Du talar som en vansinnig. Mnniska, vad vill du? Jag lser i dina
gon ett ont uppst.

- Jag sg din brudsng, sade Jonas; hon lyser sknt av silver och
elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon r bddad frgves. Ack,
det gives brott, som, nr de skola vedergllas, gra den allsmktige
hmnaren till en ndstlld gud. Alla hans vredes vikter ro som ett
dun mot tyngden av en enda uslings odd. Han kan icke tillmpa sin
egen lag, som bjuder ga fr ga och tand fr tand. Hade du gon s
mnga som himlavalvets och jag slckte dem, och tnder som djupets
Behemot och jag utbrte dem, s vore dina kval ett intet mot dem, som
du frorsakat oss--mig och henne och dem, som gvo henne livet. Om
jag rycker dig frn din bruds omfamning, kan jag likvl icke frnrycka
dig hennes hjrta. Nej, jag kommer icke fr att vederglla, ty hr r
ingen vedergllning mjlig, utan endast fr att svalka mina plgor i
ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa dden och
icke Hermione.

Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin
avsikt, gissat den, gjorde en rrelse fr att kasta sig ver honom och
sl honom till golvet.

Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.

- Udden r giftig, sade han. Blott en rispa och du skall d under
plgor, gruvligare n de besattes. Usle frfrare, som stal min sjls
utvalda, elndige son av ett frbannat och orent slkte, som vgat
sknda en dotter av Guds utvalda folk, sk icke ddens kalk; jag skall
nd rcka dig honom. Kunde jag endast gra det droppe fr droppe och
st bredvid och se dina kval!

Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt lge. Medan hans fiende
talade, hade han nrmat sig den drr, som ledde till balkongen. Han
skte hastigt ppna henne fr att rdda sig med flykten. Men rigeln
gjorde motstnd. Flykten t detta hll var honom avskuren. Den andra
drren betcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk nrmade sig. I
styrka och vighet ojmfrligt verlgsen sin motstndare, skulle
Karmides, som ingalunda saknade mod, hava frskt att vrida dolken ur
hans hand; men hotelsen, att denna var frgiftad, hade gripit hans
inbillningskraft och hll honom p avstnd.

I detta gonblick hrdes frn brudgemaket trnornas glada rster, nr
de, efter fullndade ceremonier, hgtidligt frde sin vn till den
blomsterprydda, av byssosskyar omsvvade brudsngen.

Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana
Karmides att lyssna.

Denne sg sig om efter en sista rddning. Att ropa p hjlp skulle
tjna till intet, ty hr var nsta gonblick avgrande. Hastigt
fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten fr
att nyttja den som skld emot det frsta angreppet och som ett
anfallsvapen, innan det andra hunnit gras.

Men trefotens vldiga tyngd, som utgjorde mer n en mansbrda, tillt
icke, i trots av en krampartad kraftanstrngning, den skyndsamhet, som
hr var av nden. I nsta sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
sttt dolken nda till skaftet i Karmides' brst.

Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjrta.

Han fll, utan att uppgiva ett rop, livls till golvet, som vergts
med hans blod.

Man hade i brudkammaren hrt det dova bullret vid hans fall. I nsta
gonblick slogs drren upp, och kvinnorna, frstummade av hpnad, sgo
en svartskggig, kaftankldd gestalt, med ett hemskt, blodstnkt
anlete, skrida dem frbi och skyndsamt frsvinna genom den motsatta
drren, som ledde till balkongen.

Hermione var den frsta, som tervann sin fattning. Hon skyndade till
kammaren, som den oknde lmnat, och dr hennes brudgum skulle avvakta
henne.

Men vid den syn, som mtte henne hr, vacklade hon tillbaka och sjnk
sansls i sina framilande vninnors armar.

Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de f kvarvarande gsterna till
stllet.

Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
serenadgivande flock av Karmides' vnner stannat utanfr
brllopshuset.

Man hrde nyo musik och sng och det hvdvunna omkvdet, som frekom
i brllopsvisor:

Hymen, giv lycka och frjd! Hymenos, eja, Hymenos!




TRETTONDE KAPITLET.

Dagen drefter.


Morgonen, som fljde den olyckliga brllopsdagen, var bestmd att
sanna ett rykte, som lnge kringflugit frn mun till mun.

Det hade nmligen viskats, att kejsaren var dd. Han skulle hava
stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade nnu vgat hgt
frkunna ryktet. Det hade varit hgmlsbrott. Men det var likvl
knappast ngon, till vars ra det icke ntt.

Kristianerna trodde det, emedan de lnge vntat ett sdant slut p
Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltfr
mycket att frukta av dess sanningsenlighet.

Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillgg. Kristianerna
ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
i ljusstrlande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han
frfljde fienden, trffades av ett eldglnsande spjut, som slungades
av denne oknde kmpes hand.

Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' dd hade
till kejsare ver vrlden utropat en simpel livdrabant, som var ivrig
kristen och tillgiven den rttrogna homoiusianska beknnelsen.

Den frskrckliga, i dunkel inhljda tilldragelse, varmed Karmides'
och Hermiones brllop ndat, hade knappt hunnit omtalas i staden och
varda freml fr samsprk p torg och gator, frrn talet drom
tystades genom ankomsten av en viktigare underrttelse. En kurir hade
frn Korintos anlnt till prokonsuln ver Akaja med brev frn
krigsskdeplatsen. Samtidigt med denne hade en prsterlig brevbrare
frn patriarken Makedonios ankommit till den fngslade homoiusianske
biskopen i Aten.

Vid pass en timme drefter sgs Annus Domitius till hst framfr
fronten av den p torget uppstllda atenska besttningen, som i
nrvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.

Kristianernas jubel verrstade soldaternas hyllningsrop. Den nye
kejsaren var kristen och homoiusian. Drom var icke lngre ngot
tvivel.

De kristianska hoparne ilade frn torget till Petros' fngelse fr att
befria honom. Men nr de anlnde dit, var fngelset redan tomt.
Stadens myndigheter hade kommit massan i frvg och skyndat att
tergiva den nu pltsligen ter mktige och inflytelserike mannen hans
frihet.

Samma myndigheter hade ven utan drjsml ltit ppna fngelsedrrarna
fr de kristianer, som hktats som deltagare i det upplopp Simon
pelarhelgonets dd frorsakat.

Hnfrelsen bland kristianerna minskades fga av den underrttelse,
som anlnde samtidigt med den om Julianus' dd och det nya
kejsarvalet, att nmligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus
hade slutit en neslig fred med Persien, terlmnat icke allenast alla
vapentagna landstrckor, utan ven de fem provinser, som redan lnge
varit infrlivade med romerska vldet, samt till barbarerna avtrtt
sterns fasta blverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevnare
frgves under knfall och bner anropat honom om tilltelse att f
frsvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, s rosades denna
fred fr att vara lika ndvndig som vis.

Samma morgon, p vilken dessa mrkliga underrttelser intrffade i
Pallas Atenas urldriga stad, utlystes en folkfrsamling, som hlls
under stort tillopp svl av kristianer som av den gamla lrans
beknnare. Dessa senare dolde sin smrta ver Julianus' dd; fr mnga
mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
frn detta gonblick var brutet, och att man nu finge tillflle att
hmnas den skymf hans oblidkeliga strnghet tillfogat s mnga av
stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
Krysanteus' motstndare med anmrkningar mot det val, varigenom han
stannat i sitt mbete som frste arkont. Folkfrsamlingen frklarade
valet olagligt och Krysanteus avsatt frn mbetet.

Underrttelsen om detta beslut framfrdes till Krysanteus, medan han
delade sina omsorger mellan sin av dets tunga hand trffade dotter,
sin svagsinte son och frberedelserna till svrsonens begravning. Han
emottog nyheten utan sinnesrrelse; men nr budbraren bortgtt, fll
en tr p hans kind, som kanhnda dock mindre var utpressad av
atenarnes otacksamhet n av det brev, han hll i sin hand, frn
Ammianus Marcellinus, vari denne bekrftade Julianus' dd och
redogjorde fr hans sista stunder.

Den unge hjltens dd var vrdig hans levnad. Under en blodig
drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
elefantlinjer lnge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
Julianus, som kmpade i det hftigaste stridsvimlet, srats av ett
kastspjut, som intrngde i revbenen och stannade i det inre av levern.
Sedan han frgves skt rycka det ddande vapnet ur sret, hade han
vanmktig fallit frn hsten och av sin livvakt burits ur striden.

I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
gonvittne Julianus' sista timmar med samma rrande och hgtidligt
stmmande frger som han mlat dem i sin historia.

Nr Julianus var buren till sitt tlt och vaknat ur den vanmakt, vari
blodfrlusten snkt honom, befallde han fram sin hst och sina vapen.
Det var lkarens sorgliga plikt att underrtta honom, att hans sr var
ddligt och att mnga timmar icke terstode honom att leva. Han
emottog detta budskap med lugn. Det, som nu fljde, pminde om
Sokrates' sista stunder. Vnner och vapenbrder, sade han till
filosoferna och fltherrarne, som omgvo hans bdd, naturen
terkrver av mig sitt ln, och jag tergiver det med en villig
gldenrs hela gldje. Filosofien har lrt mig, att sjlen ej r sant
lycklig, frrn denna dlaste del av vr varelse r frigjord frn de
band, som inskrnka hennes krafter. Gudstron har lrt mig, att en
tidig dd ofta varit fromhetens ln; jag emottager som en ynnest av
gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
levnad, som hitintills skt vara dygden och mandomen trogen. Jag
hembr nu min tacksgelse till det hgsta vsendet, som icke
tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
sammansvrjnings dolkar eller en tynande hlsas vedervrdigheter; men
unnat mig att mitt under vandringen p en hedrande bana p ett lysande
och rofullt stt frflyttas frn jorden.

Sedan Julianus med lugn rst talat s, frdelade han kvarlevorna av
sin frmgenhet bland sina vnner. Bland dessa saknade han en vid sin
bdd: fltherren Anatolios. D han frgade, varfr denne icke infunnit
sig fr att emottaga hans farvl, upplystes han, att Anatolios stupat
i drabbningen. Vid detta meddelande framtrngde trar den dendes
gon; men han sansade sig snart och frebrdde milt de nrvarande, att
de verlmnade sig t en ohejdad sorg ver bortgngen av en furste,
som snart skulle frenas med himmelen.

Drefter vnde sig Julianus till de nrvarande filosoferna Priskus och
Maximos, med vilka han underhll ett samtal om sjlens oddlighet till
inemot midnatten, d han uppgav sin ande.

Sdan var ett gonvittnes skildring av Julianus' dd.

Biskop Petros dremot, som ngra timmar efter sin frigivelse hade
upptrtt p storkyrkans predikstol fr att med den samlade kristianska
menigheten tacka Gud fr att han borttagit kristendomens fiende frn
jorden--Petros hade redan nu en annan berttelse frdig om samma
tilldragelse. Till en brjan frtalte han de troende, att Julianus'
dd hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
detta av samma ngel, vars eldlgande spjut hade kastat avfllingen
till jorden. D hade Julianus frt handen till sitt sr och kastat av
sitt blod mot himmelen, sgande med dyster harm: Galil, du har
vervunnit mig! Vidare frskrade Petros, att avfllingen dtt under
de frfrligaste samvetskval, frbannande den stund, d han vergav
den rena homoiusianska beknnelsen, och likvl ofrmgen att med sin
otrogna sjl anamma frlsningen genom Kristus' frtjnst. Hans dd,
inskrpte Petros, var ett nytt och vertygande bevis p den ojviga
sanning, att ingen kan d lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till
sist uppbyggde biskopen sin frsamling med den frskran, att
vakterna, som sttt utanfr kejsarens tlt, hade med egna gon sett,
huru djvulen bortflugit med hans sjl i sina rysliga klor.

Biskop Petros hade ytterligare ett frvnande underverk att omtala,
varom sgnen medfrts av de frn Asien anlnda kejserliga agenterna.
En jordbvning, fljd av en virvelvind och mktiga eldslgor, hade
kullstrtat de uppfrda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem,
och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit
judarne, nr de hrdnackat frnyade sina byggnadsfrsk.

Detta frskrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius
och andra kristna skriftstllare frskrat detsamma.

Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla p Petros' ord. Det var
endast Atens judar, som vgade gra svaga inkast mot deras
sanningsenlighet p grund av andra frdemns vittnesbrd, som icke
visste av ngon jordbvning, utan endast det, att vid underrttelsen
om Julianus' dd hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat
judarne fortstta arbetet.

Frberedelserna till Karmides' begravning strdes samma afton genom
Petros, som lt underrtta Krysanteus, att hans svrson som medlem av
den kristna kyrkan mste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade
dessfrinnan infr prokonsuln av Akaja med vittnesbrd av tvenne
prster och utdrag av frteckningen p de dpte styrkt riktigheten av
sin uppgift. Han och hans underordnade prsterskap tgade till den
ddes hus, tilltvungo sig liket och frde det, ledsagat av en talrik
folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogrd, dr det
jordfstes under uttalande av det kristliga uppstndelselftet och
vriga ceremonier.

Den ovntade upptckt, att Karmides i hemlighet varit dpt och
kristen, vckte i Aten en utomordentlig verraskning, och onda tungor
skyndade att stlla denna omstndighet i sammanhang med hans mystiska
dd p sjlva brllopsdagen. S fga sannolikt det var, s viskades
dock och troddes allmnt bland kristianerna, att Krysanteus var
upphovsmannen till mordet p sin svrson--att sedan det p sjlva
brllopsdagen var upptckt fr honom, att Karmides var kristen, han,
fr att upplsa frbindelsen och straffa sveket, hade lejt en
lnmrdare, inslppt honom i sitt hus och anvisat honom det rtta
gonblicket, d mordet kunde frvas.

Redan p aftonen av den dag, d underrttelsen om Julianus' dd hade
hunnit till Aten, voro folkmassor i rrelse, som strmmade till det
prokonsulariska palatset och med hga rop fordrade, att Krysanteus
skulle hktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.

Den svagsinte Klemens, som under dagen lmnat sitt hem, sgs, jmte en
hop prster, i spetsen fr massan, som ropade p hans fars dd. Han
deltog med vild iver i deras skri.

Medan den kristianska befolkningen p detta stt gav sin vilja
tillknna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av
Akaja och anhllit, att Krysanteus skulle fngslas ssom den dr sjlv
beknt sig hava ddat det fromma pelarhelgonet.

Annus Domitius fann denna anhllan i sin ordning och kunde icke vgra
sitt samtycke.

Emellertid beslt prokonsuln att till fljande dagen uppskjuta
hktningen fr att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly.
I denna varning frenade sig ngra av arkontens verblivna vnner, som
insgo i vilken fara han svvade. Men redan fre dem hade Teodoros,
vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prsterskapet,
infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och vertalat Krysanteus att
tnka p sin skerhet. Teodoros mnade samma natt begiva sig till sina
vnner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
omsorg ftt bostder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
Krysanteus att med Hermione flja honom dit. Dr vore de i grannskapet
av Aten och kunde tervnda, nr helst ett gynnsamt tillflle yppade
sig, eller fly ver havet till andra vrldstrakter, om Sunions berg
icke lngre frmdde vrna dem.

Flykten beslts, och Teodoros bitrdde verksamt med frberedelserna.
nnu samma natt lmnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
och trogna tjnare, Aten.




FJORTONDE KAPITLET.

I Sunion.

Krysanteus och Hermione tillbragte hsten och vintern av Julianus'
ddsr i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska
nybyggarne.

Dessa, som i Krysanteus igenknde sin vlgrare, vars omsorger de hade
att tacka fr sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med gldje
emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan
sina berg.

Hr levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne t dem
hade uppfrt vid foten av en skogvuxen klippa, nra havsstranden och i
grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrttat fr sina
fiskarbtar.

I hndelse av fara var hr det gynnsammaste stllet fr att hastigt
undkomma. En fara kunde dock svrligen nrma sig den av frmlingar
obeskta bergstrakten, utan att i tid spras av de med sina hjordar
kring bergen strvande herdarne, som i sitt ostrda lugn och sina
fredliga sysselsttningar vidhllo mot vrlden utanfr deras berg den
misstnksamma vaksamhet, som deras frra levnadsstt gjort ndvndig
och som de nnu hade skl att iakttaga, oskra, som de voro, om den
fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.

Kort efter att underrttelsen om Jovianus' upphjelse anlnt, hade
dock en lugnande kungrelse av den nye kristianske kejsaren om
oinskrnkt samvets- och beknnelsefrihet offentliggjorts och ven
hunnit novatianernas ra.

Denna kungrelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser,
som i Aten voro hjda mot honom fr morden p Karmides och Simon
pelarhelgonet. Hans enda vrn var den hemlighet, som vilade ver hans
vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke
heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt s nra
Aten.

De enda frmmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions
bergsbygd, voro de kejserliga uppbrdsmnnen, och dessa avlgsnade
sig, s snart de fullgjort sitt mbetsrende, det vill sga utpressat
vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannml
hade frirrat sig till den avskilda landsdelen.

Hade ej frbindelsen med Aten och genom Aten med den vriga vrlden
underhllits av Teodoros, som delade tiden mellan sin frsamling i
Aten och sina vnner i Sunion, s skulle dessa senare i sin obemrkta
tillflyktsort knappast hava ntts av ett rykte om de tilldragelser,
som runt omkring dem upprrde vrlden och satte hvdernas gravstickel
i rrelse.

Det var sledes endast genom Teodoros, som Krysanteus hrde, att
Jovianus avlidit, innan han nnu p sitt tertg frn Persien hade
uppntt rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den
sterlndska hren utropad och av senaten erknd som kejsare.

Valentinianus hade kort efter sin upphjelse utnmnt sin broder Valens
till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, s att
denne senare var herre ver sterlandet och Grekland.

En kort tid efter att Teodoros hade medfrt till Sunion denna nyhet,
flyttade han till sina novatianska kristendomsbrder och nedslog bland
dem sina boplar, ty Aten var nu nyo fr honom en farlig vistelseort.
Biskop Petros och det homoiusianska prsterskapet brjade uppfra sig
med sin gamla ofrdragsamhet och egenmktighet, och rykten voro i
omlopp, att frfljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
homoiusian, hade utbrutit flerestdes i sterlandet mot olika tnkande
kristna frsamlingar.

Skulle frfljelsen en dag ven n till dessa fredliga dalar? Deras
innebyggare hade skl att rdas det. Sjlva av olika sikter om
troslran, hade de under den gemensamma ndens dagar ndgats va sig i
frdragsamhet, under vars inflytande de ntligen funnit, att det
vsentliga och enda ndvndiga var fr dem alla ett och samma, att
allas strvan och syfte var kristendomens frverkligande i hjrtan och
grningar, samt att den frsta och i sanning ringaste frukten av den
kristna krlekens liv r den, att man icke mrdar varandra fr
olikheten i mer eller mindre vrdelsa metafysiska meningar.

Mitt ibland dessa strnga och allvarliga kristne tillbragte frkmpen
fr den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
milda, av stormar och lidelser ostrda lugn verkade som en balsam fr
deras sjlar.

Krysanteus nskade endast att ostrt f njuta detta vlgrande lugn,
skulle n det hav, vars versvmmande vld han ffngt motsttt, komma
att rulla sina bljor ver hans glmda grav. Han ville frgta, att
vrlden utanfr hans berg var skdeplatsen fr de avskydda makternas
fortsatta segertg, och skte nya freml fr sin outtrttliga
verksamhetsdrift inom den trnga krets, som nu stod honom ppen, i
lantmannens sysslor och i omsorgen fr de mnniskors vl, vilka fr
honom hade ppnat en tillflyktsort.

n krare vart honom detta lugn genom det inflytande han sg det utva
p Hermione. Djupt nedbjd och nstan krossad av sina egna och sin
faders olycksden, hade hennes sjl nyo hmtat krafter i naturens
skte, under ett arbete fr livets ndtorft, som sknkte henne
frstrelse, och under umgnget med mnniskor, vilkas ra yta icke
kunde dlja den frdlade mnsklighet, som deras allvarliga strvan
att leva i Gud hade skapat inom dem.

Att denna frdling icke var en frukt av den vrldssikt och de lror,
som hennes fader hyllade och som hon sjlv nnu, fastn med tvekan,
omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
i sin faders nrvaro uttrycka gldje ver freteelsen; men denna
gladde henne likvl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
annat n stlla det vunna mlet ver medlen att hinna det.

Genom Hermiones flit och sknhetssinne hade den lilla lantgrd, dr
Krysanteus och hon bodde, frvandlats till ett hem, dr intet vittnade
om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
middagssolen av lummiga ekar och skildes frn viken av en trdgrd,
vari ett urval av nejdens sknaste blommor prunkade vid sidan av
vxter, nyttiga fr hushllet. Vggarna i Krysanteus' hus voro
smyckade med tapeter vvda av Hermione, och till det enkla bohaget,
frfrdigat av nybyggarne, sllade sig bckerna och cittraa, som
pminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
ditflyttats frn Aten.

Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
mynningen mellan tv berg, varifrn utsikten ppnades ver en
grnskande dal, dr nybyggarnes hus hr och dr skymtade mellan
lvmassorna, och p vars sluttningar man sg deras talrika hjordar
beta.

Det var en skn vrafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
Krysanteus fr att med honom rdsl om tskilliga renden, som rrde
deras samhlle, hade Hermione gtt att lustvandra och hrunder mtt
Teodoros.

Deras samtal vnde sig nu, som nstan alltid, nr de voro tillsammans,
kring religionen. Teodoros fortsatte ofrtrutet sitt omvndelseverk
och med dess strre iver, som det gjorde synbara framsteg hos
filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer n ngonsin riktade p
det versinnliga, sedan hennes jordiska frhoppningar sjunkit i
graven. Hon knde kravet p en kraftig, sjlens innersta
genomstrmmande hugsvalelse, men gde den icke i sin filosofi. Hon
kunde icke tnka tillbaka p det sista r hon tillbragte i sin
fdelsestad, utan att dessa rysliga hndelser, som ryckt brudgummen ur
hennes famn, tergivit henne en lskad broder vansinnig, skrdat en
hjlte, av vars kraft hon vntade vrldens rddning, samt ver den
lskade faderns huvud samlat s mnga sorger, svikna frhoppningar och
faror--hon kunde icke i sitt minne terkalla dessa hndelser, utan
att mrka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
styrvrlden och mnniskornas den, och hon knde, att livets skumma
gtor, fr att vinna e  lsning, som tillfredsstller hjrtat i stllet
fr att krossa det, krva den fasta tron p en krleksrik fader i himmelen.

I denna sinnesstmning hade evangelium fr henne blivit en bok, i
jmfrelse med vilken Platon och Porfyrios stodo ssom natten bredvid
dagen, och lsningen av denna bok gjorde p henne ett intryck dess
djupare, som ingen fre dess studium inplantad mening om Kristus'
vsen strde och minskade det. Vad hon tarvade, en fresyn i lidandet,
fann hon hr, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit fr
henne Gud sjlv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat
terlsningens verk med en liten tids sjlvptagna lidanden. Fr henne
var det stora, vervldigande och ovillkorligt gripande i evangelium
att se en mnniska, fr vilken framtidens bok var frseglad, hos
vilken tvivel sledes kunde uppst, fr vilken prvningarna voro
verkliga prvningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna
blotta mnniska framg som segrare ur striden mellan det godas hgsta
krav och vrldens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds belte och
drmed varda mnniskoslktets fresyn och frlsare, utrustad till
detta kall icke med vermnskligt vetande i de gudomliga tingen, icke
med vlde ver de gudomliga hrskarorna, utan allena med den orubbliga
tro p en sedlig vrldsordning och en god fader i himmelen, som varje
barn av en kvinna br och kan tillgna sig.

Kristus, den blotta mnniskan, br alla de lidanden, varmed samhllet
kan verhopa oss--han har icke en egen trskel och icke ngot,
varemot han kan luta sitt huvud; han gr missknd genom vrlden
--hans egen moder och brder begripa honom icke, hans lrjungar
missfrst honom; bristen p framgng mste ingiva honom oro; hatet
frfljer honom med smdelser; verheten och de bildade av hans folk
eftertrakta hans liv; han svikes av de f, som flja honom, han ber
frgves vnnen, som vilat vid hans brst, att vaka med honom i
Getsemane, den viljestarkaste frnekar honom och en annan sljer hans
liv fr trettio silverpenningar; folket, som han vill fra till Gud
och friheten, ropar p hans korsfstelse och p en missddares
bendning; han hudflnges, hnas, fastspikas vid korset och dr en
kvalfull dd. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje
frestelse att leva fr sin egen lycka i fred med en osedlig vrld,
fljer samme andes maning, som talar ven i vra hjrtan, men som vi
oftast tysta. Och under dessa hemskelser frnekar sig lika litet hans
mod som hans tro och hans mildhet och krlek mot dem, som frflja
honom.

Hermione lrde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan lska,
utan att ett hjrta finnes, som svarar eller frstr den visade
krleken, och huru man kan lida fr att genom lidandet varda strkt
och fullkomligad.

Hon vidgick fr sig sjlv och infr Teodoros, att det var betraktelsen
av evangelium, som mer n ngot annat hade upprtthllit henne under
de hrda prvningar, som den sistfrflutna tiden burit i sitt skte.
Men att uppkalla sig med galilens namn och intrda som medlem i det
samfund, som nmnde sig efter honom, blotta tanken hrp var henne en
leda. Det samtal, som hon nu frde med Teodoros, medan de vandrade
genom den av vrens givmildhet och mnniskornas flit smyckade dalen,
riktade sig ter p denna punkt. Teodoros var i mnga stycken av annan
mening n Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
ordet i en hemlig, fr mnniskan icke fullt begriplig bemrkelse, han
trodde p ndegvor, frenade med sakramenten; men han medgav villigt,
att frlsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
kommen fr att vara freml fr spekulativa funderingar, att hans egna
ord frn bergspredikningen intill det tal han hll till sina lrjungar
i den natt, d han frrddes, icke bra ett spr av framkastade eller
lsta metafysiska gtor, utan att han tvrtom tillbakavisar fariser
och sadducer, nr dessa framkomma med dylika sprsml.

- Var d utan alla dogmer Kristus' efterfljare, var Teodoros' rd.

Men  andra sidan frebrdde han Hermione, att d den kristna
gudstjnstens naturligaste former sttte henne tillbaka, hon likvl
kunde finna sig i den gamla lrans bruk och ceremonier, ehuru dessa
uppenbarligen levde ngot fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
sanningen. Hermione mste hri giva honom rtt; men hon ursktade sig
med undseendet fr sin fader, fr vilken dessa voro heliga bruk, i
hans gon sammansmlta med den vrldsskdning, som erknner
frnuftet, friheten och den mnskliga vrdigheten. Men d kristendomen
ej endast erknner dessa sanningar, utan framstller dem i frklarat
ljus, och Hermione insge detta, s vore samma skl, som gllde fr
Krysanteus, icke gllande fr Hermione. Att bekmpa den knsla, som
bjde ett sdant undseende, vore sledes ett ringa prov p den
frsakelse, som den kristna trons stiftare lgger sina lrjungar.
Ville Hermione erknna galilen som sin mstare ej blott med munnen,
utan med hjrta och grning, s borde hon tillkmpa sig styrka att
slita det sista band, som fasthlle henne vid den gamla lran.

Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione trar. Hon tnkte p den
smrta, som uppfyllandet av ett sdant krav skulle frorsaka
Krysanteus.

Men frn detta gonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
tillstnd och fann med visshet, att hon icke lngre tillhrde
Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med frkrlek
tolkat och vilkas sknhet hon beundrat, voro endast sljade--och,
nr de blivit avsljade--endast bleka bilder av samma eviga
sanningar, som Jesus s klart och allmnfattligt lagt i dagen fr hela
mnniskoslktet och ej fr ngra f invigde; hon fann, att hon i
verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde frneka
honom, som hon i tnkestt och levnad ville flja, svitt hon
frmdde.

Medan detta erknnande kom ver hennes lppar, strdes samtalet av en
tredje person, som pltsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
och Teodoros hade satt sig ned p en vilosoffa, danad vid foten av en
kulle och skuggad av vrfriskt lvverk, som hindrat dem att se den
man, som tillflligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
fr gott att framtrda.

Han var kldd i en grov kpa, reseblte, spikslagna sandaler och bar
en vldig stav i sin hand.

Mannen var Eufemios. Hans upptrdande frorsakade Teodoros en
obehaglig verraskning, varemot han sjlv tycktes mycket angenmt
berrd av detta mte.

- Broder, vad fr dig hit? frgade Teodoros, i det han skyndsamt steg
upp och gick presbytern till mtes fr att avvnda hans uppmrksamhet
frn Hermione.

Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenknt henne. Han
svarade:

- Var hlsad, Teodoros! Du frundrar dig vl att finna mig hr, och
sjlv frundrar jag mig icke mindre, att jag ntligen i denna labyrint
av berg och dalar har kunnat finna rtta vgen, som ledde till min
broder Teodoros. Dock r det intet underverk, som stadkommit detta;
de vlvilliga herdar, som jag trffat p bergen, och folket, som jag
funnit i hyddorna, hava med rd och upplysningar lett min gng, och
genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, nr jag
nu trffade dig hr.

- Vl, flj mig till min hydda, lt mig dr tvtta dina ftter och
tillreda dig en mltid, sade Teodoros. Det r utan tvivel ett viktigt
rende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala drom,
sedan du frfriskat dig under mitt tak.

Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och fljde honom till hans
boning.

Sedan den svartlockige presbytern dr intagit en mltid med den
kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och drunder i
vlvilligaste ton framstllt en trttande mngd frgor om Teodoros'
och hans frsamlings omstndigheter, framryckte han ntligen med sitt
rende.

Han hade omgjordat sina lnder och tagit staven i sin hand fr att
till brodern Teodoros verlmna ett budskap frn hans fader Petros.
Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebltet och rcktes
vrden.

Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att tervnda till Aten,
emedan hans vistelse bland erknda kttare mste kasta ytterligare
skugga p hans redan frut med skl misstnkta renlrighet. Vore det
sant, vad Petros hrt, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
novatianska och donatistiska avfllingarnes gstfrihet fr att
uppehlla sig ibland dem, utan ock att han bekldde prstmbetet i
deras frsamling, s vore ven den ofrdelaktigaste tanke om Teodoros
styrkt, och han kunde svrligen rddas frn sjlvdraget timligt och
evigt frdrv. Dock ville biskopen ven i detta fall lmna honom en
vg till frlsning ppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
Eufemios fr att frn Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
Biskopen frskrade, att han dr skulle emottagas med faderlig godhet,
och att det frflutna skulle vara glmt, svida Teodoros ngrade sitt
avfall och visade sig villig att avsvrja sina villfarelser.

Biskopens brev innehll vidare bittra klagoml ver nybygget i Sunion.
Dess grannskap med Aten innebure en hotelse fr stadens och nejdens
skerhet, enr nybyggarne vore icke blott kttare, utan ven
missddare, rvare och upprorsmn, knda frn den tid de hade sitt
tillhll i Parnassos. De frbrytelser mot person och egendom, vilka
vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevnarne, helt visst
icke utan skl, dessa frmlingar; och man hade dessutom att klaga
drver, att de lmnade en fristad t frrymda brottslingar och t
slavar, som lupit frn sina herrar. Sdant kunde i lngden icke tlas,
och Petros frutsade, att den vrldsliga makten skulle frena sig med
den andliga fr att straffa de brottslige och terfra de frvillade.

Biskopen slutade sitt brev med en frnyad, beveklig uppmaning till
Teodoros att vid brodern Eufemios' sida tervnda till Aten.

- Nvl, sade Eufemios, nr Teodoros lade brevet ifrn sig, vad
beslutar du?

- Min broder, du fr i morgon ensam tervnda till Aten. Jag har dr
ingenting att gra.

- O, min broder, betnk dig vl, innan du fattar detta beslut,
suckade Eufemios. Jag frskrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika
djupt som det grmer honom att hava frlorat dig, lika stor frjd
skulle det gra honom att se dig som den frlorade sonen tervnda i
hans armar. Var vertygad, att den gdda kalven i detta fall icke
skall utebliva. Petros sger alltid, att du var mnad till ngot
stort, Teodoros, att de sllsynta ndegvor, som Herren frlnat dig,
rtt anvnda skulle gra dig till en pelare i hans frsamling. Om du
fljer mig, Teodoros, s gr din vg emot en hrlig framtid. Vad r
jag vl emot dig? Eufemios, som lnge varit den ldste presbytern i
atenska frsamlingen, har intet hopp, men icke heller ngot ansprk
eller ngon stundan att varda annat. Den som ger krafter som du r
frpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som r dem vrdig--dr
de i full mn kunna anvndas. Broder, du r mnad till biskop och
skall, om du vill, inom kort vara bekldd med denna vrdighet. Jag
sger det icke fr att underblsa ditt hgmod; jag sger det snarare
fr att dmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt fr att illa
anvnda dina gvor och frspilla din lycka.

- Lmna detta ofruktbara samtalsmne, sade Teodoros. Jag har hr i
Sunion ett vlsignelserikt flt, mer n tillrckligt fr mina krafter.
Men fastn jag sledes icke personligen tfljer dig till Aten, min
broder, s skall du likvl vara verbringaren av ett brev frn mig
till Petros. Jag mste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne gra
nejden osker. Fredligare och laglydigare mnniskor n dem skall du
ingenstdes trffa, och innan du lmnar oss, br du med dina egna gon
vertyga dig, att deras boningar icke likna rvarekulor, utan hemvist
fr arbetsamma, njda och sedliga familjer. Att vi emottagit frrymda
slavar r sant, och vi mna icke tersnda dem till deras herrar,
ssom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fngen, m rymma
varhelst han kan; rttsls infr sin herre, r han ven utan plikter
emot denne; men han har plikter emot sig sjlv och sina likar, och den
frsta av dessa plikter r att undandraga sig trldomen. Kan du fri
varda, s bruka det hellre, sger samme Paulus.

- 0, min Gud, vilken lra du hr driver, broder Teodoros, suckade
Eufemios. Betnker du icke, att till och med vr heliga kyrka med
tacksamhet emottager slavar i arv av fromma dende, och att hon
vlsignelserikt anvnder deras arbete till sitt jordiska godas
frkovran?

- Fr mig, sade Teodoros, r detta ett det smsta bevis fr
slaveriets rttmtighet. Du glmmer, min broder, att jag frnekar
kyrkan.

- Tyvrr, det r sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot
himmelen.

- Du synes, fortfor Teodoros, icke knna dessa donatisters
uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och
frfljelser kommit till en slutfljd av den kristna lran, till
vilken de mhnda annars icke skulle hunnit. De frklara bde
envldsmakten och slaveriet fr gudlsa inrttningar.

- Och du, infll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga
villfarelser, du delar dem, eftersom du r dessa mnniskors lrare?

- De hava tvistat med mig och vertygat mig, svarade Teodoros. Jag
skulle nska, att Petros hitkomme fr att ven varda vertygad.

- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit p sin
fana de orden: jmlikhet och broderskap. Om sdana sikter spredes i
vrlden, skulle hon ju upp- och nedvndas. Och kyrkan skulle frlora
sina slavar ... nej, nej, det r djvulska meningar, de dr, och rakt
stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, tersnde
ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru st nu sdana meningar
tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina fr?

- Mina fr? Fren ro icke mina. Jag knner endast en herde, som r
Kristus, och sjlv kan jag icke gra ansprk p detta namn. Lydnaden
fr mnsklig ordning, broder Eufemios, r endast ofullkomlig, nr hon
icke parar sig med tanken p denna ordnings fullkomning, s att hon,
om mjligt, varder fri frn brister och en bild av den gudomliga. Vra
satser om jmlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda
medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets vriga
sanningar: med vr vertygelses kraft, som verkar p andras
vertygelse. Mina brder i Sunion hava nedlagt vldets vapen, d
vldet icke lngre tvingar dem till sjlvvrn ... Men nu, Eufemios, r
kvllen lngt skriden, och du behver g till vila. Vi skola i morgon
fortstta vrt samtal, medan du fljer mig p ett strvtg genom
bergen fr att se vr trevnad. Den allsmktige give, att ingen fiende
m komma och skvla den!

- Du har rtt. Jag r mycket trtt av den besvrliga vandringen. Vem
var den kvinna, min broder, med vilken jag trffade dig samtalande?

- En dotter till en av mina grannar.

- Jag sg ej hennes ansikte, men jag hrde ngra ord av hennes mun
och fann, att hon talade en skn helleniska. Det finnes sledes ven
bildade hellener bland dessa frmlingar frn Afrika och Asien?

- Hr finnes folk av varjehanda klasser och tungoml, svarade
Teodoros, i det han frde sin gst till en av hyddans kamrar, dr han
anvisade honom ett nattlger.

Teodoros anvnde en del av natten fr att skriva brevet till Petros.

Tidigt om morgonen, medan Eufemios nnu sov, gick hans vrd till
Krysanteus fr att varna honom och Hermione att ondigt blottstlla
sig fr Eufemios' blickar.




FEMTONDE KAPITLET.

Kriget i Sunion.

- Julianus var visserligen en stor fltherre, sade Annus Domitius
till sin vn Olympiodoros, medan de lgo till bords i ett prktigt
tlt, uppslaget p en av Sunions kullar i mitten av ett vidstrckt
lger; onekligen var han en fltherre, som varken stod tillbaka fr
Alexander eller Cesar, men det fanns likvl ett huvudstycke i
krigskonsten, som han ej begrep.

- Det att taga stryk av fienden, hlla god min och hava stark matlust,
sade Olympiodoros.

- Du faller mig i talet, sade Annus Domitius, jag finner mig ndsakad
att tysta din tunga med en bgare av den yppersta falern ... Skl, min
trogne vn, mina krigares Tyrtos och min egen Homeros! Det var
emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru ven det har
sin vikt och br vara till punkt och pricka inhmtat av en verklig
fltherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
frljuva krigets mdor med ett gott bord. Min vn, vad tycker du om
sugfisken? r han icke ypperlig?

- Gudomlig, vid Zeus, och ssen som ett konstverk, hrligare n den
efesiska Artemis' forna tempel.

- Olympiodoros, det r en gammal egyptisk frdom att kalla en sugfisk
gudomlig. Sdana frdomar borde du hava vervunnit, sedan sjlva
egyptierna vervunnit dem och frvandlat sig till de frommaste
kristianer i vrlden. Jag tycker icke heller om, att du svr vid gamle
Zeus. Lt gubben vara i fred--han lr nu i alla fall hava vergivit
oss och flyttat till hyperborerna. Dina hedniska eder sra mitt ra,
Olympiodoros. Du frgter, att jag numera ej endast r katekumen, utan
dpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, dla Eusebia,
som vervann mina sista tvivel och frde mig med hull och hr i
sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
vill sga: icke nog frbanna moirorna och Hymen, men prisa Frsynen
och alla goda helgon, som sknkte mig en sdan maka. Nu, min vn,
fortfor prokonsuln, d en slav intrdde med stekt fgel p ett
silverfat, nu en bit fgel och n en bgare falern, drefter en
ansprksls efterrtt ... min bste pastejbagare har sjuknat under
fltlivets omak ... sedan fljer du mig, d jag synar frposterna. Min
hvdatecknare br aldrig lmna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
du medtagit tillrckligt papyrus fr att utfrligt skildra mina
bragder?

- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
dina trasiga apostlar och helgon, att du ftt en s ojmfrlig
historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se hr, fortfor f. d.
epigramfrfattaren, numera hvdatecknaren, i det han ur bltet framtog
ngra hoprullade pappersblad, medan du spisar din fgel--som, oss
emellan sagt, r ngot seg--och avvaktar pastejen, vill jag upplsa
det frskaste kapitlet: det om de bda sista dagarnes
krigstilldragelser. Det r en anrttning, min vn, som endast kan
jmfras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!

- Nej, nej, icke nu, min vn. Vad du hunnit skriva r naturligtvis
endast ett utkast. Spe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
menar, att du nnu icke hunnit gltta ditt opus.

- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlter sig aldrig Olympiodoros.
Hans verk ro fullkomliga frn fdseln och tarva icke tvttbaljan.
Kurtius' frger, d han skildrar Alexanders tg mot Persien, ro utan
tvivel bleka mot de frger, med vilka jag mlar Annus Domitius' tg
mot Sunion. Forntidens hvdatecknare snarare mejslade n de mlade.
Det r blott vi, som frst att t historien frlna glansen av alla
himmelens och jordens frger. Du skulle hra, huru jag skildrar dina
truppers tg, huru de ringlande stiga uppfr bergen, medan deras vapen
terkasta solens strlar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
frdela sig dr, fr att i skilda strlar genombryta bergpassen, och
nyo frena sig i en fruktansvrd slagordning. Vidare mste du hra
och beundra, d jag skildrar den nstfrflutna natten ... det var en
hrlig natt, min vn ...

- Ja, en vacker anblick, sade Annus Domitius.

- Ack, d man ej, som Nero, har rd att uppbrnna ett Rom fr att se
en vrldsstads lgor slicka natthimmelen, d ro byar och planteringar
icke att frakta, anmrkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
att se de bl, som flammade p bergens toppar och i dalarnes djup.
Ocks har jag p det livligaste skildrat dem i min berttelse om dina
dd.

- Anmrk dock som en trogen historieskrivare, att ran av dessa lgor
icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annus Domitius. Hade
jag sjlv ftt rda, skulle det upproriska packets byar och
planteringar lmnats i fred, ty en demark kan icke lngre skatta till
kejsaren. Men jag bjer mig under den gudomliga rttvisan, fr vilken
alla mnskliga berkningar bra vika. De upproriske ro kttare, och
Petros vet, att Guds rtt gr framfr kejsarens.

- Jag lovar att anmrka det, sade Olympiodoros, i det han stack
papyrusrullen i sin grdel och brjade underska desserten. Men n
vackrare var den fljande morgonen, d solens frsta strle visade oss
de upproriskes slagordning, utbredd p en bergsluttning, och bakom
mnnens mrka linje deras kvinnor och barn i ngsliga flockar p
hjderna dr ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
tjugu centurior--tv tusen man.

- Vad sger du? utbrast prokonsuln. Tv tusen man? Vad r du fr en
historieskrivare?  Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
femtio tusen man.  Kom ihg, att Alexander vervann aldrig mindre n
hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag r blygsam och njer
mig med femtio tusen.

- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihg, att historiens
gudinna fordrar strngaste sanning. Du vill vl icke, att jag skall
tillskarva en orimlig lgnkrnika?

- Nej, nej, strng sanning, min vn! Skriv tio tusen! Det kan vara
nog, d min egen styrka icke verstiger fyra tusen man.

- Striden, som nu brjade, fortfor Olympiodoros, r skildrad ssom
endast ett gonvittne frmr det.

- Drvid naturligtvis icke uteglmt fiendens hrdnackade motstnd ...

- Naturligtvis icke.

- Och n mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
vapen versdda valplatsen, och s vidare, sade Annus Domitius
leende, i det han fyllde Olympiodoros' bgare.

- Min vn, svarade f. d. epigramfrfattaren, numera hvdatecknaren,
man fr icke i ett enda kapitel uttmma de tillgngar ett flttg har
p nervskakande och mlningsvrda upptrden. Jag mnar spara den
ifrgavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
verkligen gt rum. Jag lter denna gng fienden i god ordning draga
sig tillbaka. Mer tillter mig icke min sanningskrlek, ty i sjlva
verket var det likvl dina trupper, som ... nog av, du frstr mig.

- Den frdmde prsten! mumlade Annus Domitius. Det var Petros, som
genom sin inblandning i stridsplanen frorsakade nederlaget. Jag
skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
skicklighet och nstan ointagliga stllning.

- Jag mlar dremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
Olympiodoros sjlvbeltet. Och vackert, hnfrande vackert var i
sanning att se det prktiga, jrnsmidda rytteriet rida ned i krret,
fastna dr och omkomma fr upprorsmnnens klubbor, pkar och stenar.
Ett hrligare skdespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
lysande dagar aldrig bjudit p ... det mste du medgiva, min
prokonsul.

- Det r sant, sade Annus Domitius med glnsande gon vid minnet av
detta blodiga upptrde; jag var sjlv nra dran att klappa hnderna
och ropa: bene, optime! Jag skulle mhnda gjort det, om jag som du
varit blott skdare. Men tyvrr, jag r kejsarens fltherre, och det
var kejsarens soldater, som omkommo. Det var terigen Petros, som
befallde denna olyckliga rrelse. Jag prisar dock himmelen, att den
gde rum, ty nr biskopen sg den sorgliga utgngen, bad han mig om
frltelse och knde sig trffad av den vers jag leende anfrde ur
Homeros:

  Gott mngvldet ej r; en enda hrskaren vare.

Jag hoppas att frn denna stund f ensam rda.

- Det var en verraskande upptckt, min Annus, att anfraren fr de
upproriske var ingen mer och ingen mindre n vr gamle vn
Krysanteus. Krysanteus i spetsen fr en hop kristianska svrmare! Vid
Zeus, det leker med mnniskorna.

- Glm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
varit Julianus' lrare i filosofi och krigskonst. Du kan tillgga, att
Julianus erknde honom som sin mstare ej blott i den frra, utan ock
i den senare. Eftervrlden br icke underskatta mina segrar, nr de
vinnas mot en sdan man, som fr vrigt str i spetsen fr en
verlgsen styrka av svrmiskt och krigsvant manskap samt frsvarar
sig i en bergstrakt, svrintagligare n en fstning. Men nu till ngot
annat. Jag vntar i afton mina badslavar med tfljande badtlt till
lgret ...

- Sknt, min vn.

- Och sedan vi tervnt frn frposterna, torde allt vara i ordning
till en frnyad bekantskap med ett ngorlunda drgligt bad. O,
Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
icke kan medfra dem p flttget ... n en skl! Fr Karmides' minne!

- Fr Karmides! Han var p senare tider stadgad och trkig. Men icke
frty ... dden frsonar allt, och helst en sdan dd ... Leve i alla
tider hans skugga!

- Drickom ven fr hans skna nka!

- Jag har tagit mig att trsta henne, sade Olympiodoros, s snart hon
blott har kommit i vra hnder. Allt beror av din seger, min dle
fltherre. Sledes en och samma skl fr Karmides' skugga, fr hans
nka och fr din seger, som r frspelet till min egen!

- Tyvrr, min vn, det lnar fga att trsta nkan. Hennes gyllene
behag ro p vg att vinnas av en annan ...

- Vad sger du?

- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
trdgrdar, hava funnit en vldig friare, som r vrdigare n du att
njuta dem ...

- Prokonsul, tala icke i gtor! I dag r jag Davus och icke Oedipus.
Vad menar du? Vem r friaren?

- Kyrkan.--Jag frstr ej din frdmda kristianska rotvlska. Vem r
kyrkan? Frbannelse ver den friaren, vem han r!

- Olycklige hedning, du har sledes icke en aning om det hgsta och
mrkvrdigaste, som finnes p jorden.

- Du menar antingen Olympos eller Atlas ...

- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men fr att gra klart fr dig vad som
menas med kyrka, fordras, att jag inlter mig i en teologisk
avhandling, som berr vr religions hemligheter. Men detta r mig icke
tilltet, min vn. Du fr sledes icke veta, vem kyrkan r. Det r nog
fr dig, att det blir hon och icke Hermione, som rver Krysanteus.

Samtalet avbrts av en centurion, som visade sig i tltluckan, emottog
ngra order av sin beflhavare och avlgsnade sig.

Drefter fortfor Annus Domitius i halvviskande ord:

- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlsa anstrngningar att lsa
min gta. Jag vill d sjlv tolka henne. Krysanteus har en son ...

- Jag vet ... det svagsinta helgonet ...

- Tyst, ingen hdelse! Helgon ro aldrig svagsinta. Det r nog att
sga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
av, det r sonen och icke dottern, som rver fadern ...

- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, infll den
lagkloke Olympiodoros. Vill han tillfrskra sin dotter en del av sin
frmgenhet, str det honom fritt. Frvrigt har Hermione, om hon
gifter sig, full arvsrtt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
kristianernas elysium.

- Riktigt, anmrkte prokonsuln, men du frgter  andra sidan, att
Krysanteus har en annan arving, vars rtt gr framfr alla andras ...

- Och denne arving r?

- Staten, min vn, som har rtt att indraga hgfrrdarens egendom och
redan skulle hava lagt beslag p Krysanteus', ifall icke ...

- Ah, du har rtt. Jag glmde staten och hgfrrderiet ...

- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med n heligare ansprk
hade frmtt staten att lta sina vila ...

- Och vem r denne arving? Hr krlar ju som i en myrstack av
arvingar.

- Kyrkan, Olympiodoros.

- Dr ha vi ju ter den frdmda kyrkan!

- Var lugn! Vi lmna kyrkan  sido och tala stllet om hennes mlsman
och rttsinnehavare i denna sak, vilken r Petros ...

- Biskopen?

- Biskopen och fltherren. Densamme ...

- Ah, d sger jag farvl t varje frhoppning.

- Petros har fr Makedonios' eftertrdare, patriarken Eudoxos,
uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstr
den frmgenhet, han rver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
uppdrag till Petros att fr kyrkans vl frvalta samma frmgenhet.
Eudoxos, som utan tvivel ftt lfte om en andel i rovet, har givit
kejsaren, vr ndigste herre, en vink att blunda med det ga, som
bevakar statens frdel, och se saken ensidigt med det andra, som
bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rttare: Petros--blir
Krysanteus' arving.

- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det r dock en sorglig
tanke, att en del atenares rvda frmgenhet--och vilken frmgenhet
sedan!--skall verg i hnderna p en ofilosofisk och plebejisk
lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod r
nyo i stigande. M den komma, men icke frr n Olympiodoros r stoft
och aska!

De bda vnnerna lmnade bordet. Den timme, som Annus Domitius
anslagit t sin vila och vederkvickelse, var frfluten. Han ikldde
sig hjlmen och harnesket, omgjordade sig med svrdet och lmnade sitt
tlt.

Kort drefter sgs han, omgiven av tribuner och centurioner och
ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva p
frposterna och fiendens stllning.

Biskop Petros fljde honom.

Samma afton anlnde till prokonsulns lger en betydlig frstrkning av
friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida versteg
kttarehrens styrka, var denna frstrkning likvl vlkommen och
ndig, emedan truppernas sjlvfrtrstan syntes minskad efter den
drabbning, som de nyss lmnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
till fljd av kttarnes vilda tapperhet och deras anfrares kloka
anordningar.

Prokonsuln terkom frst emot natten till sitt hgkvarter. Han
skyndade d till sitt badtlt, som under tiden anlnt till lgret med
alla slavar och tillbehr, njt drefter en timmes smn och satt i
morgongryningen ter till hst, utdelande befallningar t sina
underbeflhavare.

Vid prokonsulns sida sgs biskop Petros, ridande p en mula och
omgjordad, ven han, med svrdet.

Bakom biskopen och p en gngare av samma slag red som hans adjutant
den svartlockige Eufemios, vl inhljd i sin kpa, ty morgonen var
kylig, och kalla dimmor lgo ver bergen.

Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tgade, den ena
efter den andra, p skilda vgar, mot det inre av bergstrakten.

Annus Domitius hade beslutit att samma dag gra ett nytt anfall p
nybyggarne.

       *       *       *       *       *

Hrtget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
verraskat dem ofrberedda. Fga litande p varaktigheten av den frid
de hitintills njutit, hade de som en sista borgen fr sin frihet
bevarat de vapen, som forna frfljelser ndgat dem tillgripa, och i
vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvrd
skicklighet. Den homoiusianske prstens ofrmodade besk i Sunion hade
synts nybyggarne som ett frebud till kommande hrda den; ocks var
det yttre hos detta sndebud ingalunda gnat att ingiva ljusa aningar
om hans verkliga rende. Nybyggarnes lsa misstankar, naturliga i
deras lge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, sprade
frebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhgan
stegrades till visshet, nr dagligen en mngd flyktingar ej blott frn
Attika, utan ock frn det gent ver Saroniska viken belgna
Peloponnesos brjade anlnda till bergen med begran om en fristad
bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosfrfljelser, som
nyo hade uppflammat ver landet.

Under dessa dagar genombvades de fredliga dalarne av en oro, som kom
plogen och vingrdsmannens skra att vila och riktade de vallande
herdarnes gon mot landet norrut, dr bakom Hymettos' bergskedja Aten
var belget. Hyddornas innevnare framtogo sina vapen och fejade dem;
deras ldste sammantrdde som oftast fr att hra flyktingarnes
utsagor och rdsl om vad som borde gras. Att underkasta sig den
rdande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvnda faran
- hade de ansett fr en synd emot den Helige Ande. Ingen framtrdde
med ett sdant frslag, som endast skulle vckt frbittring hos de
ivrigaste och smrta hos de andre. Det fanns icke ens ngon, som
tnkte p en sdan underkastelse. Det fanns blott att vlja emellan
att antingen utan motstnd lmna sig i fiendens vld och med bundna
hnder lida martyrdden eller ock att mta fienden med vapen i hand,
att med ett hrdnackat motstnd, understtt av marken, ska avtvinga
frfljarne rttigheten att f leva i fred, eller att falla under kamp
fr en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.

Den sista sikten segrade. Nybyggarne rustade sig till frtvivlat
motstnd. De krigiska lidelserna vaknade ter i mnga hrt prvade
brst, dr de lnge slumrat, och gjorde den vntade striden vlkommen.
Dr voro bland nybyggarne hundratals mn, vilkas natur var utprglad
genom en ndtvungen fltlevnad--mn, som uppvxt ibland hemlsa, till
strid mot samhllet vpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
frtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brnda
byar och ddade frnder.

Sdana mn hunno snart vnja sig vid tanken, att deras fredliga vrv
mste lmnas, att frukterna av deras flit skulle g frlorade, att
hoppet om en av friden vlsignad framtid fr dem och deras barn var
bedrgligt; och sedan de lmnat detta hopp, var striden deras tr och
svrdet en helig vn, som ej fick lmna deras sida.

Nybyggarne voro sledes vl redo, nr en morgon de herdar, som, medan
de vallade sina hjordar p bergsltterna, tillika tjnstgjorde som
utposter och kunskapare--nr dessa herdar frn skilda hll kommo
ilande till de odlade dalarne och tillknnagvo, att kejserliga
legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
fjrran och nrmade sig Sunions berg.

Man hade i frvg underrttat Krysanteus om faran, och Teodoros hade 
folkfrsamlingens vgnar till honom framstllt den frga, om han ville
lmna deras berg, som icke lngre vore en sker tillflyktsort--tv
raska fiskare togo sig i detta fall att i en av de sm farkoster, som
stodo dem till buds, verfra honom och hans dotter till n Egina
eller nrmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han fredroge
att dela gemensamma den med sina vnner, ehuru deras sak icke vore
hans.

Till svar p denna frga hade Krysanteus, fljd av Hermione, upptrtt
i mnnens frsamling och frklarat, att han ville kvarstanna, emedan
deras sak vore ven honom helig.

Det stt, varp han efter denna frklaring deltog i rdslagen, befste
hans inflytande och gjorde det till en enhllig nskan hos de under
vapen stende nybyggarne, att han skulle vara deras anfrare och
vertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde vckas emellan de
mnga i deras egen krets, som ansgo sig lika vrdiga och erfarna att
st i spetsen fr motstndet.

       *       *       *       *       *

Nrmast efter kejserliga hrens frtrupp sgs en skara prster i full
mbetsskrud, ridande p mulor och omgivande en vagn, p vilken man
lastat en vldig dopfunt jmte andra heliga krl och redskap.

Hren gjorde halt och slog lger, innan han nnu hunnit den vildare
bergstrakten, i vars dalar han hade att ska sina fiender; och biskop
Petros snde tv av sina prster till nybyggarne med ett brev, vari de
tillfrskrades fred och frltelse p tv villkor: att de
omedelbarligen skulle utlmna alla brottslingar, frrymda slavar och
andra flyktingar, vilka icke tillhrde nybygget, nr det anlades; samt
att de skulle hgtidligt avsvrja sina trosvillfarelser och tervnda
i den rttrogna kyrkans armar.

De prster, t vilka detta sndeskap var anfrtrott, funno, nr de
anlnde till den frst bebyggda dalen, innevnarne redan stadda p tg
till den svrtillgngliga inre trakten, medfrande sin flyttbara
egendom. Det var ett lngt tg av vpnade mn, av kvinnor och barn, av
hjordar och dragare, lastade med de vergivna hemmens ansprkslsa
skatter och med skrdar, i frtid mejade frn kerflten.

Mot aftonen tervnde de utskickade med det svar, att nybyggarne
frkastat fredsvillkoren som oantagliga.

Det var deras forne broder Teodoros, som  de upproriskes vgnar hade
lmnat detta svar.

Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
frskran, att han under sitt besk i bergen hade sett Hermione.

Att Eufemios sett rtt, fann man sedermera, nr de av prokonsuln
Annus Domitius anfrda trupperna stredo sin frsta strid med den
lilla kttarehren. Man hade igenknt Krysanteus i en ryttare, som 
de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rrelserna och
stundom deltog i handgemnget.

Utgngen av den frsta striden knna vi redan. Truppernas angrepp p
den av novatianerna intagna stllningen vart med stor frlust fr de
frre tillbakaslaget, och Annus Domitius ansg det klokast att draga
sig ngot tillbaka och intaga en frsvarsstllning, tills en vntad
frstrkning hunnit ankomma.

Genom sina spejare utrnte han emellertid, att ven segervinnarne
natten efter striden hade lmnat den stllning, vari han upphunnit och
angripit dem, samt att de hade valt en annan lngre sderut, i
grannskapet av Laurions sedan lnge vergivna gruvor.

I denna stllning rdde de endast ver ett inskrnkt omrde, men
skyddades i ryggen av tvrbranta klippor, som stupade ned i havet, och
gde frmnen av bete fr boskapen och rikliga kllor, frn vilka de
annars kunde varda avskurna.

Det var huvudsakligen den sistnmnda omstndigheten, som franlt
Krysanteus att intaga denna stllning. Hans rrelse liknade emellertid
ett tertg och gav frdenskull Annus Domitius' vn och hvdatecknare
Olympiodoros ett tillflle att i sin historia ver flttget mot
Sunion frtlja:

De upproriske, som i trots av sitt verlgsna antal hade frlorat
slagfltet, begagnade sig av nattens mrker fr att verkstlla ett
skyndsamt tertg.

       *       *       *       *       *

Nattens dimmor lgo utbredda ver nybyggarnes lger. Hr och dr
emellan klipporna voro vakteldar tnda, kring vilka mn och kvinnor
voro samlade. De flesta kvinnorna och de spda barnen hade anvisats
ett bttre skydd mot nattens kyla i lmningarna av ett tempel, helgat
Pallas Atena och vlknt fr seglarne, som dubblerade Sunions udde,
ver vars tvrbranta klippor dess pelarrader hade glnst igenom
rhundraden. Hr tillbragte ven Hermione natten.

Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
dagens mdor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
eller snderkrossade mellan stenar sd fr att drav baka morgondagens
brd.

Tystnaden, som rdde, avbrts endast av en psalm, som med dmpad rst
uppstmdes av ngon bland de vid eldarne vakande mnnen. D och d
sgs en patrull av det fr natten tjnstgrande manskapet tga frbi.
Poster voro framskjutna p betydligt avstnd frn alla tillgngliga
sidor av lgret, och den strngaste vaksamhet iakttogs, fr att ej
verrumpling skulle ga rum.

Nybyggarnes vapenfra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
inrknade--utgjorde knappt tv tusen man. Ett icke litet tal hade med
sina liv kpt segern i den fregende drabbningen. Till ringare pris
hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
klok berkning att spara de sinas liv.

Krysanteus och Teodoros, jmte de mn, som bildade den lilla hrens
krigsrd, voro samlade i hgkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
byggd mot en klippvgg, i vars grannskap fanns en hll, som bildade
ett naturligt bord och lystes av tv facklor.

Man hade frberett sig p ett anfall till den fljande morgonen och
redan verenskommit om vad som krvdes fr att mta det.

Samtalet rrde sig nu kring ett annat mne: den fjrmare framtiden.

Man kunde n en gng vervinna angriparen--det betvivlade man icke
--men vore icke krigets utgng redan ndvndigt given? Vore det i
lngden mjligt fr en handfull folk att frsvara sig emot en
motstndare, som i ndfall kunde frfoga ver alla det romerska
vrldsrikets tillgngar?

Den gamle donatistprsten, med vilken Krysanteus en gng underhandlat
p Parnassos, satt nu framfr honom p klipphllen, och fackelskenet
brts emot det harnesk, vari han kltt sitt silverhriga brst.
Bredvid honom stdde sig mot hllen hans israelit, den tunga
spikslagna klubban--och att hans arm nnu var mktig att fra henne,
det hade den fregende striden p ett fr legionrerna frskrckligt
stt vittnat.

- Vart lper nu vrt tal? sade han. Framtiden? Den r Herrens och icke
vr. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi sl dem,
skola vi i vermorgon ter strida mot de oomskurne--och strida s
lnge nnu en hand kan fra svrdet. Vad vilja vi mer?

- Du har rtt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de nrvarande, en
man, som var kldd i en fullstndig palatinrustning, vunnen i den
sista striden, och vars gon lyste av den religisa hnfrelsens eld.
Vi nska ju icke mer. r vr tid kommen, s vilja vi rligen d och
icke lta vr ra till skam varda.

- Men kommen ihg, att sedan mnnen ro slagna, ro kvinnorna och
barnen vrnlsa. Baals prster skola vlddpa vra kvinnor och lra
vra barn att offra p hjderna. Vra barn och deras barn skola vara
som de sjlve och samla sig kring flugkungens och hans djvlars
altaren. Vrt utsde skall icke bra ax t Herren, utan varda som det
andra ogrset, stt av ovnnen. David, fortfor novatianen, som talade
dessa ord, i det han vnde sig till den gamle donatistprsten, vad
skola vi gra med vra kvinnor och barn? Lt oss rdsl om detta!

- Jag vet ett rd, genmlde denne med djup rst. Fr gubbarne, som
nnu hava kraft att fra en kniv, och fr gossarne, som ro gamla nog
att kunna bitas, r rum i vra leder, och de skola falla bland oss,
sedan vi hrligt kmpat infr Herrens gon. Men kvinnorna skola icke
vlddpas och de spda barnen icke offra p hjderna ... nej, nej, de
skola p en vink av min hand och vid ett ord av min rst kasta sig
frn klipporna i havet. Jag knner de mina.

- Ske Guds vilja! sade novatianen.

- Mina vnner, sade Teodoros, lt oss hra, vad Krysanteus, som r vr
anfrare och frenat sitt de med vrt, har att sga i detta mne.

- Lt oss hra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som nnu bidar
i hedningarnes frgrd, men br Herrens tecken p din panna, att du en
gng skall intrda i templets heliga; du r tapper som Judas Mackabeus
och rdig som han. Frdenskull hrde vi dig grna, om n du icke vore
vr frivilligt utsedde hvding. Vad tnker du?

Krysanteus, som tigande lyssnat till det fregende samtalet, sade nu:

- ndamlet med varje strid r den kmpandes rddning. Hur mrk vr
utsikt till rddning m vara, bra vi dock uppgra en annan plan n
den att tillintetgras under fiendens svrd.

- Du har rtt, sade novatianen. Men ngon annan utgng ser jag ej fr
mina gon.

- Vi skola nnu vinna segrar och krossa mnga fiender, ssom man
krossar lerkrl; men vrt de r dock beseglat, svida icke Herren
vill rdda oss genom ett underverk, sade den palatinkldde mannen.

- Den stllning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, r ej den
starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
tillfrskrar oss att icke omkomma av brist p vatten, och emedan den
fr ngon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillrckligt bete.
Men beslutsamma mn, som icke fredraga livet framfr dden, bra
kunna motst angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi d kraftigt tillbakavisa
vr motstndare, s tror jag, att han skall unna sig sjlv och oss
ngra dagars ro. Det r icke omjligt, att vi i fjorton dagars tid
kunna frsvara oss i den stllning vi innehava.

- Och sedan? sade den gamle David.

- Under tiden slakta vi vr boskap och gra oss i ordning att lmna
detta land.

- Vad sger du? Huru skall detta varda oss mjligt? frgade de
nrvarande.

- Dlderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna ro
bevuxna med skog. Vi hava yxor, fr att flla den, och timmermn, som
bra frst att av de fllda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
flottar skola frses med hga brstvrn, med mast och segel. De skola
med ett ord byggas fr frden ver ett stormigt hav. Seglen frfrdiga
vi av tcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
uppfinningsfrmgan, driven av nden, icke skall veta tillfredsstlla.
Och allt detta br kunna vara frdigt om fjorton dagar, d vi arbeta
med det hopp att frlsa vra kvinnor och barn och i vr egen rddning
se en rddning av den sak, fr vilken vi kmpa.

- Du har rtt. Detta r ingalunda omjligt, sade novatianen. Vi bra
om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster frdiga, tillrckligt
mnga och stora, fr att ge rum t oss alla. Vi hava skeppsbyggare
bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbtar vi ga ro byggda av
dem. Ditt frslag r gott. Vi bra antaga det.

- Det r tminstone ett medel att lugna vra kvinnor, sade den gamle
donatistprsten. Lt oss frska det. Om det lyckas eller icke, det
str i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Sknt vore
att f tervnda till Afrika. Hava vi en gng kommit s lngt, att
flottarne ro frdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, s rstar
jag fr Afrika. Det r mitt fosterland; dess knar ro ointagligare n
dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbrder, som strida
och lida fr den sanna kyrkan. Med dem frena vi oss. Lt detta vara
sagt.

De samlade mnnen tillknnagvo sitt bifall till den gamle Davids ord.

Krysanteus fortfor:

- Det nrmaste landet till vr kust r n Egina. stanvinden, som
rder vid denna rstid, skall fra oss dit eller till ngon punkt av
peloponnesiska kusten. Detta ingr i min plan. Vi bra dr kunna
skaffa oss fartyg, som ro lmpligare n flottarne fr en snabb frd
ver havet till Afrika.

Sedan samtalet fortfarit en stund, tskildes frsamlingen. Ngra gingo
till vila, andra till sina anfrtrodda poster.

Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.

- Om Herren tillter, sade den unge prsten, att den plan du hr
framlagt fr vra gon lter lyckligt utfra sig, s r det tid att du
skiljer dig frn oss och vandrar din egen vg. Du har viktiga ting 
egna vgnar att tillvarataga. Hinna vi ngonsin Afrikas kust, s br
du drifrn segla till Italien, uppska kejsar Valentinianus och lgga
ditt de i hans hnder. Valens' broder r en del och rttsinnad man.
Han skall lyssna till dina ord och gra dig rttvisa; jag r vertygad
drom. Genom honom skall det vara dig mjligt att f en ovldig och
frdomsfri underskning av de anklagelser, som vila p ditt huvud; du
skall friknnas, terinsttas i rttigheten ver din frmgenhet och
hava frihet att tervnda till Aten.

- Ditt rd synes mig gott, och fr jag leva, vill jag fr Hermiones
skull flja det. Men skulle jag stupa i striden, s finnes i denna
riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hvding, Annus
Domitius, vari jag pminner honom om den vlvilja han stdse visat
mig, anfrtror min vrnlsa dotter t hans vrd och ber honom
verkstlla det beslut jag fattat med avseende p hennes framtid. Hon
skall begiva sig till Alexandria, Atens medtvlarinna i vetenskapens
odling. Dr finnes ett sllskap av frejdade mn och bildade kvinnor,
Museions skyddslingar, bland vilka jag rknar mnga vnner. Jag r
vertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
vrlden har ngon trst fr sorger sdana som hennes, den dlaste
trsten skall bjudas i denna aktningsvrda krets. Den penningsumma,
som stod till mitt frfogande, d jag lmnade Aten, och som i detta
gonblick utgr hela min frmgenhet, r stor nog fr att tillfrskra
Hermione en oberoende framtid i verensstmmelse med hennes smak och
levnadsvanor. Jag verlmnar henne fr vrigt i den allsmktiga
Frsynens vrd, ty mnniskornas planer ro brckliga som ett frtorkat
rr, min Teodoros, och det r skickelsens vanliga lek att snderbryta
dem ... Jag har ibland eder lrt mycket, fortfor Krysanteus efter
ngon tystnad. Det r mig icke oknt, att dina lror, Teodoros, gjort
starkt intryck p Hermione.  Frukta ej, att detta ingivit mig
harm. Jag har frlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
hand ddskransen p den siste av sina sner, sedan den ene efter den
andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
hopp skrdat, utan att hava knotat mot himmelen. Det hves en man att
bra sitt de. Och vad min dotter vidkommer, s m hon flja dig p
den vg, som du fr henne utstakat.  Jag skall se det utan smrta,
sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som r
heligt fr dig och det som mig r heligt strcker sig blott till
formen och ej till anden. Kristendomen br liksom filosofien den
ofrgngliga sanningen i sitt skte. Hr har jag sett den frra
stadkomma vad den senare ej frmr. Jag har sett de dystraste anleten
skimra av gldje och de hrdaste av mildhet, nr de lyssnat till din
mstares lror. Mn, som elnde och frfljelser hade gjort till
rvare, fr vilka blodsutgjutelse var en lust och milda knslor en
smlek, har jag skdat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
och bemta dem med den vrdnadsfulla mhet, som endast medvetandet om
en oddlig varelses ondliga vrde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
att det gives en filosofi fr hela mnniskoslktet, och att de hgsta
sanningar, den varmaste krlek fr det sanna och goda kunna inplantas
i den okunnigastes brst. Men om detta r kristendomen, varp jag ej
tvivlar, s str hon i de frtrycktes leder vid sidan av dem, som
kmpa fr frnuftet, friheten och den mnskliga vrdigheten. Det var
frdenskull jag sade i folkfrsamlingen, att eder sak r min egen. Lt
oss strida och d tillsammans! Jag vill icke dlja fr dig, min
Teodoros, att jag r mtt vid livet. Vr sak skall finna andra och
kraftigare kmpar, om icke i dessa tider, s nr rhundraden skridit
ver vra gravar.

Krysanteus hlsade Teodoros god natt och gick att njuta ngra timmars
vila.

Han vcktes redan fre morgongryningen av ett budskap frn utposterna,
att de kejserliga trupperna hade satt sig i rrelse och p olika vgar
nrmade sig lgret.

Krysanteus steg till hst. Ngra gonblick drefter ljdo genom
morgondimman ver det vidstrckta lgret de hornsttar, som kallade
det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria p sin
bestmda plats.

       *       *       *       *       *

Nr dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo bda hrarne i
varandras syn.

Nybyggarnes front utbredde sig ver en tmligen stark bergsluttning,
som hr och dr fretedde enstaka grupper av otillgngliga klippor.

Deras vnstra flygel stdde sig mot havet; p den hgra bildade marken
en sakta sluttande plan emot den trnga dld, ovan vars andra sida de
kejserliga trupperna utbredde sig.

P hgra flygeln, som slunda utgjorde den svagaste punkten i den
novatiansk-donatistiska skarans stllning, var krnen av deras
stridsmakt samlad.

Deras linjer, som fretedde sm kolonner med vissa mellanrum, slutade
p denna sida med deras ryttaretrupp, p sin hjd femtio man.

Fr att minska stllningens svaghet p hgra flanken hade nybyggarne
ditslpat en mngd fllda trd och i denna frhuggning, som strckte
sig nda mot de otillgngliga klipporna i ryggen av stllningen,
lmnat endast tv dolda ppningar, genom vilka deras lilla rytteri
kunde gra utfall.

Nybyggareskaran fretedde i avseende p vapnen stor brokighet. Somliga
buro klubbor, andra lansar, andra bgar, andra korta romerska vrjor,
andra ter de lnga slagsvrd eller de saxdolkar, som voro brukliga
bland allemanner och gter. Rytteriet var likformigast vpnat. Det
hade hjlmar och harnesk.

P bergen bakom nybyggarnes fylking sgos deras kvinnor och barn i
talrika skaror.

De kejserliga trupperna voro uppstllda i en sluten linje ver den
ngorlunda jmna mark, som utstrckte sig p andra sidan dlden.

Nr dimman lyftes av stanvinden och lik en vitgul rk rullade ver
Saroniska viken, vergts den vildromantiska nejden av morgonsolens
strlar, som glittrade p en skog av lansar, ver vilken frgyllda
rnar och fladdrande fanor hjde sig.

Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svrt tg, var i
djupa massor uppstllt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
kejserliga truppernas fltherre verblickat fiendens stllning, ljdo
trumpetsttar utefter linjen, rytteriet brjade rra sig, avdelning
efter avdelning frsvann i dalgngarne och visade sig p andra sidan
om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes hgra flygel frde
till dlden, voro besatta.

Medan de kejserliga trupperna fretogo denna rrelse, hade nybyggarne
uppstmt den gamla lskade stridspsalm, med vars toner de ldre ibland
dem och framfr alla de stridslystna donatisterna s mngen gng under
sin stormiga levnad invigt sig till kamp och dd fr sin tro.

Mnnen i fylkingen uppstmde och deras kvinnor frenade sig i sngen:

  Guds namn r knt i Judaland, frhrligat i Israel,
  han Sion till sin borg har valt, i Salem str hans helga tjll.
  Han krossar bgar, spjut och svrd,
  de stolte digna till hans fot,
  och bvande den hela vrld
  frstummas fr hans vredes hot.

  Se Rvarbergen! P sin grund de svikta fr hans gas blink,
  och krigarskaror domnande nedlgga vapen p hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dtt r stridstrumpetens ljud
  och snkt i dvala hst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Medan psalmens sista toner frklingade, sgs en ryttare i prsterlig
drkt, men omgjordad med svrdet, fljd av en centurion nedstiga i
dlden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
verhvding. I stllet fr denne nedkom en annan man, vl vpnad och
av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
nybyggarnes krigsrd.

- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han nnu stod p ngot
avstnd.

- Underhandla, svarade prsten, som var ingen annan n biskop Petros.

- Vl, sade novatianen, i det han nrmade sig, vi hava d rtt fattat
ert uppst. Jag r snd av vr hvding fr att hra, vad I haven att
sga oss.

- Vi vilja tala med den hgste beflhavaren sjlv, och icke med en
underordnad, frklarade Petros.

- Han skall komma, d ert rytteri ftt befallning att gra halt, och
d er egen hgste beflhavare infunnit sig fr att mta honom.

- Detta r hga ansprk av ett upprorshuvud, som, innan solen gtt
ned, skall vara i mitt vld. Jag vill d tala till folket sjlv, och
det skall hra min rst, sade Petros, i det han ter satte sin hst i
gng.

Novatianen fattade hstens tyglar och tvang honom stanna.

- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke nrmare, ty det kunde varda
din dd.

- I skullen d vga att dda en underhandlare? Det vore er vrdigt, I
fraktliga upprorsmn. Men ditt hot skrmmer mig icke. Jag kommer i
vr herres och kejsares, det heliga majesttets namn fr att
tillfrskra frltelse och glmska t envar av eder, som i denna
sista stund vill nedlgga vapen och tervnda till sitt hem fr att
leva i lugn och laglydnad under de verhetspersoner och herdar, som
kejsaren ver er tckes tillstta. Frn denna nd och frltelse ro
endast sdana som du och dina likar, det vill sga hopens uppviglare
och anfrare, uteslutna. Slpp tyglarne, man, eller avhnder du dig
genom din vldsamhet underhandlarens rtt och pliktar med livet. Vi
ro hr tv mot en.

Novatianen slppte hstens tyglar och sade:

- Underhandlingen r d ndad. Vi frkasta ert anbud. tervnden och
sgen er beflhavare detta.

- Det r icke med dig vi dagtinga, ej heller r det du, som bestmmer
svaret. Det r de frvillade sjlva, som skola vlja mellan dden och
den nd, som endast fr dem och icke fr dig och dina likar r ppnad.

Under detta samtal hade den gamle donatistprsten stigit ett stycke
nedfr bergsluttningen och nrmat sig dem. Enr Petros talade med en
stmma, som hrdes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
frga var, och medan novatianen tervnde frn mtet, upphov gubben
sin rst och ropade:

- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hvdingar,
s r du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som br nedsls med
svrd. Men tror du, att du har att gra med klenhjrtade, s kom hit,
och folket skall sjlv svara dig, att denna dag skall varda en
grymhets dag, en vders och storms dag, en mrkers och dimmors dag, en
basuners och trumpeters dag, p vilken Herren med en ringa hop av sitt
verblivna folk skall gra stora under emot filisterna. Kom upp p
berget, och finner du en enda, som sger: lt oss denna gngen vika
och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skkans
kalk, som du kallar nd och frltelse, av dina hnder, s straffe mig
Herren, Herren. Ve skkan och hennes tjnare, som kalla den
styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestt. Vi spotta
t detta majestt, som r ett smutsigt djur och vars domare ro ulvar
om aftonen, vilka intet lta kvarbliva intill morgonen. Se dr de hem,
till vilka I bjuden vrt folk att tervnda, fortfor den vitskggige
gubben och pekade med sin vldiga klubba mot de virvlande rkmolnen av
brinnande bostder. I haven tvungit det fredliga Israel att vergiva
de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
fridsamme ro redo att strida fr Guds ansikte. Jag skall fra dig
genom fruktansvrda krigares leder, och finner du, jag sger det n en
gng, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, s m all hans
smlek komma ver mitt eget huvud.

Den gamle donatistprstens inbjudning vertygade Petros, att en
underhandling p sdana villkor, som de hr framstllda, skulle tjna
till intet. Han tervnde med centurionen till den kejserliga
slagordningen, som i nsta gonblick p hela linjen satte sig i
rrelse.

- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns flje,
den frdmde prsten lyckades icke frnstjla mig njet av ett
prktigt skdespel och dig, min Annus, ran av en seger.
Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skllsord, och
i denna strid har Petros synbarligen dukat under fr den munvige
gubben med Heraklesklubban.

Annus Domitius, kldd i en ltt och lysande rustning, utdelade frn
sin hst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
frde dem till hrens olika avdelningar.

Den plats han valt tillt honom verskda motstndarens front och
tillika hans hgra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
sina jrnsmidda ryttareskaror.

Petros hade tervnt och intagit sin plats vid sidan av Annus
Domitius. Biskopens gon lyste av stridslust, och hans vsen uttryckte
en otlighet och en hrskarevilja, som blott med mda kunde tyglas.
Men det var i dag prokonsulns beslut att sjlv befalla. Petros visste
det och ville tiga och vara soldat, d han ej fick vara fltherre.

Nr frsta linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rrelse fr
att nedstiga i dlden och angripa nybyggarnes fr hstfolket
otkomliga front, syntes p deras sida en ryttare i vit mantel,
kommande frn den hgra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenknde i
denne ryttare Krysanteus. Han hade frn en hjd vid sidan av
frhuggningen skaffat sig en verblick av det fientliga rytteriets
stllning.

I nsta gonblick framryckte nybyggarnes sm kolonner under
stridsropet: Herrens och Gideons svrd mot randen av den branta
bergsluttningen fr att mta det kejserliga fotfolkets angrepp.

Legionrerna uppmuntrade varandra med hga rop, medan de med sklden
p rygg och svrdet i hand klttrade uppfr berget. Men frrn de
hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild hftighet av
nybyggarne under det frnyade hrskriet: Herrens och Gideons svrd,
och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
nedkastade i dlden.

De frdes fram att frnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
och tillbakadrevos fr andra gngen och frfljdes ett stycke nedfr
bergsluttningen, efterlmnande ett betydligt antal dde och srade,
vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.

Emellertid fylldes dlden med centuria efter centuria, som nedryckte
frn den bergsltt, p vilken de kejserliga trupperna voro uppstllda,
samt fretedde slutligen en tt packad massa av krigare, som genom
sjlva ptryckningen av de efterfljande lederna pressades uppt till
ett ihrdigare och tungt vgande anfall.

Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsg, att de ftaliga
frsvarskrafterna voro ndamlsenligt delade p de starkare eller
svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
av stridslust. En mngd av deras kvinnor hade ilat fram fr att
understdja de kmpande mnnen. Den fruktansvrda kolonn, som nu
anryckte och vars sista leder nnu icke hade nedstigit i dlden, nr
de frsta hunnit uppfr berget, hlsades, innan det kom till handkamp,
med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som stadkom en svr
manspillan i den sammantrngda fylkingen. Nejden genljd av de
anfallandes och de anfallnes hrskri--av ropet Gud och kejsaren,
under vilket legionrerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
svrd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.

Denna var snart i gng utefter hela linjen. Marken tillt ej de
kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De frste, som upphunno
randen av bergsluttningen, fllo under nybyggarnes svrdshugg och
klubbslag, men de fallne ersattes gonblickligen av andra, som, om de
ville eller icke, tvungos fram av den ptrngande massan. Stten, som
frorsakades av denna, var fruktansvrd och skulle fr en skdare,
som verblickat de ringa motstndskrafterna, synts oemotstndlig. Men
stridens utgng var given, om angriparne lyckades vinna endast en
fotsbredd av den jmna marken ovanfr sluttningen, och nybyggarne, som
insgo detta, stredo fr varje tum drav som fr sina liv. Ingen vek
frn sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade p den smala
bergkanten, fretedde frst efter de hftigaste anstrngningar frn
legionrernas sida en enda punkt, dr nybyggarnes linje vart
genombruten.

Och knappt var denna lucka uppstnden, frrn en skara av de
kejserliga soldaterna genomtrngde henne. gonblicket syntes
avgrande. Nybyggarnes fltherre var frnvarande, ty striden hade nu
brjat ven p den hgra flygeln omkring frhuggningen, och Krysanteus
var p denna viktiga punkt. Men han hade frutsett ett fall som detta
och uppstllt en liten understdstrupp, utgrande en centuria, vars
uppgift var att strka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
fara att genombrytas.

Denna trupp av idel donatister, mn, som kmpat i Afrikas sandknar
och i dlderna kring Parnassos, anfrdes av den gamle David.

Donatistprsten och hans mn hade med brinnande otlighet avvaktat det
gonblick, d de skulle f deltaga i kampen.

- Brder, ropade David nu, dr ro de, amorerna och jebuserna. Fram,
I Herrens kmpar! Vi skola sl dem och jaga dem intill det stora Sidon
och intill den stora sltten Mizpa sterut och frgra dem, s att
icke en igenbliver. Fljen mig, I utvalde ur Israel!

Och den lilla donatistskaran strtade emot den framtrngande fienden
med den vilda stridslustens ohejdade hftighet. Lansar rycktes ur
legionrernas hnder, hjlmar klvos under slagsvrdens hugg, skldar
krossades under de tunga spikklubborna. Ngra minuters strid, och den
del av den regelbundna styrkan, som lyckats f fast fot p berget, lg
trampad under donatisternas ftter eller hade i vild flykt kastat sig
nedfr bergranden, lmnande i segrarnes hnder en fana, varp det unga
kristna korset prunkade mellan bokstverna av den gamla vrdnadsvrda
inskriften: Romerska Senaten och Folket.

Frn dessa segrar ilade David och hans mn till varje punkt, dr
nybyggarnes front tarvade std. Man sg den fruktansvrde gubbens
bloddrypande klubba svnga i det ttaste stridsvimlet och hrde hans
rst, huru han oavltligt manade de sina och eggade sitt eget och
deras stridsraseri med ord sdana som dessa:

- Sl dem, sl dem! Frgr dem med svrdsegg, giv dem till spillo,
ssom Mose, Herrens tjnare, bjudit haver! Drp vad anda haver! Skona
dem icke!

Under det kampen slunda rasade p nybyggarnes front, hade Annus
Domitius ridit till sin vnstra flygel och tilldelat den order att
angripa de upproriskes flank.

Trumpetsttar ljdo genom de p denna sida till dlden frande passen,
och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns frfogande, sprngde i
ordnade leder uppfr sluttningen emot frhuggningen.

Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo p de otillgngliga hjderna i
bakgrunden, uppgvo ett samfllt rop av hpnad, nr denne hitintills
osynlige fiende pltsligt uppenbarade sig i den frfrande anblicken
av ett vldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
vanmktigt.

Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom flttecknen--de
gyllene rnarne--som pminde om romerska hstfolket i frflutna
tider. De barbenta, med ltta harnesk, prydliga hjlmar och korta
svrd utrustade ryttarne voro frvandlade till skepnader, hljda frn
topp till t i en vidunderlig jrndrkt. Det var dessa jrnpelare
--s kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt strre
frfall, vntade sina segrar i kampen mot perser, gter och allemanner
eller mot egna understar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
fltherrebana tervunnit sin betydelse fr att i andra hnder nyo och
fr rhundraden frlora den.

I dessa jrnpelare hgrade medeltiden.

De anstormande jrnbljorna brtos dock emot frhuggningen, varver
endast ngra f lyckades sporra sina hstar, medan andra frskte
intrnga genom dess trnga, slingrande ppningar. Lederna rkade i
oordning. Trngsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit ver
frhuggningen eller fastnat mellan de hopvrkta trdstammarne, sgo
sig lmnade utan bistnd. Ngra av dem lyckades komma tillbaka till de
sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
voro ett ffngt vrn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
p alla sidor funno sig omgivna.

Annus Domitius sg med harm utgngen av en rrelse, av vilken han
vntat sig en kraftig verkan. Nr han gav befallning till densamma,
hade han blivit vertalad drtill av rytteriets beflhavare, en
skrytsam och vermodig gt, som frskrat den med jrnpelarnes
egenskaper obekante prokonsuln, att han, den gtiske tribunen, i
spetsen fr sdana krigare tagit frskansningar, svrtillgngligare n
denna. Sedan Annus Domitius givit luft t sin harm i en strm av
hedniska eder--och detta vid sidan av den rttrogne biskopen--lt
han blsa till tertg, som verkstlldes i god ordning. Rytteriet
nedryckte lngsamt de dalsnkningar, dr det frut varit uppstllt,
och strax drefter gavs befallning ven till det i nybyggarnes front
kmpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
frra stllning. Striden avstannade fr ett gonblick p hela
linjen. De tertgande legionrerna hrde bakom sig novatianernas och
donatisternas segerrop.  Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
frlorat en handsbredd jord till den verlgsne fienden, och medan
deras egna frluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
hljd med slagna legionrer.

Striden uppflammade dock snart nyo. Prokonsulns krntrupp, tv
centurior palatiner, hopsamlade frn de i Akajas stder spridda
besttningarna, skickades att storma frhuggningen och ppna den fr
rytteriet. En del av det vriga fotfolket drogs ifrn sin stllning
gentemot nybyggarnes front fr att understdja palatinernas anfall.

De kvarblivna centuriorna hade att hlla sig stilla--vilket de ock
behvde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utsttt--svida
icke nybyggarne blottade sin front fr att bispringa sin hotade
flank. I detta fall skulle legionrerna begagna sig hrav och med
strre utsikt till framgng frnya anfallet p fronten.

Krysanteus hade strngt lagt de sina att icke lmna sina stllningar,
huru ndig deras hjlp p andra hotade punkter kunde synas vara.

David hade dock svrt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
genom fiendens tillbakavikande var frsatt. Vad som frbereddes p
hgra flygeln visste han icke. Han sg dremot, att de trtta
legionrernas front p andra sidan dlden var frsvagad och tydligen
icke vntade ngot anfall--ty leden hade upplst sig och mnga
soldater lagt sig p marken fr att vila.

David ville begagna sig hrav. I spetsen fr sitt manskap nedsteg han
bland de svrtillgngliga klippor, som p nybyggarnes vnstra flank
stngde dlden frn havet, och lyckades att omrkt komma ver
densamma.

Han fljdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
anfrare.

Dragande frmn av markens ojmnhet fr att osedd nalkas, hade truppen
snart uppntt legionrernas hgra flank och med hftighet angripit den
ofrberedde fienden.

Skaror av legionrer, stadda p vildaste flykt, frkunnade ngra
minuter drefter, att nybyggarne gjort ett angrepp p denna sida.

Tribuner och centurioner hastade att uppstlla sina trupper fr att
mottaga fienden. Annus Domitius ilade sjlv till stllet, lmnande
sin vnstra flygel, dr striden nu brjat omkring frhuggningen, i det
palatinerna gjorde upprepade frsk att taga den.

Annus Domitius vart lika verraskad som lugnad, d han upptckte,
huru ftalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
sin vg med blodstrmmar. Prokonsuln lt sju till tta centurior
omringa henne. Innan detta hann verkstllas, hade donatisternas
slagsvrd och klubbor uppstaplat hgar av lik. De gingo fram i blint
raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de nda
hitintills jagat framfr sig, hade skt stlla i deras
vg. Stridsropet Herrens och Gideons svrd skallade med en styrka, som
genom det allmnna larmet ndde till novatianernas front p andra
sidan dlden och frst nu lt dessa ana vad David och hans lilla hop
fretagit sig.

Frst nr det kejserliga fotfolket verkstllt den rrelse, som
prokonsuln pbjudit, och frn alla sidor i djupa, ordnade leder
framryckte fr att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
ga fr sin farliga stllning. P alla sidor en skog av lansar, en mur
av harnesk, som nrmade sig. Det gllde att genombryta en av dessa
murar och genom dlden bana sig vg tillbaka, eller ock att falla till
sista man.

- Vi ro omringade, ljd det i Davids ron. Vi mste frska sl oss
igenom.

Den gamle kmpen vilade ett gonblick p sin klubba. Hans gon
verforo de fientliga skarorna.

- t detta hll, mina brder, t detta hll, I utvalda kmpar, ropade
han och pekade mot de trupper, som sprrade tervgen till dlden.
Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vr hand. Vi skola
sl och frflja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!

Donatisthopen, fruktansvrd nnu i trots av sitt ringa antal, fljde
den ofrskrckte ledaren fr att kasta sig mot fiendens lansar och om
mjligt bryta sig vg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbrder, lmnande sin starka
stllning p andra sidan dlden, gjorde fr att komma dem till
hjlp. Ett frfrligt handgemng uppstod. Medelpunkten i det var
David. En hgvxt, frn hjssan till fotabjllet jrnsmidd centurion
hade framtrtt fr att i tvekamp mta sig med den fruktansvrde
kmpen. Centurionen var, som mnga i de kejserliga truppernas led, en
gtisk barbar, tjnande fr legopenningar, och d han utmanade David
till envig, fljde han ett bruk hos sitt folk.

- Vitskggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lgg ned din klubba och
giv dig fngen. Du, som ej har tnder att tugga soldatens hrda brd,
har du hnder nnu att fra ett vapen?

- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina brder ej blott dri,
att du r hgvxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
Vad hava du och de dina att skryta ver? Edra fder hava kommit i en
myckenhet som grshopporna ver Egypti land till att storma vra
landsndar, och se, de ro slagna och spridda som agnar av en handfull
romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrvla. Jag skall tysta
henne. Du r i dag och fr alltid ddens man.

David emottog p skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade t
hans huvud. Svrdet gled, trffade Davids vnstra arm och avskar
hennes fingrar. Men i nsta gonblick hade den bloddrypande klubban
trffat gtens skuldra och inslagit hans harnesk.

Centurionens arm frlamades av slaget. ven David knde sig efter det
sr han ftt ofrmgen att lngre med kraft svnga sin klubba. De
bortkastade drfr p samma gng sina vapen och gingo, fradgande av
raseri, varandra p livet. Oaktat sin lder gde David en vldig
kropsstyrka. De bda kmparne omslingrade varandra efter en kort
knytnvkamp med sina armar och fllo brottande till marken, varvid
centurionens hjlmband brast och hans huvudbetckning rullade bort. D
framrusade en av Davids mn, som nyss i de bda kmparnes omedelbara
grannskap utsttt en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
anfrares rddning och klv med sitt svrd gtens huvud, men fll
sjlv i samma stund, nedhuggen av en legionr, i sitt offers blod. Den
gamle donatistprsten, befriad frn sin fiende, reste sig p sina
herkuliska ben och grep nyo efter sin klubba. Runtomkring honom
stredo hans verblivna mn fr sina liv eller hade redan fallit mitt
inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anfrare,
medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
fll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.

Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
var p denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de frre
lyckades undkomma blodbadet och rdda sig med flykten tillbaka till
sin stllning p andra sidan dlden.

Men denna kunde icke lngre frsvaras mot de verlgsna trupperna. De
mn, t vilka Krysanteus anfrtrott att skydda denna linje, lgo till
strre delen slagna. Davids sjlvrdighet och glmskan av Krysanteus'
befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
dagens och hela den lilla hrens de. Annus Domitius gav sina trupper
tecken att storma hjden. Han sg, att intet allvarligt motstnd mer
kunde mta dem p denna sida. Legionrerna anryckte under ropet Gud
och kejsaren.

Under tiden hade striden oavbrutet rasat p nybyggarnes flank omkring
frhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understdde dem, hade
gng efter annan stormat frhuggningen och tillbakadrivits. Striden
fortgick nnu mellan de kejserlige, som frde stndigt friska trupper
i handgemnget, och de uttrttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
av sin hst och kmpade, dr faran var strst, vid nybyggarnes sida. I
och omkring frhuggningen lgo hgar av lik.

Ett avgrande gonblick var nu kommet ven hr. Palatinerna hade,
sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
striden, ntligen lyckats taga en punkt av frskansningen och
uppstlla sig framfr densamma, medan bakom dem deras kamrater
undanrjde trdstammarne fr att bana vg t rytteriet, som otligt
avvaktade tillfllet att f deltaga i drabbningen.

Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.

Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men nnu okunnig
om vad som tilldragit sig p frontlinjen, samlade alla krafter, som
stodo honom till buds, att frekomma eller mta jrnpelarnes
angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett frtvivlat anlopp av
nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna ver skansen.  Men nsta
gonblick intrngde jrnpelarne genom den gjorda luckan.  De mttes
i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
frsvarade intrdet till stllningen. Luckan i frhuggningen sprrades
snart av fallna mn och hstar.

Sdant var stridens utseende, d Teodoros, som p Krysanteus'
befallning skyndat till frontlinjen fr att underrtta sig om dess
tillstnd, tervnde och tillknnagav, att linjen var nstan utan
frsvar, och att legionrerna just nu nedryckt i dlden fr att taga
den. Budskapet var knappt framfrt, innan man hrde de stormandes rop.

- Slaget r frlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda hrifrn och
frambr till Hermione min hlsning och vlsignelse!

Krysanteus, som ter stigit till hst, tervnde till den hopplsa
striden. Dess de var ngra minuter drefter avgjort. Den lilla
terstoden av nybyggarne angreps frn bda sidor av Annus Domitius'
hela styrka. Under ngestskri frn kvinnor och barn sgs bergsltten
versvmmas frn ena sidan av fotfolkets djupa massor, frn den andra
av jrnpelarnes skvadroner. Nybyggarnes motstnd upplste sig i
enskilda strider, en mot mnga. Mitt i vimlet sgs nnu en stund en
ryttare i vit mantel. Annus Domitius och Petros igenknde honom p
samma gng och sporrade sina hstar emot den punkt, dr han kmpade.
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln frsvunnit
under jrnbljorna, och hans blodiga hst galopperade utan herre ver
fltet.

Krysanteus' lik terfanns efter stridens slut. Han lg utstrckt p
marken med svrdet i den knutna handen och manteln rdfrgad av blodet
frn hans genomborrade brst. Nr Annus Domitius vrdnadsfullt
nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
hans adjutant, satte sin platta fot p den skna hjlteskepnadens
brst och sade:

- S trampar kyrkan hedendomens hydra.




SEXTONDE KAPITLET.

Slutet.


En afton, en mnad efter flttget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlnga, med
ett gluggfnster frsedda rum i biskopliga palatset, dr lsaren redan
bevittnat ett samtal dem emellan.

Liksom d mtte Petros ven nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin dmjuka plats p en stol vid drren.

Eufemios' lga panna bildade icke lngre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta hrfstet och de lika svarta gonbrynen; ty
flttgets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framtlutat och hans sm svarta gon riktade uppt, halvt sljade av
gonhren.

Petros' anlete bar en stoltare prgel n ngonsin. Det lyste av
segervisshet. Frmodligen var ngon av hans vittomfattande
frhoppningar uppfylld eller p vg att uppfyllas. Den krigiska ra
han inlagt i tget mot kttarenybygget var vl icke tillrcklig att
stadkomma en sdan verkan, ehuru hon levde p alla atenska
homoiusianers lppar.

Nr den del av de kejserliga trupperna, som tillhrde besttningen i
Aten, intgade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svrdet,
rida p en yster hst i spetsen fr tget, som hade ett hgtidligt
utseende och nstan liknade ett triumftg. Frmst, som vi nmnde,
Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Drefter en
avdelning legionrer. Efter dem en skara mn, kvinnor och barn, den
sorgliga terstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
Sunion--mnnen endast nio eller tio till antalet, tillfngatagna p
slagfltet, hljda av sr och slpande tunga bojor; kvinnorna flera,
men likvl f i jmfrelse med dem, som efter stridens slut slaktats
av de vilda jrnpelarne; barnen, utgrande strsta delen av skaran,
somliga burna av sina mdrar eller gende vid deras sida, andra ter,
som genom frfljelsekriget blivit fader- och moderlsa, och dessa
voro de flesta, vandrande fr sig sjlva. Bakom fngarne hade man sett
en prktigt smyckad vagn, varp befunno sig de heliga kyrkokrlen och
mitt ibland dem den vldiga dopfunten, vari man efter kttarnes
nederlag hade ltit deras barn undf dpelsens nd. Bredvid vagnen
hade man skdat den svartlockige Eufemios, ridande p en sna och
brande det heliga korset. Tget slutade med ngra centurior fotfolk.

Hermione hade icke varit synlig bland fngarne. Krysanteus' brev kom
lyckligt i Annus Domitius hnder; Hermione, den enda fnge, som han
frbehll sig sjlv, medan han verlmnade de andre t Petros, hade
tagits under hans srskilda hgn och frts till Korintos.

Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade terkommit
till sin fdernestad, i sllskap med prokonsulns maka, den fromma
Eusebia, och att den srjande flickan bodde i det prokonsulariska
palatset jmte nmnda dla romarinna, som i sitt uppfrande mot henne
sades dagalgga en systers varma deltagande.

I allmnhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
Det viskades bland de kristne och ven bland den gamla lrans
beknnare, att filosofens dotter var av Petros omvnd till
kristendomen. Den utmrkte biskopen beredde slunda sin heliga lra
den ena segern efter den andra. rkehedningens son och dotter omvnda
genom Petros! Och denna senare likvl en kvinna, som ej blott frn
barndomen uppfostrats i hat och frakt emot kristendomen, utan ven
varit ikldd en rustning, som visat sig ogenomtrngligare n hatet och
fraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nmligen filosofiens.

Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
allmnt, att Hermione nskade genom dopet varda oskiljaktigt frenad
med kristna kyrkan.

Den dag, nr detta skulle ske, mste Atens domkyrka verfyllas av
andktiga skdare.

Teodoros hade rddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
hlsning och vlsignelse till Hermione och verlmnat det brev, som
frvarats i riskojan, till en av de trogna tjnare, vilka tfljt
Krysanteus frn Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
person.

Av denne tjnare hade Annus Domitius mottagit brevet.

Huru Teodoros flytt r svrt att sga. Mhnda hade han begagnat en av
de fiskarbtar, som lgo uppdragna p stranden nedanfr de klippor,
som skyddat nybyggarehrens stllning. Med en av dessa sm btar kunde
han, d havet var lugnt, ltt nog hava rott ett stycke frbi det
fientliga lgret, drefter skt stranden och skyndat landvgen till
Aten.

Nog av, hans vnner dr, och Myro bland dem, hade sett och talat med
honom. Att han dolde sig fr alla andras blickar var naturligt, ty det
var ingalunda hans avsikt att lta fnga sig av det homoiusianska
prsterskapet eller den kejserliga rttvisans hantlangare. Han hade
mycket att leva fr.

Sedan han dr i ngra dagar frgves avvaktat ett tillflle att f
tala med Krysanteus' dotter, hade han frn Korintos antrtt en
ventyrlig fotresa, vars ml var Italien.

Han hade fattat det djrva beslutet att trda infr vsterlandets
kejsares gon, anropa hans beskydd fr Hermione och utverka av hans
nd, att Krysanteus' dotter mtte insttas i rttigheten till den
frmgenhet, som hennes fader bestmt t henne i sitt arvsfrordnande.

Sitt hopp om framgng grundade han p Gud och p de lovord, som fr
mnsklighet och rttvisa sknktes den grymme och vidskeplige Valens'
dlare broder.

Vi tervnda till kammaren, dr vi lmnade Petros och Eufemios
samtalande.

- Saken har i sjlva verket en betnklig sida, frskrade biskopen, i
det han stannade och kastade en blick p den ptolemiska kartan.

- Jag kan omjligen inse det, min fader, frklarade Eufemios i dmjuk
ton. D icke ens Klemens ger ngot ansprk p arvet, s har Hermione
det n mindre. Kejsaren eller staten, vilket hr r samma sak, har ju
indragit upprorsmannens egendom och sknkt den till kyrkan.

- I sjlva verket frhller det sig som du sger, men till formen r
det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlst parti,
srdeles inom senaten, hren och mbetsmannaklassen, som hjer sin
rst emot den sed, att kyrkan emottager gvor och frlningar. Ropet
understdjes hr i sterlandet av homousianerna och alla andra
kttare, emedan det icke r deras utan vr egen rttrogna
homoiusianska frsamling, vilken dessa gvor och frlningar komma
till godo. I vsterlandet dremot, dr homousianerna ro de starkare,
tiga de sjlve och det r vra egna rttrogna brder, som dr deltaga
i ropet. Nog av, kejsar Valens, som r vr kyrkas uppriktige och
nitiske vn, frmenar dock, att det ligger ngon sanning i skrnet.
Hans samvete har fasthakat sig vid sdana missfrstdda heliga utsagor
som den, att Guds rike icke r av denna vrlden, och dylika. Nr
frdenskull min fromme vn och vrdade frman, patriarken Eudoxos,
framstllde vrt viktiga rende fr honom, ifrgasatte vi aldrig, att
kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avst sin rtt, utan att han av
nd ville instta Krysanteus' oskyldige son till gare av hans slkts
efterlmnade frmgenhet, och endast som ett bevekande skl fr denna
vr bn framlade vi fr kejsaren det arvsfrordnande, i vilket Klemens
avstr samma frmgenhet t kyrkan. Sledes r Klemens hr
mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' frnder att
begagna sig. De anse, att systerns rtt r tryggad tillika med
broderns, och vilja i ndfall vnda sig till kejsaren sjlv fr att
genomdriva, att Hermione utfr sin andel av arvet.

- Vi frst deras berkningar, sade Eufemios. Mnne de icke hoppas,
att Klemens snart skall d och Hermione slunda varda ensam arvtagare,
fr att hennes rtt till slut skall verg p frnderna till Karmides,
med vilken hon, om ocks endast ngra timmar, varit frmld?

- Utan tvivel r detta deras berkning.

- Det r en gudlshet utan like, anmrkte Eufemios.

- Vad som gr saken i ngon mn betnklig, fortfor biskopen, r den
omstndighet, att Klemens r kristian och Hermione nnu str utanfr
den kristna frsamlingens gemenskap.

- Min fader, varfr gr detta saken betnklg? frgade Eufemios.

- Kejsar Valens r en fiende till kristianska kttare, men visar, stor
undfallenhet fr den gamla lrans beknnare. Han smickrar sig tyvrr
av den falska stoltheten att kunna sga, det han skipar rttvisa lika
mellan rttrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar frdenskull,
att han, blott fr att undg skenet av vld, villigare skall lyssna
till Karmides' slktingar, nr de frfkta Hermiones rtt.

- Ah, det r sledes frdenskull, som du skickar mig till Hermione fr
att om mjligt frm henne offentligt verg till kristna kyrkan?

- Ja. Sjlv har jag intet hopp om framgng hos Krysanteus' dotter, ty
hon hatar mitt ansikte. Du r vltalig, Eufemios, och har en frmga
att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt frsk skall
krnas med framgng, s mycket mer som den dla Eusebia frskrar, att
Hermione r mogen fr ndens anammande.

- Det heter allmnt i Aten, att hon r kristen.

- Jag vet det.

- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...

- Jag vet det ven. Vi m icke lta folkets tro p vr lras
omvndelsekraft komma p skam. Ryktet mste sannas. Vr heliga lras
anseende, kyrkans frdel och--jag sger det ppet--min egen ffnga
krva detta.

- Du har rtt, min fader.

- Du skall finna bundsfrvanter, min Eufemios, i vr fromma Eusebia,
som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla frtroende; i Klemens, min
olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med bner, att hon
skall lta dpa sig, samt framfrallt i hennes egen genom sorger
frkrossade sinnesstmning. Det gives nnu en omstndighet, som skall
bidraga att beveka henne. Den lkare, som vrdar Klemens, skall sndas
till Hermione och sga henne sin tanke, att ynglingen kunde
terstllas till sina sinnen genom den gldje, som skulle beredas
honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta br gra dig segern
ltt.

- Min fader, sade Eufemios betnkligt, de bundsfrvanter du upprknar
ro mktiga, men likvl torde min uppgift vara svr att lsa. Hoppas
icke en hastig framgng! Jag knner genom eusebia, att Hermione avskyr
kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes sjl. O, denne
Teodoros har skadat oss mer n du anar. Hon vill icke tro, att andens
ndeverkningar p vra hjrtan ro bundna vid vissa yttre handlingar.
Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och krleksfest och
dpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjrtat br
underkastas. Hon beknner vl Kristus' namn, men r nnu alltjmt
densamma hgmodiga, p frnuftet trotsande filosofinnan som frr.

- Detta hgmod mste vervinnas, sade biskopen, och sklet varfr jag
verlmnat denna uppgift t dig, min Eufemios, r det, att vr
framgng mste varda snar. Vi kunna annars frbra mycket. Jag vntar,
att din uppgift inom tta dagar hrefter r lst ...

- Min fader ...

- Detta r yttersta tiden. Lngre fr saken icke uppskjutas.

- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...

- S skall dpelseakten likvl ga rum.

- Ah!

- Vi f icke rygga tillbaka fr en svrighet, nr det gller kyrkans
vl.

- Du har rtt.

- Kyrkan skall emellertid icke glmma de trogna tjnster, som hennes
son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det r sannolikt,
Eufemios, att du blir min eftertrdare p biskopsstolen i Aten.

- Din eftertrdare, utbrast Eufemios med sorgsen verraskning. Det r
sledes sant, det nedslende rykte, som frkunnar, att du vill lmna
din hjord?

- Jag knner i min sjl en stark maning att vergiva vrlden och g
till de fromma munkarne i Nisibis, fr att bedja om ett rum bland dem.

- Du m icke gra det, infll Eufemios livligt. Du skulle lmna din
vlsignelserika verksamhet, medan du r i din kraftigaste lder och
kan verka som mest i vingrden! Fader, detta vore en synd!

Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.

- Annat vore, fortfor Eufemios, snkande sin rst, om det r sant, vad
ryktet likaledes frtljer, att du r kallad till en vida strre och
fr dina krafter lmpligare verksamhetskrets, nmligen till
biskopsstolen, den hgt ansedda, p vilken din namne aposteln Petrus
sjlv har suttit, i vrldens urldriga huvudstad.

- Ryktet r likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
orimlighet, att romarne skulle fredraga en oknd sterlnning framfr
sina egna utmrkta mn! Drtill kommer, att homoiusion, som vi
beknna, i Rom nnu tyvrr r det underlgsna lgrets lsen. Huru kan
du d tro, att en sterlnning och homoiusian--jag talar icke om min
ovrdiga person, utan om den vrdigaste och bste ibland oss--skall i
dessa tider varda delaktig av en sdan ra?... Min son, vrt samtal r
nu slutat. G att skta dina plikter!

Eufemios steg upp, bugade djupt och avlgsnade sig.

Ngra timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med tv mn,
som nyss anlnt frn Rom.

Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre mnader varit ledig. Friare
till densamma funnos mnga. De olika meningsflockarne skyndade att
samla sig kring sina huvudmn och framhlla var och en sin som den
ende vrdige att hlla lse- och bindenyckeln i sin hand.

Bland de freslagne frekom ven en grekisk biskop, Petros av Aten,
vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
Vem knde icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nra frknippat.
Det tillhrde den man, som genom sin bns kraft hade uppvckt Simon
frn de dda. Detta underverk var p ryktets vingar buret ver
vrlden.

De bda mnnen frn Rom, vilka vi nyss nmnde, hade stmt mte med
Eufemios i en trdgrd utanfr en av stadstullarne, och samtalet gde
rum efter solnedgngen.

Till en brjan meddelade frmlingarne Eufemios, att hans fader
biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
eftertrdare p den romerska biskopsstolen.

Eufemios uttalade sin hjrtliga gldje hrver och lycknskade ej
blott sin fader biskopen, vilken slunda erhlle en honom vrdig plats
i ledningen av kristna kyrkan, utan ven den romerska frsamlingen,
som omjligen kunde gra ett ypperligare val.

Eufemios tillade, att det mste vara ett andens verk, med alla
knnetecken av ett gudomligt under, att tnkesttet i Rom i sdan mn
var stmt till frmn fr en man, som annars mste varit freml fr
romerska frsamlingens frdomsfulla ringaktning.

- Du menar, sade den ene frmlingen, att hans egenskap av homoiusian
skulle gra honom omjlig vid biskopsvalet i en frsamling, som
strngare n alla andra hller p nicnska mtets grundsatser?

- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.

- Frsynens vgar, tertog frmlingen, ro underbara, och denna
svrighet, som fr naturliga gon synes overvinnelig, r av henne i
sjlva verket undanrjd.

- Vad menar du? Huru har sdant kunnat ske?

- Bland Roms homousianer gr ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
r den strnge homoiusian, som man frmenar.  Detta rykte r
isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
trossats. Han frenar, sga de, ormens list med duvans fromhet. Han
br en mask, som han skall avkasta, s snart han finner, att rtta
tiden r inne och kyrkans frdel bjuder det. Vore han ej i sitt hjrta
rttrogen, huru skulle d hans bner gt kraft att uppvcka Simon
pelarmannen frn de dda? S sprja varandra de fromme i
vrldsstaden. Det r vr plikt att vlja honom, sga de, p det att
han m kunna avkasta sin frkldning och drmed lika mycket frdmjuka
homoiusion som infr vrldens gon upphja den rttrogna nicnska
beknnelsen. Jag talar som folket i Rom talar.

- Men varifrn har detta lgnaktiga rykte kunnat uppkomma? frgade
Eufemios.

- Kalla det icke lgnaktigt, sade frmlingen; det r mhnda ett
andens medel fr ett stort ndaml och som sdant heligt. Det finnes
till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
r viss om segern. Ur bgge de stora lgren skola talrika rster
tillfalla honom.

- Han mste dock ven hava mktiga motstndare, anmrkte Eufemios.

- Visserligen ...

- Och till dessa motstndare rknas utan tvivel kejsar Valentinianus
sjlv och hela hans hov tillika med alla de frnme i Rom, som flja
hovets vink.

- Du misstager dig, sade frmlingen.

Rknade han dem bland sina motstndare, s vore hans framgng
ingalunda tryggad.

- Kejsaren och hovet skulle d ven vara honom bevgna? Men detta r
ju frvnande!

- Det lter dock frklara sig, sade frmlingen. Frsynen har velat,
att din fader Petros just i dessa dagar ftt ett medel i go, som
osvikligt tillvinner honom ven de kejserliga gunstlingarnes hjrtan.

- Och detta medel? frgade Eufemios bleknande.

- r penningen.

- Ah, tnkte Eufemios, jag anade det.

Han tillade hgt:

- Frmling, du frtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
stnd att bruka detta lga och fraktliga medel fr att vinna
anhngare och rster ...

- Hll, infll mannen frn Rom. Du r bjd fr alltfr hastiga och
orttvisa omdmen. Det vore icke frsta gngen biskopsstolen i Rom
kptes. Medlet r helgat genom fromma mns fredme. Lt oss drfr
icke bespotta det!

- Kan du bevisa ditt pstende? frgade Eufemios.

- Att romerska biskopsstolen mer n en gng kptes?

- Nej, det frflutna rr mig icke ... jag vill veta, om det r sant,
att Petros gjort ett sdant kp.

- Kpet r nnu icke avslutat, men det underhandlas drom, sade
frmlingen, och till bevis fr mina ord skall du genomlsa dessa
brev. Lt oss g till nrmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
pstende.

De tre mnnen lmnade trdgrden och begvo sig till en i grannskapet
av porten brinnande fackla.

Eufemios fick genomlsa ngra brev, vxlade mellan Petros, vars
handstil han igenknde, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
hovmn. Breven voro korta och gtfulla, men den ene av frmlingarne
utgjorde en levande belysning av de mrkare punkterna, och det vart
Eufemios klart, att frmlingen hade rtt, och att frgan gllde en
betydlig penningsumma.

- Detta, anmrkte frmlingen, utgr blott en ibland de mnga rster,
som din fader biskopen anser ndvndiga att genom penningar
tillfrskra sig. Han uppoffrar en furstlig frmgenhet fr sitt
ndamls vinnande, men gr det utan tvekan, emedan han vet, att det
vunna ndamlet skall terglda det med rnta.

- En annan frga, sade den andre frmlingen, som talade en flytande
grekiska, ehuru han sade sig vara frn Rom, r den, varifrn Petros
vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstnka, att han
fr sitt ndaml anvnder Krysanteus' till kyrkan verlmnade
ofantliga frmgenhet. Detta r naturligtvis grovt frtal.

- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
ty denna frmgenhet tillhr icke honom, utan kyrkan, och
frvaltningsrtten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
egenskap av biskop i Aten och r sledes rftlig p hans
eftertrdare ...

- Som blir ingen annan n du sjlv, infll samme frmling.

- Varav skulle du veta det? frgade Eufemios med en varsam men likvl
mycket sgande blick p mannen.

- Tala fritt ut, viskade den ene frmlingen till den andre; det har
ingen fara. Man har icke misstagit sig p honom.

- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
tillfrgade.

- Du?

- Jag kommer ifrn honom. Han bekrftar p frhand ditt val, om ocks
endast ngra rster inom atenska frsamlingen skulle falla p dig.
Eudoxos r frutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
utan herde. Petros verflyttar till Rom. Du r hans eftertrdare. Din
bekrftelse i mbetet finnes i min ficka. Se hr! Ls!

Frmlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
hnder och genomlste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
som uppsteg p hans kinder, vittnade om rrelsen i hans inre.

Medan han lste denna skrivelse, hade den andre frmlingen avlgsnat
sig. Eufemios var ensam med budbraren frn patriarken Eudoxos.

Sedan Eufemios genomlst brevet, gjorde han min av att vilja terlmna
det, men frmlingen sade:

- Det r patriarkens vilja, att du behller det fr att drigenom
stndigt pminnas om de plikter, som frn detta gonblick ligga dig.
Och nu frambr jag Eudoxos' hlsning till sin lydige son Eufemios med
frid av Gudi och vr Herre Jesus Kristus.

Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
pergamentet och stoppade det i sin grdel.

- Lt oss tala utan omsvep, fortfor frmlingen. Eudoxos vntar, att du
gr din skyldighet ...

- Jag har lrt att lyda.

- Jag vet det ... och han skall ingalunda gckas i de tankar han hyser
om ditt nit fr kyrkan, din lydnad och klokhet.

- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frgade Eufemios.

- Att du skall inse, vad som i detta gonblick r kyrkans och den
atenska frsamlingens gemensamma frdel ...

Eufemios teg och riktade en frgande blick p talaren, som fortfor:

- Och nr du insett det, att du handlar drefter.

- Detta r min skyldighet.

- Svara ... huru lngt strcker sig denna din skyldighet?

- S lngt som mina krafter.

- Och huru lngt dina krafter?

- Drhn att jag uppoffrar min vertygelse, mina knslor, mina
slktfrbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv p
lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, hrnied upprepande ordalagen
av den lydnadsed han som prst hade svurit.

- Gott, sade mannen. I grning skall du bevisa det. Vad tror du om det
rykte, som understdjer Petros' sak i Rom? Lgg hjrtat p din tunga,
nr du svarar!

- Att han sjlv ltit utsprida det.

- Betvivlar du dess sanningsenlighet?

- Jag vet icke, vad jag skall svara.

- Anser du det mjligt, att Petros skulle kunna verg till
nicanerna?

- Mnniskan, svarade Eufemios, r i stnd till mycket. Min faders
helige namne, klippan, p vilken vr kyrka r byggd, frnekade icke
blott homoiusion, utan Kristus sjlv.

- Vr frman, patriarken Eudoxos, r av samma mening om biskopen av
Aten. Fr Petros r makten det frsta och homoiusion det andra. Han
skall uppoffra sanningen fr makten. Han mste gra det, ven mot sin
vilja, om han vill kvarstanna blott en mnad p Roms biskopsstol.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och frjaga honom, om hon
finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
tv biskopar, en fr nicanerna, en annan fr homoiusianerna i Rom.
Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!

- Det r sant, sade Eufemios med en suck. Omstndigheternas makt skall
ndga Petros till ett avfall. Detta r en upprrande, frfrlig tanke.

- Och drmed har den rttrogna kyrkan lidit en outplnlig skymf,
fortfor den utskickade.

- Ja, och vra fiender, de homousianska kttarne, skola jubla mot
himmelens sky, tillade Eufemios.

- Det blir en olycka av oberkneliga fljder.

- Tyvrr, du har rtt.

- Vi mste frdenskull frekomma henne.

- Ja, vi mste frekomma henne. Men huru?

- Det gives blott ett medel. Eudoxos lgger det i dina hnder med
fullt frtroende till ditt nit och din lydnad.

Eufemios suckade och snkte gonen till jorden.

- Den rttrogna kyrkan vntar sin rddning av Eufemios, sade den
utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!

- Vad skall jag gra? Jag sviktar under tyngden av den brda, som
kyrkan lgger p min svaga skuldra. Jag lskar min fader Petros ...
han har bevisat mig otaliga vlgrningar.

- Ett ytterligare skl fr dig att handla beslutsamt. Krleken m icke
vara svag och klemig. Du frmjar hans eviga vlfrd och hindrar, att
glansen av hans rorika verksamhet frdunklas, nr du frekommer detta
annars oundvikliga skamliga avfall.

Eufemios teg och suckade nyo.

- Eftervrlden, fortfor den utskickade, skall nr det skett, som br
ske, ga en flckls, ren och strlande hgkomst av en sin strste
son. Han skall hgtidligt tillerknnas helgonglorian ...

- Sger du detta? infll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
beslutit detta! Men det r likvl endast en grd av rttvist
erknnande. Petros skall med ra hlsas i helgonens krets.

- Det beror av dig, om hans minne skall brnnmrkas med avfallets
vanrande stmpel eller upplysa alla kommande tider med strlarne av
sin helgonglans.

- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att gra: jag mste lyda.

- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden br vara dig
mindre tung, nr du betnker, att du hrigenom sparar kyrkan ett
nederlag, rddar din fader biskopens sjl och frhrligar hans namn.

- Lydnaden br vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.

- Det r sledes avgjort, och kyrkan kan lita p dig.

- Ske Guds vilja!

- Det ndvndiga mste ske snart.

- Jag inser det.

- Infinn dig i morgon vid denna tid p vr mtesplats. Jag har mer att
sga dig om den unge Klemens' arvsfrordnande. Det r din plikt att
tillse, att hela denna ansenliga frmgenhet icke m frskingras i sin
frste frvaltares hand till frmjande av hans enskilda syften.

Eufemios teg.

- God natt, min broder! Vi terse varandra sledes i morgon?

- Ja.

De bda mnnen tskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
palatset.

Samma natt hade Petros ett lngt samtal med tv andra mn frn Rom.
Aten var i dessa dagar beskt av flera resande frn den stora
vrldsstaden, och stmplingarna, som hade avseende p det frestende
viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt hr som i
Konstantinopel och Rom.

       *       *       *       *       *

En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade upptrde
sgs prokonsuln Annus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upprrt utseende lmna storkyrkan, stta sig upp i sin utanfr
porten vntande vagn och kra drifrn.

Skymningen var inne och gatorna till fljd av det i strida skurar
fallande regnet nstan folktomma.

En fjrdedels timme efter att Eusebia lmnat storkyrkan stngdes dess
port, och en flock av prster, vl hljda i sina kpor emot det
fallande regnet, smgo drifrn.

En av dessa prster skilde sig frn de vrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kpa skulle man hava
igenknt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare n vanligt
och stmplat av djup oro.

Nr han anlnt till palatset och portvaktaren ppnat fr honom,
frgade han denne med en rst, som han skte gra lugn, om lkaren
under hans frnvaro beskt biskopen.

Portvaktaren jakade till frgan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.

Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en ltt mltid
och druckit en bgare vattenblandat vin, knt ett illamende, som
tilltog med sdan hftighet, att han hade mst avst ifrn att
vervara den i hemlighet frberedda hgtidlighet, som p aftonen
skulle ga rum i storkyrkan, nmligen Hermiones dpelseakt.

Nr Eufemios nu intrdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar bddad soffa, med benen insvepta i ett ylletcke.

Petros gav vid Eufemios' intrde ett tecken till den tjnande broder,
som var nrvarande, att avlgsna sig.

Eufemios hade i frsalen avtagit sin regndrypande kpa och visade sig
nu i den prsterliga ornat, som han burit under den hgtidliga
frrttningen i storkyrkan.

Eufemios' hllning var dmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare n vanligt, d han nu riktade den p biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta frnvaro gjort synbara framsteg. Petros'
ansiktshy var askgr och djupa bl ringar hade tecknat sig under hans
gon; men viljans styrka prglade nnu de slappnande dragen med ett
uttryck av kraft, och gonen, ehuru de mrkbart frlorat sin glans,
gde nnu den fasta, genomtrngande och bjudande blicken.

- Vrdade fader och frman, huru befinner du dig? frgade Eufemios i
orolig ton, i det han stannade vid drren och lade armarne i kors ver
sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.

- Illa nog, svarade biskopen. Lkaren har sannat min frmodan, att det
r en hftig frkylning. Jag gick i gr med bara ftter p kyrkans
iskalla stengolv. Dr r orsaken. Men strnga herrars vlde r kort.
Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru r det med dig sjlv? fortfor
biskopen, d han varseblev, huru blek Eufemios var. r ven du
illamende?

Och utan att avvakta svaret p denna frga tillade han med hg rst:

- Dpelseakten! Huru har den avlupit?

- Vrdade fader, sade Eufemios, jag medfr en nyhet, som ... jag
tvekar att till dig framfra ...

- Vad har hnt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
misstankar och vgrat infinna sig?

- Nej, min fader, hon misstnkte intet. Hon anlnde till kyrkan i
sllskap med den dla Eusebia ...

- Nvl, hade d objudna skdare infunnit sig till hgtidligheten?
Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodrrarna
vara stngda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
underkasta sig dopet.

- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den dla Eusebia och tv
vittnen voro inga andra n vi prster nrvarande, och Hermione hade
knappt intrtt i kyrkan, frrn drren stngdes bakom henne ...

- Nvl, vad har hnt? utbrast Petros otligt.

Trga mnniska, giv vingar t dina ord! Sg allt med ordning och
tydlighet!

- Du vet, att mina mdor att vertyga henne om dopets verkliga natur
buro inga frukter ...

- Jag vet det.

- Vi ville d lmna henne rttighet att tnka vad helst hon behagade
drom och skte endast vertala henne emottaga dopet i den frsamlade
menighetens nrvaro, med frihet fr henne att anse det som blott en
ceremoni.

- Jag vet det.

- Hon tillbakavisade ven detta mitt frslag. Jag mrkte ver huvud,
att hon hade frlorat allt frtroende till min person och all aktning
fr mina lror, sedan vi haft ett samtal om den rtta betydelsen av
Kristus' sndning. Jag skte gra fr henne fattligt, att Gud igenom
Kristus har gjort det fr mnniskan mjligt att lsrycka sig ur
djvulens vld, och att mnniskoslktet sledes fre Kristus' ankomst
var hemfallet t mrkrets furste. Hon tillbakavisade denna lra med
filosofisk spotskhet, frklarande det vara en ovrdig lra, hdisk
bde emot Gud och frnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
en mrkvrdig blandning av hrdnackenhet och sjlvfrtroende,
dmjukhet och vemod. Hennes gon lyste och hennes mun smlog, liksom
av hnfrelse, nr hon talade om Frlsaren; hon vlsignade hans namn
och kysste hans kors, men ville likvl icke anamma de lror, som
kyrkans fder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt p hans
evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget fljt den
helige Paulus' och din egen varning att vakta mig fr filosofien. Jag
kunde drfr icke byta ord med henne. Vad var d att gra annat n att
draga mig tillbaka och verlmna den villfarande kvinnan t den dla
Eusebias systerliga krlek?

- Jag vet allt detta, sade Petros otligt. Nu till saken!

- Fader, sade Eufemios, jag pminner dig om detta, icke fr att fresta
ditt tlamod, utan fr att frn mitt huvud vltra skulden fr den
sorgliga, jag m sga frskrckliga och alldeles ovntade utgngen av
vra bemdanden ...

- Vad har d hnt? utbrast Petros med oron synbart mlad p sitt
askgr ansikte.

- Din opasshighet, som med Guds hjlp snart skall vara hvd, har
hindrat dig att, som du nskade, sjlv deltaga i denna sorgliga
frrttning. Vi voro p utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
drjde icke lnge innan Eusebias vagn stannade utanfr portalen.
Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvr att
vertala Hermione deltaga i den freslagna frden, och kusken krde
liksom endast hndelsevis till kyrkan. Regnet brjade just nu falla,
och denna omstndighet understdde Eusebia, nr hon freslog Hermione
att ska skydd i den fr tillfllet ppna, men tomma kyrkan, dr de d
tillika kunde frrtta sin bn.

- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
stende bgaren, vari hans lkare hade tillrett t honom en med
kryddor mngd lskedryck. Men han slppte bgaren ter och sade:

- Mina fingrar ro som frlamade. Jag brjar knna samma iskyla i
hnderna som i mina ftter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, fr
bgaren till min mun!

Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
mrkbart.

- Fader, huru befinner du dig? frgade han med ngest i sin rst.

- Illa ... men fortstt, och lt mig i himlens namn f slutet p din
berttelse!

- Vl, jag mste d i korthet sga dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione intrtt, stngdes kyrkodrren, i enlighet med din
befallning. Vi prster nalkades vrdnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlnt till kyrkan just nu, d vi
uppsttt ifrn en bn, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan beknde Kristus fr sin herre, mtte f hjrtat
ppet fr trn till den nrmare frening med honom och hans kyrka,
som genom dpelsen vinnes. Hermione vart synbart frvirrad, s mycket
mer som Klemens var nrvarande och med sin sorgsna tystnad frebrdde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till vra ord. Och likvl, min fader, framhrdade hon i sin
vgran ...

- Och sedan?

- Vi mste d anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
frde henne med mt vld till dopfunten, och ceremonien tog sin
brjan. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
dremot, och nr hon brjade ropa hgt om hjlp, mste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga frrttningen
skulle drefter utan hinder hava frsiggtt, om icke den olycklige
Klemens hade strt den.  I sitt frvirrade sjlstillstnd hade han
givit rum fr en knsla av medlidande med den genstrviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
ngot ont. Vi voro ndsakade att skaffa honom ur kyrkan. Drefter, min
fader, fullndades frrttningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvrjes, skulle s hastigt ter vervldiga den
dptas sjl och locka henne till ett fasansfullt sjlvmord!

- Sjlvmord! Vad sger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjnk tillbaka.

- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var nnu icke uttalad, d
Hermione genom en ofrmodad kraftanstrngning lsgjorde sig frn dem,
som hllo hennes hnder, ryckte sin stylus ur grdeln och sttte den i
sin barm.

- Ah!

- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sr, alla stodo
hpna och villrdiga omkring henne, och nr vi ntligen sansat oss och
skyndade att kvarhlla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
Fader, Hermione tillhr icke mer de levandes antal.

Ngra gonblicks tystnad fljde p dessa ord. Biskopen var synbarligen
frsjunken i oroande tankar.

- En bedrvlig tilldragelse, sade han, som kommer att vcka obehagligt
uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
skada. De skola bra saken till de bda kejsarnes ron och stlla den
i frbindelse med arvsfrgan. Att dlja hndelsen lter sig icke gra.
Eufemios, tervnd till din kammare och uppstt genast med all den
klokhet, varav du r mktig, en berttelse om frloppet, vilken skall
sndas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
skall vid hndelsens frklaring utg frn den synpunkt, att de bda
syskonen Klemens och Hermione haft frn mdernet rftliga anlag till
vansinne; att denna sjukdom hos brodern lngesedan kommit till ppet
utbrott, men hos systern framsttt blott i spridda yttringar, av vilka
sjlvmordet var den sista och tyvrr alldeles ovntade. Denna
uppfattning r min egen, och jag anser den vl grundad. Framhll ven,
att Hermione frivilligt gick till dopet, tvrtemot vad illvilliga
rykten fretagit sig att utsprida. Av hennes uppfrande under
dopfrrttningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min sikt
hrutinnan r oriktig. Hon lskade redan Kristus fr hgt, fr att
icke efterlngta den ndehandling, varom hr r frga, och i vilken
det stod henne fritt att inlgga den betydelse hon ville. Tidigt i
morgon skall denna berttelse vara frdig fr att omedelbart drefter
avskickas till Konstantinopel. G nu till ditt vrv!

Eufemios kastade nnu en skygg, men granskande blick p Petros'
ansikte, dr sinnesrrelsen ver den timade hndelsen icke frmtt
uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlgsnade
sig.

En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstnd s
betnkligt, att lkaren nyo mste efterskickas. Kylan, som Petros
knde i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
Lkaren anvnde fruktlst uppvrmande drycker och starka gnidningar.
Prsterna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin frman och
gnade honom alla mjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
Eufemios. Lkaren frskrade emellertid, att ingen fara var fr
handen. Den sjuke trodde s ven och skulle trott det, ven om hela
vrlden frskrat motsatsen, ty han ville leva och ansg fr orimligt,
att han skulle d nu, d han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomfrda planer och var frdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle frvandlas till en hrskarespira ver vrlden.

Han anade icke, att de fientliga element, som smningom blandade sig
med blodet i hans dror, voro ingenting annat n ngra droppar av
samma saft, med vilken han hade snkt sin kttslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den ddslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett gldgat jrn halp honom till livet.

Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppvcka Petros frn de dda, liksom denne uppvckte Simon.

Mitt under dessa omsorger, som gnades biskopens person, anmldes det,
att frn Rom anlnt ett sndeskap, som nskade fretrde. Denna
underrttelse stadkom en underbar verkan p Petros; hans ansikte
livades, han knde blodet strmma med tervunnen vrme i sina dror.
Han befallde, att man skulle flytta honom frn studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillknnagav, vilka av hans prster skulle
vara omkring hans person, och huru sndeskapet skulle emottagas, nr
det ankommit till biskopliga palatset.

En timme drefter ppnades palatsets drrar fr beskickningen, som
utgjordes av prster och frnma lekmn, bland vilka en senator, alla
i lysande mbetsdrkter.

Efter ett lngt hlsnings- och lycknskningstal verlmnade dess
ordfrande frsamlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
mbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillknnagivna vilja hade
korat honom.

Petros besvarade detta tal med ngra f ord, vilkas utsgande kostade
honom stora anstrngningar. Hans tillstnd gjorde det ndvndigt, att
ceremonien frkortades. Sndeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits fr den fljande dagen till biskopens taffel.

Sedan frmlingarne avlgsnat sig, lt biskopen ter flytta sig till
studerkammaren, dr Eufemios p hans befallning kvarstannade hos
honom.

Lampan var tnd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
fnster.

Eufemios kastade sig p kn framfr Petros, lycknskade honom att hava
vunnit den hga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
vrdig, den hga plats, vars innehavare med skl vore att anse som
Kristus' eftertrdare, men beklagade p samma gng sig sjlv, sina
medbrder i mbetet och den atenska frsamlingen, som nu voro
oterkalleligt dmda att frlora sin lskade fader.

Det sg nstan ut, som om Eufemios haft trar i gonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade fr
den ddskyla, av vilken hans lppar mttes.

Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom mda, och nu
var hans sjl frdjupad i tankarne p den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, vrldstvingande storhet ingen mer n han
hade en aning.

Sjlv hade han mer n en aning drom. Han knde denna makt. Han sg
medlen och mlet klart fr sina gon.

Petros verskdade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, frn de dagar, d han hette Simmias och var en fraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, d han med all sin
relystnad icke ville byta plats med romerska vrldens envldsherre.

Denna blick ver en levnad, som ftt sin riktning av en enda rdande
tanke och okuvhigt banat sig vg ver avskrckande hinder emot sitt en
gng faststllda ml, var visserligen gnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna knsla, vars freml var en ndlig, snart
frsvinnande varelse, mot den rusande tanken p den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av nnu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle verleva honom sjlv och,
byggt p den eviga grundvalen av mnniskoslktets omyndighet, strcka
sin spira ver alla tider!

I denna betraktelse lg fr Petros en demonisk tjusning, som fr en
stund var mktig att avvnda hans uppmrksamhet frn de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framtrdde slutligen
med en tydlighet och styrka, som trngde sig p hans medvetande,
lsslet det frn den hnfrande framtidsbetraktelsen och fste det vid
det nrvarandes verklighet. Petros knde, huru den hemska ddskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
frlamade och knslolsa. Han vnde sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans anstrngning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambra en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.

Vid skenet av den nrmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och bvade tillbaka som fr synen av ett spke. Hans ansiktshy
skiftade i bltt, och dragen voro s slappa, att han icke igenknde
sig sjlv. En pltslig tanke p dden uppsteg i hans sjl och kom de
nerver, som nnu icke domnat, att darra av frskrckelse. Han skte
kvva denna tanke. Att d nu, d hans levnad egentligen skulle brja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt hn av det, en ofrnuftig lek
av det gudomliga frnuftet, sledes en omjlighet.

Petros lt tillkalla lkaren, som befann sig i palatset. Nr denne
efter de freskrifter Hippokrates och Galenus givit brjade en ny
prvning av den lidandes tillstnd, vilade Petros' ga med ngest p
hans ansikte fr att utrna hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgng.

Eskulapen teg, men sg verraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina bcker lst om ngot fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett gonblick, att den sjuke gick en hastig upplsning
till mtes.

Petros lste allt detta i hans ansikte, och ddsngesten tervnde fr
att kmpa med viljan att leva och med tvivel om mjligheten att d i
en sdan stund.

I detta gonblick intrdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svrighet igenknna Petros. Men nr han vertygat sig, att
denna dden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans ftter, omfattade hans knn och utbrast i hga klagorop.

Lkaren och Eufemios skyndade att avlgsna den olycklige ynglingen,
vars uppfrande synbarligen kade Petros' oro. Drefter avklddes den
sjuke och lades i sng. Han frskte tillknnagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var frlamad och hans kkar blytunga och orrliga.
De i palatset boende prsterna erhllo en timme drefter genom
Eufemios underrttelse om biskopens hgst betnkliga tillstnd. De
samlades kring hans sng och vidtogo, sedan lkaren underrttat dem,
att biskopens dd var nra frestende, de hgtidliga anordningar, som
voro brukliga vid dendes lger. Vaxljus tndes, de frsamlade
knbjde, och Eufemios brjade med andktig rst upplsa de vliga
ddsbnerna. Petros sg och hrde nnu vad som fregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han knde ver
tillstllningen. Nr man lade hans armar korsvis ver brstet,
frskte han, ehuru frgves, att draga dem tillbaka. Men nr han
slutligen knde, huru iskylan intrngde i hans brst och nalkades hans
hjrta, sammantrngdes hans medvetande, s lnge det nnu var
verksamt, i knslan av ddens oundvikliga annalkande och viljans
ofrmga att hejda den. dets lek, om ofrnuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade frlamat hans fot, sedan det frt honom till
Petrus' tron, frlamat hans hand, sedan det samlat vrldens tyglar i
henne.

n ngra gonblick av sjlvmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade frsnkts i den ddlika dvalan--n en tanke, en bitter och
frfrlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke p
medtvlarnes anslag, p gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var frsvunnet. Petros lg som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade gon. Lkaren lade handen p hans hjrta och frklarade
honom dd.

Det var Eufemios, som nu lutade sig ver den dde och tillslt hans
gon.

Tv dagar drefter skred ett hgtidligt liktg till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsnktes. Om ngon under den
fljande natten ltit ppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett gldgat jrn i hans ktt, skulle vrlden mhnda bevittnat en ny
uppstndelse ifrn de dda.

Patriarken Eudoxos och den medtvlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' dd kommit i besittning av densamma, voro bda eniga om
att frklara honom fr helgon. Freml fr de troendes dyrkan och
fresprkare fr deras bner, r han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.

Eufemios vart hans eftertrdare p Atens biskopsstol och br nmnas
som en av de fder, vilka p de stora kyrkomtena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka nnu glla som de
enda rena.

Eufemios mste uppleva den tid, d homoiusion till fljd av en
kejserlig kungrelse neddrogs till anseendet av en kttersk och gudls
lra. Eufemios kunde icke rdda homoiusion, men rddade sig sjlv
genom att verg till homousion, varefter--detta m ven nmnas--han
frenade sig i sina nya trosbrders anstrngningar att med eld och
svrd utrota anhngarne av hans frra villfarelse.

Krysanteus' olycklige son var ibland offren fr Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion fr honom en
nagelfast id. Han kunde icke omvndas; han mste d.

Teodoros hade frn Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlgga
prstdrkten och antaga ett annat namn lyckades han undg frfljelse,
men gjorde sig fullt vrd att falla offer fr anhngarne av kyrkans
och beknnelsens enhet, ty han levde och verkade med vlsignelse i
Kristus' anda alltintill sin lderdom och vart en av lnkarne i den
kedja av protestanter, vilken genomgr tiden fre den hndelse, som
kallas reformationen--frpostfktningen till den stundande stora
striden emellan Kristus' frsamling och tvngskyrkan.

Ngra f r efter Krysanteus' dd rullade folkvandringens bljor redan
ver romerska riket, och barbarernas hrar stodo utanfr Atens och
Romas portar. Medeltidens tusenriga natt fll ver vrlden. En ny dag
har kommit. Antiken och kristendomen genomtrnga varandra. Deras
sanningar skola frmlas till ett harmoniskt helt, och den sak, fr
vilken den siste atenaren stred frtvivlans strid--den politiska,
religisa och vetenskapliga frihetens sak--kmpar nnu, men icke
lngre frtvivlat utan med segervisshet.




Utgivarens tillgg och anmrkningar.[1]


Den siste atenaren, Rydbergs mest bermda prosadikt, skrevs
ursprungligen ssom fljetong i Gteborgs Handels- och
Sjfartstidning, dr den brjade intagas i februari 1859. Mot slutet
av samma r utkom den ssom bok  Hedlund & Lindskogs frlag.

Den skrevs till god del ssom tendensskrift, vilket till fylles
framgr av det mrkliga frordet med dess mot den kyrkliga
ofrdragsamheten, samvetstvnget och formelvsendet riktade udd. I
detta avseende utgr Den siste atenaren frberedelsen till Rydbergs
teologiska strider under det nsta rtiondet.

Frordet r intaget i frsta, andra samt, ovsentligt ndrat, i femte
upplagan.

Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjrde och femte
1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I sprkligt avseende ro de
senare upplagorna retuscherade.

Romanen r versatt i fljande tolkningar:

The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.

Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.

Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.

Chrusantes. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.

Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. versatt av Aukusti Dahlberg
fr en tidning i Tammerfors, versttningen omarbetad av professor O.
A. Tuder, verserna versatta av Kaarlo Forsman.

                                                         KARL WARBURG.
[1] Till sjtte upplagan 1898.


End of file.









End of the Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN ***

***** This file should be named 10117-8.txt or 10117-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/0/1/1/10117/

Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project
Runeberg's digital facsimile edition


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS," WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org

Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's
eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII,
compressed (zipped), HTML and others.

Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over
the old filename and etext number.  The replaced older file is renamed.
VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving
new filenames and etext numbers.

Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000,
are filed in directories based on their release date.  If you want to
download any of these eBooks directly, rather than using the regular
search system you may utilize the following addresses and just
download by the etext year.

     http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext06

    (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99,
     98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90)

EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are
filed in a different way.  The year of a release date is no longer part
of the directory path.  The path is based on the etext number (which is
identical to the filename).  The path to the file is made up of single
digits corresponding to all but the last digit in the filename.  For
example an eBook of filename 10234 would be found at:

     https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234

or filename 24689 would be found at:
     https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689

An alternative method of locating eBooks:
     https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL


